Nivågruppering verkar bra. I Kenya

I förra veckan skrev jag ett kritiskt inlägg om nivågruppering i skolan. Nivågruppering kan gynna elever genom att undervisningen kan anpassas till elevernas nivå men riskerar särskilt att missgynna svaga elever. Eftersom vi ofta saknar experimentella studier är det emellertid svårt att dra några riktigt starka slutsatser. Som vi skrivit om tidigare har utvecklingsekonomer i allt högre grad börjat använda sig av experiment och nu har Esther Duflo mfl tagit sig an frågan om nivågruppering. Faktum är att det verkar riktigt lyckat. Åtminstone i Kenya.kenya_school

I studien fick 121 skolor pengar till en extra lärare vilket användes för att dela in klasserna i två grupper. I hälften av skolorna slumpades eleverna mellan grupperna och i hälften delades de in baserat på sina ursprungliga betyg. Arton månader senare visade sig att eleverna i de nivågrupperade klasserna presterade betydligt bättre än de andra. Dessutom gynnades alla elever, svaga som starka, ungefär lika mycket. De positiva effekterna visade hålla i sig långt efter att experimentet avslutats.

Ett intressant resultat är att det i de nivågrupperade skolorna inte spelade någon roll för medelduktiga elever om de hamnade i den hög- eller lågpresterande gruppen, vilket tyder på att de inte påverkades av hur duktiga deras klasskamrater var. I de icke-nivågrupperade skolorna gynnades däremot dessa elever av att hamna i en klass med duktiga klasskamrater. Eftersom läraren anpassar undervisningen efter gruppen är det därför omöjligt att dra några slutsatser om konsekvenserna av nivågruppering genom att undersöka effekten av kamratpåverkan när eleverna inte är nivågrupperade.

Det är svårt att veta om dessa resultat är giltiga även i länder som Sverige. Exempelvis är klasserna i Kenya stora vilket gör det svårt att individanpassa undervisningen och det finns litet utrymme för speciella stödinsatser. Men det är inte utan att man önskar möjligheten att genomföra denna typ av studier även i Sverige.

John Hassler och Per Krusell: Släpp nedladdningen fri!

Gästinlägg av John Hassler, professor vid Stockholms universitet, och Per Krusell, professor vid Princetons och Stockholms universitet

DN Debatt efterlyser Per Gessle bland andra artister en nystart på debatten om fildelning och upphovsrätten. Gessle & Co verkar dock vilja föra oss tillbaka till en naiv debatt om moraliska rättigheter. Har piraterna ”rätten” att ladda ner gratis eller har musikskaparna ”rätten” att förhindra andra att ta del av musiken?

John Hassler

John Hassler

Per Krusell

Per
Krusell

Moralargumenten hjälper oss föga och är ett stickspår. Frågan om fildelning är istället samhällsekonomisk: hur vi ska få till regler som ger en bra avvägning mellan incitament att skapa och en effektiv användning av det som skapats?

Att i sin ensamhet nynna på en av Gessles låtar har ingen samhällsekonomisk kostnad och ett sådant nynnande bör alltså vara gratis. Att ladda ned och lyssna på musik är egentligen samma sak. Musiken kan med hjälp av modern teknik spridas nästan kostnadsfritt när den väl är skapad. Därför talar starka samhällsekonomiska argument för ett nollpris för att konsumera den musik som redan finns!

Men gör inte en fri nedladdning att incitamenten till nyproduktion av musik minskar? Gessle & Co hävdar detta och nämner att musiksektorn nu drar in mindre pengar. Man säger också att det svenska musikundret är ”ett minne blott”. Men var förklaringen till vårt svenska musikunder att det tidigare, och just i Sverige, gick att tjäna stora pengar på musik? Vi tror snarare att huvudskälet till att Gessle & Co pläderar för en stärkt upphovsrätt är att det innebär mer monopolpengar till dem för sådant de redan gjort.

