Det talas ofta om invandringens intäkter och kostnader och vanligtvis avses då vilken betydelse invandringen har för de offentliga finanserna. Sådana beräkningar har gjorts av bland annat nationalekonomerna Jan Ekberg och Joakim Ruist, och slutsatsen är vanligtvis att flyktinginvandring brukar gå med ett litet minus (undantag finns dock, se t.ex. Arenas rapport och Joakim Ruists intressanta kommentar till denna).
Dessa kalkyler tar dock inte hänsyn till den förmodligen största plusposten med invandring, nämligen vad det innebär för invandraren själv. För några veckor sedan var Orley Ashenfelter på besök i Stockholm och i Roslingsk anda bjöd han på ett mycket konkret sätt att mäta detta, nämligen i antal hamburgare.
Ashenfelter har tillsammans med Štěpán Jurajda samlat in data på McDonalds-anställdas löner runt om i världen (se Ashenfelters AER-artikel eller lyssna på VoxEU). Jobbet som hamburgarevändare på McDonalds — ett yrke som för övrigt även undertecknad behärskar — har samma kvalifikationskrav varhelst det utförs och produktionsteknologin är densamma. Kan man jobba på McDonalds i Mombasa, skulle man kunna göra det lika bra på Stureplan i Stockholm. Eftersom jobbet är detsamma kan McDonalds-lönen användas för att jämföra hur olika lönen är för samma jobb i olika länder. Levnadskostnaderna skiljer sig dock åt i tid och rum, så lönen behöver köpkraftjusteras. Ett enkelt sätt att göra det är att uttrycka lönen i hur många Big Mac man kan köpa om man jobbar en timme på McDonalds.
Enligt Ashenfelters data tar det till exempel ca 2,5 timmar att jobba ihop till en Big Mac i Mellanöstern medan det i Västeuropa bara tar 25 minuter. Annorlunda uttryckt ger en dags arbete möjligheten att köpa 18 Big Mac i Västeuropa, men bara 3 Big Mac i Mellanöstern. Skillnaden är ungefär densamma om man jämför till exempel Kina med USA, vilket bilden nedan illustrerar.
Det spelar alltså minst lika stor roll i vilket land du går till jobbet i, som vad du gör på jobbet. Det är denna ojämlikhet mellan länder som ger migrationen dess potential. Okvalificerat arbete i Sverige betalar i storleksordningen fem gånger så mycket som i Mellanöstern, och anledningen till att lönen kan skilja sig åt så kraftigt är att människor inte kan flytta fritt mellan länder. Varje person som får möjlighet att jobba här i Sverige i stället för i ett fattigare land innebär kort och gott en enorm vinstaffär för den som kommer hit. Till den högre lönen i Sverige ska naturligtvis även läggas andra fördelar, såsom frånvaro av krig och förtryck, och att man kan se fram emot ett betydligt längre liv.
Naturligtvis finns en gräns för hur många som kan flytta till rika länder innan lönerna för enkla jobb pressas ner så mycket att det inte det längre råder några större löneskillnader. Det finns också gränser för hur snabbt nya jobb kan skapas. Men i den utsträckning det är möjligt att låta människor komma hit utan att det äventyrar vår egen levnadsstandard förefaller det ganska missunnsamt att inte låta dem göra det.
Ekonomistas 
Vilka är det som är “vi” vår egen levnadsstandard i sista meningen? Knappast disputerade nationalekonomer med heltidsanställning i varje fall. Det är väl ganska uppenbart att de som har och skulle ha lågkvalificerat arbete i ett scenario med mindre invandring kommer att förlora.
Jag håller med dig om att de potentiella förlorarna är de med lågkvalificerade arbeten, eftersom det som jag skriver kan bli en lönepress nedåt för sådana jobb (en motverkande faktor är den specialiseringseffekt Jonas tog upp i ett tidigare https://ekonomistas.se/2015/08/20/okad-specialisering-med-okad-invandring/). Vilka som är “vi” är för övrigt en klurig fråga när det gäller migration, men om välfärdsfunktionen är att maximera nyttan för alla människor oberoende av härkomst måste vi ta hänsyn till den pluspost jag skriver om i inlägget.
