Gästinlägg av John Hassler, professor vid Stockholms universitet, och Per Krusell, professor vid Princetons och Stockholms universitet
På DN Debatt efterlyser Per Gessle bland andra artister en nystart på debatten om fildelning och upphovsrätten. Gessle & Co verkar dock vilja föra oss tillbaka till en naiv debatt om moraliska rättigheter. Har piraterna “rätten” att ladda ner gratis eller har musikskaparna “rätten” att förhindra andra att ta del av musiken?
John Hassler
Per
Krusell
Moralargumenten hjälper oss föga och är ett stickspår. Frågan om fildelning är istället samhällsekonomisk: hur vi ska få till regler som ger en bra avvägning mellan incitament att skapa och en effektiv användning av det som skapats?
Att i sin ensamhet nynna på en av Gessles låtar har ingen samhällsekonomisk kostnad och ett sådant nynnande bör alltså vara gratis. Att ladda ned och lyssna på musik är egentligen samma sak. Musiken kan med hjälp av modern teknik spridas nästan kostnadsfritt när den väl är skapad. Därför talar starka samhällsekonomiska argument för ett nollpris för att konsumera den musik som redan finns!
Men gör inte en fri nedladdning att incitamenten till nyproduktion av musik minskar? Gessle & Co hävdar detta och nämner att musiksektorn nu drar in mindre pengar. Man säger också att det svenska musikundret är “ett minne blott”. Men var förklaringen till vårt svenska musikunder att det tidigare, och just i Sverige, gick att tjäna stora pengar på musik? Vi tror snarare att huvudskälet till att Gessle & Co pläderar för en stärkt upphovsrätt är att det innebär mer monopolpengar till dem för sådant de redan gjort.
Vad vi måste fråga oss är hur viktiga pengarna är som drivkraft för våra musikskapare. I SVT:s programserie “Dom kallar oss artister” avvisar en av Gessles egna musiker som “bara larv” idén att Gessle främst skulle vara en driven affärsman: han beskriver honom istället som “den maniska musikälskaren som inte kan låta bli att skriva låtar”. Vi gissar att detta stämmer! ABBA och Roxette är nog snarare musikens motsvarighet till Björn Borg—unikum som främst drevs av fantastisk talang och manisk skaparanda, snarare än av unika möjligheter att tjäna pengar. Vi ser inga tecken på att nedladdningen leder till mindre ny musik. Kan inte gratis tillgång till all musik istället inspirera våra unga musiklöften att skapa mer ny musik, precis som de 100 plattor Gessle hade förvärvat vid 10 års ålder gjorde för honom?
Med en liberalare upphovsrätt behövs dock förmodligen kompletterande inkomstmöjligheter för artister. Även om artister kanske inte drivs så mycket av vinstmotiv måste de har en rimlig chans att leva på det de gör. En möjlighet skulle vara statliga subventioner baserade på nedladdning—som liksom STIM skulle ge mer åt dem vars musik lyssnas på mest—men en fri nedladdning för musikkonsumenten. Sen finns förstås också konsertintäkter, liksom de sidointäkter som alltid uppstår då en musikskapare blir “stor”, “stilbildare” och “idol”. Men säg nej till de etablerade artisternas krav på större monopolvinster!
Ekonomistas 
Är det inte märkligt att föfattarna försöker gissa sig sig till vilka krafter som driver “våra” musikskapare? Om det nu skulle vara så som det anges, att Gessle inte drivs av pengar, innebär det verkligen att sammma sak gäller för resten av de musiker som försöker försörja sig på sin musik?
Och vilka tecken finns det på att nedladdningen inte lett till mindre musik, med vilken metod har man undersökt det?
Nog är det lite märkligt att Hassler och Krusell tar så lätt på den investeringskostnad som ligger bakom musikskapandet. Det är inte gratis att spela in en skiva, än mindre är det gratis att lära sig allt det som krävs för att det ska finnas något att spela in. Dessutom krävs det marknadsföring för att nå ut. Tidigare har skivbolagen burit en del av dessa kostnader men så kommer det inte att vara med den modell Hassler och Krusell förordar.
Samma argument skulle för övrigt kunna användas mot läkemedelsindustrin: patenten är bara ett sätt att bevara monopolvinster på redan framtagna produkter. Det är sant, men utsikten om nya monopolvinster skapar incitament att ta fram nya läkemedel. Troligtvis finns det fler brinnande unga musiker som på sin kammare producerar musik utan ersättning än vad det finns hobbylabbare i läkemedelssektorn, men det förefaller trots allt ganska tveksamt att avfärda musikers behov av försörjning.
Notera dessutom att dessa argument gäller i än högre grad för filmindustrin. Vem tusan satsar 40 miljoner på en film som det inte går att ta betalt för?
“Tidigare har skivbolagen burit en del av dessa kostnader men så kommer det inte att vara med den modell Hassler och Krusell förordar”
Här har vi kärnan i musiklobbyns krav på orimliga lagar!
Investeringskostnaden för musikskapande blir lägre och lägre med billigare teknik. Marknadsföring blir billigare och enklare med ett världsomspännande digitalt nätverk(Internet). Distributionskostnaden att nå ut med musikaliska verk till hela världen närmar sig noll.
Skivbolagen blir mindre och mindre nödvändiga för artister. Detta srämmer skiten ur dem!
Jonas V: “Samma argument skulle för övrigt kunna användas mot läkemedelsindustrin: patenten är bara ett sätt att bevara monopolvinster på redan framtagna produkter. Det är sant, men utsikten om nya monopolvinster skapar incitament att ta fram nya läkemedel.”
Nja, frågan är om dessa två fall är jämförbara. Enligt Karl-Henrik Pettersson som skrivit denna utmärkta text (pdf) så är de inte det. Även om det är så att man kan ge ett samhällsekonomiskt argument för att patent behövs på läkemedelsområdet, så verkar det inte som liknande skydd behövs på andra områden.
Förmodligen är lösningen att företag typ Google, mobil- eller Internet leverantörer köper upp rättigheterna till media och att de utformar ersättningen till producenterna. De kan då skräddarsky reklam, tjänster och ersättning på individnivå.
