Illavarslande beröm från IMF

2009-01-02 av 5 kommentarer

Internationella valutafonden, IMF, torde besitta världens främsta expertis om enskilda länders ekonomiska och finansiella stabilitet. Fast ibland undrar man…

Hösten 2008 genomgick Island en dramatisk finanskris, med kraschad banksektor, skyhöga räntor och närapå havererad ekonomi som följd. Bara ett par månader tidigare, i juli 2008, besökte IMF landet för att utvärdera dess ekonomi. Även om IMF-rapporten innehåller beskrivningar av orosmoln, är dess inledning redan en klassiker i dålig tajming:

The Icelandic economy is prosperous and flexible. Per capita income is among the highest and income inequality among the lowest in the world. Labor and product markets are open and flexible. Institutions and policy frameworks are strong, and the government’s debt is very low. The remarkable management of the country’s natural resources has enabled Iceland to diversify the economy and help ensure sustainability. Against this backdrop, the long-term economic prospects for the Icelandic economy remain enviable.

OK, men ”en gång — ingen gång”? Nej, inte det heller. Ekonomen Stefan de Vylder beskriver i en artikel i Ekonomisk Debatt från 1999 de allvarliga finanskriserna i Latinamerika 1982, Mexiko 1994-95, Sydostasien 1997 och Ryssland 1998. Intressant nog föregicks alla dessa kriser av översvallande beröm av IMF till den procykliska politik som länder fört, vilket i praktiken förvärrade det kommande krisförloppet.

Till IMF:s försvar bör tilläggas att institutionen inte kan gå ut och såga ett lands med svåra bekymmer eftersom en sådan sågning i sig skulle kunna utlösa en kris. Fast frågan är om det gagnar den långsiktiga stabiliteten — för att inte tala om det egna anseendet — att IMF upprepade gånger invaggar länder i falsk trygghet för att sedan lugnt emotse hur deras ekonomier går i sank.

Filed Under: Makro

1974

2008-12-22 av 5 kommentarer

Den debatt som förts i Sverige efter höstens finansmarknadskris har stora likheter med debatten efter oljekrisen hösten 1973. Finansminister Gunnar Sträng ansåg att det ekonomiska läget var så osäkert att det var meningslöst att lämna en ordentlig budgetproposition runt nyåret 1974.

Oppositionen hade under flera år hade anklagat regeringen för att föra en onödigt stram finanspolitik, speciellt i samband med idiotstoppet 1970 och de förlorade åren 1971-72. Nu intensifierades oppositionens protester mot regeringens senfärdighet. Folkpartiet och centerpartiet föreslog att momsen tillfälligt skulle sänkas med 6,5 procentenheter medan moderaterna hellre ville se permanent sänkta inkomstskatter.

Sträng berömde sig själv för att ha stått emot oppositionens expansionskrav under tidigare år, vilket nu gav utrymme för stimulansåtgärder i oljekrisens spår. I slutet av januari återkom han så med ett eget stimulanspaket innehållandes extra utbetalning av barnbidrag och pension, samt borttagen byggmoms.

Efter förhandlingar med (fp) och (c) beslutades i mitten av mars om ett stimulanspaket med extra utbetalning av barnbidrag och förhöjd pension i april, samt en tillfällig momssänkning på ungefär 4 procentenheter mellan 1 april och 15 september.

c1974

Figur 1: Privat konsumtion relativt trend. Källa: OECD Economic Outlook och egna beräkningar.

[Read more…]

Filed Under: Makro Tagged With: ,

Kronspekulation

2008-12-19 av 5 kommentarer

Riksgälden har beslutat att öka upplåningsandelen i utländsk valuta. Deras bedömning är att kronan tillfälligt är undervärderad och att de utländska lånen därför kommer att kunna betalas tillbaka till en lägre kostnad när kronan har stärkts. Spontant låter det rätt tänkt. Även om det är vanskligt att göra växelkursprognoser verkar det sannolikt att kronan på lång sikt kommer att stärkas åtminstone mot euron.

