Förmodligen är det få länder i världen där direktörer, regeringstjänstemän och forskare i nationalekonomi hjälper till att städa och måla om på sina barns förskola. I Sverige sker dock detta i förskolor som drivs som föräldrakooperativ. Tanken med föräldrakooperativ är att spara pengar genom att en del enklare sysslor sköts av föräldrarna och i stället använda pengarna för att anställda mer och/eller bättre utbildad personal. Det föräldrainflytande och den sociala gemenskap kooperativen skapar är förstås väldigt positiv, men det finns också en annan sida av myntet.
Föräldrakooperativen innebär en slags möjlighet att investera tid för att ens barn ska få en bättre barnomsorg. I Sverige är möjligheten att köpa sig välfärdstjänster av högre kvalitet högst kontroversiell eftersom många anser att man bör sträva efter att vård, skola och omsorg ska vara likvärdig för alla. Frågan är än mer kontroversiell när det gäller barn eftersom likvärdigheten är extra viktig för barn om man vill att människor ska ha så lika livschanser som möjligt. Visserligen går det inte att påverka de olikheter i pengar, tid och engagemang som finns i hemmiljön nämnvärt, men i Sverige har man i alla fall ansett att inkomstskillnader inte ska yttra sig i den offentligt finansierade välfärden. Det är därför förbjudet att ta ut avgifter i skolan och att ta ut avgifter utöver maxtaxan i förskolan.
Tid är pengar, brukar ju ofta vi ekonomer hävda, så frågan är varför det anses okej att ta ut extraavgifter i form av föräldrarnas tid, men inte deras pengar? I en tvist mellan förskolan Vikingen och Håbo kommun i fjol framförde kommunen just detta:
Att föräldrarna tar ledigt från arbetet medför en inkomstförlust som kan ses som en extra avgift i förskolan. Maxtaxans regler ska tillämpas. Det är inte skäligt att Vikingens förskola ska kunna ha andra ekonomiska förutsättningar än övriga fristående och kommunala förskolor. (Citat från dom 3858-11 från Förvaltningsrätten i Uppsala.)
Förvaltningsrätten valde att gå på förskolan Vikingens linje, men lyckades kringgå en diskussion om huruvida tid är pengar. Finns det då något rimligt skäl till varför det anses okej att kräva att föräldrarna lägger ned tid, men inte att ta ut extra avgifter?
En viktig skillnad mellan tid och pengar är att tid är jämnt fördelad mellan människor, medan pengar inte är det. Vi har alla en livslängd att leva och 24 timmar om dygnet. Därför skulle man kunna argumentera för att det är mer rättvist att fördela resurser, t.ex. kolonilotter och förskoleplatser, utifrån kötid snarare än pengar (se Martin Weitzmans artikel från 1974 och mitt tidigare inlägg om köer).
Analogin med kötid är dock något missvisande. Visserligen har alla 24 timmar att leva per dygn, men det är inte alla barn som har två föräldrar och därmed 48 timmars föräldratid som potentiellt skulle kunna användas till att jobba på dagis. För många ensamstående, i synnerhet de med bunden arbetstid, torde det därför vara väldigt svårt att ha barn i föräldrakooperativ.
Ett annat problem med analogin med kötid är att kötid vanligtvis inte går att köpa för pengar, medan man kan köpa sig fri från sin arbetstid. Detta gäller i synnerhet småbarnsföräldrar som har en lagstadgad rätt att gå ned i arbetstid. Eftersom detta är kostsammare för höginkomsttagare blir denna typ av “tidsavgifter” progressiva. Detta förefaller rimligt ur rättviseperspektiv: Alla kan köpa sig en “guldkant i barnomsorgen” genom att engagera sig i ett föräldrakooperativ, men det är kostsammare för höginkomsttagare.