Man får heller inte glömma att immaterialrätter är av staten tilldelade rättigheter och inget naturgivet. Det gäller att utforma ett system som tar hänsyn till att digital media är en kollektiv vara där det gäller att hitta ett system som ger incitament till nyproduktion och samtidigt maximerar spridningen.
Försöken att tillämpa en lagstiftning skapad för en analog värld till en digital verklighet leder helt fel. Vi får ett övervakningssamhälle typ gamla Östtyskland.
Den intressanta frågan är hur staten kan driva på denna utveckling? Att avkriminalisera upp/nedladdning för privatpersoner skulle förmodligen påskynda denna utveckling.
Märkligt at börja ett inlägg i denna debatt med att “Moralargumenten hjälper oss föga och är ett stickspår.” Snarare är det väl så att man i denna typ av frågor bör bannlysa ekonomiskt tänkande och lyfta fram moral och etik. Jag kan av moraliska skäl förkasta det försök till utrotning som skedde av judar i Tredje riket. Om nyttjandet av slavarbetare kan försvaras ur ekonomiska syften saknar relevans. Det finns intressanta synpunkter på sådana frågor ställda av i De Välvilliga. Det är hög tid att tränga tillbaka ekonomerna och nyttotänkarna till ett ställe där man slipper höra och se dem. Dessutom skall man väl inte på en sida som denna ha en knapp längst upp där det står “Upphovsrätt”. Enligt Er syn på sådant gör väl jag vad jag vill med det material som finns på Ekonomistas hemsida. Hoppas professorerna Krusell och Hassler skriver läroböcker. Det skall bli ett sant nöje att kopiera dem och sälja dem för en billig penning. Ert hävdande av upphovsrätten till innehållet i dem beror säkert endast på att det innebär “mer monopolpengar till Er”.
Hur tänker författarna i förhållande till filmindustrin? Som Jonas V säger – Vem satsar 40 miljoner på en film som det inte går att ta betalt för?
Skrämmande låg nivå på “analysen” från två professorer som gissar sig till Per Gessles motiv för att göra musik och sedan applicerar det på hela musikbranschen? “Vi tror snarare att…”, “Vi gissar att detta stämmer!”? Jaha?
You give NEK a bad name, bad name.
Ikaros:Tror det att det var pengar som drev Gessle? Musik skapades innan upphovsrätten och kommer att fortsätta att produceras efter att fildelning legaliseras.
En annan svaghet i Hassler och Krusells argumentation är att upphovsrätten “innebär mer monopolpengar till dem för sådant de redan gjort”. Även om det inte är poppis att hålla på skivindustrin så satsade denna en gång i tiden på flera olika hästar. En del av dessa floppade, andra flippade. Att de nu cashar in på flipparna innebär att de får återbäringen på de investeringar de gjort. Columbia finansierade Dylan och troligen ett antal liknande artister under deras första år. Är det då rimligt att ex post säga att Columbia idag gör övervinster på Dylan? I förhållande till vad.
För övrigt håller jag med om att försöken att motverka detta via lagstiftning troligen är meningslösa och att man antagligen lika gärna kan avkriminalisera fildelningen. Till skillnad från inläggsförfattarna är jag däremot oroad av konsekvenserna. Det är ju helt klart att musiken som produceras blir sämre och sämre för varje år. Och nej, det har inte med min ålder att göra. Det beror på att de enda som har råd att skapa musik är gymnasister som bor hemma hos mamma och pappa.
“Versen du kör kommer alltid låta bull om du gör den för pengarnas skull”. //Svenska Akademien
Spelningar, konserter, souvenirer, donationer. Den sanna musikerns, som verkligen tror på det han/hon görs framtid. Och dom går en strålande framtid till mötes på bekostnad av skivbolagen…
“Snarare är det väl så att man i denna typ av frågor bör bannlysa ekonomiskt tänkande och lyfta fram moral och etik. ”
Själv tycker jag att det är märkligt att göra det till en antingen/eller-fråga ö h t. Inte minst för att även (samhälls-)ekonomiska argument baseras på moraliska ståndpunkter. Även om dessa moraliska premisser ibland inte skrivs ut explicit.
“Versen du kör kommer alltid låta bull om du gör den för pengarnas skull”.
Jag ska tänka på det nästa gång jag ser en reklamfilm med musik. För det är ju därifrån pengarna ska komma. Och från dem som köper posters, t-tröjor och knappar. Nej, det blir musik av gymnasister för gymnasister.
Man kan även säga att den samhällsekonomiska förlusten av att jag övertar lönen från de två professorerna när det sitter inne på bankkontot = 0. Någon annan människa kan ta professorernas tillgångarna och utnyttja dem efter eget sinne. Vidare är den samhållsekonomiska förlusten av att folk med helt fräckt falskt tar över någons fritidshus genom att hävda att de köpt huset också 0. Folk vill ju fortsatt vara någonstans då de är lediga och professorerna kommer säkert att passionerat delge oss sina skarpa tankar ändå.
Alltså behöver inte samhället göra något mot sådan brottslighet.
För visst ska väl allt vara gratis för alla?
mike_sth
Enbart om du kan göra en digital kopia av professorerna är marginalkostnaden för en kopia noll.
I dina exempel likställer du fysiska produkter som är kostsamma att kopiera med digitala som är gratis.
Personligen förespråkar jag en reformerad upphovsrätt som kan kombineras med de möjligheter som den nya tekniken ger. Vi är bara i början av en digital era och mycket av problemen är man tillämpar regler som försöker förbjuda möjligheterna. Mycket möjligt att det krävs övergångsregler som hanterar denna problematik.
Den bättre vetaren med den bättre smaken Jonas har talat. Måste åter som med den oh så viktiga reklamtrudilutten missat något av den dystra vetenskapens fundamenta. Jag kan slå vad om att det har med ordet incitament att göra…
För ingen människa kan väl bli lycklig om hon inte tjänar så pass bra att hon kan köpa en ny bil och bostadsrätt/villa. Att bo i hyresrätt och åka tunnelbana gör ingen människa glad?
