Bygger svenska modellen på slarv?

Ett vettigt argument för att behålla a-kassan i facklig regi är att det kan skapa en koppling mellan a-kassan och lönebildningen. Om lönerna drivs upp så att arbetslösheten ökar ska detta kosta i höjda avgifter. En självrisk i form av olika avgifter för olika avtalsområden är dock möjlig även om a-kassan drivs i statlig regi. Att facken tillåts administrera a-kassan måste alltså bero på något annat. Men vad?

Vi kan utbetalningar!

Vi kan utbetalningar!

Ett skäl kan vara att man vill behålla den höga fackliga organisationsgraden vilken, troligtvis med viss rätt, ses som en garant för en stabil arbetsmarknad. Argument är emellertid märkligt. Eftersom det går utmärkt att vara med i a-kassan utan att vara med i facket och vice versa vilar argumentet på att folk — lite sådär av misstag — råkar gå med i facket när de fyller i anmälan till a-kassan. Är det verkligen rimligt att tro att den svenska modellen bygger på slarv?

Det måste alltså vara en felsyn att en statlig a-kassa skulle slå mot organisationsgraden. Någon kanske invänder att facket faktiskt tappat medlemmar sedan avgiften till a-kassan höjts, men det kan bero på faktorer som att avdragsrätten för fackavgiften försvunnit och det allmänna konjunkturläget.

Om facken verkligen oroar sig för medlemsantalet borde de i stället motarbeta en höjning av taket i a-kassan. En sådan höjning skulle göra de tilläggsförsäkringar flera förbund erbjuder sina medlemmar ointressanta vilket torde minska anslutningsviljan. Ett motstånd mot en sådan höjning är dock inte vad vi ser. Även det fackligt-politiska samarbetet borde oroa dem som eftersträvar en hög organisationsgrad. Den som inte uppskattar ett visst parti drar sig rimligen för att gå med i ett fackförbund som aktivt stödjer detta parti. Att maximera medlemsantalet verkar alltså vara en kompromissbar målsättning.

Ytterligare ett möjligt skäl för fackförbunden att vilja behålla ansvaret är att administrationen av a-kassan blivit något av en facklig födkrok. Eftersom detta knappast är syftet med a-kassan och andra argument inte visat sig hållbara går det bara att dra en slutsats: Förstatliga a-kassan!

(Sedan borde den nog göras obligatorisk också, men det är en annan fråga.)

DN, Bergh

Godis på TV-köpet ingen söt affär

Har du också gått med i bokklubb bara för att få den där snygga pennan på köpet? Eller kanske köpt en tröja på postorder och fått en sminkväska i läder? Att företag lockar kunder genom mer eller mindre långsökta erbjudanden kan tyckas harmlöst. Och det är det också — för det mesta.

Ett mindre harmlöst exempel upptäckte jag igår morse när jag läste morgontidningen. I en extrabilaga från elektronikkedjan SIBA erbjöds nämligen alla kunder 1 kg smågodis för varje spenderad tusenlapp på kampanjvaror (läs deras nätannons här). Alltså inte billigare TV-bord, valfri DVD-film eller nya scartkablar utan… smågodis. Från Haribo.

Utöver en försämrad tandhälsa har smågodis från Haribo befunnits innehålla just sådana Azo-färger som brittiska forskare kopplat till beteendestörningar hos barn.

Varför bry sig, undrar nån? Det är ju upp till var och en att tacka nej till godiset eller rentav inte köpa sin TV hos SIBA. Visst är det så. Samtidigt är SIBA:s godiskupp ett exempel på en situation där kunden tvingas välja bort godiset istället för att välja till det, vilket Richard Thaler och Cass Sunstein i sin bok Nudge (presenterad av oss här) visar överlag leder till att folk konsumerar mer godis än de annars skulle gjort.

Lästips: Mats-Eric Nilsson, ”Den hemlige kocken”, Ordfront, 2007

Håll vad du lovar, annars…

Det är slutspurt i den amerikanska presidentvalskampanjen. Trots att utfallet verkar relativt klart (som Ekonomistas kommenterat i flera tidigare inlägg här, här och här) så är uppmaningarna tydligare än någonsin; fortsätt arbeta, ta inget för givet, se till att folk går och röstar.

Det här med att se till att folk går och röstar är förstås lättare sagt än gjort. Men nu finns det hjälp i form av websiten stickK.com. Sidan, som skapats av bland andra Dean Karlan, ekonomiprofessor vid Yale, tar fasta på två fakta om hur människor beter sig i samband med politiska val. För det första så säger fler att de ska rösta jämfört med hur många som sedan dyker upp på valdagen, och för det andra så säger fler i efterhand att de har röstat än vad som är möjligt givet det faktiska valdeltagandet. Detta betyder alltså att en del av dem som inte röstade faktiskt hade tänkt rösta (men det började regna, eller det var en bra match på tv, eller något annat kom i mellan) men också att de i efterhand inte riktigt vill kännas vid att de inte orkade släpa sig iväg.