Men Riksgäldens agerande kan ändå ifrågasättas. Deras transaktioner kan i sig bidra till att kronan stärks, vilket inte är önskvärt ur ett snävt inhemskt stabiliseringspolitiskt perspektiv. Dessutom, och kanske motstridigt med det förra argumentet, verkar kronans svaghet bero på en oro för att den svenska offentliga sektorn har en alltför stor implicit skuldsättning i utländsk valuta (se Jonas tidigare inlägg). Att Riksgälden då ökar skuldsättningen i utländsk valuta kan inte vara rätt.

Filed Under: Finans, Makro

Nationalistisk stimulanspolitik?

2008-12-15 av 21 kommentarer

Härom veckan uppmanade statsministern oss att gynna den svenska efterfrågan och därför inte handla kinesiska varor till jul. Utspelet indikerar en mycket snäv syn på stabiliseringspolitikens mål: det är den svenska efterfrågan som ska upprätthållas, även om det sker på bekostnad av andra länders välfärd. Det är tankegångar som är svåra att sympatisera med.

Men jag reagerade även negativt på Bengt Assarssons DN-Debattförslag att momsbefria bilköp — det skulle ju i hög utsträckning stimulera utländska biltillverkare. Vid närmare eftertanke undrar jag om mina reaktioner på de två utspelen är förenliga. Är jag i det senare fallet lika snävt nationalistisk som statsministern? Eller är det just de protektionistiska inslagen i statsministerns utspel som rättfärdigar min negativa reaktion?

Nu var det här kanske två extrema exempel, men liknande frågor dyker ofta upp i diskussioner om lämplig stimulanspolitik. I ett litet land med flytande växelkurs kommer finanspolitiska stimulanser att stärka växelkursen och därmed delvis gynna efterfrågan i utlandet snarare än i hemlandet. Är sådana läckage ett stabiliseringspolitiskt problem, eller är det kanske varje lands moraliska skyldighet att hjälpa till att stimulera världsekonomin?

För mig är svaren inte givna. En naturlig utgångspunkt är att varje land fokuserar på sin egen ekonomi men undviker åtgärder som direkt missgynnar grannländerna.

Länkar: Maria Rankka om Reinfeldts utspel på Newsmill. Richard Baldwin och Simon Evenett på VoxEU om risken för ökad protektionism i krisens spår.

Filed Under: Makro

Torbjörn Becker: Höj a-kassan och sänk inte skatten!

2008-12-10 av 30 kommentarer

Gästinlägg av Torbjörn Becker, föreståndare för SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dagens finanspolitiska läge präglas av den ovanligt höga grad av osäkerhet som råder beträffande det ekonomiska läget i Sverige och världen. Förmodligen är detta det den enskilt viktigaste faktorn som regeringen måste beakta i utformandet av finanspolitiken i syfte att få fart på ekonomin.

Torbjörn Becker, SITE

Torbjörn Becker, SITE

Att Sverige kommer ha en snabbt stigande arbetslöshet, kraftigt minskade privata investeringar och minskad konsumtion är knappast osäkert. Däremot är det inte klart hur hög arbetslösheten blir, vem som blir arbetslös och hur länge. Inte heller vet vi hur mycket investeringar och konsumtion kommer att minska.

Den osäkra ekonomiska situationen spelar en avgörande roll för hushåll och företag. Hushållen vet inte vad de har för budget att planera med på lite sikt och företagen har svårt att bedöma efterfrågan på sina varor och tjänster samt vad nya investeringar kostar. Detta är inte så mycket en fråga om de ”små” marginalerna, av typen ”går min lön upp två eller tre procent” eller ”är skatten 39 eller 37 procent imorgon” utan snarare en fråga om att ha jobb eller inte. Svaret kommer ha avgörande effekt på hushållsekonomin.

Hushållens försiktighetssparande (”precautionary savings”) kommer därför troligtvis bli en mycket viktig faktor som påverkar hushållens sparande och därmed vilken efterfrågan förtagen möter. Denna typ av sparande kan förstås vara fullt rationellt för individen men får till följd att det aggregerade sparandet i ekonomin blir för stort, och det i ett läge när efterfrågan behöver öka för att inte lågkonjunkturen ska förvärras.

