Märkligt om självförsörjning

Som uppmärksammats av våra läsare har Bill Clinton i samband med firandet av World Food Day gett sig in i debatten om matpriser. ”We blew it”, hävdar Clinton och säger att ”we should get back to a policy of maximum food self-sufficiency”. Detta är ett ytterst märkligt uttalande av ex-presidenten som går emot det mesta vi anser oss veta om handelns konsekvenser.

Om varje land skulle bli självförsörjande vad gäller livsmedel kan inget enskilt land längre specialisera sig på de matvaror de har särskilt goda förutsättingar att producera. Alltså skulle det totala utbudet minska och priserna stiga. Inte överallt: traditionell handelsteori lär oss att priserna skulle sjunka i länder med goda förutsättningar för livsmedelsproduktion och stiga på andra ställen. Men i snitt skulle maten blir dyrare.

Inte heller är det troligt att livsmedelstillgången skulle bli tryggare av självförsörjning. Matproduktion är beroende av vädret och det tenderar att variera lokalt. Att kunna sälja och köpa på internationella (eller för den delen nationella) marknader jämnar då ut priserna. Om varje land eller region (eller individ, var dras gränsen?) vore självförsörjande skulle missväxt resultera i hungersnöd.

Att helt isolera jordbruket från de internationella marknaderna är dessutom i praktiken omöjligt. Exempelvis används olja både i den direkta produktionen och för att producera konstgödsel. Om oljepriserna far upp och ner kommer produktionskostnaderna att göra detsamma.

Clinton har även vettiga saker att säga. Till exempel förordar han bistånd i form av kontanter snarare än vete och majs samt anser det vara tveksamt att subventionera biobränslen. Samtidigt bör bilden av biobränslen nyanseras: de åsnor som ersätter traktorer när oljepriserna blir för höga går också på biobränslen. Argumentet att mat inte ska användas till bränsle är inget annat än den gamla klassikern ”Nu äter du upp! Tänk på barnen i Afrika”. En kritisk nioåring svarar då ”på vilket sätt får de det bättre av att jag äter upp?”.

Svaret på den frågan är inte självklart.

Comments

  1. Jonas Ström says:

    ”traditionell handelsteori lär oss att….”. Är det inte just det som Clinton och FN har insett: att traditionell handelsteori INTE kan hjälpa oss förklara hur man gör utvecklingsländerna självförsörjande? Så varför leta bland dessa teorier? Det är med andra ord uppenbart att man inte kan rättfärdiga en omvandling av handelsstrukturerna med hjälp av de ”traditionella” teorierna. De stod ju s.a.s. för den ”lösning” som inte fungerade.

    Diskussionen handlar dessutom inte bara om självförsörjande; lösningen behöver inte baseras på extrem självförsörjande och därför är man inte heller principiellt emot handelslösningar (det är en vanligt förekommande felaktig uppfattning att bara för att man ifrågasätter handelsstrukturer så är man emot handel i sig). Däremot har de rådande handelsstrukturerna (där nord kunnat dumpa översubventionerade jordbruksvaror till syd och därigenom slagit ut deras egna jordbruk och där större agrobusinessföretag skapar monokulturer av jordbruk i syd som sedan exporteras) kraftigt försämrat många utvecklingsländers självförsörjande förmåga. Är det inte något som klingar falskt när det i länder som har en utbredd fattigdom och svält produceras tex gigantiska sojaskördar som sedan exporteras till tex Europa (där det används till djurmat för vår köttkonsumtion)? Tror varken FN eller Clinton ifrågasätter handel i sig, bara sättet det görs på idag.

