Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Ekonomistas drivs ideellt och vi har kommit överens om att inte göra reklam på vår sida. Jag skulle dock vilja göra ett litet avsteg från den principen och göra reklam för att Cykelringens realisation nu är över och att det därför finns möjlighet att göra ett riktigt klipp! Bilden till vänster är från förra veckans realisation, medan bilden till höger är från deras hemsida idag. Samtliga cyklar av nedanstående typ är tre kronor billigare nu när realisationen äntligen är över!
I en traditionell nationalekonomisk värld finns inget skäl för att ha en särskild konsumentlagstiftning — välinformerade och rationella konsumenter borde kunna sluta avtal på egen hand. I Sverige har vi dock ganska långtgående bestämmelser om allt från reapriser till bytesrätt. Ett sätt att motivera dessa är vi alla är lite dumma och 
lata ibland och att det då kan vara skönt med en lagstiftning som skyddar oss. Vi kan dock inte alltid räkna med att regelverket fungerar, vilket Cykelringens senaste kampanj visar med all tänkbar tydlighet.
De flesta av oss blir köpglada när det är rea. Cykelringens pågående kampanj lockade både mig och några av Veckorevyns Ebba von Sydow:s läsare. Kampanjen lovar 50 till 70 procents rabatt på alla cyklar i sortimentet. Problemet är bara att kampanjen till största delen är bluff och enligt min ringa kunskap om ämnet dessutom ett flagrant lagbrott. Det Cykelringen ägnar sig åt är att föga diskret höja de ordinarie priserna inför kampanjen — både på Internet och i butikerna.
I en del fall får Cykelringens ”realisationer” (detta är inte första gången!) den absurda konsekvensen att en cykel kan bli dyrare när den säljs till halva priset. Bilden till vänster nedan sparades av Google:s sökmotor den 19:e maj 2008. Då kostade cykeln ”Mirage Classic dam 06” 2795 kronor till ordinarie pris. På Cykelringens hemsida idag (2/6) kostade samma cykel 2998 kronor, men då till halva priset! Passa på och köp innan cykeln blir 200 kronor billigare!
Lästips: För några veckor sedan recenserade jag boken Nudge här på Ekonomistas som handlar om den nya syn på människan som börjar ta form i nationalekonomi och vilka politiska konsekvenser detta har.
Uppdatering 15:00 3/6: Cykelringen verkar nu ha tagit bort cykeln på bilden från sin hemsida. Däremot har de förmodligen inte tänkt på att Kungliga Biblioteket regelbundet gör en kopia på alla svenska webbsidor, så den som har tid och lust kan gå dit och samla ”bevismaterial”.
Eftersom alla goda ting är tre, skriver jag en tredje rapport från Lund trots att jag redan kommit tillbaka därifrån. Under resan hem från Lund ägnade jag och mitt ressällskap oss åt att översätta nationalekonomisk terminologi till svenska. Detta aktualiserades redan i fredagens inlägg då det handlade om nominal illusion, som jag med viss osäkerhet valde att översätta till monetär illusion.
I en del fall är det här ganska enkelt att hitta svenska översättningar: behavioral economics blir beteendeekonomi (just det, med sammanlagt fem ”e”) och neuroeconomics blir neuroekonomi. För en del andra begrepp är det lite svårare. Bootstrapping översätts kanske mest direkt med stövelstroppslyftning, logit quantal response equilibrium blir logistisk brussvarsjämvikt och experience weighted attraction learning blir erfarenhetsviktad attraktionsinlärning. Av en vän på SOFI har jag lärt mig att datamining är detsamma som att okynnesregregera.
För lite äldre nationalekonomiska begrepp finns ofta bra svenska översättningar. Det är dock en del begrepp som är svåröversatta. Delspelsperfektion känns till exempel en smula otympligt. Belief är inte helt lätt att översätta — varken övertygelse, uppfattning eller trosuppfatttning känns riktigt rätt, åtminstone inte i spelteoretiska sammanhang. Nationalekonomin är full av tradeoffs, men avvägning fångar inte riktigt begreppets essens.
