I dagarna har Jens Spendrups kategoriska uttalanden om feminism, brist på kompetenta kvinnor och kvotering i Ekots lördagsintervju skapat mycket diskussion och irritation. Det handlar dels om det olyckliga signalvärdet men också om det tveksamma i vissa påståenden som till exempel att allt löser sig bara man ger det tid. Kvinnor har till exempel varit i majoritet bland högskoleutbildade sedan slutet av 1970-talet och trots att det sedan länge finns en pool av mycket kompetenta kvinnor så tycks de försvinna i de processer som ska ta fram ledningspersoner. Detta fenomen – som ofta benämns “the leaking-pipeline” – uppmärksammas av många företag som försöker jobba med att komma till rätta med problemet av den enkla anledningen att det är en förlust för företaget att inte ta tillvara på de anställdas fulla potential.
I sitt “Presidential Address”- anförande på American Economic Associations möte i januari i år tog Claudia Goldin – en av världens främsta forskare på kvinnors deltagande i ekonomin – upp frågan vad som krävs för att komma till rätta med de återstående skillnaderna mellan män och kvinnor (som Johanna skrivit om här). Hon tryckte speciellt på ett antal förändringar av arbetslivet i termer av flexibilitet och underströk också att detta inte handlar om ett noll-summe-spel utan helt enkelt om att skapa förutsättningar att utnyttja allas kapacitet fullt ut.
I slutändan handlar denna fråga inte bara om rättvisa (även om detta förstås är en aspekt som i sig gör frågan viktig) utan också om tillväxtpotential och just att ta till vara på allas kapacitet. I ett väldigt intressant papper av Chang-Tai Hsieh, Eric Hurst, Charles Jones och Peter Klenow beräknas hur mycket av tillväxten i ekonomin i USA under perioden 1960 till 2008 som kan tillskrivas en förbättrad allokering av talang i ekonomin tillföljd av att hinder för kvinnor och svarta (män och kvinnor) gradvis minskat (men inte försvunnit). I beräkningarna försöker de ta hänsyn till både effekterna av felallokering i utbildnings- och karriärval, felallokering på arbetsmarknaden och effekterna av dessa felallokeringar på produktivitetsutveckling. Enligt deras beräkningar kan hela 15-20 procent av ökningen total produktion per capita tillskrivas en bättre allokering av talang.
Dessa resultat gläder säkert Birgitta Ohlsson som skrev om jämställdhetsarbetets tillväxtpotential i EU häromveckan och även om den outnyttjade potentialen säkert är större i stora delar av Europa jämfört med Sverige så finns det mer att hämta även här.
Ekonomistas 
Jag har under ett par veckors tid hoppats att ni skulle diskutera denna artikel:
http://www.thedailybeast.com/articles/2014/02/01/no-women-don-t-make-less-money-than-men.html
av Christina Hoff Sommers där hon påpekar att det är lögn att det råder nämvärda löneskillnader mellan män och kvinnor. Om man tar hänsyn till att de gör olika livsval, alltså.
Om man faktiskt vill se till att män och kvinnor i genomsnitt ska tjäna lika mycket (men varför inte respektera individers fria val?) så måste man börja från grunden. T ex få upp andelen kvinnor som läser till civilingenjör inom maskin, data, elektro, teknisk fysik till 50%. Och få ner andelen kvinnor som läser till att bli sjuksjöterskor, socionomer, bibliotekarier, dagisfröknar till 50%.
Abraham Lincoln sade “How many legs does a dog have if you call the tail a leg? Four. Calling a tail a leg doesn’t make it a leg.”
Samma tankegroda begår man såvitt jag kan se när man bara säger “universitetsutbildning” utan att lägga märke till att män och kvinnor ofta studerar olika ämnen.
Du gräver alltid fram tokiga högerspöken. Här är någon som anser att feminister bara är avundsjuka på de snygga tjejerna.
vas, fanns det något argument gömt i ditt svar?
Att “hjälpa personer som blivit förfördelade” låter allmänt behjärtansvärt. En etiskt aspekt, som för mig är mycket viktig, men som kanske är “höger”, är att det är omoraliskt att tvinga vuxna människor vid sina sinnens fulla bruk att göra ditten eller datten.
Det praktiska argumentet är dock också värt att begrunda.
