Politiska påtryckningar i penningpolitiken

I ett tidigare inlägg skrev jag om de politiska påtryckningarna på dåvarande fed-chefen Arthur Burns, och jag påstod att nuvarande fed-chefen Ben Bernanke knappast kommer att bli pressad eller låta sig påverkas i samma utsträckning som Burns. En läsare undrar om motiveringen till mitt påstående.

Den främsta motiveringen tror jag är det jag antyder i det tidigare inlägget: Jämfört med 1970-talet finns det i dag en helt annan medvetenhet om problemen med politiska påtryckningar på penningpolitiken, och fördelarna med oberoende centralbanker är ganska allmänt accepterade. Om politiker, centralbankschefer, och bevakare av penningpolitiken är medvetna om dessa problem bör politikerna bli mindre benägna att utöva påtryckningar, och centralbankscheferna mindre benägna att ge vika för de påtryckningar som ändå sker.

Ett annat skäl är att jag upplever Burns bakgrund som mer politisk än Bernankes. Inför presidentvalet 1960 hade Burns tagit kontakt med Nixon för att uppmärksamma honom på den svaga ekonomiska utvecklingen och behovet av en expansiv finanspolitik (se inledningen av Burton Abrams papper). Men Nixon lyckades inte förmå dåvarande presidenten Eisenhower att följa rådet, vilket han sedan ansåg orsakade den knappa valförlusten. När Nixon åtta år senare lyckades vinna presidentvalet och sedermera utsåg Burns till fed-chef kan man tänka sig att han förväntade sig att Burns skulle leva upp till sina tidigare tankegångar om penningpolitik under valår.

Bernanke är visserligen uttalad republikan, men han har en låg politisk profil – se t ex den här utmärkta artikeln i NY Times Magazine. Där kan man bl a läsa om reaktionen på Bernankes utnämning till ordförande i Bushs ekonomiska råd år 2002:

Frank, who had been working with Bernanke for two years, said, “What’s Bush doing appointing a Democrat?” Bernanke said, “Actually, I’m a Republican.” Bernanke rarely discusses his politics, and he tends to look at issues through a nonideological lens.

Slutligen har Bernanke sedan länge argumenterat för att penningpolitiken bör göras mer transparent, och han har genomfört förändringar som gör att de andra ledamöterna i FOMC får mer inflytande. Med mer transparens och mindre fokus på en beslutsfattare blir möjligheterna att utöva politiska påtryckningar mindre.