Är svenska VD:ar underbetalda?

2009-05-11 av 23 kommentarer

Ett vanligt försvar mot kritiken av VD-bonusar är att svenska VD:ar faktiskt tjänar långt mindre än sina utländska kolleger. Men stämmer detta om hänsyn tas till företagens storlek och VD:s kompetens? En ny amerikansk forskningsrapport ger svaret.

Det är en grupp finansiella ekonomer ledda av världens kanske främste forskare på VD-löner, Kevin J Murphy vid University of Southern California, som samlat ihop en unik databas över VD-ersättningar i över 3000 företag i 27 länder för år 2006. Deras urval för Sverige består av 97 storföretag listade vid Stockholmsbörsen. I en ny studie undrar de om amerikanska VD:ar är överbetalda internationellt sett och i sådana fall varför. Deras resultatpresentation medger även en motsvarande fråga för VD:ar i andra länder, däribland Sverige. Därför blir frågan nu: är svenska VD:ar underbetalda och, om så, varför?

Resultatet kan visas i tre bilder. Den första bilden (Figure 1) nivån på genomsnittliga VD-löner i USD och med hänsyn tagen till respektive företags omsättningsstorlek. Klart högst betalda är VD:ar i USA, med en snittslön på ca 19 mkr (SEK/USD=7). Sverige, inringat i rött och med nivån markerad med röd linje, ligger på 13:e plats med en snittlön på ca 8 mkr, dvs mindre än hälften än deras amerikanska motsvarigheter.

image

[Read more…]

Filed Under: Arbetsmarknad, Välfärd Tagged With: , ,

Sätt arbetslösa att bygga forskningsdatabaser!

2009-04-29 av 8 kommentarer

imageI samband med den ekonomiska krisen och den arbetslöshet som medföljer har ett gyllene tillfälle infunnit sig för Sveriges forskare. Den s k jobb- och utvecklingsgarantin möjliggör nämligen subventionerad arbetskraft i form av personer som stått utanför arbetsmarknaden under lång tid. Som reklambilden från Arbetsförmedlningen till höger visar är denna arbetskraft dessutom helt gratis för arbetsgivaren!

För svenska forskare innebär detta en unik möjlighet. Är det något vi forskare behöver för att öka vår produktivitet och göra oss gällande internationellt, så är det att besvara viktiga frågor med hjälp av unika, högkvalitativa dataset. I våra rika svenska historiska arkiv ligger en mängd (mikro-)databaser och batra väntar på att samlas in och analyseras. Att detta inte gjorts tidigare beror på bristande på resurser för dessa stora datainsamlingar. Nu är alltså detta avgörande hinder potentiellt övervunnet.

Vilka databaser borde då de arbetslösa sättas att hjälpa forskarsamhället att bygga? Här är några av förslag som vi skulle vilja se:

  • Expandera SCB:s flergenerationsregister bakåt i tiden.
  • Digitalisera Folk- och Bostadsräkningarna från tiden före 1950.
  • Digitalisera de historiska kyrkoböckerna över befolkningen på församlingsnivå.
  • Mönstringsdata från tiden före 1969.
  • Betygsdata för perioden innan 1988 (1985 för gymnasiet).
  • Kodning av ägar-, styrelse- och ledningsstrukturen bland svenska börsföretag från slutet av 1800-talet och framåt.

Förutom att dessa databaser skulle ge förutsättningar till fantastisk forskning, är deras insamlande helt i linje med regeringens och Vetenskapsrådets uttryckliga ambitioner att förbättra forskningens infrastruktur. Krisen har gett vetenskapssamhället en unik chans att förverkliga drömmar. Man kan bara hoppas att forskarna inser detta innan konjunkturen vänder.

DN,SvD
Filed Under: Arbetsmarknad, Utbildning och forskning Tagged With: , ,

Destruktiva förslag i miljöns namn

2009-04-20 av 15 kommentarer
GERMANY-AUTO-SCRAP-PUBLIC-AID-BONUS

Utan detta går vi under?

