Vet man priset på allt, vet man alltings värde

När jag träffar nationalekonomer från andra länder händer det allt som oftast att vi hamnar i en diskussion om priser av olika slag. Det kan handla om priser på bostäder, löner eller vad kaffet på Starbucks kostar. Vid första påseende kan detta tyckas vara ett knastertorrt och trist samtalsämne som bara svårt yrkesskadade ekonomer kan intressera sig för. Men prisdiskussionerna leder ofta vidare till betydligt intressantare diskussioner om institutioner, kulturella faktorer, konkurrens m.m. Priser innehåller helt enkelt väldigt mycket information och när man inser att priserna skiljer sig åt mellan olika länder öppnar sig plötsligt en ocean av intressanta samtalsämnen.

Assar Lindbeck tog vid årets utdelande av Assar Lindbeck-medaljen upp prismekanismens roll för att förmedla information som en av nationalekonomins viktigaste insikter. Han påpekade också att det tog lång tid innan han själv förstod vidden av denna insikt. Det senare kan jag själv skriva under på — och en del jag diskuterar politiska spörsmål med tycker förmodligen att jag i min regleringsiver ännu inte till fullo förstått detta.

Låt mig avsluta med ett kort exempel på en sådan här diskussion. En tysk kollega berättade att han var så glad över att det fanns ett piano i lägenheten han hyrt. Jag påpekade att om han någon gång saknar ett piano kan han skaffa ett nästintill gratis — på Blocket finns det gott om pianon som folk säljer till kostnaden av att man kommer och hämtar dem. Han blev väldigt förvånad över detta och hävdade att begagnade pianon var dyra i Tyskland. Varför skiljer sig priserna åt? Min spontana gissning är att det var särskilt poppis att ha ett piano i vardagsrummet i Sverige på 60 och 70-talen — kanske hade man ännu inte förstått att TV:n helt skulle komma att dominera umgäget i vardagsrummet, utan trodde att det skulle kunna användas för forna tiders umgänge och gemensamt musicerande.

Den här sortens diskussioner är vanligtvis ytterst spekulativa. Varken jag eller min kollega vet egentligen något om varje sig pianopriser är eller historisk pianokonsumtion. Hur det egentligen förhåller sig kommer vi nog heller aldrig bry oss om att ta reda på, men diskussionen om pianopriser ledde likväl till en trevlig och tankeväckande pratstund vid kaffeapparaten.

Comments

  1. Lars Hultkrantz says:

    Ett annat intressant pris är priset på en herrklippning. Erik Lundberg talade om Lundbergs lag: Priset på en klippning är lika med industriarbetartimlönen. I Sverige har jag konstaterat att det pris jag betalat på olika ställen ofta överensstämmer med aktuell vit respektive svart timlön och min fördom om vilken av dessa som är tillämplig. För två år sedan kostade det 20 kr att klippa sig i Shanghai; nu ska jag snart dig igen och då ska jag se vad som har hänt med timlönerna.

  2. Håller med om att det tar tid att förstå detta och hur mycket arbetsfördelning innebär för kunskapsackumulering. Min egen teori är att vår hjärna aldrig riktigt kan fatta detta på det intuitiva planet.

    Matt Ridley, i ”The Rational Optimist” skriver att det antagligen var Homo Sapiens som började handla med varandra. Tidigare använde alla homo samma verktyg överallt. 4000 personer på Tasmanien, uppdelade i 8-10 inbördes krigande stammar, var inte tillräckligt många för att vidmakthålla den stenåldersteknologi som de hade innan istiden tog slut och isolerade dem. Gradvis förlorade de det mesta av vad man visste på det australiensiska fastlandet.

    Vad jag inte riktigt förstår är varför, ifall du är så intresserad av prismekanismen, verkar (här jag kan ha fullständigt fel) vara så avogt inställd till t ex Hayek och Thomas Sowell. Sowell har ett underbart stycke i ”Knowledge and Decisions” som jag ger mig anledning att citera:

    Physicists have determined that even the most solid and heavy mass of matter we see is mostly empty space. But at the submicroscopic level, specks of matter scattered through a vast emptiness have such incredible density and weight, and are linked to one another by such powerful forces, that together they produce all the properties of concrete, cast iron and solid rock. In much the same way, specks of knowledge are scattered through a vast emptiness of ignorance, and everything depends upon how solid the individual specks of knowledge are, and on how powerfully linked and coordinated they are with one another.

    • Mig veterligen har jag aldrig uttryckt en avog inställning till Hayek, men mitt minne är i och för sig ganska kort.