Den rika medelklassen (du) får väl betala för den musik ni då anser vara högre stående än gymnasisternas… så får vi övriga lyssna på gymnasisters musik och på den utav de icke materialistiska som verkligen brinner för sitt skapande och tills vidare lägger bostadsrätten åt sidan…
SA: Du säger att musiker ska tjäna pengar på kommersen kring musiken snarare än på musiken. Det förefaller mig knappast vara något som främjar skapandet av bra musik. Snarare får det mig att tänka på ett citat jag läste någonstans. Hur var det nu, ““Versen du kör kommer alltid låta bull om du gör den för pengarnas skull”.
Jag håller med om att vi (och du) borde betala för den musik vi vill lyssna på, givet att upphovspersonen vill ha betalt. Det är ju just det diskussionen gäller. Tyvärr verkar detta vara omöjligt och det får med stor sannolikhet negativa konsekvenser. Samtidigt har distributionskostnaden minskats, nästan försvunnit, vilket gör att den som så önskar kan sprida sin musik gratis. Det är utmärkt och utbudsexplosionen detta fört med sig kommer säkert att dölja skadeverkningarna.
Men jag tror ändå att det får negativa konsekvenser om de enda som har råd att skapa musik är de som bor mammas och pappas villakällare. Det är ju bara så enkelt att avfärda problemen med fildelning om man hävdar att sant skapande lever på luft och att det inte finns några investeringskostnader att täcka.
För övrigt är e-lind nog inne på rätt spår. Om fildeningen släpps helt fri kommer detta att slå undan benen på de försök till vettiga affärsmodeller för nedladdning som branschen varit så förtvivlat dålig på att leverera. Fast hur en sådan upphovsrätt skulle kunna se ut har jag ingen aning om.
Vad jag menar är att man väl inte behöver ha så otroligt mycket pengar för att kunna göra musik. Sann musik är väl den som spelas live efter att man på ett fantastiskt vis kunnat nå ut via internet. Om det visar sig att intäkter från en brinnande själs spelningar och annat utanför skivförsäljningen inte räcker till för att täcka levnadsomkosntader utöver andningsbar luft, kanske det är dags att börja betrakta sig själv som icke önskvärd och utkonkurerad från marknaden?
Det är nya förutsättningar för branschen! Det händer dom flesta… inte minst skrivmaskinstillverkarna…
gessles “här kommer alla känslorna” påminner om tom pettys “i won’t back down”. med andra ord är d dags för tom petty att stämma sopan gessle. om de där kulturarbetarna som skrivit debatt-artikeln i dn är så måna om att bekämpa pirater kan de väl åka till afrikas kuster och göra lite nytta istället.
Det blir snabbt rundgångsdiskussion. där ett antal viktiga poänger totalt missas.
Den första poängen är att det inte är artisterna, utan förläggarna, distributörerna och de traditionella fysiska butikerna som blivit omoderna. Idag skriver vi 2008, och branschen hänger förtvivlat fast vid distribution av platsbitar.
De få nätverksdistribuerade tjänster som trots allt lanserats har lidit av svåra brister. Bristerna är dels prissättning, där man hänger kvar vid en prismodell som härstammar från fysisk distribution. Bristerna innefattar också alldeles för begränsat urval, vilket inte leder till nöjda eller trogna kunder. Bristerna innefattar ofta alldeles för låg kvalitet, där det man köper är sämre än det man kan piratkopiera. Bristerna innefattar att man försöker kontrollera när något blir tillgängligt, så att det dröjer veckor eller månader innan folk får tillgång till den vara de vill ha — medan man kan piratkopiera det dag ett. Slutligen innefattar bristerna DRM, som rubbar principen om fair-use, kräver speciell teknisk utrustning eller programvara och gör att man inte litar på att kunna använda det man köper.
Så länge branschen levererar sämre kvalitet och urval till ett lika högt pris som tidigare skivor och begränsar fair-use, så kan de helt enkelt inte längre konkurrera. Man har lyckats skapa en monumental bad-will, och har rejält med uppförsbacke till och med hos de som VILL betala för sig. Det kräver att man verkligen lägger ner sig för att ge kunderna vad de vill ha, annars får man inte vara med och leka.
De artister och filmskapare som fattar poängen och hittar nya vägar kommer vinna på det nya samhället, resten kommer att få sitta i ett hörn och tjura. Det är inte ens en värdering, utan bara kalla fakta.
Ett exempel är att t.ex Google gjort upp med ett antal bokförläggare om att göra böcker delvis tillgängliga på Internet.
Lawrence Lessig – juristprofessor vid Stanford – och välkänd förespråkare för en reformerad upphovsrätt säger: “Establishing who owns what is real progress. An efficient solution can be found once there is settling of property rights.” Helt klart ett steg i rätt riktning. Vi får se när det finns tillgång att söka i all litteratur som getts ut i världen någonsin.
Markets Declare Truce in Copyright Wars
Hej!
Vad härligt det är med alla snillen som spekulerar!
Själv bryr jag mig inte ett spår.
Jag ser fram emot den dag då hela skiten rasar.
Hej då.
Det krävs nog att man är ekonom för att hävda att det är ett stickspår att fundera över vem som faktiskt äger musiken…
Nog drivs Gessle av pengar som många andra.Varför var det annars ett så himla strulande med ersättningen för gamla låtar til sina före detta lika gamla bandmedlemmar i tidigare grupp !?.
Det verkar vara allmän vedertagen att den “illegala fildelningen” skadar artisternas och andra upphovsmäns ekonomi. – Mig veterligen finns det INGA rapporter eller forskningsresultat som kan stödja den tanken.
Trots 10 ÅR av “illegal fildelning”
* Har vi aldrig sett/läst/hörd om någon populär artist som bragts till ruinens brant pga den
* Har artister eller andra upphovsmän ALDRIG protesterat mot den i organiserad form. – Inga demonstrationer – protestkonserter eller andra uppseendeväckande manifestationer för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på deras påstådda utsatta situation.
* Har vi nte sett en radikal minskning av nya fräscha artister eller andra typer av upphovsmän – inte heller finns det belägg för att dessa inte kan bli lika rika eller rikare som Gessle – Rolinski – Wiehe – Dahlgren – Marklund – Guillou – Ulveus mm.