Verkningsfulla finanspolitiska paket ska därför fokusera på åtgärder som minskar den osäkerhet som leder till ett alltför stort försiktighetssparande. Eftersom förlorade inkomster vid arbetslöshet är den huvudsakliga källan till detta är det således åtgärder som minskar inkomstbortfallet förknippat med arbetslöshet som ska prioriteras i dagsläget. För att inte bidra till att snedvrida incitament för jobb och arbetslöshet för all framtid bör dessa åtgärder lanseras med ett ”bäst före datum”. Denna policy leder både till att staten på ett effektivt minskar osäkerheten, ökar efterfrågan och att man träffar rätt fördelningspolitiskt, dvs de som drabbas direkt av krisen får hjälp av staten.

Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. Ricardiansk ekvivalens leder redan i sig till att det är ett högst tvivelaktigt instrument om det inte har någon motsvarighet på utgiftssidan i statens budget och i rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion. I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.

På utgiftssidan ska man också prioritera offentlig konsumtion och investeringar som snabbt leder till ökad efterfrågan på varor och tjänster i de sektorer som har ledig kapacitet. I dagsläget verkar det onekligen finnas goda skäl för att satsa på renovering av skolor, sjukhus och andra viktiga offentliga miljöer. Stora infrastruktursatsningar som tar flera år att planera innan första spadtaget tas är å andra sidan inte speciellt intressanta som finanspolitiskt verktyg för att hantera en lågkonjunktur och bör därmed endast genomföras i den omfattning de är mer långsiktigt samhällsekonomiskt värdefulla. Långsiktigt önskvärda investeringar på miljösidan är inte heller nödvändigtvis motiverade i dagsläget om vi inte tror att det finns ledig kapacitet där som snabbt kan komma till användning.

Kort och gott, i ett läge där osäkerheten är ett dominerande inslag i den ekonomiska verkligheten gäller det att finanspolitiken går ifrån en del av det effektivitetstänkande (med skattesänkningar och långsiktighet som huvudingredienser) vi ekonomer ofta förespråkar (inklusive jag själv) och fokuserar på åtgärder som angriper problemet vid roten, dvs minskar osäkerheten för hushållen och därmed företagen och snabbt bidrar till efterfrågan på varor och tjänster.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor Tagged With: , ,

Paralleller till nittiotalskrisen

2008-12-05 av 4 kommentarer

Jag skriver i dagens Fokus (nej, jag har inte valt rubrik…) om sysselsättningsutvecklingen under nittiotalskrisen, och vad vi kan vänta oss under den kommande lågkonjunkturen. Sammanfattningsvis skriver jag att det finns anledning att se ljusare på utvecklingen i den offentliga sektorn nu än under nittiotalskrisen. Visserligen finns en risk att kommuner och landsting tvingas till besparingar när skatteintäkterna faller (se mitt tidigare inlägg och figur nedan), men eftersom statens finanser är goda kan och bör statsbidragen till kommunerna höjas tillfälligt om deras budgetar blir ansträngda.

Utsikterna för näringslivet är dystrare. Återhämtningen efter förra krisen inleddes i verkstadsindustrin efter att kronan släppts fri i november 1992. Även nu gynnas exportindustrin av att kronan försvagas, men till skillnad från förra krisen är konjunkturläget i omvärlden så svagt att exportefterfrågan ändå lär bli låg. Förhoppningsvis kan vi undvika ett lika dramatiskt sysselsättningsfall som i förra krisen, men jag är rädd att nedgången nu blir mer utdragen.