Vad vi måste fråga oss är hur viktiga pengarna är som drivkraft för våra musikskapare. I SVT:s programserie ”Dom kallar oss artister” avvisar en av Gessles egna musiker som ”bara larv” idén att Gessle främst skulle vara en driven affärsman: han beskriver honom istället som ”den maniska musikälskaren som inte kan låta bli att skriva låtar”. Vi gissar att detta stämmer! ABBA och Roxette är nog snarare musikens motsvarighet till Björn Borg—unikum som främst drevs av fantastisk talang och manisk skaparanda, snarare än av unika möjligheter att tjäna pengar. Vi ser inga tecken på att nedladdningen leder till mindre ny musik. Kan inte gratis tillgång till all musik istället inspirera våra unga musiklöften att skapa mer ny musik, precis som de 100 plattor Gessle hade förvärvat vid 10 års ålder gjorde för honom?

Med en liberalare upphovsrätt behövs dock förmodligen kompletterande inkomstmöjligheter för artister. Även om artister kanske inte drivs så mycket av vinstmotiv måste de har en rimlig chans att leva på det de gör. En möjlighet skulle vara statliga subventioner baserade på nedladdning—som liksom STIM skulle ge mer åt dem vars musik lyssnas på mest—men en fri nedladdning för musikkonsumenten. Sen finns förstås också konsertintäkter, liksom de sidointäkter som alltid uppstår då en musikskapare blir ”stor”, ”stilbildare” och ”idol”. Men säg nej till de etablerade artisternas krav på större monopolvinster!

Geithner och Clinton

Bland de hetaste frågorna i bloggvärlden är tillsättningen av USAs kommande ministerposter. Buden är många och endast Barack Obama vet svaret.

Den kanske bästa gissningen ges av de som vanligt uppdaterade prognosmarknaderna. Dessa har tidigare visat stor pricksäkerhet i att förutsäga valresultat. Den aktuella ställningen gällande finans- och utrikesministerposterna på Intrade är följande
(OBS: UPPDATERAD 18/11, 09.30):

Näste finansminister: Chans: Näste utrikesminister: Chans:
Timothy Geithner 52%¤ Hillary Clinton
93%£
Larry Summers 32%£ Bill Richardson 7%¤
Paul Volcker 10%– John Kerry 5%¤

Med andra ord är sannolikheten hyfsat hög att Timothy Geithner blir USAs näste finansminister och väldigt hög att Hillary Rodham Clinton blir USAs näste utrikesminister.

Ett särintresses uppgång och fall?

cod_fish Jag har alltid förundrats över Sveriges fiskerivänliga lagstiftning. Det som gör detta så underligt är kombinationen av två saker: 1) Östersjöns torskar är i princip utfiskade (se Isabella Lövins bok Tyst hav) och även i andra farvatten råder akut fiskbrist, vilket drabbar övriga samhället och kommande generationer. 2) Antalet svenska fiskare är idag ca 2000, vilket motsvarar ungefär 0,0003 procent av väljarna.

Hur kan man förklara detta? Jag kan bara se en enda rimlig förklaring. Svenska fiskare är ett mycket välorganiserat särintresse som haft mycket att tjäna på en förmånlig lagstiftning. Samtidigt har kostnaden för denna fiskerivänliga politik när den fördelats på var och en av oss övriga medborgare inte varit tillräckligt stor för att någon av oss ska vilja ge tid och energi åt att motverka fiskarna.  Sällan har en så liten näring med så stora negativa effekter på övriga samhället haft ett sådant stort inflytande — direkt eller indirekt — över svensk lagstiftning.*  

Men nu kan det bli ändring på detta. Idag skriver riksrevisor Eva LindströmDN Debatt att Sverige måste upphöra att sitt dubbelspel med att å ena sidan säga att man värnar ett hållbart fisbestånd och å andra sidan hela tiden gynna fiskerinäringen. Kritiken är inte ny: rapporterna har haglat tätt om fiskeriets omotiverade statsunderstöd, bristande kontroller och i princip obefintliga påföljder vid lagbrott.

