Vad kostar Basel III?

Att hålla i en kurs innebär ibland att man får nöjet  att bjuda in gästföreläsare som kan ge intressanta perspektiv. Häromdagen besökte Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell (som för övrigt skrev en artikel om HQ i onsdagens SvD) min kurs. Han pratade bland annat om hur höga kostnaderna för bankernas ökade kapitaltäckningskrav kan förväntas bli.

Kapitaltäckningskraven är den reglering som anger hur mycket eget kapital banker och andra finansiella institutioner måste använda sig i förhållande till sina riskviktade tillgångar. Ju högre kapitaltäckningskraven är, desto mindre är sannolikheten att banken hamnar på obestånd om tillgångarna skulle förlora i värde. Eftersom bankernas aktieägare bara bär en del av kostnaden för en konkurs och då bankernas kreditgivare brukar räddas av skattebetalarna så tenderar oreglerade banker att hålla för lite eget kapital och i stället belåna sig högt. Högre kapitaltäckning minskar alltså risken för finansiella kriser men nackdelen är att de ökar bankernas kapitalkostnader vilket gör utlåningen dyrare.

Inom ramen för Baselkommittens nya regler för bankreglering, Basel III,  talar man nu om att höja kapitaltäckningskraven med två procentenheter. Om man utgår från att aktieägarnas avkastningskrav ligger på 15 procent och bankens upplåningskostnader på tre procent så skulle detta öka bankernas kapitalkostnader med 0,24 procentenheter. För bankernas låntagare innebär det att kostnaderna kommer att stiga med ca 0,3 procentenheter.

“Aktieägarnas avkastningskrav”, förresten. I vanliga fall så tänker man sig att avkastningskraven beror på investeringarnas risk. Och risken sjunker när bankerna använder sig av mer aktiekapital. Enligt basal finansiell analys måste detta leda till att aktieägarnas avkastningskrav sänks. Som lyfts fram i en mycket intressant rapport av bland andra Martin Hellwig betyder detta att oron för höjda utlåningskostnader är kraftigt överdrivna. Det finns helt enkelt ingen anledning att tro att avkastningen på just bankers aktiekapital skulle vara oberoende av risknivån. Man undrar därför hur lobbyorganisationen IIF kommit fram till att Basel III skulle höja utlåningsräntorna med 1,34 procentenheter. Enligt analysen ovan är även 0,3 procentenheters högre ränta med största sannolikhet i överkant.

Efter att ha läst igenom den makroekonomiska analys där Baselkommitten väger de ökade utlåningskostnaderna mot minskade kostnader för finansiella kriser blir snarast frågan varför inte kapitaltäckningskraven sätts ännu högre. Men det är kanske följden av effektivt lobbyarbete.

En stilla vädjan till landets journalister

Så här en dag efter att budgeten presenterats känns det berättigat att komma med en uppmaning till landets alla journalister. Snälla, beskriv verkligheten i andelar och inte i rena siffror.

Tänk så praktiskt

Ange inte hur många som är sysselsatta utan hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar. Ange hur stor del av arbetskraften som är arbetslös och inte hur många de arbetslösa är. Ange inte hur många kronor som avsätts till kulturen — eller någon annan sektor — utan hur stor andel av BNP eller statsbudgeten som går till denna verksamhet.

Det finns ingen anledning att ta efter den amerikanska ovanan att ange de faktiska siffrorna i dessa sammanhang. Sådana siffror döljer ofta mer än de avslöjar.

Ekonomipriset 2010: Ett pris till arbetslöshetsforskning

Christopher Pissarides

Dale Mortensen

Peter Diamond

Idag meddelades att ekonomipriset 2010 går till Peter Diamond, MIT, Dale Mortensen, Northwestern, och Christopher Pissarides, LSE. Det är ett pris med fokus på arbetsmarknadens funktionssätt och pristagarna är välkända och högt respekterade personer inom den nationalekonomiska forskningen.

Som priskommittén beskriver i sin motivering och även den populärvetenskapliga redogörelsen för priset, belönas forskarna “för deras analys av marknader med sökfriktioner”. Med “sökfriktioner” menas här alla de problem och störmoment (friktioner) som uppstår när arbetslösa söker efter jobb och arbetsgivare samtidigt söker efter personer att anställa. För att underlätta sökprocessen finns arbetsförmedlingar som hjälper till i matchningen av arbetslösa och arbetsgivare. Trots detta finns personer som ändå inte hittar jobb och arbetsgivare som inte fyller sina vakanser, vilket alltså beror på de sökfriktioner som pristagarna studerat. Den arbetslöshet som är resultatet av sökfriktioner brukar kallas “friktionsarbetslöshet”.

