Den goda konkurrensen

2010-12-02 av 3 kommentarer

De mer eller mindre förutsägbara konsekvenserna av att ge folk ekonomiska incitament diskuteras ofta här på Ekonomistas. Jesper tog nyligen upp en studie som visade att försökspersoner som gavs förtroende arbetade hårdare än de som gavs incitamentsriktiga kontrakt vilka angav minimikraven för att få betalt. Experimentgurun Ernst Fehr har tillsammans med några kollegor ställt frågan om detta kan förklara varför det samtidigt — och i samma bransch — kan förekomma både ”bra” och ”dåliga” jobb.

Ett ”bra” jobb är ett med både hög lön och stor frihet. Arbetsgivaren tar risken att den anställde maskar men hoppas att denne i stället svarar på förtroendet genom att arbeta hårt. Ett ”dåligt” jobb innebär däremot att den anställde övervakas hårt, anstränger sig så lite som möjligt och får en låg lön. Upplägget motsvarar det Jesper redogjorde för men Fehr & Co kompletterade experimentet med arbetsgivare som fick välja mellan att erbjuda olika typer av ”anställningskontrakt”. Trots flera kombinationsmöjligheter så tenderade arbetsgivarna att antingen erbjuda jobb med hög lön och stor frihet eller kontrakt med låg lön och liten frihet. De valde med andra ord antingen en förtroendestrategi eller en kontrollstrategi.

I ett första experiment svarade de anställda i viss grad på höga löner genom att jobba hårdare, men de som missbrukade förtroendet var många och efter några spelomgångar var andelen dåliga jobb uppe i 80 procent. I nästa experiment fick arbetsgivarna information om hur hårt den anställde arbetat de senaste försöksomgångarna. Däremot fick arbetsgivaren inte veta vilket kontrakt den anställde ställts inför och därför inte om arbetsintensiteten berodde på kontraktet eller på att den anställde var en opålitlig latmask. De anställda fick därigenom incitament att bygga upp ett rykte och resultatet var slående: en betydligt större andel arbetade hårt och många av dessa erbjöds också bra jobb, till båda parters gagn.

Att erbjuda bra jobb till dem som inte hade bra rykte var däremot både ovanligt och – när det ändå hände – olönsamt. Detta innebar att ”arbetsmarknaden” polariserades; en grupp anställda både fick och förtjänade det förtroende som ett bra jobb innebar medan de med dåligt rykte fick hålla tilllgodo med dåliga jobb. Andelen bra jobb ökade till 55 procent men vissa arbetsgivare erbjöd genomgående bara dåliga kontrakt medan vissa anställda insisterade på att maska.

I ett tredje experiment fick arbetsgivarna även konkurrera om arbetskraften. Några arbetsgivare i taget fick information om några arbetstagares tidigare arbetsinsats. Arbetsgivarna gav sedan erbjudanden som arbetstagarna kunde acceptera eller förkasta. Proceduren upprepades tills alla arbetstagare matchats mot vars en arbetsgivare.

Kampen mellan arbetsgivarna gjorde att i princip samtliga anställda med bra rykte fick ett välavlönat jobb med stor frihet medan nästan alla med dåligt rykte fick dåliga jobb. Som syns i figuren gjorde emellertid konkurrensen att en mycket stor andel av de anställda skaffade sig bra rykte genom att arbeta hårt. Det totala överskottet blev också överlägset störst i detta sista experiment.

I experimentet utan vare sig ryktes- eller konkurrensmekanismer fick ungefär 80 procent av de anställda dåliga jobb medan 20 procent åtnjöt kombinationen hög lön och stor frihet. När arbetsgivarna fick konkurrera om arbetskraften blev siffrorna de omvända. Detta resultat är i linje med andra som visar att den institutionella kontexten har en dramatisk inverkan även på individers till synes djupt liggande preferenser. Ibland undrar jag om inte vi nationalekonomer fakiskt lägger för lite tid på att studera hur — och varför — marknader faktiskt fungerar.