Enligt traditionell keynesiansk krispolitik är det vettigt att låta arbetslösa gräva gropar bara för att sedan fylla igen dem. Även om inte alla håller med om att detta är vägen ur krisen (Niclas Berggren har samlat röster emot stimulanspaket), är nog de flesta överens om att det vore önskvärt om eventuella stimulanser vore av mer konstruktivt slag. Det finns tyvärr även inflytelserika röster som anser att stimulansen ska ges till rent destruktiva verksamheter. Idag argumenterar bilindustrin för att Sverige ska följa Tysklands exempel och betala folk att skrota fullt fungerande bilar.

I linje med detta förslag skulle vi kunna sätta fart på hjulen i ekonomin genom att betala folk för att slå sönder sina kylskåp eller så kunde försvaret kunna öva genom att spränga vägar och broar på riktigt. Rimligare vore att använda statliga medel till skattesänkningar, vård, skola och omsorg.

Men miljön då? Nya bilar är ju bränslesnålare än gamla. Detta är ett ytterst tveksamt argument eftersom även nybilsproduktionen orsakar utsläpp. I Naturvårdsverkets utvärdering av skrotningspremier konstateras att ökad skrotning av gamla bilar leder till ökade CO2-utsläpp sett över bilens livscykel. Inte heller för kväveoxid ger åtgärden positiva effekter. Även trafiksäkhetsargumentet till förmån får en skrotningspremie framstår enligt rapporten som tveksamt och det vore önskvärt med en utförlig samhällsekonomisk analys av frågan (se även här).

Att bilindustrin vill ha statens hjälp till att konkurrera ut sina egna gamla modeller lär oss att särintressen uppvisar stor kreativitet för att nå sina syften. Regeringen har hittills inte fallit till föga för denna kreativitet och har ingen anledning att göra det denna gången heller.

Filed Under: Arbetsmarknad

Kommer kontorsjobben att försvinna?

2009-04-06 av 4 kommentarer

Många nationalekonomiska modeller beskriver arbetskraften som bestående av endast två olika typer av arbetare: hög- och lågutbildade. Kritiker har menat att detta är att gå för långt i att förenkla verkligheten, men nu får modellerna ökat stöd i ny forskning som visar att arbetskraften blir alltmer polariserad mellan dem som har högre utbildning och dem som inte har det.

Det är MIT-ekonomen David Autor och BU-doktoranden David Dorn som studerat den amerikanska arbetsmarknaden sedan 1980. Deras underliggande fråga är hur informations- och kommunikationsteknologin (IKT) påverkat arbetsmarknadens struktur. Forskarnas huvudresultat visas i diagrammet nedan som visar andelsökningar i arbetskraften för olika nivåer av utbildningsnivå (skill). Medan den röda linjen visar att framför allt högutbildade (högra änden) ökat i andel under 1980-talet visar den blå linjen att under 1990-talet ökade både hög- och låg-utbildades andelar kraftigt. Kort sagt: den amerikanska arbetsmarknaden har blivit alltmer polariserad.

image

Vad ligger då bakom denna polarisering? Enligt Autor och Dorn är IKT en viktig del av svaret. Högutbildade, som utför abstrakta, problemlösande uppgifter, har i takt med IKT-utvecklingen blivit mer eftertraktade. Men även lågutbildade som utför lokala tjänster har blivit mer eftertraktade, vilket förklaras dels av en ökad efterfrågan av dessa tjänster kommandes från de allt fler högutbildade och dels av det faktum att tjänsterna inte kan ersättas av vare sig datorer eller robotar. Autor och Dorn visar dessutom att de lågutbildade inte bara blivit fler utan även bättre betalda.

De stora förlorarna är medelavlönade, medelutbildade personer som utfört rutinmässiga jobb på kontor eller i produktionen. Dessa jobb har i allt högre grad ersatts av datorer och robotar. Exempel på sådana rutinsysslor är bokföring, sekreterare eller biografmaskinister. Autor och Dorn visar att dessa medelutbildade försvunnit till antingen pensionering, arbetslöshet eller in i den ”lågutbildade” tjänstesektorn.

Är denna polarisering även framtiden för Sverige? Kommer också våra lönehandläggare och banktjänstemän tvingas ta enklare serviceyrken för att få en lön? Tiden lär utvisa, men med tanke på att amerikanska arbetsmarknadstrender brukar komma till Sverige, med viss tidsförskjutning, är åtminstone min gissning att så är fallet.

Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With:

Ekonomistas om bonusar

2009-03-25 av 17 kommentarer

Idag har både Daniel (GP) och Jonas (Newsmill) publicerat debattartiklar om bonusar. Våra slutsatser är delvis olika och några ord om vad som skiljer oss åt kan därför vara på sin plats.

Daniel pratar främst om resultatbaserade ersättningar och anser att medan sådana i princip kan vara bra, är resultat så svåra att mäta att resultatlöner i praktiken kan göra mer skada än nytta. Jonas pratar i stället om incitamentslöner som syftar till att få ledningen att göra sånt den annars kan ha incitament att undvika (exempelvis att ta stora risker och att vara helt lojal mot företaget).

Den grundläggande utmaningen — att minska klyftan mellan ledningens och ägarnas intressen — kvarstår naturligtvis oavsett vilka ersättningsmodeller som företagen tillämpar. Det är också därför den aktuella debatten kring bonusar och andra rörliga ersättningar är så angelägen. Förhoppningsvis kan såväl dagens artiklar som kommande inlägg här på Ekonomistas erbjuda konstruktiva bidrag till den diskussionen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans

Skulle vi slippa finanskriser om fler kvinnor jobbade i finansbranschen?

2009-03-21 av 18 kommentarer

Skulle finanskrisen ha undvikits om Lehman Brothers varit Lehman Sisters? Den frågan ställdes under en diskussion under World Economic Forum i Davos tidigare i år. Ingen mindre än mikrofinanspionjären och Nobelpristagaren Muhammad Yunus uttryckte det som att ”den nuvarande krisen nästan säkert undvikits om kvinnor snarare än män skulle format de finansiella systemen”.

Idén att män i genomsnitt är mer riskbenägna och dessutom har en positivare bild av sin egna förmåga jämfört med kvinnor finns det gott om belägg för i forskningen. Baserat på detta skulle man förstås kunna tänka sig att en större andel kvinnor i finanssektorn skulle ha sänkt den genomsnittliga risknivån och att problemen därmed skulle ha blivit mindre.

Problemet med detta resonemang är att det typiskt sett inte är genomsnittliga personer som väljer att jobba i finansbranschen. Frågan man måste ställa sig är alltså om de kvinnor som väljer denna typ av jobb också tar mindre risk och har en riktigare uppfattning om sin egna förmåga än sina manliga kollegor.

En nyligen publicerad studie som belyser denna fråga på ett intressant sätt är skriven av Lena Nekby, Peter Skogman Thoursie och Lars Vahtrik vid Stockholms universitet. De utnyttjar information om vilka tider deltagare i löptävlingen Midnattsloppet angivit som sina förväntade sluttider (uppgifter som ligger till grund för i vilken startgrupp man får stå) för att mäta optimism om den egna förmågan. När de jämför män och kvinnor så konstaterar de att kvinnorna i de snabba startgrupperna är betydligt mer optimistiska om hur det ska gå för dem. En möjlig tolkning som de för fram är att kvinnor i mansdominerade, tävlingsinriktade miljöer är minst lika kaxiga och tävlingsinriktade som männen i dessa miljöer. Analogt är det kanske så att kvinnor i finansbranschen i snitt är minst lika riskbenägna och överoptimistiska som männen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans

Löner, inkomster och (bristen på) relation till lönsamhet

2009-03-13 av 10 kommentarer

I dagarna diskuteras (åter igen) ersättningsnivåerna för personer med ledande befattningar i företag. Nyheterna om höjda löner för chefer – nu senast i SEB – gör många irriterade och man kan onekligen diskutera hur dessa förändringar går ihop med slopade utdelningar till aktieägare, uppsägningar av personal, kraftiga behov av kapitaltillskott och ingen direkt ljusning i sikte i realekonomin.