* Har vi inte sett en utarmning av kulturen
* Har vi inte set att filmproduktionen (som subventioneras med skattepengarna) har minskat eller att biografbestådet har lidit skada på grund av den.
Dessutom gagnar den “illegala fildelningen” samhället rent samhällsekonomisk i och med att den har öppnat en ny marknad för allahanda apparater som kan hanterea “piratformat” som .MP3 och .AVI filer. – Utan piratformatet .MP# har MP3spelare och tillbehören (headphones – FM-sändare) ALDRIG fått en lyft . – Alla moderna DVD-och mediaspelare stödjer idag de flesta “piratformat”
Den “illegala fildelningen” har också åstadkommit ett GIGANTISKT mediaarkiv där man kan hitta allt möjligt digitalt material – gammalt som nytt.
Sådana saker nämns knapt i debatten.
Det är ju lite märkligt att Hassler och Krusell anför som argument att musikerna gillar sitt jobb. Vad blir nästa steg? Om jag som löntagare eller entreprenör gillar mitt jobb, innebär det att jag i så fall har begränsat min möjlighet till hög lön?
Sen är jag oroad över konsekvenserna för filmindustrin. När det gäller musik så är det idag hyggligt billigt att producera en CD med bra kvalitet, om man gör det hemma i sovrummet. Prylarna är inte så dyra. Skivbolagens kärnkompetens handlar snarare om distribution, förpackning och marknadsföring. Själva inspelningen kan vara billig.
Men när det gäller film, så sprids ju den lika geschwinnt. Av folk som tycker det är roligt att jobba med film. Men här pratar vi om investeringar på hundratals miljoner för många filmer. De pengarna får filmbolagen inte tillbaka om folk laddar ner filmerna istället för att betala för dem.
Och då är vi tillbaka på ruta 1.
Filmskapare får väl vara innovativa och hitta andra finansieringsmöjligheter. Dra ner på utgifter och arbeta 50 %? Vilka filmer är det som kräver hundratals miljoner? De med specialeffekter och extrema visuella ambitioner. Vi får väl klara oss utan dem. För många är innehållet viktigare än formen. En intellektuell och tänkvärd film behöver inga hundratals miljoner. Bara kreativitet och ett annat deltidsjobb.
Istället för att titta på svindyra produktioner kanske människor börjar läsa mer böcker, umgås och samtala och motionera mer. Vilken hemsk framtid det lutar åt.
jaja: vad du beskriver är ett problem. I dagsläget finns det massor av människor som är villiga att betala för att se dessa filmer. Det tyder på att de vill se dem. Om fildelningen gör att dessa filmer inte längre produceras är det alltså en förlust för alla dem som gillar denna typ av filmer. Du kan ha moraliska eller estetiska synpunkter på deras smak men det är liktusan en förlust för dem som gillar krasch och bang-filmer (eller kostymfilmer med hundratalsstatister).
Medan det är relativt enkelt att tänka sig alternativa finansieringsmöjligheter för musik är det svårare vad gäller film. Är det en än mer långt driven produktplacering som ska fixa pengarna? Eller kommer vi att få se utpressning i form av negativ produktplacering?
Angående dyra filmer, så tro jag att man hamnar lite fel om man menar att de inte kommer att produceras om fildelningen blir laglig. En stor del av kostnaden för film består av ersättning till skådespelare, manusförfattare och regissörer. De kan i sin tur kräva höga löner eftersom filmen under nuvarande omständigheter kan dra in mycket pengar.
Här kan man läsa mer om ersättningarna för Hollywoodfilmer: http://www.thesmokinggun.com/archive/0227061hollywood1.html
Är det ett marknadsmisslyckande att de filmerna inte kommer skapas längre? Kan man inte se det som att de filmerna är skapade behov och att människor skulle må bättre av att aktivera sina sinnen ute i naturen och i umgänge med andra människor? Jag vet att jag är paternalistisk men hyser i den paternalismen ingen oro för framtiden. För en gångs skull kommer teknologin bidra till att marknaden ombesörjer ökat kreativt utagerande. Om inte detta utagerande sker genom våldsbrott av de moraliskt lägre stående som “behöver” krasch och bang-filmer?
Fråga: Är man verkligen villig att betala om man inte gör det? Vill man VERKLIGEN titta då? Moralisk fråga. Filmproducenter får väl öppna stödkonton och se om de får in några slantar…
Frågan blir väl om man kan likställa hollywood med en samhällsnyttig funktion. Jag är medveten om free-riding problematik. Men anser att man får ha lite perspektiv. Personligen kan jag tänka mig att fasa ut denna produktion med lite fördummande och förslappande free-riding… med en chipsskål i famn istället för plockandes blåbär i skogen…
Hej Jonas, du har fel i ditt påstående att det skett en allmän kvalitetsförsämring av musik. Jag tror det är din dåliga smak som avspeglar sig i ditt uttalande – jag kan tänka mig att genomkommersiell mainstream- och topplistemusik tappat i kvalitet när man inte längre kan tjäna lika mycket pengar på skivförsäljning. Däremot har indiescenen fullkomligt exploderat sedan mitten av 90-talet och utvecklingen sker snabbare än någonsin eftersom musikerna har möjlighet att nästan gratis inspireras av en global musikkultur.
Vidare är musikbranschen väldigt attraktiv. Andra attraktiva branscher är reklam och TV. Det är snarast regel att man får arbeta gratis eller till svältlön inom reklam och TV innan man etablerat sig. Att tro att man ska kunna tjäna mycket pengar som musiker när den branschen antagligen är än mer överetablerad än TV/reklam är naivt. Att man har kunnat göra det tidigare indikerar bara hur marknaden satts ur spel pga upphovsrätten.
Därför är det helt rimligt att musiker numera måste arbete heltid för att kunna försörja sig. I deras fall handlar det om att turnera (jämför skådespelare). Turnéer är dessutom antagligen framgångsrikare ju mer musiken är spridd.