Är detta början på slutet för en svensk fiskeflotta? Låt oss hoppas. Samhällets vinster av att det finns fiskar i haven överstiger vida kostnaderna för att hjälpa de 2000 fiskarfamiljerna till nya liv i mindre skadliga näringar.

______________
* För den som vill läsa mer om hur dessa politisk-ekonomiska mekanismer fungerar rekommenderas texter av de ekonomer som först förklarade dem: George Stigler, Sam Peltzman och Mancur Olson.

Bör elever nivågrupperas?

Att nivågruppera elever tidigt i livet kan verka vettigt. Undervisningen kan läggas på en nivå som passar eleverna i respektive grupp och alla kan därför lära sig maximalt utifrån sina egna förutsättningar. Argumentet emot är att detta systematiskt kan missgynna svaga elever eftersom de kan hamna på efterkälken. En negativ gruppdynamik bland de svaga eleverna kan dessutom göra att dessa lär sig mindre, även om undervisningen i sig kanske ligger på en lämpligare nivå. En klassisk avvägning mellan jämlikhet och maximal produktivitet, kan det verka som.

Ska dom gå i samma klass?

Ska dom gå i samma klass?

På ett symposium häromdagen ifrågasattes denna avvägning. Genom att jämföra hur elever i 11-årsåldern presterar på internationella jämförelser som PISA och TIMSS med hur eleverna i 15-årsåldern klarar sig visade Erik Hanushek att spridningen mellan elever ökar betydligt mer i länder med tidig nivågruppering. Dessutom verkar tidig uppdelning av elever sänka de genomsnittliga skolresultaten. Faktum är att alla elever — även de riktiga högpresterarna — verkar lära sig mindre i nivågrupperade länder. Inte mycket till avvägning med andra ord.

Nu gör studien den ganska extrema jämförelsen mellan länder som Tyskland där eleverna väljer helt olika utbildningsvägar redan i 10-årsåldern och länder som Sverige där grundskolan är helt sammanhållen. Det är emellertid möjligt att lite nivågruppering är av godo och att vi i Sverige gick för långt när högstadiets allmänna och särskilda kurser avskaffades 1997? En studie (vet inte om det är senaste versionen) av Krister Sund tyder på att så inte är fallet. Han hittar en negativ effekt av nivågruppering bland elever med lågutbildade föräldrar och en viss positiv effekt på elever med högutbildade föräldrar. Men den positiva effekten gäller inte de allra duktigaste eleverna, som man kanske skulle kunna tro. I stället verkar det vara svagpreseterande elever med utbildade föräldrar som gynnades av möjligheten att läsa särskild kurs i matte och engelska.

Det verkar alltså som om en sammahållen grundskola är en bra idé, men det finns en del frågor. En intressant detalj i Hanusheks studie är att mönstret i Sverige mer liknar det i länder med nivågruppering än i länder utan. Detta kan vara en ren statistisk avvikelse men en annan möjlighet är att bostadssegregationen och det fria skolvalet i praktiken fungerar som nivågruppering. En annan fråga är när skolan ska sluta vara sammanhållen. Mycket tyder på att beslutet att göra gymnasiets yrkesutbildningar studieförberedande inte var ett lysande drag. Fast där vi väntar med spänning på en mer utförlig utvärdering.

When is greed good?

Finansminister Anders Borg har de senaste veckorna uttalat sig kritiskt om ”girigheten” som orsaken till finanskrisen. Det är ett intressant uttalande då det rör drivkraften snarare än konsekvenserna av människors handlande. Det är helt riktigt att mycket skulle fungera bättre och i många fall också effektivare om vi litade på varandra, brydde oss mer om varandra och var snällare mot varandra. Frågan är bara om önskningar om detta är en bra plattform för agerande eller om det är bättre att fokusera på den klassiska frågan: Under vilka förhållanden uppnås önskade resultat under antagandet att människor är själviska och kanske till och med giriga?