Filed Under: Arbetsmarknad, Metod

Skattepengar att vinna på mindre slappande efter gymnasiet

2010-12-01 av 47 kommentarer

Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen från universitetet, vilket är ett par år äldre än i övriga Europa. Detta beror inte på att det tar längre tid att studera i Sverige, utan att den svenska studenter är betydligt äldre när han eller hon börjar plugga. I den första av tre bilagor till Långtidsutrdeningen 2011 räknar Roope Uusitalo (VATT i Helsingfors) ut vad detta kostar såväl studenten själv som oss övriga skattebetalare och det visar sig att det finns avsevärda pengar att tjäna på att försöka förkorta uppehållet mellan gymnasiet och universitetet.

Genom att skatta livsinkomsteffekter av examensålder på svenska data visar Roope att  en ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80 000 kronor i disponibel livsinkomst. Givet att individen själv är välinformerad och inser detta så finns egentligen ingen anledning till intervention. Om individen väjler att ta ett sabbatsår så beror det nämligen i så fall på att hon bedömer nyttan av detta till mer än kostnaden.

Din jorden-runt-resa kan bli en dyr affär för skattebetalarna

Men historien slutar inte där. Eftersom den inkomst individen skulle tjäna om hon började studera ett år tidigare skulle beskattas så medför också den försenade examen minskade skatteintäkter och i många fall ökade transfereringar till individen. Roope beräknar dessa faktiskt är dubbelt så stora som de som belastar individen. Det finns alltså mycket att tjäna på att till exempel designa ett studiemedelssystem som premierar tidig examen. (se även tidigare inlägg på Ekonomistas om hur man ska designa antagningssystem)

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor, Utbildning och forskning

Varför bli egenföretagare?

2010-11-24 av 4 kommentarer

Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.

En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara ”sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.

I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av ”rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).

Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.

Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.

Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi, Företagande, Välfärd

Kostsamma incitamentsstrukturer

2010-11-12 av 50 kommentarer

I mycket av det ekonomer lär ut kring hur man skapar incitamentsriktiga kontrakt antas att det finns en motsättning mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Den som till exempel anställer någon vill få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt, samtidigt som den som jobbar vill göra så lite som möjligt och få ut så mycket som möjligt. Frågan för den som anställer är hur man ska ersätta den som anställs för att få denne att göra ett så bra jobb som möjligt.

Det finns mycket bra insikter att hämta från modeller med dessa antaganden men samtidigt finns det situationer där denna typ av incitament kan förstöra mer än de gör nytta. Tänk till exempel på följande situation: Du kan låta någon välja fritt hur hårt de ska arbeta eller så kan du införa ett minimikrav på vad de måste göra. Utfallet för dig kommer bero positivt på hur hårt den anställde jobbar, medan den anställde får mer ju mindre denne gör. Utöver valet av minimikrav finns det inget du kan göra för att kontrollera utfallet. Standardteorin skulle säga att man självklart ska sätta en minimigräns. Den anställde (förutsätter man) kommer att göra så lite som möjligt och därför blir valet i slutändan mellan att få noll eller att åtminstone få den satta minimigränsen.

I en känd experimentell studie av Armin Falk och Michael Kosfeld visar det sig dock att människor inte beter sig så. Istället tycks de ta sättandet av minimigränsen som ett tecken på att de inte är betrodda eller att de helt enkelt inte förväntas göra mer än ett minimum och därför svarar de med just ett sådant beteende. De som däremot (med vetskapen att ett minimikrav kunde ha satts) inte får något explicit krav svarar med att ”ge mer”. Utfallet är alltså att det ”incitamentsriktiga” kontraktet resulterar i ett sämre utfall för den som väljer kontroll framför förtroende.

Tore Ellingsen och Magnus Johannesson har en teori som förklarar detta beteende. De antar att 1) åtminstone en del personer värdesätter vad andra tycker om dem (bryr sig om ”social esteem”) och 2) hur mycket det betyder för dem beror på vem de interagerar med. Om den andra parten är ”social” så betyder också dennes uppskattning mer. Under dessa mycket rimliga antaganden visar de att situationen i Falks och Kosfelds experiment (och många andra liknande situationer) kan ses som ett ”signaleringsspel”. Valet att inte kontrollera signalerar att man värdesätter ett ”socialt beteende” medan valet av kontroll uppfattas som signal att man inte gör det. Följaktligen väljer personer som bryr sig om den sociala delen att svara med att ge mer om de får signalen att deras motpart kommer att värdera detta, medan de förstås inte gör detta om de får signalen att ”chefen ändå inte bryr sig”.