Om vi antar att vi försöker maximera en välfärdsfunktion där vi kan acceptera att den är möjligt att vi kan acceptera stora välfärdsförluster för vissa (t ex de som har klubbmedlemskap genom födsel i landet Sverige, och befinner sig på undre halvan av inkomstdistributionen), borde vi väll med liknande argumentation kunna anse att en kraftig förmögenhetsomfördelning från de 0.1% av världens befolkning som äger nästan 60% av allt kapital, till alla de som idag vill invandra till t ex Sverige. Ska vi försämra för de rikaste i västvärlden för att jämna ut globala ojämlikhet, eller ska vi försämra för den tredjedel som har de sämst ställt i rika länder? Politik handlar ju om att välja.
Samma resonemang applicerat på total global intergenerationell social rörlighet för inkomst (dvs en global nyttofunktion) med säg en korrelation på 0.5 (alltså kvarvarande kraftig ojämlikhet om man så vill, till stor fördel för svenskar) innebär att kanske 10% (?) (här drar jag bara till med en siffra, någon får gärna räkna på det!) av dagens 2-åringar i Sverige kommer att ha en timlön över 15kr/timmen (fler gissningar!) när de är 30 år (där den äldre populationen är deras föräldrars inkomst vid 30 års ålder, samt alla andra föräldrars inkomst i resten av världen).
Är det bara missunnsamma personer i Sverige som motsätter sig detta?
Om det inte finns några negativa konsekvenser för vår välfärd alls med ökad invandring (dvs att lönerna inte sjunker får någon) ska vi naturligtvis alltid ska ta emot så många invandrare som möjligt dock. Det finns naturligtvis en viss nivå av invandring då detta sannolikt är fallet, framför allt om staten styr invandring mot sådana mål.
Vi kan alla se att ungefär 1 000 0000 000 mäninskor flyttat mellan olika länder sedan 1990. Så för att utrota fattigdomen har migration mellan länder varit totalt försumbar.
Försök inte göra populistiska poänger på sådant som inte mer än ett avrundningsfel.
Var i mitt inlägg skriver jag att migration skulle vara ett sätt att utrota fattigdomen? (Varifrån kommer förresten siffran 1 miljard människor och varför är det en försumbar andel av världens befolkning?)
Tio miljarder människor har knappast flyttat. Men jag antar att du skrivit en nolla för mycket. Även en miljard människor är dock en ganska aktningsvärd andel av jordens befolkning, även utslaget på 25 år. Och att den mycket betydande minskning av fattigdomen som skett sedan 1990 till en försumbar del berott på migration är en åsikt som knappast har mycket stöd i fakta.
Tvärtom finns en hel del data som visar att migration inte bara medför att de som flyttar till ett rikare land blir rikare, vilket är det som Robert tar upp. En rätt stor del av de invandrade hamburgervändarnas löner går inte direkt tillbaka till McDonalds, utan skickas till hemlandet och bidrar på så sätt till att minska fattigdomen även där.
I själva verket är det troligen så, att det bästa sättet att hjälpa fler “på plats”, en populär åsikt bland många som vill minska invandringen till Sverige, är att ta emot fler invandrare och låta dem skicka hem en del av sina pengar till släktingar i hemlandet.
Intressant påstående om att det bästa sättet att hjälpa på plats är “att ta emot fler invandrare och låta dem skicka hem en del av sina pengar till släktingar i hemlandet”. Kan ligga något i det. Men jag vill se empiri som stöder påståendet.
En viktig fråga är också vilka som får del av de pengarna. Kommer de de mest behövande till del?
