I USA utses centralbankschefen av presidenten för fyraåriga mandatperioder. Utnämningen ska sedan godkännas av senaten. Detta upplägg ger enligt mig presidenten en onödigt direkt kontroll över utnämningen, även om de senaste decenniernas presidenter i praktiken inte har försökt utnyttja denna kontroll för att vinna kortsiktiga fördelar (se mitt tidigare inlägg om detta, eller Christina och David Romers artikel om äldre utnämningar). I stället är det senaten som nu börjar visa sådana tendenser. Det har ju sedan länge stått klart att president Obama vill omvälja Ben Bernanke (som utsågs av president Bush) på en ny fyraårsperiod från första februari i år. Men senaten har ännu inte godkänt utnämningen, och i sista stund verkar allt fler senatorer (såväl republikaner som demokrater) vända Bernanke ryggen. (Inte heller akademiskt verksamma ekonomer är enade i frågan: Bernanke får stöd av många, som t ex Brad DeLong, Greg Mankiw, och James Hamilton. Men tunga namn som Paul Krugman och IMFs tidigare chefsekonom Simon Johnson är tveksamma.)
Politikernas motstånd mot Bernanke verkar, åtminstone på ytan, baseras dels på att Feds räddningsaktioner har varit allt för frikostiga mot banker och finansinstitut, dels på att Bernanke som ledamot av Feds ledning 2002-2005 stödde den lågräntepolitik som vissa nu menar skapade krisen. Men många påpekar också att det finns tydliga inslag av populism — särskilt senatorer som ska upp till omval under året verkar vilja ta avstånd från stöden till finanssektorn. Sedan en tid pågår också en maktkamp mellan Fed och kongressen, där den senare vill begränsa centralbankens befogenheter.
Den viktiga kortsiktiga frågan är förstås vad som händer med Bernankes utnämning under veckan. Men den intressantare frågan är hur utnämningen bör gå till. Ett system med en “självständig” centralbank medför att makten över viktiga ekonomiska frågor delegeras från den politiska sfären till “experter”. Politikerna måste därför naturligtvis ha kontroll över till vem denna makt delegeras, men tanken med de självständiga centralbankerna är samtidigt att hålla politiker med en alltför kortsiktig planeringshorisont (t ex under valår) på visst avstånd från penningpolitiken. Fram till 1987 utsågs riksbankschefen av regeringen. Därefter har utnämningen delegerats till den parlamentariskt sammansatta riksbanksfullmäktige. På så sätt hålls utnämningen på lite längre avstånd från den dagsaktuella politiken. Även om inte heller den “nya” svenska ordningen har fungerat smärtfritt (utnämningen av Urban Bäckström 1993 var kontroversiell och en stor del av fullmäktige reserverade sig mot beslutet), tror jag att den ger större möjligheter att utse en centralbankschef baserat på kompetens snarare än politisk bakgrund.
Ekonomistas 
Man har nog höjt kraven väsentligt på riksbankschefsposten sedan Urban Bäckströms tid. Jag hoppas att nästa riksbankschef blir en person som både har en ekonomie doktor OCH varit verksam i finansbranschen i något hänseende.
Mitt tips ligger hos Klas Eklund. Han har en välkänd profil hos allmänheten på grund av sin lärobok. Han har förmodligen också gott anseende hos finansbranschen på grund av att han arbetat som chefsekonom hos SEB och slutligen så har han disputerat.
Att välja en person som endast har en magister/master men har stora meriter inom finansbranschen skulle vara en sensation men möjligen finns det också fördelar med det.
En “ren” akademiker skulle inte vara optimalt.
Om man ska vara petig så stannade faktiskt Klas Eklund på en fil lic.
Jag tror Abraham Lincoln och the founding fathers vrider sig i sina gravar över hur det blev. Tycker ni ska läsa Web of debt av Ellen Hodgson Brown. Finns att köpa här: anarchos.se
Anarchos = utan herre.
P.S. Hoppas Bernanke får sparken. D.S.
Pojkar på denna blogg! Ta först reda på vem som äger Riksbanken innan ni utser en ny chef!
Klas Eklund i all ära men har inte han bytt bransch? Han är väl klimatförespråkare nu. Alltså en sån som tror på IPCC och gärna skulle flyga i samma plan som Al Gore.
Går Al Gore? Nä, han flyger!
Visavi centralbankernas påstådda monetaristiska styrning av samhället …ger dr Richard Werner en synnerligen intressant vinkel på det hela.
Två videostumpar:
del 1.
del 2. hittar du själv..
Kolla upp även denna blogg:
http://the-free-lunch.blogspot.com/2010/01/werner-economists-pretend-emperor-is.html
Ha det !
😉
Traditionen att utse toppchefer utan att se till deras kompetens som toppchef är väl också grundmurad?
Det känns som om det är rätt smart att förlänga förordnandet på en centralbankschef som inte visat sig olämplig för jobbet snarare än att ta risken att pröva ett nytt kort…
Riksbanken ägs av Riksdagen men är oberoende i sin styrning och ansvarsbefriad. Det är rätt otäckt faktiskt. Jag tycker att riksdagen ska ha mer makt över denna samhällets pengafabrik. Tycker det är ett högst odemokratiskt förfarande att ha det som vi har det idag.
Riksdagen får ju inte ens låna av sin egen centralbank i dagens läge. Istället måste den låna från privata banker eller andra länder. Den som är i skuld är icke fri! Helt galet… pengar har ju staten i överflöd eftersom den själv kan, eller iaf. borde kunna, skapa hur mycket den vill!
Om staten gav räntefria lån med nyskapade pengar till saker som behövs i Sverige, t ex grön energiomställning, och sedan förstörde pengarna allt eftersom de kom tillbaka in i statskassorna skulle mycket kunna uppnås utan inflation eller ökad skuldsättning av skattebetalarna!