I förra veckan skrev jag ett kritiskt inlägg om nivågruppering i skolan. Nivågruppering kan gynna elever genom att undervisningen kan anpassas till elevernas nivå men riskerar särskilt att missgynna svaga elever. Eftersom vi ofta saknar experimentella studier är det emellertid svårt att dra några riktigt starka slutsatser. Som vi skrivit om tidigare har utvecklingsekonomer i allt högre grad börjat använda sig av experiment och nu har Esther Duflo mfl tagit sig an frågan om nivågruppering. Faktum är att det verkar riktigt lyckat. Åtminstone i Kenya.

I studien fick 121 skolor pengar till en extra lärare vilket användes för att dela in klasserna i två grupper. I hälften av skolorna slumpades eleverna mellan grupperna och i hälften delades de in baserat på sina ursprungliga betyg. Arton månader senare visade sig att eleverna i de nivågrupperade klasserna presterade betydligt bättre än de andra. Dessutom gynnades alla elever, svaga som starka, ungefär lika mycket. De positiva effekterna visade hålla i sig långt efter att experimentet avslutats.

Ett intressant resultat är att det i de nivågrupperade skolorna inte spelade någon roll för medelduktiga elever om de hamnade i den hög- eller lågpresterande gruppen, vilket tyder på att de inte påverkades av hur duktiga deras klasskamrater var. I de icke-nivågrupperade skolorna gynnades däremot dessa elever av att hamna i en klass med duktiga klasskamrater. Eftersom läraren anpassar undervisningen efter gruppen är det därför omöjligt att dra några slutsatser om konsekvenserna av nivågruppering genom att undersöka effekten av kamratpåverkan när eleverna inte är nivågrupperade.

Det är svårt att veta om dessa resultat är giltiga även i länder som Sverige. Exempelvis är klasserna i Kenya stora vilket gör det svårt att individanpassa undervisningen och det finns litet utrymme för speciella stödinsatser. Men det är inte utan att man önskar möjligheten att genomföra denna typ av studier även i Sverige.

Att nivågruppera elever tidigt i livet kan verka vettigt. Undervisningen kan läggas på en nivå som passar eleverna i respektive grupp och alla kan därför lära sig maximalt utifrån sina egna förutsättningar. Argumentet emot är att detta systematiskt kan missgynna svaga elever eftersom de kan hamna på efterkälken. En negativ gruppdynamik bland de svaga eleverna kan dessutom göra att dessa lär sig mindre, även om undervisningen i sig kanske ligger på en lämpligare nivå. En klassisk avvägning mellan jämlikhet och maximal produktivitet, kan det verka som.

Ska dom gå i samma klass?

På ett symposium häromdagen ifrågasattes denna avvägning. Genom att jämföra hur elever i 11-årsåldern presterar på internationella jämförelser som PISA och TIMSS med hur eleverna i 15-årsåldern klarar sig visade Erik Hanushek att spridningen mellan elever ökar betydligt mer i länder med tidig nivågruppering. Dessutom verkar tidig uppdelning av elever sänka de genomsnittliga skolresultaten. Faktum är att alla elever — även de riktiga högpresterarna — verkar lära sig mindre i nivågrupperade länder. Inte mycket till avvägning med andra ord.

Nu gör studien den ganska extrema jämförelsen mellan länder som Tyskland där eleverna väljer helt olika utbildningsvägar redan i 10-årsåldern och länder som Sverige där grundskolan är helt sammanhållen. Det är emellertid möjligt att lite nivågruppering är av godo och att vi i Sverige gick för långt när högstadiets allmänna och särskilda kurser avskaffades 1997? En studie (vet inte om det är senaste versionen) av Krister Sund tyder på att så inte är fallet. Han hittar en negativ effekt av nivågruppering bland elever med lågutbildade föräldrar och en viss positiv effekt på elever med högutbildade föräldrar. Men den positiva effekten gäller inte de allra duktigaste eleverna, som man kanske skulle kunna tro. I stället verkar det vara svagpreseterande elever med utbildade föräldrar som gynnades av möjligheten att läsa särskild kurs i matte och engelska.

Det verkar alltså som om en sammahållen grundskola är en bra idé, men det finns en del frågor. En intressant detalj i Hanusheks studie är att mönstret i Sverige mer liknar det i länder med nivågruppering än i länder utan. Detta kan vara en ren statistisk avvikelse men en annan möjlighet är att bostadssegregationen och det fria skolvalet i praktiken fungerar som nivågruppering. En annan fråga är när skolan ska sluta vara sammanhållen. Mycket tyder på att beslutet att göra gymnasiets yrkesutbildningar studieförberedande inte var ett lysande drag. Fast där vi väntar med spänning på en mer utförlig utvärdering.