Är priset politiskt? Nja, att det har stor relevans för arbetsmarknadspolitiken och är dessutom högaktuellt i Sverige står ganska klart. Exempelvis diskuteras frågan privata arbetsförmedlingar. En annan politisk fråga som pristagarnas sökmodeller lyfter fram är storleken på arbetslöshetsersättningen. Enligt teorin blir arbetslösa mindre intresserade av att ägna tid och kraft åt att söka efter nya jobb om de har hög ersättning som arbetslösa. En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.

En annan fråga som kan ställas är om priset är trivialt? I någon mening är det ju självklart att denna typ av friktioner präglar exempelvis arbetsmarknaden men det ska då betonas att det knappast var insikten om dessa friktioners existens som föranledde priset. Snarast har pristagarna lyckats skapa modeller som på ett användbart sätt kan ta hänsyn till friktionerna vilket gör att en mängd olika frågeställningar kan analyseras på ett systematiskt sätt. En till synes trivial insikt kan då leda till inte helt uppenbara slutsatser.

Marginal Revolution har bra sammanfattningar av pristagarnas forskning: Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides.

Länkar: DN1 2 3, SvD1 2 , SydSv, Afv, GP1 2 3, VA, DI.se1 2, SVT1 2, E24

Ordning och reda på jobbet

Förra året frågade vi ekonomipristagaren Elinor Ostrom varför det är så svårt att hålla ordning och reda i köket på jobbet. Det återstår att höra vad årets pristagare har att säga om den saken, men nu finns det i alla fall lite forskning på området.

I en ny uppsats testas den så kallade “broken windows theory” genom ett fältexperiment i köket på en arbetsplats. När köket var stökigt (bilden till vänster) tenderade folk att sköta sig betydligt sämre än när köket var rent och prydligt (bilden till höger).

Det här resultatet stämmer väl med mina egna förutfattade meningar och egna observationer på jobbet. Men än så länge får vi nog ta detta med en nypa salt eftersom det handlar om en opublicerad och mycket kortfattad uppsats. Betryggande är hursomhelst att nationalekonomerna i studien inte skräpade ned mer. Däremot var mer seniora (både vad gäller ålder och rang) mindre skötsamma.

Så röstade Ekonomistas läsare om ekonomipriset

Om Ekonomistas läsare skulle sitta i priskommittén för utdelande av 2010 års ekonomipris till Alfred Nobels minne skulle saken vara klar. Årets pris skulle gå till… Paul Romer!

I den ekonomiprisomröstning som Ekonomistas arrangerade (för tredje året i rad) fick tillväxtforskaren Romer 28 procent av rösterna. Delade tvåor, med vardera 10 procent av rösterna, kom makroekonomen Robert Barro och finansekonomen Eugene Fama. Ett delat tillväxtpris till Romer och Barro, vilket inte alls är någon otänkbar utgång, får alltså stöd av fyra av tio Ekonomistasläsare. I svenska Ladbrokes odds toppar de finansiella ekonomerna Robert Shiller, Richard Thaler och nämnde Fama. Denna trojka får tillsammans 20 procent av rösterna i vår omröstning.

Här är Ekonomistas-omröstningens tio-i-topplista:

  1. Paul Romer, endogen tillväxtteori, Stanford (28% av rösterna)
  2. Robert Barro, tillväxt och annan makro, Harvard (10%)
  3. Eugene Fama, finansiell ekonomi, Chicago (10%)
  4. Ernst Fehr, beteendeekonomi och experiment, Zürich (7%)
  5. Robert Shiller, beteendefinans, Yale (6%)
  6. William Nordhaus, miljöekonomi, Yale (6%)
  7. Peter Diamond, makro och skatter, MIT (4%)
  8. Richard Thaler, beteendefinans, Chicago (4%)
  9. Avinash Dixit, mikroteori, Princeton (3%)
  10. Martin Weizman, miljöekonomi, Harvard (2%) 

Skatter och utveckling

I tisdags ordnade SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) en konferens om Georgien. I den del som behandlade den ekonomiska utvecklingen diskuterades bland annat skattenivåerna och vilken betydelse dessa har för ekonomisk utveckling. I ett inlägg från Björn Tarras-Wahlberg hyllades Georgien för att ha sänkt ett antal skatter från låga till ännu lägre nivåer. Nu är det förstås inte förvånande att just han väljer att lägga tonvikten vid skatters negativa sidor (han är trots allt ordförande i World Taxpayers Association, ett sorts globalt Skattebetalarnas förening). Det är dock trist att det ska vara så svårt att erkänna att skatteintäkter faktiskt kan användas till bra saker, och att de sannolikt utgör en mycket viktig komponent av ett lands utveckling, speciellt då en stat står inför att bygga upp sina institutioner.