Bara denna vecka har jag/ska jag se Tricky, Wolf Parade, Glen Matlock (DJ-set), MGMT och Lowood/Tiger Lou. Runt 1000:- i biljettkostnad för alltihopa (plus kanske lika mycket till för lite mat och dryck – grattis alla scener som drar in dessa pengar). Och denna lista är inte unik: förra veckan såg jag Hello Saferide, The New Heaven Dieppe och ett par DJ-set på svartklubbar jag inte tänker nämna namnet på. Nästa vecka blir det Efterklang och Ladytron.
Vad får dig att tro att musikerna ovan tjänar mindre på att släppa musiken mer eller mindre fri för nedladdning? Och hur många av dessa musiker har du hört namnet på? Om du vore lite engagerad i musik skulle du inte hävda att kvaliteten har sjunkit.
Lösningen är enkelt – privatisera upphovsrätten. Varje gång jag köper en skiva/bok/enstaka spår ingår jag ett avtal med säljaren/upphovsmannen: sprider du denna produkt (spårning sker med tex steganografi) får du betala si och så mycket i skadestånd. Ganska snabbt skulle en jämvikt etableras på marknaden för vad konsumernterna är beredda att ingå för avtal. Jag skulle tex aldrig ingå ett avtal av typen “även om spridningen beror på att du blev rånad på din väska där CD:n låg och tjuvarna sedan laddade upp din CD på pirate bay måste du betala 10 Mkr”. Däremot skulle jag (kanske) kunna tänka mig “om du med uppsåt laddar upp verket på Pirate Bay utgår skadestånd på 1000:-“.
Vad gäller film är tex dogmafilmer ett nytt (ok, gammalt) konstnärligt uttryck som antagligen kraftigt reducerade inspelningskostnaderna _samtidigt_ som det appellerade till publiken. Och jag tror det dröjer tills biografer börjar visa filmer nedladdade från Pirate Bay och vad gäller biobesök har den siffran legat konstant sedan mitten av 90-talet trots att vi fått massor av andra saker att spendera våra medie- och nöjesbudgetar på (internet, mobiler osv).
Vi får väl anordna gruppterapi där Per Gessle, sk(r)ivmaskinstillverkarna, yrkesfiskarna och Ben Stiller får tala ut om sina omdanade branscher. Jag kan bjuda på saft och bullar…
Man kan bara ta betalt för något som kostar att producera, det är en allmänt vedertagen uppfattning. I annat fall blir man utkonkurerad av någon som erbjuder samma sak billigare.
Lagen om upphovsrätt tillkom för att skaparen av verket skulle vara garanterad en del av den vinst som uppstår vid kopiering och distribution, men det förutsätter att det finns en vinst att fördela.
Om folk laddar ner media istället för att köpa enstaka skivor så betyder det bara att det inte längre går att tjäna pengar på musik/film enligt den gamla affärsmodellen.
I den gamla affärsmodellen såldes media styckevis, vilket grundade sig på att det trots allt kostar att producera plastbitar. Sen tillkommer inspelningskostnader samt en riskaversion. Skiv och filmbolag tar en risk varje gång man finansierar en produktion. Detta har också resulterat i mer slätstruken film och musikproduktion. Det är säkrare att spela in hitfilm-III än att satsa på ett nytt koncept.
Då det inte längre kostar något att kopiera media och sen några år tillbaka knappt kostar något att lagra media så inser man rätt snabbt att den enda hållbara affärsmodellen är att erbjuda ALL media till fast pris, eller ett pris korrelerat till vad det trots allt kostar att tillhandahålla utbudet. Small, Medium och Large kanske syftar till topplistan, -10 år eller rubbet av filmutbud istället för uppkopplingshastighet på en tjänst.
Vid en individuell mediakonsumtion på 4h/dag räcker 200kbit i nedladdningshastighet, det är lägre än det billigaste bredbandsabonnemanget som säljs i dag.
Tyvärr kräver den nya affärsmodellen en total omstrukturering av branschen, så det är därför det dröjer innan den slår igenom. Men i takt med att skivbolag och filmbolag går lägre och lägre vinst via dom befintliga distributionsformerna.
Det har diskuterats en del om artisterna och upphovsmakarnas rättigheter. Men då inte längre dom enorma vinsterna i distribution finns kvar så är det en inkomstkälla man inte kan räkna med som artist. Historiskt sett har underhållning alltid krävt arbete för att tillhandahålla. Musiker och skådespelare har i tusentals år underhållit en publik som sitt levebröd. Det är bara som senaste 100 åren det gått att masskonsumera underhållning.
Så precis om att man inte kan ta betalt för något som inte kostar att producera så kan man inte heller räkna med att för all framtid tjäna en massa pengar utan att arbeta.
Påverkar gratis nedladdning musikförsäljning? Den bästa studie jag känner till är följande:
Oberholzer-Gee, Felix, and Koleman Strumpf. “The Effect of File Sharing on Record Sales: An Empirical Analysis.” Journal of Political Economy 115, no. 1 (February 2007): 1-42.
Studien föjer försäljningen i 14 000 butiker i USA och kopplar den till filnedladdning av album. De finner inga som helst negativa effekter. Här är sammanfattningen på engelska:
“In this paper, we
analyze whether file sharing has reduced the legal sales of music. While
this question is receiving considerable attention in academia, industry,
and Congress, we are the first to study the phenomenon employing
data on actual downloads of music files.We match an extensive sample
of downloads to U.S. sales data for a large number of albums. To
establish causality, we instrument for downloads using data on international
school holidays. Downloads have an effect on sales that is
statistically indistinguishable from zero. Our estimates are inconsistent
with claims that file sharing is the primary reason for the decline in
music sales during our study period.”
David: Studien använder data från 2002 och jag är inte säker på att det är helt relevant idag. 2002 var det fortfarande relativt ovanligt med mp3-spelare (iPoden lanserades 2001). På den tiden laddade man hem och lyssnade på datorn och köpte det man gillade för att kunna spela det på annat håll också. Så funkar det inte idag.
Till övriga kommentarer måste jag framhålla vikten att separera effekten av nya distributionskanaler från effekten av fildelning utan upphovsmannens godkännande.
Även om Marcus har rätt i att gagen kan sänkas så är det ändå väldigt dyrt att göra film. Om freee riding gör att folk inte får de filmer de hade velat betala för är det en samhällelig förlust. Om det får människor att gå ut i naturen och må bättre vill jag nog inte uttala mig om. Kanske fastnar de framför You Tube i stället.
