Varvet runt med lärarlegitimationen

Trots varningar om att det inte vore särskilt lyckat så infördes 2011 en lärarlegitimation i Sverige. Genomförandet har förutsägbart nog kantats av problem, undantag har medgivits och frågan är om legitimationen egentligen kommer att få särskilt stor betydelse.

När reformen beslutades var en central punkt att det inte räckte att vara utbildad lärare för att få legitimation. Utöver lärarutbildning fanns initialt krav på ett introduktionsår efter vilket rektor skulle bedöma om en nyutexaminerad lärare var lämplig för yrket. Introduktionsåret togs dock bort 2014, varför vägen till ett leg nu helt går via lärarutbildningen. Då examensbevis från lärarutbildning redan finns så är det oklart vilket ytterligare värde en legitimation egentligen tillför.

Det är i Sverige vanligt att lärare inte har ämnesbehörighet (eller ens formella ämneskunskaper) i det ämne som de undervisar i och ett viktigt motiv bakom legitimationen var att skärpa kraven på ämnesbehörighet.  Även om ämnesbehörighet inte är något nytt påfund så kan lärarlegitimationen tydliggöra vilka ämnen läraren är behörig i och därmed vilka ämnen hen har rätt att undervisa i.

Att på detta sätt försöka stärka ämneskompetensen kan låta behjärtansvärt, men det är närmast omöjligt för alla skolor att alltid ha ämnesbehöriga lärare i alla ämnen. Regelverket är därför öppet för undantag och sådana undantag medför att reglerna blir tandlösa; Skolinspektionen kan konstatera att undervisande lärare saknar rätt behörighet men då detta inte är i strid med reglerna kan man inte att göra något särskilt åt det.

För att minska skolornas möjlighet att kringgå regelverkets anda så får betyg bara sättas av lärare med legitimation. Den mest uppenbara tolkningen av detta — att läraren måste ha legitimation i matte för att få sätta betyg i matte och i musik för att sätta betyg i musik — är emellertid felaktig. Enligt regelverket räcker det nämligen att läraren har legitimation i något ämne.

Har en lärare undervisat i ett ämne som hon eller han inte har behörighet i kan läraren sätta betyg i det ämnet så länge läraren har lärarlegitimation. Detta eftersom legitimationen i sig, oavsett ämnesbehörighet, utgör förutsättningen för att kunna fatta beslut självständigt om betyg.

Saknar undervisande lärare helt legitimation så ska betyg sättas med hjälp av någon legitimerad lärare på skolan. Detta innebär en ökad arbetsbörda för lärare med leg, men torde knappast innebära några andra problem för skolor som av olika skäl vill kringgå behörighetsreglerna. Om en skola skulle sakna legitimerade lärare som vill sätta betyg på elever de inte undervisat så får rektor rycka in och göra detta, vilket de i vissa fall inte verkar ha något emot.

Lärarlegitimationen innebär alltså i sig enbart att en person har examen från en lärarutbildning. Rimligen kan också ett examensbevis ange vilka ämnen en lärare har behörighet i. Behörighetsregler har i sin tur funnits länge och precis som tidigare kan skolorna förhålla sig tämligen fritt till regelverket. Om man nu ska ha en lärarlegitimation så kan denna istället användas för att ge behörighet till personer som inte genomgått en traditionell lärarutbildning men som på andra sätt skaffat sig den utbildning och erfarenhet som krävs för att fungera som lärare. Detta vore en bättre användning av de tio procent av Skolverkets budget, ca 125 miljoner kronor årligen, (Tabell 2) som idag läggs på att validera redan godkända utbildningar.

Comments

  1. Andreas SO says:

    Ska blir intressant att se när den NUVARANDE regeringens skolpolitik börjar granskas. Någon som vet vilken denna politik är?

    • Micke says:

      Fridolin sa ju att skolan skulle fixas inom 100 dagar. Det har gått mer än 100 dagar. Eftersom ingenting alls hände måste man konstatera att alliansens skolpolitik också är den nuvarande regeringens. Eller att Fridolin ljög, men det skulle han väl aldrig göra?