En återstående fråga är förstås vart vi är på väg om alla, även de som inte egentligen bryr sig alls, inser att det lönar sig att låtsas som om man gör det. Ibland när jag ser på vissa miljöengagemang och CSR-projekt så undrar jag om det inte finns ett visst mått av fejkad medvetenhet, vilket förstås ställer nya krav på hur de som verkligen bryr sig ska signalera detta.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi

LAS och fackens medlemsantal

2010-11-11 av 22 kommentarer

I diskussionen om obligatorisk eller frivillig a-kassa brukar fackliga företrädade hävda att en frivillig a-kassa bidrar till att upprätthålla den höga fackliga organisationsgraden och därmed, i förlängningen, den svenska arbetsmarknadsmodellen. Eftersom det går utmärkt att vara med i a-kassan utan att vara med i facket och vice versa så är jag skeptisk till detta argument. I stället torde en viktig förklaring till den höga organisationsgraden vara att lagen om anställningsskydd (LAS) ger facket rätt att förhandla om den enskildes anställningstrygghet. Vem vågar avstå från att vara med i den förening som förhandlar om ens jobb?

En fråga som denna hypotes väcker är om facket systematiskt utnyttjar sin maktställning för att gynna sina medlemmar på bekostnad av andra? Eftersom det i Sverige saknas registerdata på fackligt medlemskap är det inte lätt att undersöka detta. En ny studie från Tyskland visar dock att risken att förlora jobbet där är markant lägre för fackligt anslutna än för andra. Vad som gör det tyska fallet intressant är att kollektivavtalen där – liksom i Sverige – gäller lika både för fackliga medlemmmar och icke-medlemmmar. Eftersom det inte är gratis att vara med i facket ger studien en förklaring — det finns naturligtvis flera — till varför fackligt medlemskap kan vara värdefullt för den enskilde trots att det inte ger utdelning i form av högre lön.

Den tyska situationen skiljer sig på flera sätt från den svenska; anställningsskyddet ser annorlunda ut och den tyska organisationsgraden är betydligt lägre. Det är därför möjligt att resultaten inte är helt överförbara till Sverige. Däremot drar jag mig till minnes en studie av Mahmood Arai och Roger Vilhelmsson som finner att fack och arbetsgivare systematiskt frångår turordningsreglerna på ett sätt som missgynnar invandrare. Detta verkar inte bero på att invandrarna är fackligt anslutna i lägre grad än infödda men tyder på att facken använder sin maktposition på ett strategiskt sätt.

Att Moderaterna nuförtiden både gillar den svenska modellen och LAS verkar alltså vara logiskt. Däremot förefaller motståndet mot en obligatorisk a-kassa märkligt — så länge LAS finns kvar är nog risken för ett kraftigt medlemstapp liten. Och skulle ett medlemsras trots allt stå för dörren kan man alltid öppna lite på sina medlemsregister och låta någon undersöka om fackligt medlemskap minskar risken för uppsägning. Om min hypotes stämmer så skulle en sådan studie resultera i många nya medlemmar.

Filed Under: Arbetsmarknad

Är RUT verkligen mer välmotiverat än ROT?

2010-10-20 av 9 kommentarer

Många ekonomer, inklusive Finanspolitiska rådet, har hävdat att argumenten för RUT är starkare än de för ROT, därför att de arbeten som RUT subventionerar är sådana som människor lättare kan utföra själva . Tidigare har jag tyckt att detta resonemang håller. Efter att ha tillbringat tre semesterdagar under sommarstugan och fuktisolerat  grunden därför att hantverkarna, trots skattereduceringen, var för dyra är jag inte längre lika säker.

Jag frågar mig nämligen om det inte i själva verket är väldigt vanligt att folk bygger och donar på sina hus? Om det är så borde ROT snarare vara mer motiverat än RUT därför att skaderisken förmodligen är betydligt större för ROT-arbeten än för RUT-arbeten, särskilt då de utförs av klumpiga akademiker. Detta innebär att vårt eget trixande har en extern effekt i de fall vi skadar oss, dels i form av sjukvårdskostnader, dels i missade skatteintäkter när vi här hemma från jobbet och slickar våra sår. Denna externa effekt uppstår inte om vi istället lejer ut arbetet till fackmän.

