Drömmen om den neutrala politiken

De modeller vi nationalekonomer använder för att analysera verkligheten har sina märkligheter. En sådan är att de bygger på att det finns en makt som effektivt och neutralt möjliggör ekonomiska transaktioner samtidigt som denna makt är frikopplad från samhället och dessutom inte behöver några skatteintäkter. Detta ska naturligtvis ses som en teoretisk abstraktion och inte som en beskrivning av vare sig faktiska eller önskvärda statsbildningar. Även om de flesta håller med om detta så är synen att den offentliga makten bäst förhåller sig neutral mellan olika branschintressen stark. Jag vill dock påstå att en sådan neutral stat är en omöjlighet.

Anledningen till att neutralitet är omöjlig är att olika intressen kommer att dra olika stor nytta av de tjänster som det offentliga erbjuder. Företag, individer och branscher som skickar mycket post gynnas oproportionerligt av ett effektivt postväsende och välunderhållna vägar och järnvägar är knappast branschneutrala. Inte ens nattväktardygden att upprätthålla ett effektivt rättssystem är branschneutral: en stor forskningslitteratur (som jag gett ett bidrag till) finner att grundläggande samhällsinstitutioner spelar en betydande roll för ekonomins specialiseringsmönster.

Vad den offentliga makten än gör så kommer den alltså att påverka hur produktiva olika branscher är och därmed hur resurserna fördelas mellan olika aktiviteter. Den som har förmågor, kunskaper eller kapital som är komplementära med de offentliga tjänsterna kommer därför att gynnas och andra kommer att missgynnas, även om särintressen inte styr politiken och även om ambitionen är att förhålla sig neutral. Fördelningskonsekvenserna är alltid närvarande.

Att offentliga åtgärder höjer produktiviteten mer i vissa verksamheter än i andra innebär emellertid inte att de gynnade branscherna kan ses som subventionerade (se diskussionen om avdrag och subventioner häromveckan). Vad som händer är istället att alternativkostnaden av att ha resurser bundna i de sektorer som inte gynnas ökar. En subvention uppstår däremot när den som använder en resurs inte bär hela alternativkostnaden för detta.

Konsumtionen av en vara vars miljöbelastning inte är prissatt är därför subventionerad och en miljöskatt skulle minska subventionsgraden. Fritid är subventionerad eftersom inkomstskatten gör att den som väljer att vara ledig inte bär hela alternativkostnaden för detta. På samma sätt är flertalet varor och tjänster som har lägre skatt än andra subventionerade. Så behöver dock inte vara fallet eftersom bidrag eller riktade skattelättnader kan leda till att resurser med mycket låg alternativkostnad faktiskt används. I dagligt tal används dock ofta begreppet subventioner på annat sätt.

Att det offentliga med nödvändighet påverkar den relativa produktiviteten och därmed relativpriserna betyder att det inte går att dra någon tydlig gränslinje mellan en förment verksamhetsneutral politik och en industripolitik som aktivt syftar till att öka produktiviteten i utvalda branscher. Skillnaden ligger i politikens avsikter snarare än i dess konsekvenser. Precis som vad gäller subventioner går det därför inte att dra några slutsatser om huruvida en åtgärd är bra eller dålig utifrån vilken etikett som sätts på den. Vi får helt enkelt lära oss leva både med subventioner och industripolitik och analysera samhället etikettneutralt.