      • Nek:en says:

        100 dagar eller inte ( tror du reffar till den här: http://www.aftonbladet.se/debatt/article18480154.ab ). Är den rimligaste tolkningen är att Fridolin lovar att problemen med skolan ska vara borta på 100 dagar under förutsättning att MP sitter i en regeringen vars förslag får gehör i riksdagen? – I så fall ljög han.

        Personligen tycker jag det blir lite för mycket pajkasteri att beskylla ett parti för att de inte har majoritet för sina förslag. Huruvida förslagen är bra eller inte lämnar jag därhän.

  2. markus says:

    Det här låter kanske löjligt, men jag har gått ifrån att vara helt avvisande till hela legitimationsprojektet till att numera vara försiktigt positiv.

    I den organisation där jag arbetar har det hela lett till betydligt större fokus på betydelsen av behörig och framförallt ämnesbehörig personal.

    Det kanske dör ut när tandlösheten i reglerna blivit fullt uppenbar, men så här långt har det faktiskt i just min organisation varit ett steg framåt.

    Men det som gör att jag trots allt oroar mig för att min optimism för legitimationen är just löjlig är att jag någonstans hoppas på att den ska kunna vara grunden för ett vettigt reformarbete. Och det är väl där man undrar över om inte självbedrägeriet och godtrogenheten funnit en finfin häckningsplats bland alla mina andra fromma förhoppningar. Men potentialen finns ju där.

    Om man när nu alltihop så småningom är på plats helt enkelt skapade ett kännbart ekonomiskt straff för undervisning utan behörig personal så tror jag att man faktiskt satt sig i en ganska bra sits. Det skulle ge utrymme för skolor att få ihop tjänstepusslet men ändå hålla efter okynnesätande. Gör man det hela differentierat, förslagsvis efter hur många hp personen ifråga saknar för behörighet, så kommer man ännu mycket närmare något som faktiskt vore en sensibel reglering på området. Exempelvis skulle det bli billigare (enbart sett till straffet) att ha en civilingenjör i att undervisa på gymnasiets matematik- och teknikkurser än en gymnasielärare i biologi och kemi (3 terminer respektive 6-8 terminer). Och det skulle bli tydligt att det är ett betydligt större problem med 20-åringar som direkt från gymnasiet blir ma/no/te-lärare på högstadiet (12 terminer) än med en lågstadielärare som tar ett ämne den inte är utbildad för (mellan fem veckor och en termin).

    Dessutom kunde staten använda straffpengarna till att erbjuda förmånliga villkor till utbildning för de som undervisar utan behörighet.

    Det hela vore flexibelt, skulle ge incitament åt någorlunda rätt håll och vilket inte är fel i rådande läge, verka lönedrivande för behöriga lärare (differentierat för faktiska ämnesbehov).

    Men jag vet inte. Skolpolitiken präglas ju inte direkt av att man bara låter bli att plocka upp hundralapparna från trottoaren på vägen till jobbet. Ibland är ju känslan snarast att när skolpolitiken ser några hundralappar på gatan bestämmer den sig för att strunta i att gå till jobbet för att istället vakta på att ingen annan plockar upp dem.

    Men å andra sidan. Vi kanske kanske kommer att kunna fira 25 årsjubileet av friskolereformen med att det blir lagligt med antagning via lottning.

    • Tack för denna kommentar. Vad som gör mig skeptisk är att varken behörighetsregler eller ämnesbehörighet är något nytt. Det är därför svårt att se varför leget, i sig bara ett intyg på ämnesbehörighet, skulle få några större långsiktiga konsekvenser. Att undervisningen som norm ska bedrivas av en ämnesbehörig lärare är ju inget nytt.