Samtidigt lider denna diskussion av att det verkar vara så svårt att skilja på fast och rörlig ersättning, och mer allmänt på löner och inkomster (se tidigare Ekonomistas inlägg om detta). För att ta det mest aktuella fallet: De totala inkomster som Annika Falkengren kommer få efter lönehöjningen (och som är knutna till hennes jobb som vd för SEB) är lägre än vad de skulle varit om hon inte fått någon lönehöjning men behållit sin bonus. I den bemärkelsen har den totala ersättning för hennes jobb gått ner. Samtidigt känns det konstigt att resonera som Marcus Wallenberg gör när han förklarar agerandet med att ”vi tar bort den rörliga ersättningen men för att något kompensera det höjer vi den fasta delen lite”. Hela poängen med rörliga ersättningar och bonusar är (eller ska vara) att de bara ska utfalla när det går speciellt bra, eller i någon sorts relation till resultat. Agerandet här ger snarast intryck av att det som kallats bonus till största del betraktats som en del av den fasta ersättningen.

I en artikel av Robert Gordon och Ian Dew-Becker diskuteras toppinkomsttagares inkomster och hur vi ska förstå dess utveckling. De gör en distinktion mellan tre grupper i toppen: 1) superstars i branscher där teknologisk utveckling gjort att de kan nå en global publik (idrottsstjärnor, artister etc.), 2) toppinkomsttagare inom branscher där löner är relativt direkt kopplade till marknadsutfall (de nämner till exempel partners i företag som i princip delar på vinsterna från sin verksamhet), och 3) chefer vars löner inte nödvändigtvis speglar hur verksamheten går utan sätts av andra personer i liknande ställning. I deras termer ”CEO pay [that] is set by gifts from peer CEOs who sit on compensation committees”. De citerar bl a studier av Bebchuk och Fried (2004) och Bebchuk och Grinstein (2005) som visar att ersättningen till ledningen i 1500 amerikanska företag över perioden 1993-2003 ökat med nästan dubbelt så mycket som vad som kan förklaras av olika mått på hur det gått för företagen.

Jag antar att de flesta styrelser vill se sin kompensationspolicy som incitamentsriktig och relaterad till hur det går för företaget. Alternativt kan man välja att inte ha incitamentslöner. Men att ha bonusar när det går bra och sedan byta till fasta (höjda) löner i dåliga tider är inte så lite ha-kakan-och-äta-den-mässigt.

Filed Under: Arbetsmarknad, Välfärd

Är sänkta löner vägen till lyckan?

2009-03-04 av 19 kommentarer

Överenskommelsen mellan IF Metall och arbetsgivarna om ledighet och utbildning till 80 procent av lönen är onekligen intressant men kan knappast kallas en lönesänkning, vilket andra redan konstaterat. Företagens motiv till uppgörelsen måste därför bestå i att den kan sänka kostnaderna för återanställningar om konjunkturen snart vänder. Detta kan även innebära en viss återhållsamhet vid framtida löneförhandlingar.

Medan företagen kan sägas försäkra sig mot de kostnader som följer med en snar uppgång i ekonomin gör facket det motsätta och söker en försäkring mot en lång och utdragen kris. I en sådan kommer många att utförsäkras ur a-kassan och varje dag man kan behålla sin anställning är därför värdefull; även om det är till 80 procent av lönen.

Att sänka lönen för att minska arbetslösheten är dock något som har stöd i lyckoforskningen. Mängder av studier visar att arbetslöshet är ett betydligt värre än öde än sänkt lön (se denna översikt). Forskningen visar bland annat att:

Le, du har ett jobb!

Le, du har ett jobb!

  • Lyckoförlusten av att bli arbetslös är värre än att gå från den högsta till den lägsta inkomstkvartilen.
  • Att vara utan jobb sänker välbefinnandet mer än någon annan enskild händelse [i datamaterialet], inklusive skilsmässor och separationer.
  • Arbetslösa har sämre mental hälsa, dricker mer sprit, har högre dödsfrekvens, begår självmord oftare och deras personliga relationer är pressade.

Det stora frågan är alltså inte om det är önskvärt att hålla nere arbetslösheten med hjälp av sänkta löner utan om det funkar. I den kapitalintensiva och strukturomvandlingskänsliga industrin är det nog tveksamt. Om inte den internationella efterfrågan finns spelar sänkta löner bara en marginell roll. I den offentliga sektorn ser det däremot annorlunda ut. Den är personalintensiv och efterfrågan beror helt på budgetens storlek. Sänkta löner kan därför omedelbart omsättas till fler jobb — och bättre offentlig service för medborgarna.