Antag att vi först genom subventioner, skatter och tvingande regler får samma antal män och kvinnor i alla kategorier i samhället, eller åtminstone 40% av varje. Minst 40% av endera könet bland dataingenjörer, dagisfröknar, styrelsemedlemmar i börsstyrelser, sjuksköterskor, trafikledare, professorer i ekonomi, sekreterare, röjdykare, etc.
Sedan upptäcker vi att det finns skillnader mellan människor med olika härkomst, människor vars farföräldrar är svenska, finska, somaliska, franska, etc.
Genom subventioner, skatter och tvingande regler ser vi till att alla yrkeskategorier och yrkesroller är besatta mycket nära farföräldrarnas etniska härstamning. Vad gör vi här med bristen på muslimska kristna präster?
Denna andra vända av insatser måste också göras så att den könsfördelning vi åstadkom i den första vändan inte förstörs.
I allt detta måste vi också se till att löner är fördelade på samma sätt, liksom ålder, hårfärg, kroppslängd, etc.
Dworkin föreslår att vi fortsätter och ser till att fördelningen även i jämn med avseende på IQ, handikapp, etc. Bara för att man blivit av med förmågan att använda benen ska man inte hindras bli brandman…
Allt detta kan låta löjligt, men det finns inget slut på de “orättvisor” man kan bestämma sig för att “samhället” måste åtgärda.
Med tanke på att ungefär 10% av de som studerar IT är kvinnor så är det då inte märkligt att med nästan 50 börsnoterade IT-bolag att det just är en stor underrepresentation av kvinnor i absoluta tal. Frågan är inte om det egentligen inte är en relativ överrepresentation av kvinnor inom en del branscher för könsfördelningen på de anställda i bolagen balanseras upp av HR/Ekonomi och övriga avdelningar som inte har med företagets egentliga produktion och produktutveckling.
Den sekund som det finns klarlagd statistik på hur många kvinnor jobbar i de relevanta delarna av börsbolagen som har med branschen att göra.
Vidare så säger det sig själv att många börsbolag är startade av män. Det finns inga regressionsanalyser á la lönebildningsrapporten från konjunkturinstitutet där man räknar på kända faktorer. Statistik är då precis lika missvisande som 14% rörelsen som när man eliminerar bransch, arbetstid och position så återstår bara 5%.
Dvs 40% målet och lagstiftning är totalt frånkopplat verkligheten och är i det närmaste att betrakta som inkompetens inom statistik av de som driver det.
Jesper,
Jag håller med om det mesta du skriver. Problemet är inte att det inte finns kompetenta kvinnor idag. Snarare tvärtom, som du skriver, så är kvinnor i större grad högutbildade och börjar skaffa sig den långa arbetslivserfarenhet som män haft.
Däremot tycker jag att “det tveksamma i att allting löser sig bara det ges tid..” inte alls är särskilt tveksamt. Hur många kvinnor hade jämförbar mängd arbetslivserfarenhet (och relevant?) med män före 1960 och hur många växer fram nu med jämförbar erfarenhet och kvalifkationer? Även om “poolen” med kvalificerade kvinnor är stor nu, är nog poolen med kvalificerade män större (här avser jag med kvalificerade jämförbar arbetslivserfarenhet/utbildning). Om den tekniska utvecklingen går framåt och kvinnors arbetskraftsdeltagande underlättas bör poolerna med kvalificerade kvinnor/män bli jämnstora över tid.
Varför det historiskt har funnits en lägre kvantitiet kvalificerade kvinnor bör ju bero på naturliga orsaker såsom att män inte kan föda barn och inte heller kan ersätta modern under de första månaderna. Även efter den första tiden efter födseln stannade flera kvinnor (eller gick ner på deltid) än män hemma med barnet. Hade en familj flera barn så var det många viktiga år i arbetslivet som försvann för kvinnan.
Samma gäller idag för mödrar. Väljer en familj att ha barn under en period när det är viktigt att skaffa sig arbetslivserfarenhet, är det stor risk att kvinnan är den som stannar hemma (eller går ner i tid i arbetet). Jag tycker därför att Claudia Goldin pekar på viktiga faktorer för att jämställa män och kvinnor på arbetsmarknaden och det är också något som flera företag idag gör med möjlighet att jobba hemifrån, flexibel arbetstid osv.
