Insättningsgarantin ses som en självklar del av ett sunt finansiellt system. Garantin ska förhindra att blotta misstanken om att en bank är på obestånd ska utlösa panikuttag som gör banken insolvent. Nu tyder en del på att garantin inte funkar som tänkt, utan att vi befinner oss i den sämsta av världar: En värld där garantin gör kunderna oförsiktiga i goda tider men ändå flyttar pengarna när ryktena börjar gå.

Den där garantin verkar bra

En bank håller bara en liten del av insättarnas pengar i kontanter, resten investeras i olika värdepapper. Så länge inte många insättare samtidigt vill ta ut sina pengar funkar detta bra. Om kunderna exempelvis börjar oroa sig för bankens investeringar i Baltikum och USA kan det däremot gå undan. För varje insättare som tömmer sitt konto blir situationen allt värre och snart är bankens kontanter slut, konkursen ett faktum och senfärdiga kunder får börja gneta ihop ett nytt sparkapital (se teori). Förhoppningen är att insättningsgarantin ska hindra sådana panikuttag.

Att Swedbank nu vädjar till kunderna att inte ta ut sina pengar är ett tecken på att detta kanske inte funkar i en krissituation. Att flytta pengarna kräver bara några snabba knapptryck på internetbanken och hur säker är den där garantin egentligen? Kanske tar det tid innan pengarna betalas ut? Blanketter ska fyllas i och kontoutdrag letas fram. Jobbigt. Samma mönster fanns när Northern Rock var på väg utför. Trots att staten snabbt var ute och garanterade insättningarna växte sig köerna långa.

Så garantin kanske inte funkar, men ingen skada är väl skedd? Jo. Garantin gör att småspararna under goda tider inte behöver bekymra sig om var de sätter in pengarna. Kanske beror den där extra procenten i ränta på att banken tar stora risker, men vem bryr sig? Staten garanterar ju insättningen.

Det är alltså inte otroligt att insättningsgarantin sått fröet till en finansiell kris genom att tvinga fram överdrivet risktagande i kampen om småkunderna. I värsta fall alltså utan att garantin skyddar från de problem den är satt att hantera.

SVD1234

De statliga räddningspaketen i finanskrisens spår har väckt ont blod. Många upprörs med rätta över att staten går in och täcker upp förlusterna som bankerna dragit på sig. Inte bara är det orättfärdigt att vinsterna av den oansvariga verksamheten hamnat i privata händer medan förlusterna hamnar hos skattebetalarna — stöden ökar även riskerna för framtida oansvarig utlåning. Det är emellertid på sin plats att påminna om att inte bara banker kan bete sig oansvarigt. Det gör även kommuner: när de vågar.

Någon räddar alltid den sjunkande skutan

Per Pettersson-Lidbom visar i en uppsats att kommuner som på goda grunder tror att staten ska rädda dem ur ekonomiska knipor ökar sin skuldsättning markant. Under perioden 1979-1992 delade staten ut över 1400 tillfälliga stöd till kommuner med ekonomiska problem. Vad han finner är att de kommuner som gränsar till kommuner som fick del av del av dessa stöd ökade sin skuld per invånare med mer än 20 procent.

Per tar hänsyn till en uppsjö av faktorer som skulle kunna förklara skuldsättningen, bland annat den historiska skuldsättningen hos kommun och grannkommuner, arbetslöshet, inkomst och befolkningsstruktur, men inget påverkar den skattade effekten nämnvärt. Kommunerna börjar helt enkelt glatt spendera resurser de inte har när de får anledning att tro att staten ska komma till deras undsättning.

Moral hazard påverkar alltså giriga bankmän och strävsamma kommunpolitiker på samma sätt. Detsamma gäller säkert även vanliga småsparare som drar nytta av insättningsgarantin för att tjäna en extra slant på sitt sparande. Eller för den delen alla som fattar ansvarslösa beslut då de vet att stat och kommun täcker upp (för att inte tala om småmyglet med sjukförsäkringen). Att ondgöra sig över den ena eller andra gruppens bristande moral låter sig göras men kommer knappast att lösa de grundläggande mekanismerna bakom problemen.

Ett sätt att komma åt dessa problem är att låta var och en bli fullt ansvarig för sina misstag och aldrig gripa in för att rädda någon. Ett annat är att via detaljerad styrning minska manöverutrymmet för att hindra att olika aktörer hamnar i trångmål. Den första strategin är knappast alltid önskvärd och dessutom politiskt omöjlig. Den andra är bara omöjlig. Vi hamnar som vanligt i en balansgång mellan olika mål och får nog leva med en hel del moral hazard även framöver.