  2. Karolina says:

    Till Jonas Ström: Clinton har insett att traditionell handelsteori inte kan förklara hur man gör u-länder självförsörjande. Det var ju för väl, eftersom teorin försöker förklara handelsmönster och hur dessa påverkas av handelspolitik, inte något annat. Enligt teorin medför dock andra länders exportsubventioner potentiella vinster genom att andras skattebetalare får subventionera den inhemska befolkningens konsumtion. Ströms svar gör det tydligt att han inte ser några fördelar med i-ländernas jordbrukssubventioner för u-länderna, utan bara kostnader. Jag tror att han kan ha rätt i att subventionerna har försvårat utvecklingen i vissa u-länder, men det beror på att det i dessa länder inte finns möjligheter att använda resurserna till något annat än jordbruk. Detta beror knappast på existerande handelsstrukturer eller i-ländernas handelspolitik, utan hänger samman med institutionella faktorer i länderna själva. Traditionell handelsteori lär att handel gör det möjligt att uppnå en högre konsumtionsnivå än utan handel, men det finns inget i teorin som säger att handel kan påverka de fundamentala faktorer som bestämmer huruvida ett land förblir i grunden fattigt.

  3. bluffo says:

    Tredje världen klarar sannolikt av att producera sin egen mat. Dels stammar ju en stor del av de produkter vi äter därifrån, dels har de regioner som klarar av eventuella grödor av mer nordligt ursprung. Dessutom klarar Tredje världen av att bygga upp sin egen industriella produktion, grundad på råvaror som finns på hemmaplan. Vad finns det för behov av Europa och Nordamerika då? Vi kanske håller på att komma in i en situation där vi inte behövs för några andra än oss själva? Vi bör nog se till att vi inte hamnar i en bristsituation vad det gäller grundläggande försörjning, även om det enligt någon ”teori” inte skulle vara lönsamt. Det det brist på mat skiter folk i teorierna i alla fall.

  4. Nog verkar det vara en radikal självförsörjning som Clinton argumenterar för. Kan bara hålla med Karolina om kommentaren att handelsteori inte ger någon vägledning om hur sådan ska uppnås. Däremot lär den oss en hel del om konsekvenserna. Det är svårt att högre matpriser och ökad känslighet för lokal missväxt som något eftersträvansvärt. Sedan är det sant att livmedelshandeln idag är påverkad av diverse handelshinder och subventioner men det verkar ju inte som om Clinton är primärt ute efter att avskaffa dessa (nuförtiden).

    Bluffo: Värdet av Europa och Nordamerika är de gamla vanliga; vi tjänar alla på specialisering. Självförsörjning är dyrt. Argumentet om att vi riskerar att hamna i en situation där ingen vill sälja kan låta bestickande men samtidigt måste man komma ihåg att vårt moderna jordbruk är extremt beroende av importerade insatsvaror.

  5. bluffo says:

    Vad säger att man i Latinamerika inte skulle kunna tjäna på en regional specialisering där man helt enkelt släpper Europa och Nordamerika och är självförsörjande inom regionen vad det gäller allt typ av produktion? Samma sak skulle kunna gälla för stora delar av Asien. Det finns väl inget som säger att vår del av världen får vara med i en specialisering om de ”där ute” tycker att vi är mest till besvär? När kravet på att ”vi alla” måste vara med för att det skall vara ekonomiskt mest verkar vara en täckmantel för fortsatt kolonial utplundring får man nog räkna med att många politiker i Tredje världen inte vill vara med.

    Sista meningen förstod jag inte riktigt. Vårt jordbruk är beroende, men jordbruket därute är också beroende – bara det att insatsvaror av typen drivmedel har man ibland i närheten och till bättre pris än vad vi kan få med transporter runt halva jorden. Det låter som vi måste räkna med annat än bara priset för att förstå vilken nivå vårt jordbruk måste hållas på. Efter Första världskriget kunde man faktiskt den läxan, och den hängde med till för några årtionden sedan. Kunde fortfarande ha varit aktuell om inte grundidén hade förstörts av att bönderna allt mer sågs (och fortfarande bör ses i EU-sammanhang) som en gökunge i boet som kräver mer än vad som egenligen är rimligt.