Figurerna nedan sammanfattar utvecklingen i vissa branscher under och efter förra krisen. Ökningen av studentantalet under senare hälften av nittiotalet förklaras huvudsakligen av politiska beslut och expansionen av lokala högskolor. Men ökningen under själva krisen var främst ett konjunkturfenomen som gissningsvis upprepas nu. Den som någon gång har varit inblandad i antagningen av studenter till doktorandprogrammet i ekonomi (speciellt finansiell ekonomi) kan nog se vissa ljuspunkter i en svag konjunkturutveckling. Kvaliteten på de sökande brukar förbättras avsevärt.
SCB, AKU
SCB, AKU

Relaterad debatt: I Dagens Nyheter förespråkade Assar Lindbeck här om dagen stora satsningar på kommuner och landsting. Han menar att vi inte bara bör se till att kommuner och landsting slipper skära ner, utan att de som en stimulansåtgärd till och med bör expandera sin verksamhet. Det tycker jag är att gå för långt, åtminstone om man inte har planer på att expandera den offentliga sektorn på lång sikt (finansministern verkar inte heller pigg på sådana satsningar). John Hasslers resonemang i Affärsvärlden igår är nog mer i linje med mina tankar.

I det just presenterade stimulanspaketet satsas främst på åtgärder för arbetslösa och byggsektorn. Båda inriktningarna  är rimliga, men jag hade gärna även sett åtminstone ett tydligare uttalande om att kommuner och landsting inte behöver strama åt.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro Tagged With:

Är kronan Sveriges svaghet?

2008-12-05 av 9 kommentarer

I en analys av vad som gick snett på Island identifierar forskarna Willem Buiter och Anne Sibert fyra aspekter som gjorde landet sårbart: Det är ett litet land med en stor internationellt aktiv banksektor, egen valuta och begränsat budgetutrymme (i förhållande till bankernas möjliga behov). Intressant nog uppvisar Sverige samma svagheter.

I normala fall är det centralbanken–som har sedelpressar till sitt förfogande–som garanterar banksystemets likviditet och agerar som lender of last resort. När ett lands banker har åtaganden i utländsk valuta är det emellertid inte säkert att centralbanken kan spela denna roll. Osäkerhet kring bankernas likviditet även kan få valutans värde att falla vilket får skulden att växa och att då trycka pengar är ingen lösning–det får bara valutan att sjunka ytterligare. Under dessa omständigheter blir det staten som måste garantera banksektorn och om skattebasen är liten i förhållande till bankernas åtaganden är garatin inte trovärdig. När marknaden inser att det inte finns en trovärdig lender of last resort kan systemet kollapsa. Enligt Hannes Gissurarson är detta precis vad som hände på Island.

Lösningen är enligt Buiter och Sibert att byta ut den egna valutan mot euron för att därigenom skaffa sig tillgång till euro-systemets likviditet. Vill man inte ta detta steg argumenterar Buiter och Sibert för att man inte heller bör tillåta en stor internationellt aktiv banksektor.

Island är inte ensamt. Buiter och Sibert identifierar tre länder med samma grundläggande svagheter som Island: Schweiz, Danmark och Sverige. De garantier som ställts ut till bankerna är därför problematiska, om än oundvikliga. Om oron för svenska bankers likviditet ökar kan garantierna i värsta fall skapa en statsfinansiell kris, alldeles oavsett om bankerna egentligen har problem eller ej.

I förhållande till BNP är emellertid inte den svenska banksektorns internationella åtaganden tillnärmelsevis lika stora som Islands. I figuren ser vi att även Schweitz och Storbritanniens internationella exponering är betydligt större än Sveriges. Oroväckande är däremot att även Barry Eichengreen, känd för sin forskning om finansiella kriser, för någon månad sedan pekade ut Sverige som särskilt utsatt.

BIS and IMF

Gross bank debt in foreign currency (% of GDP). Source: BIS and IMF

Regeringens ytligt sett lite märkliga beslut att strö garantier över banksektorn ska nog ses i detta ljus. Eftersom vår banksektor har de internationella åtaganden den har och då vi knappast omgående lär byta ut kronan mot euron, återstår i dagsläget bara att hoppas på att förtroendet för bankernas likviditet upprätthålls; kosta vad det kosta vill. Vi befinner oss med andra ord i en situation där vi håller andan och hoppas på det bästa. Men kontroll, det har vi inte.