Vi på Ekonomistas försöker göra vårt bästa för att vårda svensk nationalekonomisk terminologi, men det är inte alltid helt lätt…
Det verkar som en oberoende riksbank med ett tydligt inflationsmål är en bra idé. Däremot diskuteras inte särskilt ofta hur högt inflationsmålet ska v
ara. Det intryck jag fått från ekonomer som kan mer än jag om detta är att det nuvarande inflationsmålet är ganska godtyckligt satt. Alltför hög inflation är förstås inte bra, men för låg är inte heller bra, och kompromissen råkade bli två procent. Ett något oväntat stöd (nåväl, det är ju fredag eftermiddag) för hög inflation dök idag upp på Arne Ryde-konferensen om neuroekonomi som jag (liksom Dr. Bergh) varit med på. Det är Armin Falk som gjort ett experiment om monetär illusion, d.v.s. att människor luras av nominella prisförändringar som inte påverkar de reella priserna. I en ännu opublicerad studie visar Armin Falk att hjärnans belöningscentra aktiveras i större utsträckning när samma reala inkomst är högre i nominella termer (vilket bilden till vänster visar). Om nu högre inflation gör oss lyckligare kanske det är dags att justera upp inflationsmålet lite grann?
I dag är jag på utflykt i Lund. Det är Arne Ryde-stiftelsen som anordnar en konferens om neuroekonomi. Arrangörerna har lyckats locka en rad högt ansedda nationalekonomer, bland annat Colin Camerer och Ernst Fehr, för att diskutera de senaste neuroekonomiska rönen. Mitt intryck än så länge har dock präglats av meningslöst akademiskt revirtänkande, nämligen huruvida neuroekonomi skall betraktas som nationalekonomi.
De främsta kritikerna av neuroekonomi är teoretikerna Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfer (tillsammans med Glenn Harrison och Ariel Rubinstein). I ett nyligen publicerat bokkapitel argumenterar de för att nationalekonomer inte behöver bry sig om neuroekonomisk forskning. Nationalekonomi handlar enligt dem om människors val, inte om vilka psykologiska och neurologiska mekanismer som ligger bakom dessa val. Detta är förstås helt galet. Den första anledningen är en sorts Lucas-kritik — en modell som inte bygger på underliggande mekanismer kan funka bra i ett sammanhang, men kan ge felaktiga förutsägelser när förutsättningarna ändras (en del neuroekonomer pratar om micro-micro foundations). Den andra anledningen är att vi förstås inte bara är intresserad av vilka val människor gör, utan också av människors välfärd (t.ex. i vilken utsträckning våra val är misstag).
Neuroekonomi är än så länge i sin linda. Verktygen för att se in i det mänskliga psyket är än så länge väldigt trubbiga. Men det är ingen ursäkt för att inte försöka ta reda på hur den mänskliga hjärnan fungerar. Colin Camerer avslutade sin föreläsning idag med att påpeka att nationalekonomer såsom Edgeworth och Fisher önskade att det fanns ett sätt att se in i hjärnan långt innan magnetröntgen hade uppfunnits, medan teoretiker såsom Gul och Pesendorfer inte tycker att vi ska använda magnetröntgen och andra verktyg när de nu finns tillgängliga.
I fredags besökte Harvardprofessorn Roland Fryer Handelshögskolan och jag hade förmånen att träffa 
honom under ett par timmar. Det var längesen jag träffade en så inspirerande person. Roland Fryer är en amerikansk ekonom som växt upp under väldigt fattiga förhållanden (läs mer om Rolands bakgrund i Freakonomics eller New York Times artikel). Tack vare hårt arbete och begåvning lyckades han disputera i nationalekonomi i Chicago och få ett jobb på Harvard vid 25 års ålder. Nu ska han snart fylla 31, men fick redan förra året en professur på Harvard. Hans forskning drivs i första hand av en vilja att komma till rätta med fattigdom och diskriminering i USA. Men han ger sig an dessa problem förutsättningslöst och har inte några förutbestämda svar. Det är sådana forskare vi skulle behöva ha fler av i Sverige.