Ett väldigt intressant exempel. Fast knappast på det författaren hävdar utan på att multinationella företag tar ut värdet av de i en stor mängd olika länder framställda varorna i samband med det sista tillverkningsledet. Och att detta även slår igenom i lönerna. Dvs. i de länder de multinationella vill föra över värden till – enbart. http://monthlyreview.org/2015/07/01/imperialism-and-the-transformation-of-values-into-prices/
Hur mycket den enskilde mcjobbaren får är inte heller helt avhängigt vad som är det vanliga i landet han eller hon jobbar i. Det pågår en tydlig rörelse mot att skapa en uppdelad arbetsmarknad, där de som är eller kan antas bli långtidsarbettslösa får anställas med sämre villkor. I Sverige finns det än så länge tämligen milda förslaget om Extratjänster. I den andra änden av skalan förekommer förslag om gästarbetarsystem. Sådana modeller kan ge de multinationella företagen möjligheten att ta ut vinsterna i de länder de önskar utan att för den skull vara tvungna att betala enligt någon högre löneskala. Saudi Arabien och flera andra länder i mellanöstern tillämpar redan denna modell.
Jag uppfattar artikeln som en förklaring till svenskars och europeers ökade splittring i invandringsfrågan och varför främlingsfientliga partier ökar antalet anhängare. Frågan vilka “vi” är, i slutet på artikeln, är verkligen tankeväckande.
Mkt bra inlägg. Det finns rätt mycket forskning på detta område. Här kommer några publikationer.
Enligt Gordon Hanson var timlöner för mexikanska män med nio års utbildning år 2000 2,4 dollar, mot 8,7 dollar för mexikanska invandrare i USA med samma utbildning.
Hanson, Gordon H. (2006), “Illegal Migration from Mexico to the United States,” Journal of Economic Literature, volym 44, nr 4, sid 869-924.
Lant Pritchett och Michael Clemens har räknat ut vad de kallar income per natural i stället för BNI per capita. De två måtten kan skilja sig rätt mycket om en stor andel av befolkningen har emigrerat till rikare länder.
Clemens, Michael & Lant Pritchett (2008), ”Income per natural: measuring development as if people mattered more than places”, Population and development review, volym 34, nr 3, sid 395-434.
Clemens med flera har räknat ut “platspremien” för en rad olika länder. En 35-årig man som är född i Peru och som har gått nio år i grundskolan i Peru, men som bor i en stad i USA tjänar i snitt 1 714 dollar. En person med samma egenskaper, men som bor kvar i en stad i Peru, tjänar i snitt motsvarande bara 452 dollar. Platspremien är i detta fall 3,8.
Clemens, Michael, Lant Pritchett och Claudio Montenegro (2009), The place premium: wage differences for identical workers across the US border. HKS Faculty Research Working Paper Series RWP09-004, John F. Kennedy School of Government, Harvard University.
Den som vill ha mer information kan med fördel läsa min bok Migration och utveckling: att resa sig ut fattigdom.
Glen Weyl argumenterar att Gulf-länderna, genom sin stora arbetskraftsinvandring från fattiga områden, är de länder som gör mest för att utjämna global ojämlikhet, trots den extrema ojämlikhet inom länderna som detta leder till. Hans slutsatser är minst sagt besvärande, men helt klart värda att diskutera. Uppsatsen finns här: http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2509305
Hej Robert, denna mening når kärnan i hela migrationsdebatten: “Vilka som är ”vi” är för övrigt en klurig fråga när det gäller migration, men om välfärdsfunktionen är att maximera nyttan för alla människor oberoende av härkomst måste vi ta hänsyn till den pluspost jag skriver om i inlägget.”
Jag (kanske du?) och många andra nationalekonomer, men förvånandsvärt få andra medborgare, anser att Sveriges regerings mål bör vara att maximera nyttan för alla människor och inte bara svenskar, eller personer som råkar bo i Sverige just nu. Om en ser det på detta viset då är det självklart att det är positivt med ökad immigration. Om en bara ser till dem som bor i Sverige just nu då beror svaret på hur viktigt/dåligt en tycker ojämnlikhet är samt hur mycket vikt en lägger vid det korta vs. långa perspektivet. Men under de flesta rimliga antaganden verkar det som om ökad migration är “dåligt” för totalnyttan för de som bor i Sverige just nu. (Med rimliga antaganden menar jag något i stil med en CES utility function med gamma runt två så att vi bryr oss om ojämnlikhet)
Svaret på frågan “är ökad migration av den typen vi ser idag bra eller dåligt?” beror altså på frågan “bra eller dåligt för vem?” men detta kommer mycket sällan fram i debatten.