      • Förlåt, jag kanske minns fel. Jag kanske också behandlar författarna här som ett kollektiv i för stor omfattning. Jag har dock i kommentarerna blivit mindre väl mottagen för att ha citerat Hayek.

        Ni skriver också ofta om saker som har ganska uppenbara svar om man har Hayek i närminnet, t ex hans Nobel-föreläsning, ”The Pretence of Knowledge”, och hans uppsatser ”The Use of Knowledge in Society” och ”The Meaning of Competition”. De två senare finns samlade i den lilla boken ”Individualism and Economic Order”. Priser som signalsystem för att förmedla kunskap är en av de saker Hayek är känd för.

        Jag arbetar inom IT, och det förvånar mig alltid att någon överhuvud taget kan komma på tanken att använda sig av ”perfect competition” som ens en meningsfull början på en analys, och sedan diskutera ”market failures”. För att citera ”The Meaning of Competition”:

        Perhaps it is worth recalling that, according to Dr. Johnson, competition is ”the action of endeavouring to gain what another endeavours to gain at the same time.”

        Now, how many of the devices adopted in ordinary life to that end would still be open to a seller in a market in which so-called ”perfect competition” prevails? I believe that the answer is exactly none.

        Advertising, undercutting, and improving (”differentiating”) the goods or services produced are all excluded by definition — ”perfect” competition means indeed the absence of all competitive activities.

        Det är kanske för att jag är fysiker i grunden att det verkar självklart att när man tagit den oformliga massa som är verkligheten och tryckt den genom ”den perfekta konkurrensens nålsöga” har man förlorat all information.

        Ett fysikerskämt är:

        – Kan du räkna på en giraff?
        – Ja, bara den är en perfekt sfär.

  3. Anders Fjellström says:

    Att pianon är mer eftertraktade i Tyskland kanske beror på att den klassiska borgerliga bildningskulturen är mycket mer livaktig där – i alla fall enligt Horace Engdahls och Ebba Witt Brattströms vittnesmål efter tre år i Berlin. ”Ett Sverige för vuxna”, sade Engdahl om Tyskland i en intervju i Svenska Dagbladet.

  4. Anders Fjellström says:

    Jag jämförde de första 30 annonserna på Blocket med de 30 första på tyska dhd24.com. Nu vet jag inget om den tyska sajten, men siffrorna verkar i alla fall avslöjande:

    Pris Antal på Blocket Antal på dhd24
    0 8 0
    1-1000 kr 7 0
    1001-5000 kr 6 2
    5001-10000 kr 2 8
    10001-25000 kr 2 14
    25001-50000 kr 5 4
    50001- 0 2

    Intressant är också att alla de svenska annonserna har lagts upp på tre dagar, mot 18 dagar i den tyska sajten. Det är frestande att se det som ett tecken på det utbudsöverskott som nämns i SR-texten Robert refererar till.

    I siffrorna ingår enbart beganade akustiska pianon, inte flyglar eller elpianon.

  5. Anders Fjellström says:

    En kortare och enklare sammanfattning: Medianpriset på Blocket låg på 1125 kronor, jämfört med nära 13000 kronor (1490 euro) på den tyska sajten.

    • Cosmoskitten says:

      @Anders Fjellström 16:51

      Din sorts kommentarer uppskattar jag starkt. Jag försöker hitta knappen här på bloggen, som gör att en god kaka skickas till dig. (Management by cookies – finns den boken?)

  6. Erik says:

    Jag tror att du alltid vetat att priser förmedlar information. Givet din kommentar om regleringar så antar jag däremot att du i ökad utsträckning tror att denna information är grovt sett riktig/bra utifrån någon normativ princip. kanske är det så att dina etiska ställningstaganden ändrats snarare än dina insikter i vilken information som faktiskt förmedlas?

    • Nej, jag har inte alltid vetat detta. Jag visste det inte innan jag började läsa nationalekonomi och det tog åtminstone ett par år för detta att sjunka in. Det är en abstrakt idé som jag tycker det är ganska svårt att ta till sig. (Och nej, jag upplever inte att jag blivit mer marknadstroende i takt med att denna insikt sjunkit in.)

      • Jag förstår att det är svårt att beskriva hur synen förändras då något ”sjunker in”. Jag fick själv en aha-upplevelse angående induktionsproblemet under min pappaledighet (lång historia) – utan att för den skull kunna förmedla någon ny information. Det skulle dock vara ytterst intressant om du kunde formulera hur insikten kring prissignalen påverkat ditt tänkande (eller om du kunde formulera vad det var du tidigare inte tog till dig – men nu ser).