En av hans kanske mest intressanta uppsatser handlar om social kategorisering. Tillsammans med Matthew O. Jackson argumenterar han för att det finns en övre gräns för hur många kategorier vi kan hantera och att vi därför måste hushålla med de kategoriseringar vi gör. Ju mer vi har att göra med en viss företeelse, desto mer finfördelade kategorier har vi för den företeelsen — en smålänning kanske skiljer på skåningar och västgötar men drar perser och araber över samma kam, medan uppretade demonstranter i Syrien inte skiljer på danskar och svenskar.
Han har också studerat fenomenet ”acting white” både teoretiskt och empiriskt. ”Acting white” brukar användas som benämning för nedlåtande attityder bland vissa minoritetsgrupper mot dem i gruppen som är framgångsrika. Till exempel har han visat att vita högstadieelever blir mer populära ju högre betyg de får, medan svarta elever blir mindre populära om de får alltför bra betyg. Tillsammans med Stephen Levitt har han försökt visa att intelligensskillnader mellan afroamerikaner och vita inte har genetiska orsaker, men tyvärr har de inte riktigt lyckas leda saken helt i bevis (vilket sista meningen i abstract antyder). I fredags presenterade han en annan uppsats med Stephen Levitt som handlar om Ku Klux Klan och försöker visa att den andra vågen av Ku Klux Klan snarare ska betraktas som ett relativt harmlöst pyramidspel än en terrororganisation. Just nu håller han på att genomföra ett experiment i fattiga områden i New York där skolbarn får en liten summa pengar om de presterar bra i skolan.
Sverige skull må bra av att ha någon som Roland Fryer som förutsättningslöst skulle kunna analysera våra problem med diskriminering och integration. Masoud Kamalis integrationsutredning härom året var ett lågvattenmärke för hur dålig svensk integrationsforskning kan vara (se min kommentar till mitt inlägg om diskriminering för en av dess brister). Det är exempelvis oerhört svårt att få tillstånd för att forska om förhållanden bland olika minoritetsgrupper i Sverige. Till exempel skulle det förmodligen inte gå att få tillstånd att göra en studie om sambandet mellan konflikter i ursprungslandet och våldsbrottslighet i Sverige (liksom den om fotbollsvåld som jag tidigare tagit upp här på Ekonomistas). Ett undantag är BRÅ:s rapport om svenskars och invandrargruppers brottslighet, men det vara bara en kortfattad rapport — något seriös forskning om detta pågår så vitt jag vet inte.
Tendentiös forskning och beslutsfattande utan ordentligt faktaunderlag kan ofta vara farligt. Däremot är seriös forskning väldigt sällan det. Såsom David Hume en gång påpekade går det inte att härleda ett bör från ett är.
Nationalekonomer föreslår ofta lösningar på problem utan att fundera särskilt mycket över huruvida det skulle gå att få politiskt stöd för genomföra dem, vilket skiljer oss från statsvetare. När det gäller många politiska frågor är det dock ganska lätt att förstå varför vissa åtgärder inte vidtas. Till exempel avregleras inte hyresmarknaden mycket på grund av en stark hyresgästförening, fastighetsskatten var impopulär eftersom den beskattade en tillgång snarare än dess avkastning, globala klimatavtal kommer inte till stånd på grund av varje land vill åta sig så lite som möjligt och fritidsbåtsfolket behandlas med silkesvantar på grund av den starka förankringen i den övre medelklassen (nu senast lyckades man få regeringen att riva upp beslutet om en tillfällig stängning av Danviksstullsbron i Stockholm).