Angående Oberholzer-Gee och Strumpfs artikle, så har Liebowitz skrivit en kritisk artikel:
“Felix Oberholzer-Gee and Koleman Strumpf, in their recent paper on file-sharing, provide numerous additional tests and facts to support their overall conclusion that file-sharing has a benign impact on record sales. In this note I attempt to replicate their additional tests and check their facts. My replication finds results that contradict the claims of Oberholzer-Gee/Strumpf for each of the additional tests. Further, many facts do not pass a careful fact-check. I then propose some methodological problems with the main analysis to explain why their main analysis gives results at odds with these other tests, industry facts, and the rest of the literature.”
http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1017418
Jag är ingen empiriker, så jag ska försöka låta bli att uttala mig om vem som har rätt, men de flesta andra studier som har gjorts verkar inte stödja Oberholzer-Gee och Strumpf. Möjligen kan någon empiriker reda ut det här.
Då är det alltså ett marknadsmisslyckande att dessa filmer inte kommer skapas längre. Men är det ett demokratiskt problem? Skulle inte “rädda Hollywood – partiet” kunna fånga upp dessa allmänna opinionsyttringar och stämningar då? Det är klart att det kanske blir svårt med den svaga? lobbygruppen de skulle ha bakom sig.
Vad människor skulle göra istället är naturligtvis svårbedömt. Men man behöver väl varken förutsätta att dom motionerar mer eller bara youtubar när de blir av med ett av sina opium? En optimistisk hållning är att den teknologiska utvecklingen medger att de själva kan skapa och vara mer kreativa i positiv mening. Men kanske tror för gott om mänskligheten…
Jonas – du bemötte egentligen inte någon av mina synpunker men du kunde väl åtminstone kommentera varför du inte tycker det är en bra idé att privatisera upphovsrätten? Dvs göra civilrättsliga avtal av den?
LG: hade lite bråttom. Vad jag inte förstår med din lösning är hur det skulle kunna fungera utan en omfattande konstrollapparat men det kanske är enkelt? Det skulle hursomhelst innebära att dagens hämningslösa fildelande skulle bli olagligt. Vad jag betvivlar – och du verkar på ett plan hålla med – är att det går att skapa en hållbar affärsmodell utan någon form av juridisk skydd för upphovsmannen. Och om det går torde det bli skaparen av denna affärsmodell som får vinsterna, inte artisterna.
Vad gäller övriga frågor så tror jag inte det är meningsfullt att diskutera musiksmak och musikens utveckling. Du har rätt i att det alltid kommer att finnas musiker som lever på svältgränsen precis som är fallet i andra attraktiva yrken. Mängden resurser som spenderas på musik får ändå konsekvenser för hur mycket musik som produceras och hur många musiker som kommer att vara verksamma.
Tack för alla kommentarer — stimulerande! Per och jag skrev en lite längre drapa i detta ämne som finns att läsa på min hemsida
http://hassler-j.iies.su.se/fildelning.htm
Jonas – det är en teknisk fråga som förmodligen är enkel att lösa: steganografi. Lägg in unik osynlig information i olika medier som gör att exemplaret kan spåras till köparen. Det används redan idag i tex bildbanker och färgkopiatorer (för att förebygga sedelkopiering sägs det).
Och jag tror inte på din slutsats – jag tror dessa avtal skulle bli väldigt generösa mot konsumenterna. Även om en privatperson köper musik för 1000:-/månad, vilket antagligen är ganska mycket, så skulle man kunna köpa musik för (antagligen) hundrafalt mer pengar om man köpte allt som släpptes, dvs budgeten, även om den är generös är väldigt begränsad i förhållande till utbudet. Jag skulle inte köpa en film/cd/spår om avtalsvillkoren var drakoniska.
Min gissning är att i normalfallet skulle begränsningen hamna på nivån “erkänn alltid den ideella upphovsrätten och du får inte duplicera för kommersiell vinning”. Men då har vi fått ett marknadspris på upphovsrätten.
Vad gäller musiksmak kan vi hoppa över den diskussionen men jag känner igen din åsikt från ointresserade musiklyssnare. Ditt påstående är lite som att säga att NE-forskningen blir bara sämre och sämre eftersom kostnaden för olika kriser hela tiden stiger.
Sedan tycker jag faktiskt inte man kan bortse från arbetsmarknadsperspektivet. En normalbegåvad musiker som arbetar 40h*40v om året med sin musik (spela in resp framföra) borde med tanke på den kraftiga överetableringen i branschen inte komma upp i en inkomst som är påtagligt högre än existensminimum. Det är ju så det är i andra överetablerade branscher där upphovsrätt saknas.
Jonas, 2002 var väl inte så länge sedan. Studien gäller också USA där mp3-spelare slog igenom tidigare än i Sverige (jag kommer ihåg att jag var och tittade på mp3-spelare där 1998, här i Sverige var de svåra att hitta under lång tid).
Marcus, Liebowitz försökte få sin kommentar publicerad i JPE men den antogs inte. Det är ju alltid svårt att veta i detalj, men det verkar inte som han har någon skarp kritik mot huvudresultatet. Några av hans kommentarer hade redan besvarats innan pappret publicerades (de som hade varit referee på huvudartikeln hade haft samma synpuntker som Liebowitz och O&S hade besvarat dem).
Här har nog allt både av det möjliga och av det omöjliga redan sagts. Ändå några randanteckningar. 1) Att upprätta property rights är alltid fråga om de praktiska möjligheterna. Det gäller dels att konstatera intrång (mer eller mindre kostsamt), dels sanktionerna. T.ex. kan det vara svårt att komma på fildelning, men om konsekvensen är livstids fängelse kan det ändå fungera (jag pläderar inte för detta). Jämför allt nonsens som sagts om s.k. kollektiva nyttigheter, inte minst signaler från fyrar. De har ofta angetts som typiska exempel på kollektiva nyttigheter, Ändå fungerade observationer av besök i hamnsr o. dyl plus kraftiga betalningspåföljder mycket bra. (Nu behövs ju inte fyrar längre, men det är en annan sak.) 2) Några av kommentatorna bekymrar sig över monopolaspekten. Men vid patent och copyrights har man tagit hänsyn till det genom begränsad giltighetstid. (Kanske inte alltid perfekt avvägd, hur man nu skall veta.) 3) Hassler och Krusell dillar om moraliska aspekter. Jag vet inte riktigt vad moral är, kanske att en genetiskt programmerad mekanism slår till i hjärnan och framkallar dåligt samvete, alltså omoraliskt beteende. Men i litteraturen på det här omrädet har man som “moraliska” aspekter tagit upp plagiat av konstnärlig alster, och förvanskning av dem. Ett annat, om än i någon mån angränsande problem, rätt knepigt.