      Intressant förslag om hur ett flexibelt regelverk skulle kunna se ut. Jag undrar dock om inte inspektionsprickar vore bättre än böter, men det kanske beror på vilken typ av huvudman det är vi talar om. Sen tror jag inte att vi kommer att få se denna typ av reglering; det är nog för komplicerat att avgöra hur ämnesobehörig varje lärare är. Men som sagt, ett tänkvärt förslag.

      • markus says:

        Med Alvessons artikel på DN debatt fick man ju en rekapitulation på en del av problemen med hela legitimationshärjet, och man kan ju inte annat än att ge honom rätt.

        Invändningarna som reses i replikerna är väl med något undantag av det mer lättkränkta slaget. Vad de framförallt säger är att här i landet har vi en lärarkår utan självförtroende. Visst är det direkt naivt av Alvesson att förslå provlektioner som ett effektivt sätt för att sålla agnarna från vetet och det är klart att man kan önska sig ett något mindre luddigt resonemang underbyggt med mer av studier. Men sitter man säkert i sadeln bidrar man med den saken själv, i synnerhet inom sitt eget ämnesområde.

        Den rådande utbildningsfetischismen är ett verkligt problem, och den tar sig sannolikt betydligt större proportioner i en verksamhet som skolan än på många andra platser i samhället. Samtidigt finns det ett verkligt problem med att de som leder skolan tagit alltför lätt på de kunskaper man behöver för att kunna göra ett gott jobb som lärare. Andra hänsyn, speciellt organisatoriska och ekonomiska har fått väga för tungt.

        Men från den insikten till något rimligt sätt att styra det hela på?

        Hur designar man ett styrsystem för lärartillsättning som håller åtminstone följande i tanken samtidigt:

        1. Läraryrket är komplext. En del av de utmaningar man ställs inför som lärare är akademisk utbildning rätt lämplig att förbereda en på, andra ligger inte alls i universitetens traditionella (och av organisatoriska ramar givna) styrkefält. Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att det finns en ganska stor del av den kunskap man behöver som är till nytta för att göra ett gott lärarjobb som inte bara lämpar sig för akademisk utbildning utan också lämpar sig någorlunda väl för akademisk testning. Det är viktigt eftersom om man då hävdar att här har vi en bra lärare som saknar den akademiska utbildningen så kan man helt enkelt utsätta den för testning. Kan den vad den ska, gott så. Kan den inte så kan personen säkert komma en bra bit i yrket på förmågor som ligger vid sidan om just dessa men det finns god anledning att tro att personen skulle komma ännu längre om den tillägnade sig den saknade akademiska biten.

        2. Läraryrket är på vissa sätt ett av de enklaste akademiska yrkena för någon utomstående att komma in i och göra något vettigt av. Mycket av vår arbetstid tillbringar vi lärare i klassrummet, och det innebär att varje människa som kan komma ifråga för att arbeta som lärare har sett oss utföra vår huvudsakliga arbetsuppgift i uppemot 9000 timmar.

        3. De personer som fattar anställningsbeslut och övriga organisatoriska beslut har inte nödvändigtvis endast den officiella målsättningen med skolsystemet för ögonen. Förhoppningen om att detta ska balanseras upp av marknadskrafterna i form av elevval är orealistisk. Finns det systematisk bias i dessa beslut bör man komma med korrektiv om man kan finna några verksamma sådana.

        4. Tvingande behörighetsregler är orealistiska. De särfall där det vore klokt att bevilja avsteg från de eventuella tvingande reglerna är så väldigt många.

        5. Kultur är ett verkligt fenomen, och den är påverkbar. Här i Sverige finns förmodligen en kultur där man tillmätt allt för lågt värde på lärares yrkesskicklighet både inom och utom skolan. Beslut om styrsystem kommer att påverka inte bara de direkta besluten utan också kulturen kring dessa beslut.

  3. Kerstin Lööf says:

    Helt rätt, Jonas. När det hela satte igång undrade jag vad det var för fel på mitt utbildningsbevis. Nu kan jag dessutom konstatera att jag enligt leg är behörig i både det ena och det andra, bla ngt jag inte minns ett smack om.
    Alltså blir min kommentar till leg-tjafset: Vad var det jag sa?
    Förövrigt är det med viss resignation man lyssnar till skolpolititiska förslag numera.