  6. Jag för min del är ganska övertygad om att fattigdomen i tredje världen (läs Afrika i det här fallet) inte beror på att det handlas för lite. Möjligen har det handlats för lite av rätt saker (någorlunda arbetsintensiva och förädlade produkter) och för mycket av fel (basråvaror och mineral). Jordbruket är intressant eftersom det är ett område med ett mycket stort spann avseende förädlingen. All jordbruksproduktion startar med att man sätter saker i jorden och låter det växa eller med att man låter något lämpligt kreatur springa runt och käka. Men jordbrukssektorn har en i det närmaste oändlig förädlingspotential, och det är här mervärdet, och i förlängningen välståndet, kan skapas. Om man tittar på samtliga de länder som haft den snabbaste tillväxten de senaste 50 åren, och som tagit sig ur ganska hopplösa ekonomiska lägen efter kolonialismen (tigerekonomierna etc.) så har väl få av dem haft en oreglerad handel? Snarare har de väl gått från en grundläggande agrar näring som mekaniserats och renodlats vartefter, under skydd av subventioner och tullar? Mitt resonemang är säkert alldeles för förenklat men det menar jag att även frihandelsförespråkarnas är. Det börjar likna slentrian, faktiskt.

  7. ”traditionell handelsteori lär oss (…)”

    Menar du, ”traditionell, icke-falsifierbar handelsteori lär oss (…)”?

    https://ekonomistas.se/2008/06/13/vetenskapliga-dygder-ii-falsifierbarhet/

    Icke falsifierbara teorier går ihop oavsett hur den riktiga världen ser ut och fungerar. Poäng Clinton.

  8. Det är en aning svårt att bedöma falsifierbarheten i Clintons analys eftersom det inte är uppenbart vad utgångspunkten för hans resonemang är. Att vårens höjda livsmedelspriser på något sätt skulle ifrågasätta den traditionella handelsteorin är helt enkelt fel. Efterfrågeökningar bör leda till höjda priser och det var även vad som hände. I takt med att utbudet hinner ikapp (eller om efterfrågan minskar) sjunker priserna igen.

    ab: Det är ytterst sällen man hör någon hävda att det är skydd för jordbruket som låg bakom tigerekonomiernas framgångar. Det är alldeles för lätt att glömma bort gamla kunskaper när något nytt händer. Om målet är att säkerställa tillgången till mat förefaller det vara en ytterst farlig väg att gå via självförsörjning då det kommer att leda till återkommande lokala matkriser.

    Bluffo: Det är inget som säger att ”alla måste vara med”. Vad jag menade var att självförsörjning på det sätt jag tolkade dig på många sätt är en skimär eftersom den höga produktiviteten inom jordbruket är möjlig tack vare importerade insatsvaror. Alltså måste försörjningen av även dessa garanteras vilket får enorma kostnader. Det förefaller dock som om detta resonemang ligger lite bortanför vad Clinton är ute efter. Faktum är att jag har svårt att förstå både hans problembeskrivining och hur hans förslag hanterar dessa problem.

  9. Jag tror att min poäng (eller försök till sådan) gick förlorad. Jag menade inte att det enbart var regleringar av handeln med jordbruksprodukter som ledde till att några av de på 60-talet mest utdömda länderna fick rakettillväxt. Men jag tror heller inte att det var frihandel med just jordbruksprodukter som låg till grund för tillväxten. Vad jag ville komma åt var added value-resonemanget, där jordbruket har en relativt stor potential med ganska små medel, och där vissa regleringar kan göra att added-value stannar i landet, även om det inte är teori-optimalt. Men det kanske är dumt att återinföra de gamla importsubsitutionsmetoderna ånyo, även om världen förändrats sedan de var aktuella förra gången.

    När det gäller matförsörjningen kanske det är dags att göra mikro av makro, dvs. kolla på hur riskaverta bönder resonerar, för att förstå hur Clinton tänker. Många bönder i tredje världen odlar inte för att maximera output utan för att minimera eventuella förluster, med varierande grödor som tål olika väder etc. För dem är en tryggad matförsörjning det centrala, inte maximerade intäkter. Samma sak kanske är någorlunda överförbart till länder. Om tullar kan skydda inhemsk produktion som säkrar en försörjning så kanske deras störande effekter är ett pris värt att betala för att befolkningen ska ha mat på bordet.