När det gäller jämställdhet är det dock lite mer komplicerat. Under 1900-talet har svenska män givit upp mängder av privilegier till förmån för kvinnor (se JämO:s sammanfattning om du inte är övertygad). Frågan är varför? Efter att kvinnor fick rösträtt är det lättare förstå, men varför gavs kvinnor rösträtt och hur förklarar vi reformer som gynnande kvinnor innan dess? En ny NBER-uppsats pekar ut ett skäl som kan ha varit mycket viktigt: män ger i från sig makt eftersom hälften av deras barn är döttrar. Därför blir jämställdhetsreformer en avvägning mellan kort och lång sikt. På kort sikt drabbar det männen, men på lite längre sikt gynnar det deras döttrar. Möjligheten att stärka kvinnors rättigheter beror därför på hur män gör denna avvägning, vilket i uppsatsen bland annat antas bero på samhällets krav på utbildning.
I dagens Sverige är nog inte den här typen av avvägningar inte längre särskilt viktiga. Idag har majoriteten av män och kvinnor lyckligtvis accepterat att jämställdhet är ett viktigt politiskt mål. Det därför stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser verkar vara ganska starkt (trots att det eventuellt minskar lönsamheten).
Det finns dock en jämställdhetsåtgärd som jag inte har något bra svar på varför den inte har genomförts.
När ett gift par skiljer sig delas alla tillgångar lika — förutom deras pensionstillgångar. I dag sparar man i allt större utsträckning själv till sin egen pension och det rimligaste är att detta liksom allt annat sparande delas lika vid skilsmässa (om man inte genom äktenskapsförord bestämt något annat). Nuvarande system drabbar förstås kvinnor mer eftersom de i större utsträckning (löne)arbetar deltid. Det finns många, framförallt kvinnor, som sett fram emot att få en guldkantad tillvaro på ålderns höst, men som på grund av skilsmässa kan få leva ensamma med väldigt låg pension. Jag kan inte riktigt se vilka som skulle motsätta sig en sådan reform av äktenskapslagstiftningen — den borde kunna stödjas av partier från höger till vänster, men har så vitt jag vet finns inga planer på att genomföra en sådan reform. Någon av Ekonomistas läsare kanske vet bättre?
På debattsidan i Dagens Nyheter redovisas idag en undersökning som visar att svenskarna upplever att diskriminering är väldigt vanligt och att de inte tycker att tillräckligt mycket görs för att komma till rätta med det. Men vilka åtgärder är egentligen mest effektiva för att komma till rätta med diskriminering? Svaret beror till stor del vad man tror att diskrimineringen beror på.
Låt oss uppehålla oss vid ett enkelt exempel. I New York sägs det att svarta har mycket svårare att vinka in en taxi på gatan än vita amerikaner, i synnerhet under kvällar och nätter. Vad är anledningen till att taxichaufförerna stannar i mindre utsträckning för svarta? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar.
Det finns säkerligen fler sätt att se på diskriminering, men troligtvis är den underliggande förklaringen olika i olika sammanhang. Det är därför inte helt lätt att leverera generella politiska lösningar för att minska diskrimineringen.
Det har i en rad inlägg här på Ekonomistas diskuterats huruvida vi jobbar för mycket och fokus har framförallt legat på att statusjämförelser kan göra att vi hetsar varandra att jobba för mycket. Men nationalekonomerna Daniel Hamermesh och Joel Slemrod hävdar i en färsk artikel i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy att en del av oss jobbar mer än vi vill av en annan anledning (vilket förvisso kan kännas främmande en måndag morgon). En del av oss blir arbetsnarkomaner — något som verkar gälla artikelförfattarna själva eftersom de givit artikeln titeln ”The Economics of Workaholism: We Should Not Have Worked on This Paper”.