Sen finns det naturligtvis en mängd andra argument till varför man bör eller inte bör subventionera vissa tjänster snarare än andra, se t ex tidigare diskussion här på Ekonomistas. Mitt resonemang säger dock att den dagen folk börjar operera sig själva är det hög tid att sänka patientavgifterna på sjukhusen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With:

Ekonomipriset 2010: Ett pris till arbetslöshetsforskning

2010-10-11 av 71 kommentarer

Christopher Pissarides

Dale Mortensen

Peter Diamond

Idag meddelades att ekonomipriset 2010 går till Peter Diamond, MIT, Dale Mortensen, Northwestern, och Christopher Pissarides, LSE. Det är ett pris med fokus på arbetsmarknadens funktionssätt och pristagarna är välkända och högt respekterade personer inom den nationalekonomiska forskningen.

Som priskommittén beskriver i sin motivering och även den populärvetenskapliga redogörelsen för priset, belönas forskarna ”för deras analys av marknader med sökfriktioner”. Med ”sökfriktioner” menas här alla de problem och störmoment (friktioner) som uppstår när arbetslösa söker efter jobb och arbetsgivare samtidigt söker efter personer att anställa. För att underlätta sökprocessen finns arbetsförmedlingar som hjälper till i matchningen av arbetslösa och arbetsgivare. Trots detta finns personer som ändå inte hittar jobb och arbetsgivare som inte fyller sina vakanser, vilket alltså beror på de sökfriktioner som pristagarna studerat. Den arbetslöshet som är resultatet av sökfriktioner brukar kallas ”friktionsarbetslöshet”.

Är priset politiskt? Nja, att det har stor relevans för arbetsmarknadspolitiken och är dessutom högaktuellt i Sverige står ganska klart. Exempelvis diskuteras frågan privata arbetsförmedlingar. En annan politisk fråga som pristagarnas sökmodeller lyfter fram är storleken på arbetslöshetsersättningen. Enligt teorin blir arbetslösa mindre intresserade av att ägna tid och kraft åt att söka efter nya jobb om de har hög ersättning som arbetslösa. En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.

En annan fråga som kan ställas är om priset är trivialt? I någon mening är det ju självklart att denna typ av friktioner präglar exempelvis arbetsmarknaden men det ska då betonas att det knappast var insikten om dessa friktioners existens som föranledde priset. Snarast har pristagarna lyckats skapa modeller som på ett användbart sätt kan ta hänsyn till friktionerna vilket gör att en mängd olika frågeställningar kan analyseras på ett systematiskt sätt. En till synes trivial insikt kan då leda till inte helt uppenbara slutsatser.

Marginal Revolution har bra sammanfattningar av pristagarnas forskning: Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides.

Länkar: DN1 2 3, SvD1 2 , SydSv, Afv, GP1 2 3, VA, DI.se1 2, SVT1 2, E24

Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: , , ,

Borg och Östros i Ekonomisk Debatt

2010-09-14 av 2 kommentarer

De som ännu tvekar inför valet kanske kan få vägledning av finansministerkandidaternas förmåga att analysera arbetsmarknaden i Ekonomisk Debatt, de svenska nationalekonomernas traditionella forum för spridning av forskningsresultat till en lite bredare läsekrets. En tid före valet 2006 presenterade Anders Borg den analys som ligger bakom de jobbskatteavdrag som införts under den gångna mandatperioden. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt har Thomas Östros kontrat med socialdemokraternas analys av sysselsättningspolitiken.