David: Ok, tack.
Lars: Tur att jag instämmer den mest möjliga lösningen då. Släpp nedladdningen fri. Människans kreativitet och vilja att skapa och dela med sig och lämna bestående avtryck i världen (jämf bloggens utv) kommer fortsätta att borga för hög kvalitet. Hög kvalitet ger erkännande och kanske en plats i historieböckerna.
Detta resonemang måste naturligtvis ses i ett sammanhang som medger tid att skapa. I detta fallet med den fantastiska produktivitetsutveckling vi upplever vilken medger att människor som ser komparativa fördelar i kulturellt skapande kan gå ner i arbetstid och jobba deltid för att få mer tid till skapande innan de kanske kan leva på skapandet fullt ut. Globaliseringen kommer öka produktiviteten än mer men också leda till inkomstspridning. Detta kan ge behov av jämnare inkomstfördelning vilket teori kring ojämlikhetsaversion också kan finna stöd för. Då kan man omfördela genom grundavdrag och progression i inkomstskatteskalor istället för att subventionera.
Alla tjänar på att kunna ta del av all kultur (även de som själva skapar) vilket inspirerar och höjer kvaliten ytterligare. “Skapare” är inte dumma, de kommer även hitta alternativa finansieringsmöjligheter förutom deltidsjobb. Att man inte alltid kan bli svinrik på kultur kommer vara en accepterad norm inom några decennier.
Tack Björn! Diskussionen börjar äntligen lyftas från det inskränkta giriga upphovsrättstjafset. Kultur av alla för alla! Och tack ni skribenter på denna blogg, inklusive dig Jonas som delar med er av gratis! kunskap. Bloggexplosionen har både inneburit kvalitetsförsämringar och förbättringar precis som det kommer bli med kulturexplosionen. Förhoppningsvis kommer vi kunna navigera runt i utbudsexplosionerna i framtiden utifrån våra respektive preferenser. Denna bloggen är enligt mig en kavlitetsförbättrande blogg så tack igen!
jaja: Tack för de vänliga orden. Jag kan dock konstatera att om inte någon betalat min lön hade det inte funnit värdefull kunskap att dela med sig av. Vad gäller Björns kommentar så understryker det vikten att skilja på internet som distributionskanal i sig från frågan om upphovsrätt. Ingen här argumenterar för ett nedsläckande av internet för att skydda upphovsmännen på det sättet.
Jonas: Enligt mig är det en skillnad. Du utför ett vetenskapligt arbete i form av forskning och undervisning. Det tycks mig inte lika allvarligt att en underhållningsmässig kulturskapare eventuellt (om de inte är bra nog) tvingas avsätta 4-5 timmar per dag med annan sysselsättning än sitt huvudsakliga intresse. Kan visserligen villkoras av utvidgad rätt till deltid och ökad produktivitetsutvecklning. Personligen vill jag ju fortsatt subventionera explicita och delvis vetenskapligt viktiga kulturella institutioner likt museer och bibliotek. Musik och filmskapare anser jag dock kunna klara sig på egen hand.
Jag ser fortfarande inte det stora problemet med att släppa nedladdningen fri.
För övrigt är väl inte den akademiska världen fri från konkurrens? Att du får din lön och kan syssla med det du gör på heltid beror väl av att du visat dig tillräckligt duktig på det du gör. Publicerat artiklar osv. En student som inte klarar av studierna i normal takt får väl arbeta deltid och sakta men säkert ta igen sina misslyckanden. Precis som din roll i den akademiska världen kommer det finnas de som är duktiga nog även med fri nedladdning att leva på sitt kulturella skapande och prestera bra. Chansen för människor att kunna lyckas, bland annat genom inspirationsinhämtning och ökade möjligheter att nå ut kommer dock utjämnas (enligt mig) precis som allmän utbildning utjämnar våra möjligheter till akademiska framgångar och ett progressivt skattesystem utjämnar våra möjligheter att substituera bort köpkraft mot mer skapartid.
Förmodligen håller du med om att vi inte kommer komma längre i diskussionen. Om jag förstått dig rätt (reserverar mig för missförstånd) så ser du att en fri nedladdning medför en kvalitetsförsämring. Jag respekterar den ståndpunkten. Jag ser dock att den medför en kvalitetsförbättring.
jaja: Jag ser det åtminstone som en stor risk för en kvalitetsförsämring.
Ok. Ja, så länge det finns lite mer än luft att leva på så tror jag att möjlighet att tjäna pengar som incitament och som en väg till kvalitet spelar in med en proportion på kanske 0,001 % i ett kreativt skapande. Men jag kan subjektivt sett vara för icke materialistisk för att avgöra.
Människan äger rätten till resultatet av sitt eget arbete och därmed rätten att formulera ett erbjudande utifrån det arbetet. Ingen har dock rätt att ta del av det arbetet utom genom frivillig överenskommelse.
Däri ligger brottet med illegal fildelning. Det kränker upphovspersonens rätt att själv diktera villkoren för sitt erbjudande. Det är den rätten som blir stulen. I förlängningen är det dessutom en form av slaveri, för liksom en slav är beroende av slavägarens välvilja, så blir upphovspersonen beroende av piratisternas!
Det spelar ingen som helst roll om arbetet är av materiell eller immateriell karaktär. Helt oväsentligt är också huruvida kränkningarna av upphovsrätten medför ökad eller minskad försäljning/intäkter/popularitet. Det är upphovspersonen och ingen annan som äger rätten att bestämma över sitt arbete. I musikerns fall handlar det om avtalsfrihet (tex skivkontrakt) och fritt val av distribution.