En konsekvens av detta är att initiativtagarna till Finansplats Stockholm kanske borde inrikta sig på ett euro-medlemskap. Utan euron är det annars tveksamt om Sverige kan ta risken att bli ett finansiellt centrum. Eller så kommer finansplatsen aldrig att fungera eftersom sparare tror att det kommer att gå som på Island.

(tipstack till Helena)

Filed Under: Finans, Makro

Riksbanken har ammunition kvar

2008-12-04 av 9 kommentarer

Ofta hörs att penningpolitiken riskerar att bli kraftlös eftersom räntan snart inte kan sänkas mer. Det är fel. Riksbanken kan fortsätta att föra en expansiv penningpolitik även om reporäntan sänks ända till sin undre gräns, det vill säga noll procent.

Penningpolitiken sägs ofta påverka ekonomin via två kanaler: räntekanalen och växelkurskanalen. Om Riksbanken sänker räntan blir det mer attraktivt för företagen att investera och för hushållen att konsumera i stället för att spara. En lägre räntenivå medför också att det blir mindre lönsamt att hålla finansiella tillgångar i svenska kronor än i andra valutor. Kronan tenderar därför att falla i värde när räntan sänks, och detta höjer efterfrågan i exportindustrin.

Även om reporäntan inte kan sänkas mer kommer Riksbanken fortfarande att ha full kontroll över växelkurskanalen. De kan pressa ner kronan till godtyckligt låga nivåer genom att öka den svenska penningmängden och köpa utländsk valuta. Men en sådan stabiliseringspolitik skulle knappast uppskattas av våra grannländer som ju också har liknande konjunkturproblem.

Hur är det då med räntekanalen? Företagens och hushållens beslut påverkas förmodligen mer av långa räntor än av den korta reporäntan. Riksbanken kan påverka de långa räntorna genom att intervenera på penning- och obligationsmarknaderna även om reporäntan inte kan sänkas. Under hösten har Riksbanken börjat röra sig i den riktningen genom att ställa ut krediter med löptider upp till tre månader. Riksbanken skulle kunna ta detta ett steg längre genom att ställa ut krediter med låg ränta på ännu längre löptider.

I nuläget gör Riksgälden liknande ingripanden genom att köpa bostadsobligationer med lång löptid. Riksgälden kan påverka skillnaden mellan räntan på stats- och företagsobligationer. Riksbanken kan även välja nivån på räntorna.

money I extrema situationer (speciellt om priserna börjar falla och även de långsiktiga inflationsförväntningarna är låga) skulle Riksbanken också kunna bedriva penningpolitik som verkar på andra sätt än via ränte- och växelkurskanalerna. I grundläggande läroböcker i nationalekonomi tänker man sig ofta att centralbanken trycker nya pengar som sprids till hushållen och därmed höjer deras köpkraft. I praktiken bedrivs inte penningpolitiken så, men det finns egentligen inget som hindrar det.

Till exempel skulle Riksbanken kunna ställa ut en ränte- och amorteringsfri kredit till regeringen. Medlen skulle kunna förmedlas direkt till hushållen eller finansiera skattesänkningar. Ett problem är att en sådan politik är förbjuden enligt riksbankslagens 8 kap. §1. Men det finns andra alternativ. Keynes lär ha föreslagit att en centralbank som vill bekämpa deflation bör trycka stora mängder pengar som grävs ned i gruvhål. Jakten på pengarna skulle stimulera den ekonomiska aktiviteten, och pengafynden skulle få fart på inflationen. Kanske något för Riksbanken att fundera på när de mer uppenbara vägarna begränsas av riksbankslagen…

Nu ska jag kanske avslutningsvis förtydliga att vi har en bit kvar innan jag förespråkar drastisk penningpolitisk. Min poäng är att vi inte behöver vara speciellt oroade över att reporäntan närmare sig sin undre gräns.

