Hyresrätten – en bättre lösning

Idag gick remisstiden ut för utredningen om allmännyttans framtid. Utredningen är märklig eftersom den inte berör de centrala frågor om effektivitet och fördelning som vi vanliga dödliga anser vara kärnan i diskussionen om hyresregleringen (se här och här). I stället valde regeringen att ge utredaren uppdraget att helt betrakta problemet ur ett juridisk perspektiv.

Som man frågar får man svar. Utredningens förslag om en gradvis höjning av hyrorna på de platser där det finns ett efterfrågeöverskott kommer ganska snabbt att avskaffa köerna på bostadsmarknaden. Det är i sig bra men förslaget struntar i att enorma värden kommer att föras över från hyresgäster till fastighetsägare. Hyresgäster som köat, fjäskat, bytt och betalat sig till de värden en reglerad hyra för med sig kommer inte att kompenseras. Utan att lyfta ett finger kommer miljardbelopp att regna över hyresvärdarna. Förslaget har alltså en mycket tveksam fördelningsprofil.

Och det helt i onödan. En bättre väg till samma slutliga hyresnivå vore att hyressättningen släpps fri vid kontraktsöverlåtelser. Alternativt Än bättre skulle hyresvärden ges möjlighet att köpa loss hyresgästen ur det reglerade kontraktet. Mot en kompensation på, säg, 300 000 kronor, så blir det fri hyressättning på lägenheten. Den exakta summan förhandlas fram mellan gäst och värd för att på så sätt fördela värdena mellan båda parter.

Även den som är i grunden positivt inställd till marknadshyror har ingen anledning att välja utredarens förslag. Det finns bättre vägar dit.

DN, AB, Nonicoclolasos, Heidbrink, Hyresgästföreningen, Magnus Andersson

Hemlig Världsbanksrapport släppt

Andreas, trogen Ekonomistas-läsare, uppmärksammar oss på att den hemliga Världsbanksrapport som diskuterades i somras nu är släppt. Den minnesgode erinrar sig att rapporten hävdar att satsningen på biobränslen är den överlägset viktigaste orsaken till stigande matpriser. Efter att ha skummat rapporten kan jag bara säga att jag inte är kapabel att bedöma dess slutsatser. Kanske någon annan känner sig manad?

Därför är kvinnor mer vänster

Debatten om varför kvinnor är mer vänster än män blossar upp med jämna mellanrum. Eftersom det spekuleras så vilt är det kanske bäst att komma med ett svar på frågan. Kvinnor är mer vänster därför att de i högre grad än män är beroende av den offentliga sektorn för sin försörjning. Dessutom tjänar de mindre vilket brukar vara en bra indikator på vem som röstar vänster.

Kan jag belägga detta påstående? Nja, eftersom vi har rösthemlighet är det naturligtvis omöjligt. Men med hjälp av exit-poll data som ligger på datorn går det att testa om kvinnor är mer vänster (röstar på s, v eller mp) än män.

Till höger ser vi resultatet. Den råa skillnaden är ca 6 procent. När man tar hänsyn till att kvinnor i större utsträckning arbetar i kommunal sektor krymper den till 2 procent. När fler förklaringsvariabler läggs till minskar skillnaden för att slutligen försvinna.

Så enkelt var det. Kvinnor och män röstar inte olika om man tar hänsyn till var i samhället de befinner sig. Den riktigt intressanta frågan är varför så mycket energi läggs på att spekulera kring något som är så lättförklarat? Någon valforskare måste ju gjort denna upptäckt för länge sedan.

Inte bara konsumtion som driver oss

Att vi bryr oss om vår relativa konsumtionsnivå snarare än hur mycket vi konsumerar absolut sett hör till de viktigare bidragen från den beteendeveteskapliga skolan. Det finns dock en utbredd skepsis mot denna förklaringsmodells värde.

I den briljanta lilla boken Falling behind visar Robert Frank med pedagogiska resonemang och empiriska studier att fenomenet är att ta på allvar (budskapet sammanfattas här). I många fall är den subjektiva upplevelsen av viss konsumtion knuten till varans relativa kvalitet, eller dess status. Även om min Peugeot objektivt sett är en bättre bil, slog nog känslan av att 1962 kryssa runt i stans första Volvo P1800 vad jag upplever under en tur till ICA Maxi.

I andra fall är dilemmat än tydligare: alla kan inte bo nära den bästa skolan.

rik_vs_fattig

Jakten på det relativt bästa gör enligt Frank (och andra) att vi hamnar i en konsumtionskapplöpning som alla skulle må bra av att bryta. Vi skulle då kunna konsumera mer av sånt med lågt statusvärde men med stort absolut konsumtionsvärde. Som fritid.

