Den senaste veckan har ett stort antal ekonomer undertecknat ett upprop som efterlyser ett europeiskt krispaket liknande det amerikanska (bland svenska undertecknare märks Lars Calmfors och Harry Flam). Deras förslag är vagt och kortfattat men huvudpoängen är att balansräkningarna i de europeiska bankerna på något sätt måste förstärkas genom tillskott av offentliga medel, och att detta måste koordineras inom Europa. Exempelvis skulle alla länders finansdepartement kunna skjuta till medel till en krisfond som administreras av den Europeiska investeringsbanken.
I grunden är tanken god. Europeiska banker har ofta verksamheter i ett flertal länder, och koordinerade räddningsaktioner kan bli nödvändiga. Men i praktiken tror jag inte att de europeiska länderna på kort sikt kan enas om ett effektivt sätt att hantera krisen. Man skulle behöva ta hänsyn till olika nationella särintressen, och det är osannolikt att fokus kommer att läggas på att ge krispaketet en effektiv utformning.
De risker jag ser är flera. Det är risk att krisfonden utformas så att banker från alla länder kan få stöd, oavsett om de har solvensproblem eller ej. Alternativt kommer länder med mindre problem att kräva kompensation på något sätt. Dessutom krävs att stora mängder kapital skjuts till för att paketet ska bli effektivt. Rimligen måste man redan när fonden bildas ha en plan för hur den ska hanteras på längre sikt. Hur och när ska den avvecklas? Hur ska de “europeiserade” bankerna säljas ut (om man ens lyckas enas om att de ska europeiseras)? . Hur ska eventuella överskott fördelas mellan länderna? Allt detta kan man kanske enas om, men det kräver viss eftertanke och problemen löses knappast i politiska krisförhandlingar.
Slutligen är det svårt att se att behovet av ett gemensamt krispaket är akut. Dels finns den finansiella styrkan i de enskilda ländernas budgetar snarare än i EU:s budget, dels har länderna redan visat att de kan samarbeta över nationsgränserna, som vid räddningen av Fortis (Nederländerna, Belgien och Luxemburg) och Dexia (Belgien och Frankrike).
När den aktuella krisen har bedarrat bör de europeiska länderna börja planera för hur framtida kriser ska hanteras, och för hur en gemensam övervakning och reglering av de europeiska finansmarknaderna ska utformas. Men i den nuvarande krisen bör de enskilda länderna i stället förbereda sig på att hantera sina egna banker, gärna i samarbete med grannländer när sådana behov finns.
Uppdatering 6/9: Samordningsbehovet verkar tydligast för insättningsgarantierna. Men i och med att flera länder redan har utlovat heltäckande garantier kan koordinering knappast ske på annat sätt än att andra länder följer efter. Även för instättningsgarantierna tror jag att vi måste vänta till efter krisen med att utforma ett gemensamt europeiskt system som är genomtänkt och hållbart.
Den svenska fördubblingen av det garanterade beloppet var välkommen (vi har nu ungefär samma gräns som Danmark, men betydligt lägre än Norge), även om viss kritik tidigare har framförts mot insättningsgarantin här på Ekonomistas. Men jag undrar om beloppsbegränsningen är trovärdig. Kommer inte obegränsade belopp att garanteras vid en mer akut svensk kris?
Ekonomistas 
Är inte ett minimikrav att det finns ett gemensamt regelverk och en gemensam (opartisk och pålitlig) kontrollmyndighet innan man beslutar om gemensamma räddningsaktioner. Annars verkar det troligt att man inte bara riskerar moral hazard från bankernas sida utan även från staternas sida. Den som haft slappast kontroll under uppgången kompenseras av dem som haft hårdast kontroll.
Det kommer ej att fungera att planera för nästa kris, eftersom alla verkar tagna på sängen varje gång, trots att många tidigt 2003 sade att det var på väg åt fel håll. Man vill inte lyssna då ideologin om förstatligande går före. Eller snarare ideologin om att centralstyrning är bra. Facismen sprider sig i världen och vi kallar det frihet. Centralstyrning har aldrig varit bra. Människans IQ håller ej för detta. Ta kreditlagen i USA som nu beskylls för att ha orsakat denna kris. Hade man följt lagen till sitt logiska och giriga slut, så hade man inte klubbat igenom den, men nu finns ju girighet och kortsiktighet hos alla och det förändras inte genom att “planera” eftersom planeringen kommer att bli snedvriden.
Pa vilket satt ar det onskvart att ytterligare oka insattningsgarantin?
Eftersom banksystemet ar kartelliserat genom centralbanken sa ar bank runs den enda kvarvarande disciplinerande kraften (forutom centralbankens reservkrav) som haller bankernas ohammade kreditexpansion stangen.
Vi sag ju med all onskvard tydlighet vad effekten var nar insattningsgarantin vidgades till att aven inkludera kreditmarknadsbolag, namligen en uppsjo av foretag som erbjod “bankkonton” med hog ranta for att finansiera diverse tvivelaktiga projekt, vilket slutade i ett antal uppmarksammade konkurser dar bankgarantin plockade upp notan, ett skolboksexempel i moral hazard.
von Mises: Som du sett har det framförts kritik mot insättningsgarantin här men skälen bakom den är absolut inte dumma. Fullständigt rationella (men inte perfekt informerade) banksparare kan stjälpa välskötta banker. Att öka insättningsgarantin kan hindra “storspararna” från att ta ut sina pengar i förebyggande syfte. I en situation när andra länder höjer sina garantier blir detta än viktigare: annars kanske storspararna helt enkelt flyttar sina pengar till dessa banker.
Sedan är jag inte särskilt äker på att man vill använda sig av bankruns som disciplinerande kraft, även om jag håller med om din kritik mot olika typer av “bankkonton” som skattebetalarna tvingas försäkra.
Senast jag tittade efter var det bankernas kreditexpansion genom fractional reserve banking som skapade c. 90% av det tillskott till penningmangden som har fort med sig generellt okande priser (trots en fantastiskt produktivitetsutveckling under de senaste artiondena), investeringar som inte representerar genuina sparmedel och darmed inte reflekterar marknadens tidspreferenser och darmed den svara situation vi har idag. Innan staten socialiserade banksystemet och tvingade folket att anvanda vardelosa papperslappar som betalningsmedel fanns det ett antal mekanismer som holl tillbaka bankernas kreditexpansion, men nu ar det i princip endast hotet fran bank runs som overhuvudtaget disciplinerar bankerna. Att da hoja insattningsharantin kommer endast att leda till ytterligare kreditexpansion och en fordrojd korrektion i marknaden da de investeringar som aldrig borde gjorts kommer att likvideras senare pga de nya billiga krediterna.
For den som ar intresserad av banksystemets historia och funktion kan jag starkt rekomendera Murray N. Rothbards “The Mystery of Banking”, en mycket lattforstaelig och valskriven bok. Pds-version nedan:
Click to access mysteryofbanking.pdf