Jag tror att så länge det är kostsamt för myndigheter, företag och organisationer att inte ta tillvara kvinnors potential så kommer det att finnas ett förändringstryck, och det är något vi också ser idag.
Om man ska hårddra det så är det enda som hänt på arbetsmarknaden sedan 1960 att kvinnor lämnat hemmet för att utföra samma arbete som lönearbete. Sverige har bland världens högsta förvärvfrekvenser bland kvinnor och samtidigt bland världens mest könssegregerade arbetsmarknader.
Sedan blir det faktiskt inte “bättre” på detta område, utan tvärtom. Andelen kvinnliga civilingenjörer går ner, inte upp, och är lägre än i t ex Egypten och Jordanien.
Anledningen kan vara att man i tredje världen för att få ett drägligt liv måste söka sig till sådana utbildningar. I Norden är kvinnorna fria att söka sig till de yrken de vill, utan att hamna i misär. Och då får vi större könssegregering.
@undertallen, @Kalle; Självklart har det betydelse vad man studerar och det påverkar förstås skillnaderna. Det finns många exempel på studier som tittat på detta och på olika sätt försökt jämföra skillnader inom samma yrke/efter samma utbildning/med samma erfarenhet. Om ni är genuint intresserade kan ni t ex titta på John Ekbergs utmärkta studie
Click to access skillnaden11.pdf
där han studerar skillnader i ingångslöner efter olika utbildningar (se t ex diagram på sid 26).
Och, en gång för alla: jag argumenterar aldrig för absolut utjämning av utfall som ett egenvärde eller för något annat än att respektera individuella val. Tvärtom handlar det om att möjliggöra för alla att kunna fatta individuella beslut utan att bestraffas (lönemässigt eller på annat sätt) av begränsningar som vi, om vi tänker efter lite, kan ta bort. Att analysera frågor om detta baserat endast på vilka utfall vi ser och hävda att detta i alla situationer representerar sanna preferenser är inte så genomtänkt.
@Eric. Jag håller till viss del med. Självklart har saker blivit bättre och vissa saker tar tid, men poängen är att det finns många sätt på vilket en “dålig jämvikt” kan upprätthållas även när alla underliggande faktorer är på plats.
Varför ska man inte bestraffas lönemässigt om man tex är hemma med barn?
MI brukar varje år ha trevliga tvister på sina lönebildningsrapporter. Konj är lite mer konservativa på det området.
Vad jag syftar på är motsvarande regressioner fast på företagsnivå. Där man analyserar hur personalen ser ut inom den producerande delen av företaget och utifrån detta räknar ut ett jämställdhetsviktat anställningsindex. Utifrån detta ska man så motivera varför det ska vara absolut jämställdhet istället för relativ jämställdhet vilket borde vara det naturliga. Vid absolut jämställdhet skulle det t.ex. innebära att varje utbildning skulle behöva ha exakt 50/50 och inte bara utbildning utan även varje företag, delbransch samt del inom företaget.
Vad jag syftar på är att om man bara tittar på löner så skiljer 14% mellan män och kvinnor. Tittar man på den systematiska diskrimineringen så enligt MI och Konj så är det 5% skillnad.
Med tanke på att Sverige har nästan 50 IT-bolag som är börsnoterade och antagningen är c:a 10% kvinnor på relevanta utbildningar så är det då märkligt att dessa bolag skulle ligga över 20% kvinnor i sina styrelser (med lite ekonomer och jurister inkluderade) för att de skulle vara representativt fördelade.
Så länge denna typ av systematiska undersökningar inte finns inom företagsvärlden (troligen därför att ingen vågar plocka fram dem), för de skulle då också indirekt svara på frågor av typen. Hur många börsbolag har en kvinnlig medgrundare? Hur stor andel av det privata näringslivet jobbar i ett företag som startas av en kvinna eller har minst en kvinnlig medgrundare.
Forskningen kring risker och manligt respektive kvinnligt risktagande skulle då klart synliggöra att det verkligen finns olika beteendemässiga skillnader mellan män och kvinnor.
