Fungerar ekonomiska sanktioner?

I veckan börjar fotbolls-EM i Ukraina och Polen. När länderna fick arrangemanget 2007 så fanns nog förhoppningar om att det skulle markera ännu ett steg i den process som då såg ut som att Ukraina skulle bli ett öppnare land med starkare demokratiska institutioner och att landet även skulle närma sig EU allt mer. Sedan presidentvalet 2009 har dock landet gått i en annan riktning och situationen är nu så dålig att många har diskuterat olika former av bojkott mot evenemanget.

Om situationen i Ukraina är dålig så är ändå läget i Vitryssland tveklöst ännu sämre. Från en redan låg nivå har situationen sedan presidentvalet i december 2010 blivit än mer repressiv. 2014 ska Vitryssland stå värd för VM i ishockey. Organisationer som Civil Rights Defenders förordar att evenemanget flyttas eller bojkottas.

Är bojkotter av detta slag effektiva verktyg för att framtvinga förändringar? Fungerar ekonomiska sanktioner mera allmänt? Få frågor är så svåra att svara på på ett tillfredsställande sätt. Det beror framför allt på att ingen situation är den andra lik och att dra slutsatser av hur det gått tidigare är ovanligt svårt. Men det beror också på att man sällan är tydlig kring vad målet är (och det är ju ganska viktigt om man ska kunna säga om något lyckats eller inte). Ska sanktionerna leda till politisk förändring, kanske t o m maktskifte, eller ska de ”bara” markera ogillande mot en viss förd politik eller regim. Om det senare är fallet så är ju sanktionen i sig själv målet och därför, per definition, alltid lyckad. Men om ambitionerna är mera långtgående så blir det svårare. I en ambitiös genomgång av frågan i artikeln ”On the determinants of the success of economic sanctions: An empirical analysis” (i American Journal of Political Science, pages 608–618, 1997) kommer man fram till att sannolikheten för politisk förändring som följd av ekonomiska sanktioner sett över perioden 1914 till 1989 är 38 % om regimen är stabil från början men ända upp till 80 % om regimen redan är instabil. Men, som sagt, vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Det konstateras också att det finns exempel på när sanktioner leder till motsatt effekt och omvärlden istället uppfattas som fientligt inställd till landet i allmänhet (snarare än regimen). Sannolikheten för detta är förstås särskilt stor i länder där regimen kontrollerar media och kan ge sin ensidiga bild av omvärldens agerande.

Ett mellanting mellan politisk markering och försök till att framtvinga en politisk förändring är sanktioner som är riktade mot den styrande regimen. Exempel på sådana är att frysa regimens internationella tillgångar eller att begränsa deras möjligheter att resa fritt. Fördelarna är uppenbara då de faktiskt har reala effekter för den minoritet vars styre man vill försvaga samtidigt som befolkningen i stort inte drabbas (inte direkt i alla fall).

Eventuella bojkotter i form av att politiker inte reser till fotbolls-EM sorterar helt klart under kategorin ”politisk markering”. Visst kan sådant vara viktigt och ett mål i sig men det är inte troligt att ukrainska politiker som borde känna sig träffade kommer bry sig särskilt mycket. En eventuell flytt av hockey-VM från Minsk kan man nog betrakta mer än en politisk markering. Även om det förstås finns många personer i Vitryssland som gärna skulle se att hockey-VM spelades där så skulle nog få bli lika personligt berörda som den mycket hockey intresserade presidenten.

Den som vill läsa en utmärkt och kort sammanfattning av vad vi vet om ekonomiska sanktioners effekter kan kolla här.

Comments

  1. Micke says:

    Huvudsyftet med bojkotter mot evenemang förefaller med all tydlighet vara att förespråkarna ska känna att de ”har gjort något”. Det gäller i allra högsta grad för idrottsevenemang där idrottarna är professionella (vilket ju idag är så gott som alla evenemang av någon dignitet).

    Evenemangen är i de flesta fall extremt viktiga för deltagarnas försörjning genom den ökade exponering de får. En bojkott innebär därför i huvudsak att de idrottsmän som inte deltar får betala kostnaden för bojkotten. De som propagerar för bojkotten lider som regel ingen som helst ekonomisk skada av beslutet.

    Eftersom idrottsmännen i normalfallet inte haft något som helst inflytande över vem som fått evenemanget innebär det att de förväntas drabbas allvarligt av beslut de inte haft inflytande över. Det tycker vi inte är rimligt i särskilt många andra sammanhang.

    Jag vet mycket väl att de flesta inte tycker det minsta synd om elitidrottsmän oavsett vad som händer, men jag måste säga att jag har svårt att förstå denna brist på medlidande. Jag, liksom miljarder andra människor, är beredd att betala för att se dem utöva sin idrott, och det ligger därför i mitt intresse att de kan göra så på så goda premisser som möjligt. Jag är däremot genuint ointresserad av att se ägarna till de olika lagen äga sina respektive lag, så aktioner och sanktioner som drabbar ägarna vore betydligt mer rimliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s