Konsumentens rätt består enbart i att tacka ja (och acceptera villkoren för utbytet; dvs (c) som står tryckt på de flesta förpackningar) eller nej (och avstå erbjudandet, kanske för att söka sig till ett bättre erbjudande?).
Inte att tacka nej och ändå ta del av arbetet. Att teknologin gör det möjligt att komma undan med att parasitera på andras arbete gör det varken moraliskt riktigt eller lagligt.
På en fri marknad har de etablerade skivbolagen valet att anpassa sig till ny teknologi eller avstå och ta konsekvenserna. Men inte genom att folk bryter avtal och kränker upphovspersoner, utan genom att nya artister och skivbolag väljer att dra nytta av den nya teknologin och på så vis når marknadsfördelar.
Sen vill jag tillägga att det krävs ett original för att kopiering över huvud taget ska vara möjlig! Utan original, inga kopior. Det påvisar med önskvärd tydlighet upphovspersonens betydelse. Att genom kränkningar konkurrera ut den skapande individen leder till att kulturen utarmas till ekon av ekon.
McVicar – ja visst är det så men överlåt då upphovsrätten till marknaden. De artister som vill hävda sin ekonomiska upphovsrätt får helt enkelt kräva att köparen skriver på ett avtal som reglerar bruket av produkten/verket. Staten har ingen anledning att lägga sig i denna typ av avtal mer eller mindre än den lägger sig i andra avtal.
LG:
För all del. Statens uppgift får väl i så fall vara att ta hand om eventuella avtalsbrott.
McVicar – ja och för det finns det stabila institutioner (tingsrätterna alltså). Dessutom skulle dessa avtal åstadkomma en för alla acceptabel jämvikt mellan upphovsmannens och konsumentens intressen. Jag skulle acceptera att en bioägare förbjöd mig att ta med en filmkamera in i salongen, däremot skulle jag antagligen inte köpa musik där säljaren förbjöd mig att ge en kopia till min flickvän samtidigt (men en restriktion mot massdistribution vore acceptabel).
LG: Jag gillar din idé om att låta marknaden bestämma vilken upphovsrätt som ska gälla. Men har vi egentligen inte den möjligheten redan idag? Är det inte möjligt för producenten att välja ett annat skydd än det gängse, t.ex. en Creative Commons-licens?
McVicar: Jag kan tänka mig många olika principer eller rättigheter som ett juridiskt ramverk ska försöka tillgodose, varför ska just rättigheten till frukterna av det egna arbetet prioriteras? Varför inte, till exempel, istället prioritera samhällssnyttan?
Marcus S – jo, men i och med lagstiftningen på området har vi en tydlig bias mot den av staten rekommenderade nivån på upphovsrätt. Typ som olika samlevnadslagar som är biased mot tvåsamhet/monogami.
Det är rimligen inte statens uppgift att “skicka signaler” om hur vi ska konsumera kultur (eller hur vi ska arrangera våra relationer).
Marcus:
För att rätten till resultatet av det egna arbetet är en objektiv, mänsklig rättighet och en förutsättning för överlevnad? Om jag inte har rätt till det jag åstadkommer, så finns inget lagligt skydd mot att någon tömmer mitt kylskåp så fort jag fyllt det och därmed berövar mig rätten till liv, vilket är den absolut mest grundläggande rättigheten.
I många fattiga länder saknas äganderätt och där måste folk konstant muta poliser och gäng för att få behålla någonting alls. Att underordna sig “samhällsnyttan” är rena dumheter. Jag finns inte till för att offra mig för andra människor.
I andra sammanhang brukar man hylla demokratiska lösningar. När det, till exempel, kommer till patentlagstiftningen har man inte valt att enbart prioritera rättigheten till det egna arbetet, utan tar även hänsyn till samhällsnyttan. Faktum är att den lagstiftning vi har på patentområdet, vad jag kan se, är konsistent med att man enbart tar hänsyn till samhällsnyttan: Uppfinningen skyddas under en viss period, för att ge incitament till uppfinnaren; men därefter upphör skyddet, så att alla andra ska kunna njuta frukterna av uppfinningen.
(Eftersom det råder rivalitet om kylvarorna tror jag att patentlagstiftningen är mer relevant än ditt kylskåpsexempel.)
Det verkar som artikelförfattarna själva vill ha en fri nedladdning av andras idéer och arbetsinsats. Professorer hör väl inte till de bäst betalda yrkesgrupperna idag, så det kniper nog i kassan om man själv vill njuta av mycket musik. Undrar om de anser att deras egen forskning ska vara fri utan att de själva tjänar någonting på sitt arbete. Hör ni, Krussel och Hassler! Varför ska ni ha ersättning för ert arbete? Varför ska er egen forskning bara komma er ekonomi tillgodo? Lägg ut ert arbete på nätet för alla att fritt ladda ner och dra nytta av.
Knäpp jämförelse. Det kanske är skillnad på vetenskapligt arbete och musik- och filmskapande? De allra flesta yrkesgrupper har att anpassa sig till rådande marknadsförhållanden efter given teknisk nivå.
I övrigt demokratisk fråga. Du får väl starta ett parti som starkt vill minska ner olika forskningsanslag till nationalekonomiska institutioner då om du tycker det skulle bli mer rättvist.
Hur går det för “rädda hollywood-partiet” och rädda “Per Gessle-partiet” försten? Kanske också något att stödja då?
Artikelförfattarna har en jättepoäng tror jag att det gäller för artisterna att hitta andra inkomstmöjligheter. Det tycker jag man redan har noterat i form av att artister som säljer dåligt med skivor i stället ger sig ut på turné. Det är rätt utsiktslöst att försöka förhindra teknikutveckling i längden. Problemet med kopiering är väl knappast något nytt fenomen. För 30 år sedan kunde det stå “hometaping kills music” på Lp-skivorna, något som knappast hände.
En till nationalekonom tar till orda: http://www.dn.se/opinion/debatt/fildelning-kan-vara-bra-for-samhallsekonomin-1.888816