Till skillnad från annat som är beroendeframkallande är det framförallt rika och välutbildade som verkar riskera att bli arbetsnarkomaner. Arbetsnarkomani är därför lite av ett lyxproblem. Det finns arbetslösa och deltidsanställda som inget hellre vill än att jobba mer, liksom många som jobbat deltid säkerligen ångrar sig på ålderns höst när pensionen blir snål.
Varför skulle det då vara beroendeframkallande att arbeta? I en del arbeten kan det förstås vara så att arbetet blir roligare och intressantare ju mer man arbetar. Man kan också tänka sig att hårt arbete gör att man glömmer bort att utveckla sina fritidsintressen och därför roas av dem i mindre utsträckning.
Att mer arbete idag gör att man gillar sitt arbete mer i morgon är i sig inget problem. Liksom Gary Beckers rationella och framåtblickande rökare och alkoholister så skulle arbetsnarkomaner förutse sina förändrade preferenser och anpassa sig redan idag. I praktiken är det nog dock många av oss som inte lyckas förutse framtida förändringar i preferenser. Arbetsnarkomani kan ju också påverka andra familjemedlemmar som kanske hade än mindre möjlighet att förutse vad som skulle hända.
Hamermesh och Slemrods artikel går i huvudsak ut på att diskutera hur vi empiriskt kan studera om arbete är beroendeframkallande. Det traditionella sättet för nationalekonomer att undersöka om något är beroendeframkallande är att studera reaktioner på prisförändringar. För en vara som är beroendeframkallande gäller till exempel att ett högre pris imorgon borde leda till lägre konsumtion redan idag för att anpassa sig till morgondagens högre pris. Problemet med arbete är att priset inte är givet — lönen bestäms till stor del av arbetstagarens produktivitet (vilken mycket väl kan förändras över tid).
Det krävs alltså andra metoder för att ta reda på om arbete är beroendeframkallande. Hamermesh och Slemrod visar bland annat att rika och välutbildade systematiskt tenderar att ta ut pensioneringen senare än de själva avsett, vilket skulle kunna tolkas som att de inte förutsett hur mycket de uppskattar sitt arbete. Artikelförfattarna diskuterar också en del andra indikationer på att arbete kan vara beroendeframkallande, men de kan inte slutgiltigt bevisa det. (Men lika lite finns det några bevis för att arbete inte är det.)
Ett annat tecken på att arbete är beroendeframkallande är att det förmodligen är väldigt få som på ålderns höst hävdar att de spenderade för mycket tid med barnen när de växte upp och det är nog få som jobbat heltid eller mer hela sitt liv som ångrar att de jobbat för lite.
Liksom Hamermesh och Slemrod ser jag fram emot mycket ny och spännande nationalekonomisk forskning om beroendeframkallande arbete. Kanske är det någon av Ekonomistas läsare som vågar ta sig an denna utmaning?
På senare år har nationalekonomer börjat att fästa allt större vikt vid kulturella förklaringsfaktorer. Det finns åtminstone två problem med den typen av förklaringar. För det första är ”kultur” ofta ett ganska luddigt begrepp och det är ofta oklart vad som egentligen avses. För det andra är det ofta mycket svårt att empiriskt belägga kulturella förklaringar — det är lätt att hitta korrelationer, men svårt att påvisa kausalitet. En ny NBER-uppsats tar ett lite annorlunda grepp på den här frågan. De har studerat europeisk fotboll och visar att antalet gula kort en spelare fått är relaterat till hur många år av inbördeskrig deras hemland har erfarit. Den rimligaste förklaringen till detta samband är en kulturell förklaring — att växa upp i ett land med mycket våld kan leda till mer våldsamt beteende i andra sammanhang. Inte så konstigt egentligen, men ganska politiskt kontroversiellt (eller?).
(Genetiska förklaringsfaktorer är uteslutna i detta sammanhang — det är bara antalet år av krig under uppväxtåren som spelar roll, inte hur mycket krig det varit innan dess.)
Ekonomistas 
Senaste kommentarer