Martin Mattson hävdar som slutsats att “i den utsträckning det är möjligt att låta människor komma hit utan att det äventyrar vår egen levnadsstandard förefaller det ganska missunnsamt att inte låta dem göra det.”
Problemet med detta är att även Sverige är ett klassamhälle. Och att de förändringarna i levnadsstandard som uppstår genom invandring är olika för olika klasser. Det bäst dokumenterade exemplet är 16- och 1700-talets invandring till Virginia i nuvarande USA, en invandring som inledningsvis huvudsakligen bestod av kontraktsanställda arbetare. Dessa immigranter krävde bättre villkor när deras kontrakt hade löpt ut, vilket gjorde att kolonin fick dålig ekonomisk lönsamhet. Ett exempel på hur kolonins framtid hotades var “Bacon’s Rebellion when, in the final stages, “foure hundred English and Negroes in Arms” fought together demanding freedom from bondage” http://www.counterpunch.org/2013/05/21/the-invention-of-the-white-race/ .För att förbättra lönsamheten inrättades negerslaveriet. Slavar köptes – afrikaner fanns att köpa från spanska slavhandlare – och så småningom lagfästes negerslaveriet.
Även fast de vita (“English”) kontraktsarbetarna formellt lagligt sett genom detta kom att bli en del av överklassen är det osäkert om deras levnadsstandard blev bättre genom detta.
Det kanske inte framstår som självklart att den avfolkning av mellanöstern som idag sker genom återkolonisering går att jämföra med 1700-talets kidnappning av afrikaner. Det finns dock uppenbarligen nationalekonomer som inser nyttan även av att tidigare bofasta tvingas att fly från sina hem och hemländer. http://www.oikonomia.info/?p=36368
Frågan som jag skulle vilja ställa är i fall det inte tvärt om är så att “låta människor komma hit” i allmänhet är en metod att skapa hinder för att de arbetande i mottagarlandet ska kunna försvara sin levnadsstandard. Liksom även ett hinder för förbättrade villkor inom de koloniserade länderna. Och givetvis – det är avsikten med kolonialkrig – ett hinder för att de koloniserade länderna uppnår jämlikhet med de koloniserande staterna.
Hej Fred, Jag tror du menar att det är Robert Östling som hävdar denna slutsats.
Ursäkta Martin. Jag skulle ha tänkte först rikta mig mot ditt påstående att “självklart att det är positivt med ökad immigration” dvs. om det gäller att “maximera nyttan för alla människor”. Det är inte givet att immigration blir bättre ens för immigranterna. Frågan är vilka alternativ man räknar med. För dem som kommer från koloniserade länder har det nästan alltid visat sig vara mer lönsamt att kasta ut kolonialmakten. Dvs. på sikt. Första tiden efter frigörelsen måste man räkna med att de detroniserade försöker återställa den gamla modellen.
Hej Fred, Menar du är om Sverige (eller EU) slutar ta emot flyktingar så ökar chansen att Syrier, Irakier, Eritreianer, Somalier och andra flyktinggrupper kan organisera sig i sina hemländer och “kasta ut kolonialmakerna” från deras hemländer och därmed förbättra sina livssituationer på sikt? För mig låter detta ganska otroligt och jag vet inte ens vilka du avser med kolonialmakterna i dessa länder. Finns det några bevis på att möjligheten att fly minskar chansen för en anti-kolonial / demokratisk revolution i landet? Min gissning skulle vara att en stor diaspora samt möjligheten till att ha exil regeringar ökar chansen till en demokratisk utväckling.
Jag tror definitivt att den genomsnittliga livssituationen för en Syrier som vill fly är bättre i Sverige än den är i Syrien, även om vi tänker oss en lösning på kriget där det Syriska civilsamhället organiserar sig i en demokratisk front och “kastar ut” alla otrevliga makter ur Syrien (både koloniala och inhemska). Även detta “bästa möjliga scenario” skulle vara ett fullskaligt blodigt inbördeskrig med fruktansvärda konsekvenser för stridande och civila.
