USAs statsapparat är delvis nedstängd eftersom det saknas en budget för det budgetår som inleddes den 1 oktober. Anledningen till att det saknas en budget är, i sin tur, att republikanerna (som har majoritet i representantshuset) och demokraterna (som kontrollerar vita huset och senaten) inte kan komma överens. Republikanerna släpper bara igenom budgeten om den amerikanska hälsovårdsreformen, den så kallade Obamacare, skjuts upp ett år. Demokraterna, å andra sidan, har redan tidigare uteslutit förhandlingar om just Obamacare.
Hur kan en förhandlingslåsning gå så långt att statsapparaten tvingas stänga ner? Förr eller senare kommer en budget behöva tas, och det vet såväl demokraterna som republikanerna. Båda sidor har fullständig information om vad såväl den egna som den andra sidan vill, och de ekonomiska villkoren som budgeten måste lyda under kommer inte heller att förändras. Så varför dra ut på det hela?
Alberto Alesina erbjuder tillsammans med Allan Drazen en modell som kan ge en förklaring. Uppsatsen är inte ny (den publicerades redan 1991) men beskriver väl de förhållanden som gäller i Washington DC just nu. Alesina och Drazen kallar sin modell för ”war of attrition” (på svenska kan termen ”utnötningskrig” användas) och den innehåller två aktörer som förhandlar om en politisk lösning. De turas om att lägga bud, och varje nytt bud som läggs (istället för att ett tidigare bud accepteras) är kostsamt eftersom problemet då förblir olöst ännu en tid och därmed förvärras.
Om båda parter vet hur mycket resurser både de själva och motparten har är det enkelt att förutse vem som är svagare och därmed med nödvändighet kommer att ge upp först. Om detta är känt redan från början så ger den svagare parten med sig direkt för att inte slösa resuser i onödan, och inget utdraget, kostsamt förhandlingskrig uppstår. Vad Alesina och Drazen dock påpekar är att det bara behövs den minsta osäkerhet om vem som är den starkare av de två parterna för att en sådan jämvikt inte ska fungera. Så länge det inte är helt säkert vem som kommer att vinna lägger de båda sidorna nya, kostsamma bud och utnötningsskriget är ett faktum.
Den situation som demokraterna och republikanerna i USA nu befinner sig i liknar den teoretiska modellen på många sätt. De två sidorna turas om att lägga bud som inte accepteras av den andra sidan och det råder stor osäkerhet om vilken sida som kan hålla ut längst. Den politiska fråga, Obamacare, som står i fokus är av högsta betydelse för båda sidor och det är därför troligt att det politiska utnötningskriget kommer att fortsätta ända in i kaklet. Båda sidor försöker på alla sätt signalera att de är mer hårdnackade än motståndarna – och kanske var president Obamas val att spela golf istället för att sitta i förhandlingar under helgen just ett exempel på detta.
Men medan utmattningskriget pågår så byggs notan för kalaset på. Forskning visar att politisk osäkerhet potentiellt är dyrt för samhället. Scott Baker, Nicholas Bloom och Steven Davis visar till exempel att osäkerhet kring framförallt skattepolitiken gjorde återhämtningen efter finanskrisen långsammare än vad som annars hade varit fallet. I en annan uppsats visar Bloom att politisk osäkerhet leder till att företag investerar och anställer mindre och att samhälleliga kostnader därmed uppkommer.
Eftersom även resten av världsekonomin riskerar att dras med när den amerikanska ekonomin går sämre så får vi hoppas att utnötningskriget i Washington DC snart får en vinnare och därmed kan avslutas.
Det här är ju inte fråga om hur mycket resurser de har, det är inte deras egna resurser som förbrukas. Det är inte en fråga om vilken förmåga de har att hålla ut, utan om hur villiga de är att göra det; hur villiga de är att låta allmänheten lida för att de ska kunna driva igenom sin egen politik.
Resurser räknas ju inte enbart i pengar, utan här är det snarare de olika partierna möjlighet att hålla ihop leden, hur mycket resurser man kan lägga i mediekriget om det etc…
Fel. De är nyttomaximerare, Obamacare är ytterst impopulär bland de republikanska kärnväljarna. De personer som därför kan lyckas förhindra/skjuta upp denna fråga kommer föralltid ha som framtid i kongressen säkrad – och vice versa.
Demokraterna har ett annat läge, eftersom den är ytterst populär bland deras väljare, om de därför backar så kommer det lämna utrymme för att ta total kritik – och att republikaner kan köra såhär vid nästa budgetkris.
I ett längre perspektiv måste det till en smärtsam omställning i den amerikanska ekonomin, hur vet vi inte än men den måste komma. Det vet båda, men de har olika vägar dit.
Troligen kommer de köpa tid, skjuta på framtiden och så vidare. Men i längden är det väljarna som bestämmer och där ligger republikanerna i underläge. Dessvärre kommer det leda till problemen skjuts på framtiden tills republikanerna får majoritet och har presidentpost.
En studie som tittar på sena delstatsbudgetar är “Late Budgets” AEJ: Economic Policy 2012 av Andersen et al. Deras huvudtolking är utnötning a al Alesina & Drazen. De finner att 23% av budgetarna är sena. Hur sena kan man se i Figur 1 och fördelningen över delstater i figur 2. Man kan ju fråga sig varför man har en ordning där statens verksamhets stängs ner om ingen ny budget antagits. En annan fråga är när Republikanerna hade antagit en budget med Obamacare om någon sånt hot inte fanns. Tabell 2 som visar att förekomsten av en “shutdown provision” på delstatsnivå är negativt associerad med sena budgetar.
Eller så kan denna artikel från 2012 förklara saken ganska bra:
http://www.ft.com/cms/s/0/7ead8528-b7af-11e0-8523-00144feabdc0.html#axzz2gh2G8Ej0
Glöm inte heller följande:
http://www.cepr.net/calculators/hc/hc-calculator.html