Trots progressiviteten i tidsavgifterna innebär föräldrakooperativen ett brott mot principen om likvärdig barnomsorg. Visserligen handlar det om ett ganska litet avsteg från likvärdighetsprincipen eftersom många kooperativ inte tar särskilt mycket av föräldrarnas tid i anspråk. Något värre är det dock om det jag hört från andra föräldralediga i lekparken är ett utbrett fenomen, nämligen att föräldrar köper sig fria från sin arbetsplikt genom att anlita städpersonal — en del till och med genom att utnyttja RUT-avdraget (vilket förstås inte är tillåtet).
Ytterligare en relaterad aspekt av “tidsavgifter” är att de förmodligen fungerar som ett sätt att sålla föräldrar och barn. Det är bara föräldrar med ett tillräckligt stort engagemang i sina barn som söker till föräldrakooperativ och det är ingen vild gissning att t.ex. sociala problem är mindre bland barn till sådana föräldrar. I de fall då kooperativen själva sköter antagningen finns risken att situationen förvärras än mer av att man väljer bort vissa barn som anses belastade (t.ex. funktionsnedsatta eller aggressiva barn).
Jag har ingen aning om hur vanligt det är att föräldrar anlitar städpersonal att städa på dagis eller om det förekommer att kooperativ väljer bort vissa barn i antagningsprocessen, men gissningsvis finns det många journalister med barn i kooperativ som lätt skulle kunna granska detta.
Ekonomistas 
Två andra aspekter är väl dels att höginkomsttagare, trots att de förlorar mer pengar än låginkomsttagare på att gå ner i arbetstid, har större ekonomiska marginaler och därmed lättare att avvara viss del av sin inkomst. Dels att information inte är jämnt utspridd, högutbildade tenderar förmodligen i högre grad att vara medvetna om fördelarna med att ställa sig i kö i god tid, där kötid premieras?
Tjänsten “föräldrakooperativ”s relativpris ökar visserligen vid högre inkomst, men jag tycker inte heller att det är korrekt att säga att det är kostsammare för höginkomsttagare. Kostnaden, eller “alternativkostnaden”, för att spendera en timma utanför arbetet är “marinalnytta av konsumtion” * “timmlön” (om vi bortser från skatteeffekter), vilken jag skulle gissa vara minskande med avseende på timmlön (i alla fall om du arbetar 39 timmar och valet handlar om hur du ska spendera timma 40).
Erik, jag förstår inte riktigt ditt resonemang. Ett annat sätt att uttrycka det hela skulle vara att ställa en fråga i stil med: “Vad skulle du behöva betala för att köpa en timme av en regerinstjänstemans respektive en sjuksköterskas fritid?”. Gissningsvis får du betala mer för regeringstjänstemannen än sjuksköterskan (även om det förstås beror på vilken arbetsuppgift de ska utföra och vilka preferenser det har för den).
Jag håller helt med om dessa relevanta invändningar, Johan G.
Att kräva en insats av ideellt arbete utöver maxtaxan kan det finnas goda argument mot. Om däremot de arbetade timmarna räknas av från maxtaxan, enligt något slag av genomsnittlig timpenning, borde det inte vara någon nackdel att en del av avgiften betalas med timmar i stället för kronor.
Möjligheten att köpa sig fri från arbetskravet bör vara mycket begränsad. Värdet av det gemensamma arbetet består nämligen lika mycket av den sociala gemenskapen som av det utförda arbetet.
I Norge finns begreppet “dugnad” för gemensamt, oavlönat arbete för ett gemensamt mål. Det motsvarar ungefär det som i finandssvenskan kallas “talko”. Begreppet och företeelsen skulle gärna få bli vanligare i Rikssverige också!
“gissningsvis finns det många journalister med barn i kooperativ som lätt skulle kunna granska detta.”
Briljant avslutning! Ska vi också vänta oss att de journalister som via kontakter fått förstahandskontrakt på attraktiva innerstadslägenheter granskar det systemet?