“Flyktinginvandring brukar gå med ett litet minus”. Detta påstående måste väl kvalificeras. Det Ruist uppmätt är effekten av en policy med ca 25.000 mottagna flyktingar per år och får kostnaden till ca 1% av BNP. Nu ligger vi på denna nivå av mottagande per månad. Har svårt att se att detta kommer att sluta med annat än en katastrofal kostnadschock som sänker hela välfärdsstaten. Underligt att ingen seriös ekonom påtalar detta isberg som ligger rakt framför oss.
Ja, kostnaden beror på storleken på flyktinginvandringen, men förstås också utbildningsnivå, ålder och hur snabbt de kommer i arbete. Jag håller med dig om att vi måste ha en seriös diskussion om vad olika nivåer på flyktinginvandringen innebär, en diskussion som än så länge inte synts till (på Finansdepartementet gissar jag dock att kalkylerna finns).
Helt klart att utbildningsnivå och ålder spelar stor roll. Här kan man konstatera att både Fridolin och Löfven ofta upprepar påståenden om flyktingarnas höga utbildningsnivå. Särskilt framhävs de syriska flyktingarnas höga utbildningsnivå. Det räcker dock att titta på SCBs statistik för att konstatera att de har fel. Man undrar varför regeringskansliet inte klarar av att ta fram/tolka dessa siffror utan istället förlitar sig på brottstycken av statistik som man tagit till sig för att de ligger i linje med det egna önsketänkandet. Tino Sandiji har skrivit informativa inlägg i frågan på http://www.tino.us.
Efter sju år jobbar hälften…
http://www.tino.us/2014/06/skrona-att-invandrare-kommer-i-arbete-efter-sju-ar-efter-sju-ar-jobbar-halften/
Invandringens årliga kostnad beräknad till ca 7 % av BNP enligt Jan Tullberg.
Sid 119.
Click to access Lasningen-Tullberg.pdf
*
http://www.tino.us/2013/06/media-felrapporterar-kring-invandringens-kostnader/
Jan Ekberg har skrivit en recension av Tullbergs bok där han kritiserar hans beräkningar, se http://nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/42-6-je.pdf
Invandringens kostnader går givetvis inte att bedöma utan att man tar hänsyn till vilken ekonomisk regim som tillämpas i mottagarlandet. När arbetsdugliga flyktingar som i Sverige förs in i arbetskraften blir denna större. Främst genom ökande antal arbetslösa. När arbetslösheten som i dagens Sverige utnyttjas till att angripa vad Konjunkturinstitutet kallar reallönestelheten kommer den ökade konkurrensen om arbetstillfällena att tvinga anställda att acceptera allt sämre resultat i avtalsförhandlingarna. Dagens ledare i DN tar upp detta som att “En redan ytterst besvärlig situation (för flyktingarna på arbetsmarknaden /FT) förvärras av regeringens, och fackens, vägran att överväga lägre lägstalöner.” http://www.dn.se/ledare/huvudledare/skarpt-lage-for-sverige/
Det framstår som att reservationerna mot en etniskt skiktad arbetsmarknad (DN kallar den “segregerad”) är betydligt mindre än förhoppningarna om “lägre lägstalöner”.
Fast etnisk diskriminering kanske inte kan räknas som en kostnad?
Orden kolonialmakt eller kolonisering borde inte vara något problem. Det finns en adekvat beskrivning till och med i Wikipedia. Möjligen kan det vara ett speciellt problem inom nationalekonomin, i fall denna inte registrerat återgången från ny- eller neokolonialism till den klassiska modellen och dessutom fortfarande uppfattar den klassiska koloniseringen som historia.
Uppenbarligen har Martin Mattson även problem med att det inte finns någon formellt fördragsfäst kolonialmakt – vilket dock snarare är ett problem inom statsvetenskapen och det kreativa arbetet med att kringgå Nürnbergteserna och FN-stadgan.
Frågan som dagens flyktingkatastrof ställer för EU:s del är uppenbarligen inte heller om man skall låta flyktingarna leva kvar i lägren. Bidragen till UNDP:s verksamhet har inte ökat i takt med behoven. Frågan är egentligen inte om EU skall ta emot flyktingar heller. Om man inte väljer att tro att EU länderna saknar resurser att verkställa vad de önskar få gjort. Ungefär som när USA påstår sig inte kunna kontrollera sin gräns mot México.