  4. Tre personer har hittills blivit av med sina lärarlegitimationer, de har kvar sina examensbevis. Ett skäl till att hanteringen av legitimationerna tagit så lång tid är komplexiteten i examensbevisen, ingen rektor har tidigare haft koll på vem som faktiskt är behörig för vad – utom för det mest uppenbara. Den förra skollagen gav dessutom utrymme för att undervisa upp till 49 procent i ämnen där läraren saknade behörighet. Nu ökar chansen att rätt person anställs och minskar risken att fel person sägs upp vid övertalighet. Att det räcker med legitimation för betygssättning är ett problem, men följs lagen om vem som får undervisa så ska ju ämnesobehöriga endast göra detta i undantagsfall – inte som slentrian (och med lagstöd) vilket varit fallet tidigare.

  5. Jennifer Sundberg says:

    180 hp engelska språket och skönlitteratur, University of North Wales;
    60 hp Certificate and Postgraduate Diploma in Teaching English as a Foreign language to adults, Cambridge University; 60 hp svenska och svenska som andraspråk i ett didaktiskt perspektiv, Malmö Högskola; 60 hp postgraduate diploma in librarianship, 5 års erfarenhet på bibliotek, över 20 års heltidsanställning på Komvux som lärare i engelska. Lärarlegitimation? Avslag. Tack. Jäpp, så här går det till…

    • Och hur många kurser i medicin kan man ha läst utan att ta ut en läkarexamen och ändå få legitimation? Tror inte det räcker med en kompletterande utbildning om 30 hp vilket räcker för lärarexamen och legitimation. Det konstigaste i läraryrket är väl att man kunnat skaffa sig 20 års erfarenhet utan att ha den utbildning som krävdes redan då.

      • Jennifer Sundberg says:

        Anna, jag håller helt med Jonas Vlachos när han sammanfattar sin inställning till Skolverkets utförande av lärarlegitimation så här: ”Om man nu ska ha en lärarlegitimation så kan denna istället användas för att ge behörighet till personer som inte genomgått en traditionell lärarutbildning men som på andra sätt skaffat sig den utbildning och erfarenhet som krävs för att fungera som lärare. Detta vore en bättre användning av de tio procent av Skolverkets budget, ca 125 miljoner kronor årligen, (Tabell 2) som idag läggs på att validera redan godkända utbildningar.”

  6. Jennifer Sundberg says:
  7. Anna says:

    Uppdraget att validera personer med liknande utbildning och erfarenhet har ju redan givits till lärosätena, som sitter på examensrätterna. Tusentals nya lärare har examinerats inom VAL-projektet. Eftersom Skolverket inte kan erbjuda de kompletteringar som krävs (man kan ju inte ta för givet att alla som valideras fullt ut motsvarar en lärarexamen) måste ett sådan uppdrag ligga på dem som kan ge kurserna och utfärda examensbevisen.
    Man skulle förstås önskat att huvudmännen även efter kommunalisering och friskolereform följt lagens mening och anställt examinerade lärare med rätt behörighet, men vi vet ju att så inte blev fallet. Det märks nu en attitydförändring hos huvudmännen,en förändring som mest kommer att gynna eleverna, eftersom det är deras rättigheter som fastställs i skollagen. Det handlar inte minst om att ”kvackningen” kommer att minska så att elevernas undervisning sätts före bekvämlighet och besvär med schemaläggning.

  8. Tror tyvärr lärarlegitimation varken gör till eller från i fråga om skolan. En legitimation är ingenting värd om den inte innebär status. Allmänbildning har blivit ett särintresse. Bloggade lite om detta häromdagen:
    https://asiktskompassen.wordpress.com/2015/06/19/politikerloner-och-lararloner-fem-effekter/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s