  10. Eftersom ökad självförsörjning ökar känsligheten för lokala störningar borde en riskminimerande strategi vara att öppna upp för livsmedelshandel. Vad gäller riskminimerande bönder så har du naturligtvis en viktig poäng även om det är svårt att se hur tullar och självförsörjning underlättar situationen. I stället kanske vägen att gå är via de stora agro-business som det är så populärt att döma ut. Stora företag med investeringskapacitet och kunskap kan öka jordbrukets produktivitet på ett helt annat sätt än småbönder (se vad Paul Collier säger om detta).

  11. Jonas: Paul Collier har en längre artikel i senaste Foreign Affairs, temat är ungefär samma.

  12. Några kommentarer:

    1) Även om erfarenheterna från tigerekonomierna inte säger så mycket om handelsskydd för jordbruket, så säger det en del om vikten av ett starkt inhemskt – och på gränsen till självförsörjande – jordbruk. Jordbruket spelade i Korea och Taiwan en stor roll för att stödja tillverkingsindustrin, t ex genom att producera skatteintäkter och genom att ge politiskt stöd på landsbygden så att politiskt svåra strategiska sektorala satsningar kunde göras. Kanske är det en del i Bill Clintons resonemang? Se den mycket intressanta Cristobal Kays ”Why East Asia Overtook Latin America: Agrarian Reform, Industrialisation and Development” http://www.ingentaconnect.com/content/routledg/ctwq/2002/00000023/00000006/art00004

    2) Varför pratas det fortfarande så mycket om specialisering som vägen till utveckling? Imbs och Wacziargs ”Stages of Diversification” illustrerade väl ganska klart dessa myter? Och ur ett ekologiskt perspektiv, som redan har nämnts, så är specialiseringar – och dess följd i jordbruket, dvs monokulturer – oerhört skadligt. Dessutom gör inte specialisering att ett land blir än mer beroende av fluktuationer på världsmarknader etc? Och ur konsument- istället för producentperspektivet, så är det oroväckande. T ex Australiens stora roll inom världens veteproduktion, som efter stora torkor de senaste åren kraftigt minskade sin export vilket sägs ha påverkat världsutbudet och därmed drivit upp de höga priserna avsevärt. Burmas kollapsade risproduktion efter naturkatastrofen visade på samma sak för marknaden för ris. En studie gjord av FAO för ett par år sedan visade att ca. 80 procent av de fattiga länders befolkning man undersökte är nettoinköpare av mat. Det är också del av Clintons argument, dvs att sårbarheten skulle minska av ett mer diversifierat jordbruk.

    3) Är det verkligen bara efterfrågefaktorer som ligger bakom de höga matpriserna (även om de nu börjat gå ner)? Omställning från mat- till biobränsleproduktion gör ju kraftiga anspråk på jordbruksmark, och en sammanställning från många studier visade att majoriteten ansåg att 30-50 procent av matpriserna har påverkats av biobränsleindustrin. Och de ovan nämnda väderförändringarna påverkar ju också utbudet. Ökade satsningar på ett självförsörjande jordbruk skulle ju självfallet påverka världsutbudet, men också göra fattiga länder mindre beroende av det.

  13. 1. Jag tolkar det som om Clinton anser att självförsörjning är ett sätt att säkra mattillgången.

    2. Angående Imbs och Wacziarg (fil här) så är den föga upplysande om den typ av specialisering vi talar om här. Länder diversiferar först (ex resurser flyttas från jordbruket till industrin) och specialiserar sedan till ett mindre antal sektorer. Än mindre säger artikeln något om specialisering på varunivå: ska alla länder producera både potatis och socker eller är det bättre om ett land specialiserar sig på potatis och ett annat på socker?

    Visst blir länder mer känsliga för fluktuationer på världsmarknaden av att handeln integreras. Samtidigt blir de mindre känsliga för lokala fluktuationer. Just vad gäller väderkänslig produktion som jordbruket säger de stora talens lag att det bör vara tryggare att vara integrerad. Att vara isolerad skulle öka prissvängningarna eftersom all produktion måste konsumeras lokalt: goda skördeår kräver därför låga priser och när skörden slår fel far priserna i höjden. Det inte inte bra vare sig för producenter eller konsumenter.