Jag erkänner t.ex. inte 14% som skillnaden i lön mellan män och kvinnor, utan den är 5%. Vidare så erkänner jag inte att mäta utfall är en detsamma som att det är ett facit på de valmöjligheter som man ställdes inför från början. Det kan mycket väl vara som så att män och kvinnor har samma möjligheter, men av olika skäl kom till olika slutsatser och därmed gjorde olika val. Det finns ingen direkt korrelation mellan utfall möjligheterna i förväg. Det ena är definitivt ingen kvantitativ studie i efterhand, vilket utfallet är.
Twister, ska det vara inte tvister.
Det Jesper menar är väl hur rimligt det är att anta att allt som man kontrollerar för när man minskar ner lönegapet till 5 % är enbart preferensskillnader mellan män och kvinnor. För att ta ett enkelt exempel; om det är enklare för kvinnor att göra karriär inom den offentliga sektorn jämfört med den privata så är det troligen rationellt för kvinnor att i högre utsträckning söka sig till sådana utbildningar och yrken. Eftersom vi inte kan ta hänsyn till att kvinnor diskrimineras inom den privata sektorn så minskar lönegapet då när vi kontrollerar för det faktum att kvinnor i högre grad är anställda inom offentlig sektor, och således underskattar vi lönegapet när vi kontrollerat för detta. 14 % i lönegap kanske inte är någon rimlig siffra, men att 5 % på något sett skulle vara ett mer ”objektivt” sant lönegap är inte heller troligt.
När det gäller könssegregeringen av arbetsmarknaden så är ju knappast den rådande uppdelningen i manliga och kvinnliga branscher någon slags naturlag heller, eftersom många historiskt sett har upplevt förändringar av könsfördelningen (till exempel lärare, jurister, läkare och företagsekonomer). Dessutom har många andra länder en betydligt mindre könssegregerad arbetsmarknad än Sverige. Slutligen så kan man ha vissa invändningar mot de studier som gjorts när det gäller kön och riskpreferenser, se till exempel här:
http://www.economist.com/blogs/schumpeter/2013/12/behavioural-finance
Varför skulle det vara svårare för kvinnor att göra karriär inom den privata sektorn? Inom data är det mycket lätt och industrin söker med kompetent folk med ljus och lykta. Linux, C och C++ bryr sig inte om kön. Inom mitt företag med 50 fast anställda utvecklare är bara en kvinna, och hon kom till oss från Spanien. Att ha kvinnliga utvecklare gör stämningen ofta mycket bättre. De är synnerligen varmt välkomna. Men om man får 0 sökanden så blir det svårt att hitta någon.
Bland projektledarna är 1/3 kvinnor. Kvinnor är bättre på att ta folk i snitt. Men de verkar inte intresserade av ren utveckling. Konsulten Gerald Weinberg skriver att de bästa projektledare han någonsin arbetat med inom IT var kvinnor vars barn lämnat hemmet och som återgått till arbetslivet. Kan man ta hand om tonåringar klarar man mjukvaruingenjörer också.
Det verkar som om de flesta glömmer bort vissa saker. Tidigare arbetade nästan alla kvinnor i hemmet, de var jordbrukarhustrur. Sedan började de arbeta inom industrin. Men när Sverige började bli rikt, på 1920-talet återgick en stor del av arbetarkvinnorna till att stanna hemma med sina barn. De som ville anlitade barnflicka eller ordnade med dagmamma så att de kunde arbeta. Detta var vad min mamma gjorde, för jag föddes på 60-talet.
Men från kring 1970 började man med att försöka TVINGA kvinnorna ut i arbetslivet. Sambeskattningen avskaffades, marginalskatterna var höga, skatterna höjdes för att finansiera daghem. Kring 1982 när jag gick på gymnasiet började man städa skolor på dagtid. Detta för att hindra kvinnor att arbeta deltid på kvällarna och stanna hemma med sina egna barn.
De jobb kvinnorna sökte efter 1970 var i mycket desamma de tidigare utfört i hemmet. Vård och omsorg. Ungefär lika stor andel kvinnor som runt 1960 söker sig idag till andra än typiskt kvinnliga yrken.
En kommunal daghemsplats kostar, från minnet, 123 600 kronor per år i subvention. Detta innebär att genomsnittsfamiljen betalar 3-4000 kronor per månad i skatt (på två personer) varje månad under 40 års yrkesliv för att betala för daghemmen.