Att den offentliga sektorn är kvinnodominerad stärker bara slutsatsen att det är där lönesäkningarna bör ske. Forskning från Australien visar nämligen att ett jobb är värt dubbelt så mycket för kvinnor som för män. I lyckotermer, alltså.

DN123456, SvD12345, VA
Filed Under: Arbetsmarknad

Vad är en VD-lön?

2009-03-02 av 1 kommentar

I dagens huvudledare ondgör sig Dagens Industri hur Skatteverket ”jagar” chefer i riskkapitalbolagens uppköpta bolag. Anledningen är att dessa personer erhåller aktieposter i sina bolag som en del i sina anställningskontrakt. När bolaget sedan börsnoteras eller personen tillåts byta jobb kan aktierna säljas, ofta till betydande kapitalvinst.

Tvistefrågan är nu: är denna kapitalvinst att betrakta som lön? Skatteverket tycker det, och driver nu en eftertaxeringskampanj. Förutom den högre skattesatsen (ca 55% för löneinkomst mot 30% för kapitalinkomst) vill Skatteverket även få in sociala avgifter. Skattebeloppen är betydande, vilket enligt DI hotar de viktiga riskkapitalbolagens affärsidé.

Oavsett om Skatteverket har rätt eller fel är det tydligt att realiserade kapitalvinster blivit allt viktigare för höginkomsttagare. Bilden visar att deras andel ökat från ungefär häften av topptusendelens inkomster i början av 1990-talet till mer än två tredjedelar idag.

image

Lön eller inte? Så här avslutade Jesper Roine och jag en artikel i Ekonomisk Debatt som de svenska toppinkomsternas utveckling:

I det svenska fallet har lönespridningen som sagt ökat något men den stora ökningen av toppinkomstandelarna framträder när vi inkluderar kapitalvinster. Om dessa kapitalvinster är kopplade till toppinkomsttagarnas yrkesutövning så skulle det tyda på att liknande mekanismer som verkar i USA och England även ligger bakom den ökade inkomstkoncentrationen i Sverige. Men om dessa kapitalvinster inte har någon koppling till toppinkomsttagarnas arbete antyder detta i stället att, precis som i början av seklet, den som blir rik i Sverige blir det genom att göra goda investeringar, inte genom arbete. 

Lästips: Ekonomistas1 (om vad som driver VD-löner), Ekonomistas2 (om att bonusar är en annan form av kapitalvinst som förklarar bildens utseende).

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande

Överbetalda finanshajar på drift

2009-02-10 av 11 kommentarer

Ibland har man tur som forskare. Som till exempel när man bestämmer sig för att samla in 100 år av data över löner i den finansiella sektorn, bara för att ha resultaten klara lagom till den största finansiella krisen i mannaminne. Dessutom en kris som många anser ha sitt ursprung just i de finansanställdas löner.

Precis sådan tur hade Thomas Philippon och Ariell Reshef vars artikel pekar på flera intressanta mönster. Både under det glada 20-talet och efter 1980 var arbetsuppgifterna i finanssektorn komplexa, kunskapsintensiva och högavlönade. Under mellanperioden var finansektorn hårt reglerad och lönerna i nivå med andra sektorer. Dessutom var arbetsuppgifterna under denna period betydligt mer rutinartade och knappast lockande för kreativa begåvningar.finance_wages2

Även efter att Philippon och Reshef försöker korrigera för arbetsuppgifternas komplexitet förefaller emellertid inte mindre än 30-50 procent av skillnaden mellan lönerna i finansektorn och andra sektorer bero på att finanshajarna varit överbetalda (se figuren). De har helt enkelt kunnat lägga beslag på de räntor som skapats i sektorn. Kombinationen av utmanande arbetsuppgifter och extrema lönenivåer gör det knappast förvånande att en allt större andel av studenterna från toppuniversiteten sökt sig till finansektorn.

Av detta lär vi oss (minst) två saker. För det första lär lönerna i den finansiella sektorn knappast återhämta sig särskilt snabbt. För det andra kommer en stor mängd begåvade personer att söka sig till nya jaktmarker. Vi får bara hoppas att det finns någon kvar som kan fixa fram den finansiering som strukturomvandlingen kräver.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans
«Föregående sida
Nästa sida»