I den klassiska filmen Wall Street talar sig Gordon Gecko varm för fördelarna med girighet. Talet – som är ett retoriskt mästerstycke – mynnar ut i de klassiska raderna:

    ”Greed — for lack of a better word — is good. Greed is right. Greed works. Greed clarifies, cuts through, and captures the essence of the evolutionary spirit. Greed, in all of its forms — greed for life, for money, for love, knowledge — has marked the upward surge of mankind”. 

.

Arbetet med en uppföljare till Wall Street är i fullgång. Michael Douglas kommer sannolikt även denna gång att spela Gordon och vi kommer få följa hans karriär efter att han avtjänat sitt fängelsestraff. Frågan är dock om inte hans ”greed is good” måste ersättas av det mer tidsenliga ”greed – provided that it is sufficiently regulated – is tolerable.

Låt curlingkvastarna stå

I boken Curlingföräldrar och servicebarn från 2004 beskriver den danske psykologen Bent Hougaard hur dagens unga föräldrar alltför ofta lägger sig i sina barns liv och utveckling alltmedan dessa snabbt vänjer sig vid att bli ständigt uppassade. ”Barnen får för lite motstånd”, menar Hougp1_curlingaard, vilket på sikt riskerar skapa individer utan skamkänsla och sunt förnuft.

Parallellen med dagens statliga industristöd är slående. I USA vill Barack Obama ge stöd till den amerikanska bilindustrin, i Tyskland ombes Angela Merkel låna pengar till Opel och i Sverige haglar kraven på riktade industristöd till alltifrån bil-, småhus- , och byggindustrin. Den svenska regeringen verkar inte heller immun mot vissa av kraven, exemplifierat av exportkrediter till småföretag och extrapengar till bilforskning.

Att stödja krisbranscher är emellertid långt ifrån oproblematiskt. Bilbranschens problem härör t ex från åratal av strategiska felsatsningar och huvudlös kreditgivning vilka nu skapat en djup kris som branschen själv bör ta konsekvenserna av. Skulle staten ge understöd skulle det kunna ge helt fel signaler till andra marknadsaktörer. Däremot bör samhället erbjuda stöd för individer som drabbas av t ex arbetslöshet som en följd avkrisen. Sådant stöd ska dock komma i form av a-kassa, fortbildningspengar och flyttstöd (för hela familjer), inte som industripolitik.

Ytterligare en oroande aspekt av västländernas nationellt inriktade industristöd är att det har undertoner av protektionism, inte minst i Obamas fall, vilket gör det än ekonomiskt osundare.

Den klipske debattören Johan Norberg gav denna statliga industripolitik ett namn: curlingekonomi. Och för att ta denna metafor på allvar bör ekonomer idag ge sina regeringar samma rekommendation som psykologen Hougaard ger curlingföräldrarna: låt curlingkvastarna stå!

Våga erkänna att folk fuskar

Valet 2010 är för tillfället nästan lika långt bort som valet 2006. Socialdemokraterna sitter i arbetsgrupper och diskuterar politiken inför nästa valrörelse och frågan om vänsterpartiets medverkan eller inte i en eventuell framtida regering är infekterad. Alliansen i sin tur har fullt upp med finanskrisen, och hur de ska övertyga väljarna om att det ökade ”utanförskapet” som lågkonjunkturen kan väntas leda till inte är deras fel när de nu har hävdat att det minskande utanförskapet har varit deras förtjänst.

Låt oss så här i mellanakten ta tillfället i akt och tänka oss tillbaka till förra valrörelsen. Jag hävdar att ett av de misstag S gjorde var att de vägrade erkänna att det faktiskt finns folk som felaktigt utnyttjar det svenska generösa socialförsäkringssystemet. Det stora flertalet av de sjukskrivna är med säkerhet sjuka och flertalet arbetslösa vill jobba, men detta innebär inte att alla är ärliga. Detta var något som S envist dock vägrade att erkänna.