En kort, och kanske orättvis, sammanfattning av dessa texter är att Borg menar att ”full sysselsättning” ska uppnås genom att stärka incitamenten för låginkomsttagare att arbeta medan Östros menar att de som nu inte anställs till rådande löner antingen ska subventioneras eller göras mer produktiva (t ex genom utbildning, effektivare integrationspolitik eller bättre barnpassningsmöjligheter) så att en sammanpressad inkomstspridning kan bibehållas. För dem som finner Borgs och Östros skrifter allt för politiskt färgade rekommenderar jag i stället läsning av Assar Lindbecks översikt av ekonomernas försök att analysera hur finansministrar beter sig i praktiken, även denna publicerad i senaste numret av Ekonomisk Debatt.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips, Makro

Arbetsinkomst och arbetsutbud är inte samma sak

2010-09-03 av 48 kommentarer

Vi har på Ekonomistas skrivit en hel del om hur toppinkomsterna ökat under de senaste decennierna (se här, här, här och här). En populär förklaring till att exempelvis företagsledarnas inkomster ökat så kraftigt är att ägarstyrningsproblem gjort att de kunnat belöna sig själv ymnigt. Svagheten med denna förklaring är att det mesta tyder på att ägarstyrningen är betydligt bättre idag än förr.

En artikel av Austan Goolsbee från 2000 ger en liten fingervisning om vad som — åtminstone delvis — skulle kunna förklara utvecklingen. Han visar att företagsledare via aktieoptioner har stora möjligheter att kortsiktigt manipulera sina inkomster. Mer allmänt kan man säga att individer som tjänar mycket också har relativt stora möjligheter att påverka sina egna inkomster och sin egen arbetssituation. Inte minst förefaller möjligheterna till detta vara stora i den ytterst välavlönade finansiella sektorn.

Samtidigt är det inte kostnadsfritt att försöka driva upp sin egen lön — oavsett om detta sker via förhandling, byte av arbetsplats eller manipulation. Rimligen torde därför incitamenten för detta öka när maginalskatterna är låga. Det är därför intressant att de högsta marginalskatterna sjunkit markant runt om i världen parallellt med att toppinkomsterna ökat. I USA låg denna skatt på 91 procent (!) fram till 1964 medan vi i Sverige toppade kring 85 procent i början på 1980-talet.

En möjlighet är därför att sänkta marginalskatter gett högavlönade individer starkare incimatent att lägga sin energi på att roffa åt sig en större del en given kaka, snarare än att försöka göra denna kaka större. Om så är fallet är det inte självklart att arbetsinkomster är ett vettigt mått för att studera hur arbetsutbudet påverkas av skattesänkningar, vilket är det man i allmänhet gör. Det är därför möjligt att de stora utbudseffekter av sänkta skatter man finner bland höginkomstagare till viss del inte beror på en ökning av produktivt arbete.

I extremfallet skulle faktiskt en sänkning av skatten kunna minska det effektiva arbetsutbudet då energin läggs på att försöka påverka sin inkomst snarare än att jobba. I ett mindre extremt fall så kanske en akademiker som inte orkar ta betalt för en extern förläsning när marginalskatten är 80 procent faktiskt tar betalt när skatten ligger på 50 procent. Eftersom föreläsningen går av stapeln oavsett så har skattesänkningen bara resulterat i en runtskyffling av inkomster i systemet.

Nu är detta spekulationer men de skulle kunna förklara varför toppinkomsttagarnas andel av bruttolönerna tenderar att öka när marginalskatterna sjunker (vilket halva Ekonomistas finner i en artikel). Att andelen av nettolönerna skulle gå upp av en sådan förändring är uppenbart men att inkomstandelen även före skatt skulle öka är mindre självklart. Riktigt bra svar på om denna mekanism är viktig eller ej får vi emellertid inte förrän vi kan mäta arbetsutbudet på ett vettigt sätt. Frågan är om det någonsin kommer att hända.

Filed Under: Arbetsmarknad, Metod, Välfärd

Smittsamt barnafödande

2010-09-02 av 1 kommentar

Att få sin forskning uppmärksammad av the Economist är väldigt roligt oavsett hur meriterad man är. Därför är det med stor förtjusning som jag noterar att Uppsaladoktoranderna Lena Hensvik och Peter Nilssons artikel ”Businesses, buddies and babies: social ties and fertility at work” dyker upp på deras hemsida.

I artikeln som figurerar i the Economist visar de att sannolikheten för att en kvinna ska bli gravid ökar markant när en kollega på jobbet just fått barn. Effekterna är stora och motsvarar effekten av att sänka barnomsorgskostnader med 10 000 USD (baserat på estimat från en studie av Eva Mörk, (a.k.a. Ekonomistas Eva), Anna Sjögren och Helena Svaleryd).

Grattis!

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor
«Föregående sida
Nästa sida»