        Orsaken att jag har lite svårt att se hur du kunde missa informations biten är att 99.9 % av alla ekonomiska modeller inte innehåller någon annan kommunikation än just via prissignalen (och min generella upplevelse är att ekonomer överdriver prisernas relativa vikt i informationsflödet med ungefär 10.000 %). Å andra sidan så är induktionsproblemet trivialt, och det tog som sagt flera år innan det riktigt sjunkit in, vilket gör att jag inte alls skulle bli förvånad om jag i framtiden fick någon kvalitativt annorlunda syn på prissignalen också.

      • En pappaledighet till så ska nog även det här med priser sjunka in. 😉 Vi skulle nog behöva operationalisera ”prisernas relativa vikt i informationsflödet” för att komma vidare i den här diskussionen, men det låter som ett stort projekt i sig att göra det.

      • Erik, jag vet inte så mycket om hur ekonomiska modeller ser ut, men nog är det märkligt om man inte tar hänsyn till andra signaler än priser. Det finns ju inga ”ekonomiska värden” bara värden som bestäms av människor och som sedan reflekteras i vad det blir för priser.

        Jag tror att bristen nog beror på att det blir så svårt att modellera då, eller snarare, svårt för ekonomer att tuta i sig att man kan räkna på efterfråga och utbud. Men priser blir det ju snygga (fast fiktiva) kurvor. De bakomliggande drivkrafterna, såsom mode, produktlanseringar, konkurrerande produktlanseringar, galna kosjukan, regnig vinter, kall sommar, är av sådan stokastisk natur att de inte går att beskriva med väluppfostrade diffekvationer…

        Sedan hindras ju ofta värden från att uttryckas i priser, eller så blir priserna mycket högre, t ex för de droger som vi av outgrundliga skäl bestämt oss för att olagligförklara. De senaste Nobelpristagarna får pris för att bl a rädda ca 500 personer per år i USA från att dö pga bristen på njurar. Jag citerar från minnet, men tydligen skulle en njure kosta kring $15 000 på en fri marknad. Men eftersom en sådan marknad är ”oetisk” dör 9000 personer extra per år.

      • Erik says:

        Erik och Robert:
        Om vi tar modellernas modell i ekonomiämnet – den allmänna jämviktsmodellen (modellen över hela ekonomin) som dessutom alltid finns i bakgrunden för resultaten i partiella jämviktsmodeller (modeller över delar av ekonomis). I denna modell så är det en central auktionerare som ropar ut priser, och ingen annan kommunikation förekommer. :Auktioneraren får visserligen information angående hur mycket olika personer skulle vilja köpa av olika varor givet de utannonserade priserna men individerna får enbart information i form av prissignaler. Målet för auktioneraren är att hitta en prisvektor där alla som vill bli av med något till det priset kan sälja och alla som vill ha något till det priset kan köpa – d.v.s. att via enbart prissignaler uppnå en effektivt resursallokering. Monopol, externaliteter etc. medför sedan samma problem för auktioneraren – snedvridna relativpriser – och den utilitaristiska diktatorns enda uppgift blir sedan att rätta till dessa priser.

        Å andra sidan så har väl saker som sökkostnader (att du måste inhämta information genom att t.ex. gå och kolla i olika affärer eller dejta olika människor eller provanställa etc.) börjat bli allt vanligare i modellerna. Det antas dock vanligtvis att individen inte behöver insamla någon information. eller anstränga sig det minsta, för att t.ex. beräkna det förväntade värdet av en universitetsutbildning, även om ekonomen som just gjort modellen spenderat de senaste två åren för att göra just detta.

      • Erik (praktiskt namn),

        Jag tillhör, har jag förstått, samma skola som Hayek och Adam Smith här. Problemet med dessa modeller är att när man slätar ut allting genom att göra statistik så försvinner samtidigt nästan all information. T ex så kan inte neoklassiska ekonomer säga snudd på någonting om ”Black Swan”-händelser, ovanliga, eller rättare sagt oförutsedda och oförutsebara händelser.

        De enda marknader som liknar ekonomernas standardmodeller är sådana som råvarubörsen för vete i Chicago. Jag kan inte nog rekommendera Hayeks lilla bok ”Individualism and Economic Order” (utom de två sista kapitlen) och Mark Penningtons mästerverk från 2011, ”Robust Political Economy”. Skulle du skaffa dem så rekommenderar jag dig läsa Hayek först eftersom Pennington bygger så mycket av sina resonemang på Hayeks uppsatser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s