För visst finns det belägg för att fusk förekommer. I fredags la t ex Erika Lindahl fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet där hon bl a redovisar resultat från ett antal randomiserade experiment inom sjukförsäkringen. I ett av experimenten fick etty slumpvis antal arbetslösa med sjukpenning ett brev där de kallades till ett informationsmöte om vilka rättigheter och skyldigheter som sjukförsäkringen förknippades med. Det visar sig att bara det faktum att detta brev skickades ut minskade sjukfrånvarons längd jämfört med de som inte hade fått brevet.

Nu kan man naturligtvis inte utesluta att brevet skrämde sjuka individer till att friskskriva sig felaktigt. Men det finns flera studier som tyder på liknande mekanismer. Laura Hartman (då Larsson) visar t ex i en rapport från IFAU förra året att arbetslösa är mer sjukskrivna om det är fördelaktigare att få sjukpenning än a-kassa. Även FUT-delegationen  och ett flertal studier av Patrik Hesselius med sällskap visar på avsevärda summor i felaktigt utbetalda bidrag (även om många debatterar de exakta siffrorna).

Min slutsats är alltså att vi måste våga erkänna att ett välfärdssystem alltid kommer att utnyttjas av vissa mindre ärliga individer på samma sätt som att frånvaron av dylika system kommer att leda till utsatta individers undergång. Detta är en konflikt som man måste ta ställning till och inte bara sticka under stolen, då riskerar man att förlora trovärdighet på samma sätt som S-regeringen gjorde inför förra valet.

Gratis pengar

En grundbult i ekonomers förståelse av finansiella marknader är det inte kan finnas några möjligheter att helt riskfritt tjäna pengar (s.k. arbitragemöjligheter) eftersom sådana direkt kommer utnyttjas av klyftiga investerare och därmed snabbt försvinna. Ibland kan det dock finnas riskfria möjligheter att tjäna pengar som är lite mer bestående, förmodligen för att ingen upptäcker dem eller för att det helt enkelt är alltför tidskrävande att utnyttja dem.

Lagen om avrundning av vissa öresbelopp bjuder på små, men intressanta, arbitragemöjligheter, vilket uppmärksammats av två flinka bloggare (speglingen och inslag). En betydligt större, men än mer invecklad, arbitragemöjlighet uppstod på grund av ett ungerskt spelbolags misstag för något år sedan. I det fallet gick det att få en riskfri avkastning på 26,5 procent på bara några dagar utan någon övre begränsning, men denna möjlighet utnyttjades trots detta inte särskilt flitigt (förmodligen för att väldigt få förstod att den fanns).

Nu verkar det som den statliga insättningsgarantin skapat möjligheter att göra arbitrage. Parex bank erbjuder för närvarande 6.2 procents ränta om du sparar hos dem i två års tid. Insättningsgarantin gäller upp till en halv miljon. Har du en halv miljon att avvara får du alltså 31000 kronor i ränta per år. Men om du äger ditt boende och det inte är fullt belånat kan du använda ditt boende som säkerhet för att låna en halv miljon under två års tid. SBAB erbjuder till exempel räntan 4.98 procent på ett tvåårigt lån, d.v.s. en årlig räntekostnad på 24900 kronor. Mellanskillnaden är 6100 kronor och på denna behöver du betala 30 procent i skatt, men det ger dig ändå 4270 per år rakt ner i fickan.

Vad är då haken? Så vitt jag kan se kommer den enda osäkerheten ifrån hur insättningsgarantin fungerar — d.v.s. hur snabbt du får loss pengarna om Parex skulle gå i konkurs och om du då också får ut din räntefordran. Dessutom krävs förstås att du har möjlighet att använda bostaden som säkerhet. Men det senare borde bankerna kunna lösa — de skulle i princip kunna erbjuda speciella ”Parex-lån” som kunderna kan använda för att sätta in sina pengar hos Parex (så att insättningen där fungerar som säkerhet i stället för bostaden). De som betalar för kalaset är förstås skattebetalarna eftersom den statliga insättningsgarantin medför subventionerat risktagande (vilket Jonas skrivit om förut).