Det finansiella trycket på en barnfamilj med 2-3 barn är ca 2-3 miljoner kronor för att tvinga modern att förvärvsarbeta.
Detta försvaras implicit eller explicit med två påståenden:
1) Kvinnor och män är identiska, eller skulle vara det ifall “samhället” inte “socialiserade” dem till att vara olika.
2) Kvinnor vill “egentligen” arbeta på samma sätt som män. Så det är “egentligen” inte tvång att tvinga dem ut i arbetslivet.
5% är när man jämför män och kvinnor med likvärdig bakgrund och kunskaper vid tjänster som anses likvärdiga. Att jämföra en föreståndare på en förskola med en arbetsledare på en byggarbetsplats är som att jämföra äpplen och päron. Glöm inte bort att den ena i princip inte kan bli av med jobbet.
@Kalle:
Ja, man jämför äpplen och päron annars. Men om man istället litar blint på det oförklarade lönegapet så tar man inte hänsyn till hur allokeringen över sektorer och yrken har uppstått, vilket är ungefär lika illa.
@undertallen:
Som jag länkat till nedan så upplever de flesta kvinnor som tagit examen på handels att de har svårare att avancera än sina manliga kollegor. Det faktum att kvinnor inte lika ofta når toppen inom privat sektor som inom offentlig är väl annars ett utmärkt exempel på att de tycks ha det svårare där. I övrigt är jag tveksam till att lika många kvinnor utbildade sig till läkare, jurister och ekonomer 1960 som idag, men i händelse av att det faktiskt är så indikerar ju det om något att det faktiskt förekommer diskriminering när det kommer till styrelsetillsättningen. När det gäller en så mansdominerad bransch som IT, där män generellt sett dessutom anses veta bättre på förhand, så skulle jag snarast bli förvånad om någon kvinna överhuvudtaget vågade söka sig dit.
Joakim, jag kan inte svara på hur det är för ekonomer, men att göra en toppkarriär är ett problem för kvinnor. För att verkligen nå toppen måste man oftast sätta karriären framför allt annat. En amerikansk författarinna som jag inte kommer ihåg namnet på just nu fann att de enda kvinnor som nått den verkliga toppen, och som samtidigt har barn, är sådana som skaffade barn i tidig 20-årsålder och sedan efter något tiotal år gjorde karriär. En kvinna kan inte göra karriär först och skaffa barn sedan, efter 35 sjunker fertiliteten som en sten. Få kvinnor är beredda att göra denna uppoffring.
Men för många har det blivit mycket sämre i Sverige än 1960. En svensk kvinna vars namn också försvunnit ur minnet berättar en historia som var vanlig. Hennes mormor var framgångsrik företagsledare på 20-talet. Hon klarade hem och barn med husa och barnflicka. Författarinnan själv föddes på 50- eller 60-talet och hennes mamma, liksom min, hade en barnflicka. Karriären går bra, inget vabbande, inget hämtande och lämnande på dagis etc.
Idag, inom IT-branschen där jag arbetat kommer de ambitiösa in och börjar arbeta klockan 6 eller 7 på morgonen för att få in så många timmar som möjligt innan det är tid att hämta barnen på dagis. Eller så arbetar de sent för att de lämnat. Ofta arbetar de kortare tid för att rädda äktenskapet då båda makarna är helt slutkörda. Och så vabbas det…
För att bli verkligt bra på något måste man arbetat mycket hårt. Violinister spelar 50-60 timmar i veckan i 10 år. För att bli en internationellt erkänd forskare krävs 80 timmar i veckan under ett antal år. Detta fungerar inte med ett lagomanvändande av svenska daghem där alla pressas att lämna sina barn.
Det går inte att kombinera de fyra postulaten “alla människor ska göra samma saker och skillnader ska motarbetas”, “män och kvinnor ska arbeta lika mycket”, “barn ska vara på dagis utom när de är sjuka då föräldrarna ska vabba” och “kvinnor ska göra karriär i samma omfattning som män”.
Kvinnor (och män) som gör toppkarriär, tillhör eliten, är per definition annorlunda än medelsvensken. Och vara annorlunda är något som motarbetas.