Men anledningen till att de inkonsistenser som finns tillåts är väl helt enkelt ungefär samma som att många tycks tro att ekonomi handlar om pengar, och inte om fördelning och utnyttjande av knappa resurser, där ju pengar bara är en av många knappa resurser.
Avslutningen på artikeln gällande journalister får högsta betyg… otroligt roligt och träffande.
Mats Jonsson skildrar ett föräldrakooperativ på söder i sthlm med frätande humor i sin senaste serieroman. Hela det avsnittet finns här:
http://galagobloggen.blogspot.se/2012/02/torsdagsserie-tok-klok-av-mats-jonsson.html
Wow, det här var ju i princip mitt inlägg i serieformat, tack för tipset!
“…många anser att man bör sträva efter att vård, skola och omsorg ska vara likvärdig för alla.”
Vadå anser? Kolla skollagen, det är i portalparagrafen att den ska vara likvärdig.
I övrigt: Bra skrivet! Intressant.
Tja, bara för att något står i lagen behöver ju inte alla anse att det ska vara så… Och man kan ju också diskutera i evigheter vad “likvärdig” egentligen är.
Tack Robert för att du sitter och fnular på sådana här saker! Älskar dessa vinklar som gör att man kan göra sig impopulär bland “vanligt folk” som inte delar entusiasmen över blottläggandet av dessa motsägelser.
Jag tycker dock att det finns tre kul vinklar på vad man kan angripa föräldrakooperativmodellen med här varav du tar upp två:
1) föräldrarna själva kan välja vem som får vara med och därmed vilka barn som får gå på förskolan. -är det så? I så fall är det ett brott mot vad jag trodde var en närmast helig princip som låter ytterst rimlig för mig: att alternativa/privata utförare inte ska kunna välja bort barn/brukare som väljer dem. Så är det ju i omsorgen och vad jag vet i skolan också.
2) föräldrarna betalar med sitt arbete implicita avgifter som ger en orättvis selektion där de mindre bemedlade missgynnas. Håller med om Håbos invändning.
3) det du inte tar upp. Det är inte konkurrensneutralt att alternativa utförare tillför resurser utöver skolpengen för att driva verksamheten. När kommunerna gör det går (vi) i näringslivet i taket och kräver ersättning av kommunen (vilket jag tycker är rimligt). Med samma logik borde Håbo tycka att det är ok att kooperativet har extra avgifter men att de då ska ersätta övriga förskolor i kommunen med motsvarande summa per barn. Eller?
1) I Stockholm ska man samla alla enskilda köer till en gemensam portal, men förskolorna ska fortsatt kunna ha egna köregler. Så här säger t.ex. en stockholmspolitiker till SvD (http://www.svd.se/nyheter/stockholm/gemensam-forskoleko-underlattar-koandet_7419152.svd): “– Det kommer fortfarande att vara tillåtet med andra köregler, bara förskolorna sätter dem på pränt. Till exempel är det viktigt för föräldrarkooperativ att de får barn vars föräldrar kan lägga tid och kraft på verksamheten.” Detta torde i praktiken medge stor flexibilitet i valet av föräldrar/barn, även om det förstås torde vara förbjudet att diskriminera pga av t.ex. funktionsnedsättning.
3) Vet inte hur man ska se på detta. I princip borde väl även privata och kommunala förskolor kunna kräva tidsavgifter av föräldrarna? Om det är tillåtet borde väl konkurrensneutralitet råda?
Det blir absurt om föräldrar inte ska kunna engagera sig i sina barn bara för att alla föräldrar inte kan engagera sig lika mycket. Ska man förbjuda föräldrar att läsa läxor med sina barn? En skola som förutsätter att föräldrarna läser läxor med sina barn kan ju flytta resurser från vissa undervisningsmoment och lägga dem på annat (tex extra fördjupningskurser) och helt plötsligt är skolgången inte längre likvärdig.
Är ju i så fall mycket bättre att att man för fram allt i ljuset och tillåter terminsavgifter och liknande så att det åtminstone blir lätt att jämföra och värdera olika erbjudanden.