Att vi bryr oss om vår position relativt andra är svårt att förneka och Frank drar intressanta politiska implikationer ur denna insikt. Min invändning är i stället att denna litteratur inte tar de beteendeveteskapliga insikterna på tillräckligt allvar. Den fokuserar alltför mycket på konsumtion som statusbärare och hamnar därför alltför lätt i slutsatsen att progressiv beskattning skulle hantera problemen.

Men är det verkligen den status konsumtion kan skänka som driver oss att arbeta hårt och välja bort fritid?

Är det inte snarare så att de allra flesta av oss vill vara duktiga på det vi arbetar med. För en del är det viktigt att vara allra bäst. En (förhoppningsvis) liten grupp arbetar enkom för brödfödan. Den stora gruppen i mitten tävlar inte men har heller ingen lust att maska. Man vill göra ett bra jobb som känns viktigt, lära sig något nytt ibland och dra sitt strå till stacken. Det ger mening åt tillvaron, en position i gruppen och respekt hos chefen. Som bland andra Tore Ellingsen diskuterat kommer lönescheman som bortser från denna typ av aspekter sannolikt att misslyckas.

Denna strävan efter att vara duktig och utvecklas ger avkastning i plånboken, främst då den kollektivt gör oss mer produktiva. Man köper då lite dyrare fredagsvin och kanske en julresa till Thailand. Men det var inte utsikten om dessa fröjder som fick oss att arbeta hårt, det var omsorgen om positionen i arbetsgemenskapen. Likaså är kanske inte den stora kostnaden av att jobba deltid den lön man försakar utan känslan av att inte längre riktigt räknas.

Men detta är bara spekulationer. Kanske är min lutherska själ ensam i sin längtan efter jobbrelaterad bekräftelse. Eller så är det ingen slump att Financial Times helgbilaga heter How to spend it. Om vi nu jobbade för att konsumera vore det ju inte en fråga som behövde besvaras.

26-faldig ökning av andelen toppstudenter

Betygsinflation är ett kärt samtalsämne men frågan är om den verkligen är ett problem? Faktum är att om man undersöker medelbetygen i gymnasiet så verkar inflationen stannat av de senaste åren. Som figuren visar döljer emellertid detta att andelen gymnasister som går ut med absoluta toppbetyg, 20,0 i snitt, 26-faldigats på tio år. Inget tyder på att ökningen beror på ökade kunskaper, inte heller verkar det finnas en klar strategi för hur inflationen ska motverkas.

topp_och_medelbetyg

Att gå ut gymnasiet med 20,0 i snitt är svårt. Under det nya betygssystemets första år lyckades också en försvinnande liten andel gymnasister med detta. År 2006 hade andelen börjat närma sig en procent (0.71 för att vara exakt) och inget tyder på att ökningen bedarrat.

Detta är naturligtvis problematiskt. Betygen blir trubbigare som urvalsinstrument till högskolan och likvärdigheten sätts ur spel då äldre studenter får svårt att konkurrera med yngre. Detta skulle kunna motverkas genom att minska andelen betygsantagna eller varför inte genom att låta högskolorna själva få bestämma urvalsinstrument (se här och här).

Ett kanske än värre problem är att slappa betygskriterier faktiskt gör att eleverna lär sig mindre (se här). Elever är strateger och varför läsa mer när ett MVG redan är fixat? Eftersom betygsinflationen främst finns bland  högpresterande elever är det måhända ingen slump att det är avsaknaden av toppresterare utmärker Sverige i PISA-jämförelserna.

Forskning från både Sverige och Norge tyder på att konkurrensen om elever är en bidragande orsak till denna utveckling. Eftersom både privata och kommunala skolor behöver elever är detta inte primärt ett friskoleproblem, utan ett skolvalsproblem. De nationella prov som skulle kunna fungera som en nödvändig återhållande kraft i den konkurrensutsatta skolan fungerar inte då de bara ges för vissa enstaka kurser (se mer här).

Gymnasieutredningen verkar inte ha några klara idéer om hur utvecklingen ska stävjas (ordet ”betygsinflation” nämns en gång på 692 sidor). En väg vore att ersätta kursbetygen med ett slutbetyg i varje ämne. Detta  möjliggör en tydligare koppling mellan resultaten på nationella prov och slutbetygen. Den vägen vill utredningen inte gå och det tveksamma motivet är att det skulle vara komplicerat i yrkesförberedande ämnen.

Det är bara att hoppas att regeringen kör över gymnasieutredningens förslag och dessutom ser över betygens roll i högskoleantagningen. För även om det fria skolvalet fört mycket gott med sig måste väl någon i ansvarig ställning anse att konkurrensutsatt myndighetsutövning är ett problem som måste hanteras.