Följande figurer illustrerar detta på ett tydligt sätt. Båda visar relationen mellan det totala skatteuttaget som andel av ett lands BNP och landets privata äganderättsskydd (båda som snitt över några decennier). Dessa är uppenbarligen starkt korrelerade. I den översta av bilderna indikerar observationernas färg hur rikt landet är (rika länder är röda, fattiga länder är blå, och de ofärgade ringarna markerar mellaninkomstländer). I den undre bilden indikerar färgen i vilken utsträckning landet haft inbördeskrig under perioden (röda markeringar för ingen konflikt medan länder med blå markeringar indikerar konflikt).

Sammantaget illustrerar figurerna ett starkt samband mellan staters skattekapacitet, deras förmåga att skydda privata äganderätter och upprätthålla kontrakt, deras ekonomiska utvecklingsnivå, och avsaknaden av inre konflikter. Figurerna är hämtade från en presentation av Torsten Persson (IIES), och presentationen är i sin tur en översikt av ett pågående forskningsprojekt tillsammans med Tim Besley (LSE). Projektet spänner över fälten ekonomi, statsvetenskap och historia och dess omfång är svindlande. Ambitionen är att förklara vad som driver uppbyggnaden av staters fiskala och legala kapacitet, hur detta hänger ihop med den ekonomiska utvecklingen och hur dessa förstärker varandra i positiv riktning, för att sedan koppla dessa samband till benägenheten att lösa konflikter genom politiska processer snarare än krig. Inte ens ett mycket långt inlägg skulle kunna göra insikterna från projektet rättvisa men som tur är finns ett antal publicerade artiklar (t.ex. här, här, här, och här) som den intresserade kan läsa.

För att knyta an till Georgien har jag ingen aning om vilken skattenivå som är rätt för landet, men en sak verkar tydlig: i ett globalt perspektiv är de stater som inte har kapacitet att ta in skatt också de stater som inte lyckas klara av en stats viktigaste funktioner. Dessa stater är också de som utvecklas sämst och där risken för väpnade konflikter är störst. Att diskutera skatter i länder där grundläggande institutioner måste byggas upp utifrån ett ensidigt skatter-är-lika-med-undanträngningseffekter-perspektiv är inte bara fel utan direkt kontraproduktivt.

Vem får ekonomipriset 2010?

Måndagen den 11 oktober 2010 meddelas vem som får Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne — “nobelpriset i ekonomi”. Rösta på Ekonomistas vem du tycker borde få priset! [Read more…]

Enade vi stå, söndrade vi falla

I det senaste numret av American Political Science Review dyker nedanstående figur upp. Figuren visar att det finns en stark korrelation mellan den offentliga sektorns storlek och i vilken utsträckning människor tenderar att hålla med varandra i ekonomisk-politiska frågor. De nordiska länderna och Nederländerna (längst upp till vänster i figuren) är exempel på länder med stor offentlig sektor och liten spridning i ekonomisk-politiska åsikter, medan Uruguay (längst ned till höger) är ett exempel på motsatsen.

En tolkning av den här korrelationen är att det är lättare att utvidga den offentliga sektorn om människor är överens om ekonomisk-politiska prioriteringar. Sambandet är också i linje med en del tidigare studier som finner att större etnisk mångfald samvarierar med mindre offentliga utgifter (se till exempel den här studien av Alberto Alesina och medförfattare).

Sambandet mellan polarisering och offentlig sektors storlek är starkt bland demokratier och kvarstår när man kontrollerar för en mängd olika faktorer (bland annat etnisk mångfald). Artikeln utgår dock från tvärsnittsdata vid en tidpunkt och att det därför är svårt att säga med säkerhet att det är polarisering som påverkar storleken på den offentliga sektorn. Ett tecken på att det är på detta vis är dock att sambandet åtfinns bland demokratier, men inte bland icke-demokratier.

På sätt och vis är detta en artikel som väcker fler frågor än som besvaras. Artikelförfattare är hursomhelst undertecknad och Erik Lindqvist (som nu är tillbaka på Handels efter två år på IFN). En gratisversion av artikeln hittar ni här.