    Vad gäller monokulturer etc så är jag inte tillräckligt insatt i jordbruksproduktion annat än att jag kan konstatera att den eventuella skadligheten främst beror på hur varje åker brukas. Det går alltså bra att ha en ekologiskt destruktiv monokultur samtidigt som jordbruket i landet som helhet är diversifierat. Att isolera landet från omvärlden löser alltså inte detta problem.

    3. Jag ser omställningen till biobränslen som en efterfrågeökning inte en utbudsminskning, men det är kanske hårklyverier. vad gäller din sista poäng så leder självklart självförsörjning till minskat beroende. Det är ju just detta som jag anser vara problemet eftersom det kommer att leda till högre priser i snitt (vilket inte minst är viktigt om ”80 procent av de fattiga länders befolkning man undersökte är nettoinköpare av mat”) och ökade prisfluktuationer. Jag ser inte värdet av en sådan politik.

  14. Jonas Ström says:

    Jag tror dessutom att frågan lider av att man inte skiljer på food production och food security. Så länge folket i syd inte har rättigheten att bestämma över sitt egna jordbruk kommer man inte att kunna lösa varken handelsfrågan eller självförsörjningsfrågan.

    Dessutom har agro-business modellen som Vlachos förespråkar visat på ovanligt dåliga resultat: socialt, ekologiskt och produktionsmässigt. Det är inte för att jävlas som folk kritiserar den modellen; det är för att den är förödande på många sätt. Intressant länk som beskriver Prince Charles uttalanden i slutet av sommaren men som går igenom problemen med agro-business och monokulturer:

    http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/aug/13/gmcrops.food

  15. Hur intressant diskussionen om agro-business än är så är den lite vid sidan av huvudfrågan, dvs om självförsörjning vad gäller mat är önskvärt. Jag tror redan jag gjort klart vad mina huvudargument är och har inte så mycket att tillägga kring detta. Dessutom går det att samtidigt satsa på självförsörjning och agro-business. Lika lite som monokultur är detta därför en fråga med direkta kopplingar till frågan om självförsörjning. Den produktivitssänkning som ett avskärmande från omvärlden för med sig kan mycket väl tänkas leda till satsingar på storskaliga enheter med förhoppningen (välgrundad eller ej) att detta ska höja produktiviteten.

    Däremot undrar jag om verkligen ”folket i syd” är en enhet som det går att tillskriva en enhetlig åsikt. Det finns producenter och konsumenter, stora och små. De har vissa gemensamma intressen och andra motstridiga. Synen på självförsörjning — och inte minst medlen för att uppnå denna — är troligtvis en sådan fråga.

  16. Ulf säger att:
    ”En studie gjord av FAO för ett par år sedan visade att ca. 80 procent av de fattiga länders befolkning man undersökte är nettoinköpare av mat.” Och använder detta somo argument för att specialisering skulle vara skadligt. Men är det inte i just dessa fattiga länder som man aldrig har specialiserat sitt jordbruk eller satsat på storskaligt sådant? Är det inte just dessa länder som står utanför handel?

  17. Niklas says:

    Mycket intressant diskussion ovan (samtliga) när ni väl ser hela bilden så förstår ni vad som väntar kommande generationer, Inte bara i sverige utan i hela världen. Ett holistiskt perspektiv i dessa intressanta tider kan leda en person, en by, ett samhälle, en kommun, en region eller ett land eller en hel värld in på rätt väg. Hållbarhet!

    Ledord för framtiden: Samarbete, Mångfald, Omtanke, Gemenskap, Härdiga/uthålliga-Lantraser, Decentralicering, 100% EKOLOGISKA VAROR & Samägande.

    Säg hejdå till: Individualismen, Konsumismen, Semester, Lyx-varor & Egoismen.

    Mvh. Niklas. Studerande Eko-entreprenör för hållbar utveckling.

    Ps. Man kan inte bygga ett samhälle på ekonomisk tillväxt detta leder förr eller senare till en system KOLAPS. Detta står fast vare sig det är en ö, ett land, en kontinent eller en hel värld. Det är helt enkelt en fråga om perspektiv. Ds.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s