Det klassiska arbetet på området om hårt arbete är av Ericsson et al., The Role of Deliberate Practice in the Acquisition of Expert Performance
http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&cad=rja&ved=0CC8QFjAA&url=http%3A%2F%2Fprojects.ict.usc.edu%2Fitw%2Fgel%2FEricssonDeliberatePracticePR93.pdf&ei=IiIDU7mBBqjQ4QTU2IDoCQ&usg=AFQjCNFF-PBn76ueIbL9RQpwc_5Gn5ymaA&sig2=qkm9-H3q76I3D286sJF6dA&bvm=bv.61535280,d.bGE
Jag har inte så mycket till svar, eftersom jag tycker att du främst undviker mina argument och börjar prata om annat istället. Det jag kan säga är att jag är mycket väl medveten om att man brukar säga att det krävs ca 10 000 timmar för att nå världstoppen, oavsett vad det gäller. Att något annat skulle gälla toppen av näringslivet är det nog få som tror (fast man kan ju aldrig vara säker). Barn, föräldraledighet och karriärmöjligheter för kvinnor har väl vidare avhandlats både här på ekonomistas och i diverse andra sammanhang ett otal gånger. Sen kanske inte du drar samma slutsatser som mig och många andra i Sverige av det vi vet gällande detta, men i sådan fall tror jag att jag kan göra lite för att ändra din uppfattning.
Det finns studier som pekar åt alla riktningar. Om ni vill argumentera med studier är mitt råd att ni använder er av reviews eller metastudier, som ger en bred bild av forskningsfältet snarare än obskyra artiklar (man kan i stort sett hitta stöd för vilken åsikt som helst i någon forskningsartikel, bara man letar tillräckligt länge).
Kvinnor är överrepresenterade inom högskoleutbildningar säger ni. Man kan inte likställa socionom eller SSK-programmet med ett ingenjörs- eller ekonomprogram. Den kompetens som fås av socionom eller SSK-programmet har noll med styrelsekompetens att göra.
Om det är min kommentar du syftar på bland annat så var min poäng just att det, så vitt jag vet, inte finns någon fastcementerad helhetssyn på om det finns könsskillnader i riskpreferenser och hur stora dessa är i sådana fall. Det forskningsfält som finns som tittar på hormonnivåer och skillnader i fingerlängder bland annat, är fortfarande ganska så nytt och jag har själv inte stött på några metastudier. Det jag har läst tyder på att det kan finnas ett samband mellan manliga hormoner och riskpreferenser. Signifikanta resultat hittas dock generellt bara för vissa undergrupper (till exempel vita män men inte bland kvinnor eller bland män i stort). Övriga problem är att studierna oftast har få observationer samtidigt som de testar många hypoteser utan att kontrollera för antalet hypoteser man testar för. Lägger man lite publication bias till detta så är det helt enkelt svårt att veta hur det egentligen förhåller sig, särskilt som antalet studier fortfarande är förhållandevis få. I övrigt så är väl en studie bättre än att man som du antar att det finns skillnader i riskpreferenser mellan könen, och sedan låter andra bevisa motsatsen?
När det gäller högskoleutbildningar så läser inte alla kvinnor socionomi, utan generellt så är det ganska så jämn könsfördelning på landets ekonomiutbildningar, även om jag hört att handels tappat andelen kvinnor lite på senare år (till ca 70/30). Eftersom kvinnor från handels även upplever det svårare för dem att avancera än för sina manliga kollegor ( http://www.hhs.se/se/BusinessAndSociety/Press/pressmeddelanden/Pages/Press101209.aspx ) så är det inte helt förvånande ifall de i vissa fall söker sig till andra områden med enklare karriärvägar för kvinnor.
Är inte den stora lönediskrimineringen att kvinnodominerade yrkesgrupper har sämre lön än mansdominerade? Och att det dessutom är så, att när kvinnoandelen inom ett yrke ökar, så sjunker lönerna inom det yrket? Varför anses det vara så mycket mer ansvarsfullt och värt en hög lön att handskas med apparater och siffror än att ta hand om människor?
Borde inte förskolepersonal och lärare vara de grupper som hade de allra högsta lönerna, för att locka de mest kompetenta människorna? Finns det något som är viktigare än att ta hand om våra barn och göra dem till dugliga, kompetenta och lyckliga människor?