Uppdatering 2008-12-12: Nu har även Dagens Nyheter uppmärksammat att inlåningsräntan ibland är högre än utlåningsräntan.

Med flit eller inte — det är frågan

Tänk dig att du lånar ut din sprillans Lexus SUV LX 09 till grannen och att han senare kommer tillbaka utan bil med förklaringen ”jag råkade glömma den på ICA-parkeringen med öppna dörrar och nyckeln i och nu är den borta — men det var inte med flit!”. Är det ett OK beteende? Knappast.

På samma sätt kan man fundera över hur den finansiella industrin tar risker med andras pengar. Det är klart, å ena sidan vill vi uppmunta visst risktagande så vi kan få avkastning på vårt kapital. Därför finns belöningssystem (fast ofta felaktiga sådana). Men å andra sidan vill vi inte att de är ekobrottvårdslösa med våra pengar och därför stiftar vi lagar mot sådant. Problemet är bara att Sverige idag i praktiken saknar sådana lagar.*

Bakgrunden är följande: åren efter 1990-talskrisen försökte Finansinspektionen och RÅSOP, Riksåklagens arbetsgrupp för utredning av brott inom bank- och finansvärlden, ställa bågra oansvariga banktjänstemän inför rätta. Här är några exempel på vårdslösa krediter (hämtade från Åklarväsendets rapport 1995:1, sid 15):

  • En kredithandläggare lämnade krediter till en fysisk person på 30 miljoner kr — varav 20 miljoner kr in blanco — utan att företa någon som helst kontroll av personens ekonomiska förmåga att återbetala krediten.
  • En fysisk person med en inkomst av anställning på drygt 100 000 kr och en förmögenhet på ca 30 000 kr beviljades en kredit på 10 miljoner kr med en årlig räntekostnad på 1,5 miljoner kr.
  • Krediter på sammanlagt 65 miljoner kr lämnades till ett aktiebolag, som redan var på obestånd, mot säkerhet i aktierna i bolaget.
  • Innan förvärvstillstånd hade erhållits utbetalades krediter på 116 miljoner kr för förvärv av fastigheter till ett bolag som saknade egna tillgångar.

Inget av dessa fall ledde till fällande dom. Varför inte? Jo, därför att uppsåt inte kunde visas (dvs missarna gjordes inte ”med flit”).

En Banklagskommitté (med bl a Sören Mannheimer och Irma Rosenberg) tillsattes så i slutet av 90-talet för att se över banklagen och samhällsnyttan. Men tvärtemot åklagarnas förhoppning om att göra vårdslös kreditgivning straffbart sågade kommittén denna idé. Förslagets ”individperspektiv” på problemen avärdades och istället betonade kommitténs slutbetänkade frågor på ”systemnivå” —  trots åklagarnas påpekande att ”systemet” svårligen kan ställas inför rätta.

Idag hyllas den ”svenska modellen”för bankkrishantering världen över. Många länder, däribland USA, har rentav applicerat (delar av) den på sina egna problem. Frågan är dock om denna svenska ”modell” inte brustit på ett viktigt område — juridikens. Vårdslös kreditgivning i såväl USA som i Sverige är fortfarande inte straffbar så länge den inte är uppsåtlig. Kanske är det dags att tänka om. Att slarva med andras pengar och och sedan komma undan enbart genom att säga ”det var inte med flit” borde inte vara OK. Åtminstone inte på en välreglerad bankmarknad.

——————–
* Den svenska konsumentkreditlagen reglerar t ex inte i vilken mån bankernas utlåning är rimlig, utan är snarare till för att konsumenten ska garanteras marknadsmässiga lånevillkor etc.

Lästips: DN12, Ekot, SvD123, SydSv, Afv12, VA.