Media påverkar. Inte bara styr den vårt dagliga informationsintag, media kan även få oss att rösta annorlunda (vilket bl a IIES-ekonomen Ethan Kaplan visat). Nu visar forskning att medias rapportering rentav kan fördjupa en lågkonjunktur — bara genom att rapportera om den.
Förvärrar han krisen?
Makroekonomins utveckling påverkas i hög grad av aktörers förväntningar. Om vi t ex förväntar oss sämre tider är det naturligt att vi håller tillbaka konsumtion och investeringar vilket resulterar i att ekonomin krymper och att tiderna faktiskt blir sämre. Förväntningarna blir självuppfyllande.
Ekonomer har av denna anledning länge (se t ex Keynes) intresserat sig för förväntningar och inte minst hur de sprids i ekonomin. Medias roll är inte oväntat central. Ekonomen Christopher Carroll har i flera studier beskrivit hur förväntningar sprids likt en smittosam sjukdom. Med hjälp av epidemiologiska smittomodeller lyckas han förklara hur bl a inflationsförväntningar hos ett fåtal experter sprids via media till den övriga befolkningen.
Men medias påverkan på folks förväntningar beror även på hur nyheter presenteras. I en studie från amerikanska Federal Reserve noteras att när medias rapportering innehåller “r-ordet”, dvs recession, får den långt större negativ effekt på konsumenters attityder om framtiden (vilka mäts kontinuerligt) än vad som är motiverat av ekonomiska fundamenta. Medias rapportering kan alltså förvärra lågkonjunkturen.
Bör dessa insikter föranleda någon förändrad syn på media? Bör vi ropa efter en ny statlig myndighet, en mediainspektion (jo, en sådan finns redan i vårt västra grannland), som kanske i samarbete med Finanspolitiska Rådet kan ingripa nyhetsbilden blir alltför sned? Förstås inte. Men lite fler nyanseringar och färre bankanställda “experter” i TV-rutan emellanåt vore inte så dumt.
Lästips: Di.se
Ekonomistas 
En studie av Sevi Mora och Paul Schulstald (och ytterligare studier nämnda i deras papper) ger ytterligare stöd för att förväntningar påverkar konjunkturen. Mora och Schulstald tittar på sambandet mellan första “utfallet” i tillväxtsiffror och jämför med senare reviderade utfall. Det visar sig att felaktigheter påverkar senare tillväxt. Om första utfallet är för optimistiskt blir efterföljande BNP-tillväxt högre, etc. Effekten verkar gå via företagens investeringar, vilka drivs upp av optimismen.
Vad jag minns klagades det för inte så många år sedan över att exempelvis Sovjet och Kina hade en massa positiv rapportering i sina media medan dåliga nyheter hölls korta. Vad finns det för anledning att inte rapportera om lågkonjunktur när det är lågkonjunktur – eller helst lite innan den bryter ut så att folk hinner se över sin ekonomi? Är det mer acceptabelt att lura folk när det är kapitalism som råder?
Björns fråga är intressant – men tanken att “luras” är inte ny i nationalekonomin. T.ex. framförs ibland tanken att fiskal illusion kan fylla en funktion: om skattebetalare underskattar skattekilarnas storlek kan skatternas effektivitetsförlust, för given skattenivå, bli mindre.
Bjorn – I Sovjet, Kina eller Nordkorea sa paverkas inte makroekonomin av aktorers forvantningar. Det ar sk kommandoekonomier dar hushall har liten, eller ingen, mojlighet att “halla tillbaka konsumtion och investeringar” sa att ekonomin krymper. De har alltsa helt andra motiv bakom sina Orwellianska rapporteringar.
Sen tycker jag media verkar ha en bias mot negativa nyheter. Vi vill ju inte att media skall forstarka samband som dessa: http://krugman.blogs.nytimes.com/2008/10/10/the-markets/
Kanske är de gamla sovjettankar som Björn nämner inte utrotade ännu: I Lettland verkar man i varje fall ta detta på allvar.
Orsak och verkan?
Detta är ett intressant dilemma för NEK´s och allmänt ekonomi/politikintresserade lekmän som mig själv.
Instämmer i att det vore önskvärt med större mångfald och tid till mer nyanserade inlägg då TV gästas avekonomer men…
Jag köper inte att det i media i allmänhet skulle utmålas en alltför pessimistisk bild av konjunkturläget. Tvärtom tror jag att prognoserna ofta är glädjekalkyler som är för optimistiska. T.ex. underskattades 90-talskrisen (liksom flera andra ekonomiska kriser) av de flesta inledningsvis, den kom fortare och blev djupare än vad många experter och journalister gissade.Politiker har historiskt sett nästan utan undantag inledningsvis underskattat depressioners magnituder och valt otillräckliga åtgärder för sent, detta är ju dessutom ett populärt ämne att kritisera inte minst av ekonomer.Enligt artikelns tes skulle dessa politikers underskattningar dämpat effekten av varje kris.
Ett tidigt agerande med kraftfulla åtgärder skulle i motsats till detta sänt signaler om lägets allvar och därmed förvärrat det.
Kan man komma undan med att agera kraftfullt och samtidigt sända ett budskap som lugnar “folket” är det en bra prestation, däremot torde det vara näst intill omöjligt att inte bli genomskådad och då förvärra läget än mer då trovärdigheten i ett sådant fall undermineras. Att r-ordet skulle ha “större negativ effekt på konsumenters attityder än vad som är motiverat av ekonomiska fundamenta” tycker jag kan ifrågasättas. Visst, attityderna mäts kontinuerligt men hur kontinuerligt och med vilken precision mäts de “ekonomiska fundamenta” som dessa attityder jämförs med? Hur såg t.ex. måttet på denna ekonomiska fundamenta ut inledningsvis i den nu pågående recessionen och vilken grad av attityd ger den fog för?