På stickK.com är det möjligt att tvinga sig själv att gå och rösta (eller åtminstone öka sannolikheten för att man ska göra det). Genom att innan valet ge stickK befogenheter att till exempel dra pengar från ens bankkort om man inte går och röstar binder man sig själv vid masten. Via offentliga uppgifter kan StickK efter valet kolla om man gjort som man lovat (sig själv), om inte så drar de pengar från ens konto enligt överenskommelse (som de skänker till välgörenhet). Kontraktet behöver dock inte involvera pengar. Man kan också ange e-postadresser till sina vänner och kollegor och sedan instruera stickK att skicka ut ett meddelande om ens röstningsbeteende till dessa. Båda dessa sätt minskar den relativa kostnaden för att rösta och, som bekant, när priset går ner så går efterfrågan upp.

Nu är det förstås inte bara det här med att rösta som är ett problem utan alla möjlga löften vi ger oss själva. Som Ekonomistas noterat tidigare (t ex här och här) ingår vi kontrakt som ska tvinga oss att träna, sluta röka, gå ner i vikt, etc. Alla dessa saker kan stickK också hjälpa till med.

Märkligt om självförsörjning

Som uppmärksammats av våra läsare har Bill Clinton i samband med firandet av World Food Day gett sig in i debatten om matpriser. ”We blew it”, hävdar Clinton och säger att ”we should get back to a policy of maximum food self-sufficiency”. Detta är ett ytterst märkligt uttalande av ex-presidenten som går emot det mesta vi anser oss veta om handelns konsekvenser.

Om varje land skulle bli självförsörjande vad gäller livsmedel kan inget enskilt land längre specialisera sig på de matvaror de har särskilt goda förutsättingar att producera. Alltså skulle det totala utbudet minska och priserna stiga. Inte överallt: traditionell handelsteori lär oss att priserna skulle sjunka i länder med goda förutsättningar för livsmedelsproduktion och stiga på andra ställen. Men i snitt skulle maten blir dyrare.

Inte heller är det troligt att livsmedelstillgången skulle bli tryggare av självförsörjning. Matproduktion är beroende av vädret och det tenderar att variera lokalt. Att kunna sälja och köpa på internationella (eller för den delen nationella) marknader jämnar då ut priserna. Om varje land eller region (eller individ, var dras gränsen?) vore självförsörjande skulle missväxt resultera i hungersnöd.

Att helt isolera jordbruket från de internationella marknaderna är dessutom i praktiken omöjligt. Exempelvis används olja både i den direkta produktionen och för att producera konstgödsel. Om oljepriserna far upp och ner kommer produktionskostnaderna att göra detsamma.

Clinton har även vettiga saker att säga. Till exempel förordar han bistånd i form av kontanter snarare än vete och majs samt anser det vara tveksamt att subventionera biobränslen. Samtidigt bör bilden av biobränslen nyanseras: de åsnor som ersätter traktorer när oljepriserna blir för höga går också på biobränslen. Argumentet att mat inte ska användas till bränsle är inget annat än den gamla klassikern ”Nu äter du upp! Tänk på barnen i Afrika”. En kritisk nioåring svarar då ”på vilket sätt får de det bättre av att jag äter upp?”.

Svaret på den frågan är inte självklart.

Om stimulanspaket

Under de senaste veckorna har kraven på ett finanspolitiskt stimulanspaket duggat allt tätare. Vanligt återkommande åtgärdsförslag är direkta transfereringar till hushållen (en julklappscheck?), tillfälliga sänkningar av momsen eller arbetsgivaravgiften, och olika investeringssubventioner.

Av flera skäl är det fel att i nuläget besluta om sådana åtgärder. Dels för att vi ännu inte har sett hur djup lågkonjunkturen blir eller vilka delar av ekonomin som drabbas mest påtagligt. Dels för att tidigare erfarenheter av liknande åtgärder är blandade.1,2 Men speciellt för att det finns mer angelägna områden att fokusera på.

Den främsta principen för stabiliseringspolitiken bör vara att den offentliga sektorn inte stramar åt sin egen ekonomi i en lågkonjunktur. Tack vare de stora budgetöverskotten under senare år har staten ett utmärkt utgångsläge. I höstbudgeten aviserades således en expansiv finanspolitik för nästa år.

Förutsättningarna är sämre i kommuner och landsting, eftersom de enligt det finanspolitiska ramverket måste planera för en balanserad budget. På grund av konjunkturförsvagningen väntas kommunernas skatteunderlag att krympa. För att motverka budgetunderskott kan de tvingas till personalneddragningar (t ex Västernorrlands landsting), skattehöjningar (t ex Norrbottens landsting) eller till att avstå från planerade skattesänkningar (t ex Stockholms läns landsting).

Att kommuner och landsting kan tvingas strama åt i en konjunkturnedgång är en förutsedd aspekt av det finanspolitiska ramverket (se kapitel 7.1 i STEMU-utredningen). En sådan åtstramning är förstås olycklig ur ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Därför bör regeringen överväga att överföra medel från statsbudgeten till kommuner och landsting. Kanske bör överföringarna också kopplas till krav på att kommunerna håller sysselsättningen uppe och avstår från skattehöjningar.

Vi ska inte vänta oss att det finns en stabiliseringspolitisk mirakelkur som gör att vi kan undvika en lågkonjunktur nästa år. Riksbankens räntesänkningar och den fallande kronan kommer visserligen att motverka konjunkturförsvagningen, men det kan alltså även vara önskvärt att regeringen ser till att konjunkturnedgången inte förstärks av nedskärningar i kommuner och landsting. Sådana åtgärder bör åtminstone prioriteras före finanspolitiska stimulanspaket riktade direkt till hushållen eller industrin. [Read more…]