Internationella valutafonden, IMF, torde besitta världens främsta expertis om enskilda länders ekonomiska och finansiella stabilitet. Fast ibland undrar man…
Hösten 2008 genomgick Island en dramatisk finanskris, med kraschad banksektor, skyhöga räntor och närapå havererad ekonomi som följd. Bara ett par månader tidigare, i juli 2008, besökte IMF landet för att utvärdera dess ekonomi. Även om IMF-rapporten innehåller beskrivningar av orosmoln, är dess inledning redan en klassiker i dålig tajming:
The Icelandic economy is prosperous and flexible. Per capita income is among the highest and income inequality among the lowest in the world. Labor and product markets are open and flexible. Institutions and policy frameworks are strong, and the government’s debt is very low. The remarkable management of the country’s natural resources has enabled Iceland to diversify the economy and help ensure sustainability. Against this backdrop, the long-term economic prospects for the Icelandic economy remain enviable.
OK, men “en gång — ingen gång”? Nej, inte det heller. Ekonomen Stefan de Vylder beskriver i en artikel i Ekonomisk Debatt från 1999 de allvarliga finanskriserna i Latinamerika 1982, Mexiko 1994-95, Sydostasien 1997 och Ryssland 1998. Intressant nog föregicks alla dessa kriser av översvallande beröm av IMF till den procykliska politik som länder fört, vilket i praktiken förvärrade det kommande krisförloppet.
Till IMF:s försvar bör tilläggas att institutionen inte kan gå ut och såga ett lands med svåra bekymmer eftersom en sådan sågning i sig skulle kunna utlösa en kris. Fast frågan är om det gagnar den långsiktiga stabiliteten — för att inte tala om det egna anseendet — att IMF upprepade gånger invaggar länder i falsk trygghet för att sedan lugnt emotse hur deras ekonomier går i sank.
Ekonomistas 
Daniel: Bör man inte skilja på kort och lång sikt här? I ditt citat säger ju IMF att Islands långsiktiga ekonomiska utveckling ser godartad ut – och finns det skäl att betvivla det? Förvisso är krisen högst påtaglig nu – men kriser har i många fall följts av en godartad återhämtning.
Underligt att ekonomer inte tog berömmet med välmående och flexibel ekonomi på större allvar denna gång och insåg att en kris var nära. Hur trovärdiga är långsiktiga bedömningar när man tappar de kortsiktiga? Är det förtjänstfullt att göra en bedömning att det på lång sikt kommer att gå bra för ett Nordiskt land? 25 % av alla världens nationalekonomer borde omskola sig till ingenjörer iom god matematisk skolning så de kan bidra med något produktivt. 25 % lägga mer fokus på beteendeekonomi.
Martin, du använder alldeles för precisa siffror om framtidens ekonomiska utveckling!
Jag säger det för att du delvis har rätt. Ta det cykliska resonemang med vilket man bygger modeller: Hur vet vi att vi har nog med data? Den stipulerade matematiska fördelningen ger en ledtråd. Hur vet vi att det är rätt fördelning? Data ger en ledtråd.
Fick mig att tänka på en understreckare som diskuterar filosofen och finansmannen Nassim Taleb och olika felslut.
“Det tydligaste exemplet på vår förmåga att luras av slumpen är den respekt vi visar samhällsvetenskapernas experter (i varje fall de som försöker förutspå framtiden, som ekonomer, statsvetare eller aktieanalytiker).”
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_1337033.svd
Niclas, du har fullkomligt rätt i att man bör skilja mellan kort- och långsiktiga perspektiv. Men det är inte alltid så himla lätt. Och visst har Island djupt liggande institutionella kvaliteteter, men det hade Argentina också i slutet av 1990-talet. Och välfärdsraset som följde på krisen 2001 har varit dramatiskt och påminner oss om att politiska misslyckanden kan göra en hel del skada.
Därför kan det tyckas olyckligt att IMF upprepade gånger uppmuntrat just den politik som varit del av orsaken till problemen. Men det är också lätt att vara efterklok…