Det som är frågan för EU:s del är snarare om de flyktingar som används för att förstora arbetskraften i de EU-länder som så önskar – främst Sverige och Tyskland – ska få tillfälle att försörja sig genom arbete och om detta arbete skall komma att ge tillräckliga inkomster för att de pengar de sänder till familj och vänner som blivit kvar i flyktinglägren skall kunna räcka för att kompensera för UNDP:s underskott. I annat fall torde någon ansvarig politiker efteråt få stå som Madeleine Albright och säga att ”We think it was worth it”.
Jag syftade inte alls på att ”om Sverige (eller EU) slutar ta emot flyktingar så ökar chansen” att de koloniserade länderna befriar sig.
När (inte om) Sverige och EU slutar ta emot flyktingar bestäms av de ekonomiska preferenserna. Inom de olika EU-länderna, inte av EU gemensamt.
Jag utgick i stället från flyktingarna som subjekt och vilket val som i längden skulle ge dem kollektivt, inte nödvändigtvis en och en, de bästa framtidsutsikterna.
Det finns naturligtvis också specialfall då flyktingar har återvänt till hemlandet och kommit att spela en avgörande roll i befrielsen; Ho Chi Minh är ett bekant exempel.
Denna risk har de flyktingmottagande staterna idag försökt förebygga genom speciallagstiftning och speciella (anti-) terroristmyndigheter. Även på det ekonomiska och ideologiska planet görs förberedelser. Ungmoderaternas inlägg på DN-debatt 15/10 är synnerligen öppenhjärtigt. Några citat: ”… Utgångspunkten kan inte vara att du ska finansieras när du kommer hit utan att du ska bidra.” … ”Osäkerheten i att kanske inte få stanna i Sverige är direkt motverkande till att du med stort engagemang ska ta dig an din integration och etablering i Sverige. Istället … spelar en konflikts plötsliga slut större roll”(!) …”Med vår stelbenta arbetsmarknad tar det för de allra flesta betydligt mer än tre år att komma i arbete. Det innebär alltså att personer som under tre år fullföljt utbildningsinsatser, … kommer att skickas tillbaka till ett land i ruiner. Det är såväl ologiskt som ekonomiskt slöseri.”
Moderatungdomarna förutsätter i detta implicit att de nyligen koloniserade länderna, liksom det tidigaste exemplet Irland kommer att lämnas utan hjälp till återuppbyggnad efter katastrofen/kriget och att decimeringen av befolkningen i stället får utnyttjas till att underlätta exploateringen av landets tillgångar. Som Marx skrev om den koloniala administrationen av Irland: Thus 1,032,694 Irishmen have been displaced by about one million cattle, pigs, and sheep. https://www.marxists.org/archive/marx/iwma/documents/1867/irish-speech-notes.htm
I de dag aktuella länderna krävs inte att exportjordbrukare får bli kvar. Utvinnandet av olja och andra petroleumprodukter, liksom transport och raffinering är synnerligen automatiserat.
Slutligen, när det gäller Syrien, är givetvis det första kravet att alla icke-inbjudna främmande trupper skall lämna landet. Och därefter att medborgarna i Syrien (förhoppningsvis inklusive dem som tvingats fly till utlandet) själva får bestämma sin framtid. Vidare att de stater som varit inblandade i ”inbördeskriget” i Syrien tvingas betala ersättning för de skador de åsamkat landet. Inte i form av så kallat bundet bistånd och utan andra villkor eller krav på motprestation.
Fast jag förstår att detta uppfattas som dålig ekonomi av bland annat Sverige. Som bidrar till en av de inbördeskrigande rörelserna… Som samarbetar bland annat med Al Quaida http://www.proletaren.se/inrikes-politik/svenskt-bistand-gar-till-al-qaidas-allierade-i-syrien Sådant är om jag förstått förre finansministern rätt god ekonomi. En win win-situation där USA får krig – Sverige får flyktingar.