Du får det att framstå som att det är ekonomiskt gynnsamt att driva ett föräldrakooperativ, att det blir mer pengar över till verksamheten. Jag är väldigt tveksam till den hypotesen.
Kommunala dagis har stora logistiska fördelar, när det gäller allt från mat till personal. Om någon blir sjuk kan det finnas extraresurser på andra avdelningar, personalfrågor sköts gemensamt, osv. Man är inte lika känslig för svängningar i antal barn. Snarare än att föräldrakooperativ blir nåt slags lyxdagis, så är det många som går i konkurs för att det är svårt att driva verksamheten småskaligt, det kan räcka att en familj med många barn flyttar för att det ska bli kärvt.
Jag har lite svårt att tro detta med tanke på hur vanligt argumentet “hög personaltäthet” är i marknadsföringen av föräldrakooperativ. Hursomhelst är det en empirisk fråga som borde vara enkel att svara på, men vid en snabb sökning hittar jag inte någon tillgänglig information. För Stockholm finns information om personaltäthet och driftsform, men man måste kolla manuellt för varje förskola på http://www.stockholm.se, I SOU 2001:52 konstateras i alla fall att det är högutbildade, sammanboende och inrikes födda är överrepresenterade i föräldrakooperativ, men den utredningen har förstås många år på nacken.
Intet problem tycks vara för litet för stora tänkare som sitter på kammaren. Nästan hela resonemanget bygger ju på att föräldrar gör detta på tid som annars skulle varit arbetstid (Håbo kommun). Hur kan man veta det? Är det inte så att människor med kvalificerade jobb lägger den tid som krävs (och lite till) på sitt arbete, även om de skulle råka utföra plikten på barnstugan under det vi brukar kalla kontors-/arbetstid. Tanken att föräldrarna ersätter kvalificerat lönearbete med okvalificerat “frivilligt” arbete på barnstugan känns på det hela taget långsökt, så även att se denna insats som en produktionsförlust på föräldrarnas arbetsplats. Inlägget tangerar ju marginellt problemet med skattekilar som är ett högst reellt problem, men det var väl inte det som var poängen?
När jag läste inlägget fick jag en flashback till Anna Hedborg som ju på fullt allvar menade att bullbak och bärplockning för egen konsumtion var att se som skatteflykt! Det är kanske ett synsätt som Robert Östling delar? Om det däremot var Robert Östlings syfte att vara ironisk eller provocera så har det tyvärr förbigått mig.
Huvuddelen av resonemanget bygger inte på detta, utan bara att tid — vare sig det är fritid eller arbetstid — är värdefull. Mitt inlägg är inte ironiskt, men däremot håller jag med dig om att detta inte är världens viktigaste fråga. Men nu står jag ju inte på barrikaderna och demonstrerar, utan har skrivit ett resonerande inlägg på en akademisk blogg. (Bärplockning och bullbak blir bara skatteflykt om du säljer vidare.)
Juridisk är det så, Robert. Jag tror dock poängen Anna Hedborg försökte göra var att fritid är subventionerad relativt beskattat arbete. Om du sysselsätter dig med att fylla din frys med bär snarare än att köpa dem på marknaden så utnyttjar du den fördel du har genom att vara obeskattad när du gör det.
Men vänta nu…
Inte för att jag är någon beundrare av Anna Hedborg. Men var det inte frivilligt deltidsarbete i sig hon syftade på när hon pratade om “skatteflykt” ?
Eftersom du betalar både mer och högre skatt ju fler timmar du arbetar går staten miste om inkomster till statskassan och det skulle i den meningen vara illojalt att jobba deltid frivilligt, så har alltid jag tolkat det där rätt obehagliga uttalandet.
Om människor sedan kör folkrace, sköter om sina hästar, spelar TV-spel, repar med rockband eller “syltar, saftar, bakar och plockar bär” den del av dagen / veckan de inte arbetar spelar ju ingen roll för
Statskassan.