Ska jordbruket avregleras?

Att avreglera västvärldens jordbruk har länge framhållits som en central del av en handelspolitik som gynnar utvecklingsländer genom att göra deras export mer lönsam. Som tidigare nämnts härEkonomistas finns en motsättning mellan denna syn och debatten om hur världens fattiga drabbas av dagens höga matpriser.

Sanningen är att ”världens foodprice_WBfattiga” är en disparat samling som påverkas på olika sätt av höjda matpriser. Men det är ändå intressant att veta hur matpriserna skulle påverkas om jordbruket avregleras. Via Dani Rodrik hittar jag grafen här bredvid som talar sitt tydliga språk: en avreglering skulle leda till höjda matpriser globalt sett, vilket är precis vad man förväntar sig (uppgifterna är från denna rapport).

Är då EUs och USAs protektionistiska jordsbrukspolitik exempel på lyckad fattigdomsbekämpning? Knappast — som bäst kan den ses som ett sanslöst ineffektivt sätt att hålla nere matbudgeten för vissa fattiga. Baserat några studier från Världsbanken nyanserar The Economist bilden ytterligare och pekar på att avskaffade importhinder för livsmedel sannolikt gynnar fattiga länder medan avskaffandet av produktionssubventioner på stapelvaror sannolikt gör det motsatta.

Komplext, men en sak är värd att påminna om: Att frihandel och avreglering leder till effektivare produktion innebär inte att allt blir billigare överallt. Enligt standardteorin kommer tvärtom priserna att stiga där förutsättningarna för produktionen en vara är goda och sjunka på andra ställen.

Vilket för övrigt även är den ständigt bortglömda förklaringen till de stigande svenska elpriserna, men det är en annan fråga.

Orsaker till matkrisen

Utvecklingsekonomen Paul Collier diskuterade för ett slag sedan de djupare orsakerna till de stigande matpriserna.

Efterfrågan på jordbruksprodukter har ökat kraftigt. Viktigast här är att människor i länder som Kina och Indien äter mer och bättre. Inte minst äter de mer kött vilket kräver mer väsentigt mer resurser än spannmål. Att amerikansk majs med hjälp av subventioner omvandlas till etanol är en annan viktig orsak. Även inom EU subventioneras etanolen men än så länge är det på en rätt låg nivå.

Samtidigt finns det faktorer som håller tillbaks utbudet. Collier anser EUs motsånd mot genmodifierade grödor (GMO) vara en idioti som vi kanske har råd att kosta på oss men världens fattiga länder har det inte. Motståndet sänker produktivteten i det europeiska jordbruket vilket får återverkningar på de globala livsmedelspriserna. Fattiga afrikanska länder vågar inte använda sig av GMO då de riskerar att helt stängas ute från de europeiska marknaderna, vilket de inte har råd med. Dessutom håller rimligen motståndet mot GMO tillbaks teknikutvecklingen på området.

Att både regeringar och biståndsorganisationer vurmar för småskalig jordbruksproduktion gör inte saken bättre. Det är visserligen charmigt med små gårdar som producerar lite av varje, men särskilt effektivt är det inte. Innovations- och investeringsgraden är väsentligt lägre i dessa jordbruk vilket hämmar anpassningen till nya marknadsförhållanden. Storskaliga kommersiella jordbruk har inte sådana problem.

Sedan finns det naturligtvis mer kortsiktiga förklaringar som stigande priser på insatsvaror (läs olja), missväxt för vissa grödor och att flera länder svarat på krisen med att hindra export vilket förvärrat situationen globalt. Men nog känns problemen mer hanterliga efter att Collier visat att de till stor del är skapade med hjälp av våra egna regleringar och subventioner.

Uppdatering: Enligt en ny och hemlig (!?) rapport från Världsbanken är det främst den ökade produktionen av etanol som ligger bakom de stigande matpriserna (vilket fått bloggvärlden att explodera av kommentarer). Ökad efterfrågan på livsmedel i Kina och Indien samt stigande oljepriser tillskrivs mindre vikt. Oavsett exakt vad den ökande efterfrågan består av är Colliers synpunkter på de hinder för långsiktigt ökat utbud av livsmedel ytterst relevanta. Inte minst som chefen för FNs jordutvecklingsfond anser att småskalighet är vägen till ökad jordbruksproduktion. Vem har rätt: Collier eller FN?

EUs jordbrukspolitik – hur ska vi ha det?

Under årtionden har ett återkommande argument mot EUs jordbrukspolitik (även ofta framfört av mig) varit att den håller tredje världen kvar i fattigdom. Genom att stänga gränserna för import och med ett ymnighetshorn av exportsubventioner har världsmarknadspriserna på mat hållits nere. Detta har missgynnat fattiga länder som annars kunnat specialisera sig på livmedelsproduktion.

Nu stiger matpriserna och detta beskrivs som en katastrof för – surprise! – utvecklingsländerna. IMF, Världsbanken och vår största morgontidning är eniga om att vad som händer skapat en kritisk situtation för världens fattiga.

Frågorna infinner sig: Hade vi fel tidigare? Har vi rätt nu? Eller har det aldrig varit så enkelt som att EUs jordbrukspolitik varit otvetydigt dålig för utvecklingsländernas invånare?