För den som vill läsa mer om ämnet rekommenderas ett gammalt tal av Ben Bernanke och Lars E.O. Svenssons webbsidor. Om dagens räntesänkning: DN, SvD, AFV, DI. Uppdatering: Se också Sloped Curves inlägg på samma tema.

Filed Under: Makro Tagged With:

Att återskapa Göteborg

2008-12-04 av 2 kommentarer

Kriser är inte alltid av ondo. I sin klassiker Kris och utveckling beskriver psykiatern Johan Cullberg kriser som en förutsättning för utveckling och mognad — förutsatt att de hanteras på rätt sätt. Ekonomins värld

fungerar delvis på samma sätt. Just nu genomgår staden Göteborg en djup kris i samband med Volvos (och även SAABs) stora problem. Men tack och lov finns en ”ekonomins Cullberg” redo att bistå göteborgarna och som dessutom lovar bättre tider — om bilkrisen hanteras på rätt sätt.

Den ekonomins Cullberg jag syftar på är Harvardprofessorn Edward Glaeser, som i studien Reinventing Boston har beskrivit den amerikanska östskuststaden Boston genom tre århundraden. Glaesers huvudpoäng är att städers utveckling är avhängig deras förmåga att övervinna kriser och ”återskapa” sig själva.

Sedan mitten av 1700-talet har Boston genomlevt tre allvarliga strukturkriser. Den första kring 1790 då staden slutligen förlorat sin status som sjöfartens knutpunkt. Då återskapade bostonborna sin stad i två omgångar. Först i början av 1800-talet, genom att övergå från att vara hamnstad till att bli administrativ och teknisk sjöfartsstad. Sedan i slutet av 1800-talet genom att övergå till att bli en renodlad industristad, byggd på irländsk invandraring och rikedomar från handeln med Kina. Omkring 1920 avstannade dock även denna blomstring, huvudsakligen orsakat av ett kallt klimat, föråldrad industristruktur och ett relativt hårt reglerat näringsliv.

I början av 1980-talet var Boston en stad i kris. Dess befolkning hade minskat med en tredjedel sedan 1920, från trekvarts till en halv miljon invånare. Då inträffade IT-revolutionen och Bostons tradion som centrum för utbildning (med rötterna i 1800-talets satsningar på sjöfartsteknologi) kom väl till pass. Regionen övergav snabbt industriproduktionen till förmån för satsningar inom IT, finans- och utbildningssektorn. Resultatet var strålande.

Göteborg har alla möjligheter att gå samma ljusa framtid till mötes som Boston gjort. Utbildningsnivån hos stadens invånare är hög, flera läroanstalter finns sedan länge och det geografiska läget är lovande. Men en pånyttfödelse som t ex teknikcentrum kräver förmodligen att staden vågar släppa taget om bilbranschen, på samma sätt som man släppte taget om varvsindustrin för 30 år sedan. Kanske kommer namnet Volvo i framtiden vara lika bortglömt som namnet Broström är idag?

Lästips: Bergh, SvD123, DN, GP

Filed Under: Makro Tagged With: , ,

Vargen kommer

2008-12-01 av 3 kommentarer

Som skrivits om här (och här) tidigare finns det forskning som visar att nyhetsspekulationer om kriser och lågkonjunkturer kan bli självuppfyllande. Mindre utforskat — men möjligen ännu mer intressant — är vilka konsekvenser liknande spekulationer från finansministrar har. Är det så att Anders Borgs uttalanden om att vi är på väg in i en ”lång, mörk och riktigt kall vargavinter” blir just det som tvingar vargen ur skogen?

I vanliga fall brukar jag se positivt på ärliga och uppriktiga politiker som inte väljer att beskriva världen i ett rosa skimmer. Men om politikernas uttalanden är självuppfyllande blir naturligtvis den moraliska kalkylen en annan. Under depressionen i USA tog Roosevelt fasta på detta och höll uppmuntrande radiotal till nationen (ljudlänk, inslag 32 min in i sändning). Kanske lite mer hyckleri nästa gång, herr Borg?

Filed Under: Makro
«Föregående sida
Nästa sida»