Efter valet 2006 hävdade Göran Persson att socialdemokraterna förlorade valet för att alliansen gick till val på att avskaffa fastighetsskatten medan de rödgröna ville behålla den. Många verkar dela Göran Perssons bild av fastighetsskatten som en väldigt impopulär skatt som väcker stort folkligt missnöje och som bidrog till maktskiftet 2006. En rapport baserad på SCB:s väljarundersökning från valet 2006 visar dock att fastighetsskatten förmodligen hade ganska lite att göra med socialdemokraternas valförlust.

I undersökningen har man intervjuat ett stort antal väljare och bland annat ställt en öppen fråga om vad som avgjorde hur de röstade i valet. Av de som röstade på socialdemokraterna i valet 2002 men bytte till något av allianspartierna i valet 2006 nämnde inte en enda väljare i undersökningen fastighetsskatten som skäl. De vanligaste skälet som angavs av socialdemokratiska partibytare var ett allmänt behov av förändring (35 procent nämnde detta). Om fastighetsskatten var en så viktig bidragande orsak till maktskiftet borde väl rimligtvis ett par personer nämnt det som orsak för varför de bytte parti? Eftersom fastighetsskatten ofta framställs som en ”omoralisk” skatt som driver folk från hus och hem är det särskilt svårt att förstå varför människor inte skulle svara fastighetsskatten om det nu var det som avgjorde hur de röstade.

I samma undersökning ställs även ett stort antal frågor om inställningen till en mängd aktuella sakpolitiska frågor. Inställningen till fastighetsskatten är förvisso starkt korrelerad med hur man röstar (se tabell 21 i rapporten), men bland dem som bytte från sossarna 2002 till alliansen 2006 kommer fastighetsskatten först på åttonde plats (efter bland annat hushållsavdrag och inställning till privat sjukvård) och det är oklart om sambandet är statistiskt signifikant.

Det här får åtminstone mig att undra om fastighetsskatten verkligen är en så viktig fråga för väljarna eller om det mest är en bild som ständigt målas upp i media? Visst finns det enstaka personer med små inkomster och hus de ägt länge och som stigit i värde, men det handlar förmodligen om väldigt få personer. Kanske finns det ändå visst hopp att det är möjligt att återinföra fastighetsskatten i en kommande skattereform?

(Tipstack till David Strömberg.)

Två utspel under veckan har retat upp fackföreningsrörelsen. I måndags presenterades en ESO-rapport av Åsa-Pia Järliden Bergström, Mårten Palme och Mats Persson som bl a förslår att beskattningen av tjänstepension ska höjas till samma nivå som för annat sparande. Som ESO-författarna skriver är det svårt att se några egentliga argument för att tjänstepensionen ska gynnas i skattesystemet, men TCOs ordförande Sture Nordh anser ändå att förslaget omedelbart bör gå till pappersåtervinning. Man kan misstänka att fackföreningarnas motstånd beror på att tjänstepensionerna anses viktiga för att upprätthålla kollektivavtalen, och kanske även mer direkt för fackens finanser.

Senare i veckan föreslog folkpartiledaren Jan Björklund att arbetslöshetsförsäkringen ska bli obligatorisk och statligt administrerad. I Studio Ett avfärdade LO-chefen Wanja Lundby-Wedin förslaget med argumentet att det skulle vara en attack mot kollektivavtalen och organisationsgraden att ta ifrån facken a-kassorna.

I bägge fallen verkar alltså fackföreningarna vilja att vi ska ignorera sunda ekonomiska argument för att med hjälp av förtäckta och ineffektiva lösningar subventionera kollektivavtalen och ”den svenska modellen”. Om de inte tror att den svenska modellen är god nog att stå på egna ben kunde man åtminstone önska att de istället argumenterade för att den fackliga organisationsgraden ska upprätthållas genom direkta och transparenta subventioner av medlemsavgifterna.

—————
På Ekonomistas har vi tidigare argumenterat för obligatorisk och statligt administrerad arbetslöshetsförsäkring här, här, och här.