Mer spekulation, tack!

Matpriserna verkar vara på väg ner igen. Förvånas därför inte om rapporterna om hungerkravaller snart ersätts av reportage om fattiga jordbrukares svåra belägenhet. För så är det: höga matpriser drabbar konsumenter, låga drabbar producenter (vilket lyfts fram här, här, här och här). Stora prisvariationer drabbar däremot alla och är — faktiskt — något som kan motverkas av ökad spekulation.

cows

Instabila priser skapar inte bara stora variationer i inkomster för både producenter och konsumenter. De gör dessutom investeringar i ökad produktion mer riskabla. Aktieägare med goda möjligheter att sprida risker kan hantera detta, men det är betydligt svårare för världens alla småbönder utan tillgång till fungerade kreditmarknader (läs gärna vad Esther Duflo har att säga om detta).

Under våren nämndes ofta spekulation som en bidragande orsak till de höga matpriserna (ex här, här och här). För att spekulation ska driva upp priserna krävs emellertid att man bygger upp lager av mat i dag, med förhoppningen att kunna sälja till ännu högre priser i morgon. Eftersom lagren av mat istället tömdes var detta knappast vad som hände. Tvärtom kan man säga att gårdagens spekulation medelst stora lager hjälpte till att hålla nere vårens matpriser. Om det inte funnits lager att tömma hade priserna blivit ännu högre.

Spekulation innebär att förväntningarna om den framtida utvecklingen påverkar förhållanden redan i dagsläget. Det är bra eftersom både produktion och konsumtion ges mer tid att anpassa sig. Även om det enbart är förväntningar som driver upp matpriserna får bönderna incitament att öka produktionen. Eftersom produktionskostnaderna inte ökat stiger vinsterna, vilket dessutom möjliggör de investeringar som krävs. Spekulation kan därför jämna ut priserna över tid, i varje fall om förväntningarna är välgrundade.

Egentligen är detta inga nya insikter. Redan i första mosebok gav mästerspekulanten Josef farao rådet att samla i ladorna under de sju feta åren. Dagens finansiella whiz-kids kan nog sprida riskerna på ett än mer sofistikerat sätt.

Allt snabbare hyressänkningar

Dagens Nyheter konstaterar att hyreshöjningarna i allmännyttan varit rejäla. Hela 2,38 procent mot fjolårets 1,64. Eftersom inflationen ligger kring fyra procent innebär detta emellertid att hyresgästerna fått en real hyressäkning på ca 1,5 procent. Förra året låg inflationen på 2,2 procent så då stannade den reala sänkningen på dryga halvprocenten.

Fortsätter det så här kanske det snart blir gratis att bo i hyresrätt.

(Tipstack till Johan A)

Lärarfackens misslyckade strategi

Läraryrkets status har fallit rejält vilket inte minst avspeglar sig i de låga löner som diskuterats tidigare. En förklaring till denna utveckling står paradoxalt nog att finna i lärarfackens hårdnackade motstånd mot obehöriga lärare. Genom att de obehöriga lärarna förvägrats samma villkor som behöriga har de nämligen även gjorts förhållandevis attraktiva för arbetsgivarna.

Sedan länge är det exempelvis oförenligt med skollagen att ge obehöriga lärare fast anställning, däremot är det ok att ha dem anställda utan trygghet. Detta skapar ett guldläge för rektorerna som kan ha obehöriga lärarare anställda under terminerna och sedan låta dem gå på a-kassa under loven. Naturligtvis kan detta öka personalomsättningen men budgeten blir lättare att hålla och det kan bli pengar över till annat. Någon hjälp från facket att driva frågan om fast anställning lär en obehörig knappast få.

Av någon anledning tycks lärarfackens ledningar missat grundkursen i fackföreningskunskap: för att förbättra medlemmarnas villkor bör man begränsa efterfrågan på de grupper man inte företräder. I väntan på ett totalstopp för obehöriga lärare görs detta bäst genom att kräva samma villkor för alla. Finns det någon grupp man vill hålla borta från yrket, då är det smartast att kräva ännu mer för deras räkning. Andra delar av fackföreningsrörelsen har insett detta sedan länge och när importen av finländsk arbetskraft sköt i höjden under början av 1970-talet infördes regler om språkundervisning på betald arbetstid (Svenskundervisningslagen, 1972:650). De höjda kostnaderna för finska arbetare gjorde dem mindre attraktiva och invandringen från Finland minskade (en parallell finns i hur LO vill hantera illegal arbetskraft).

Lärarfacken borde naturligtvis agerat på motsvarande sätt och krävt betald vidareutbildning för obehöriga lärare. I övrigt borde facken insisterat på likvärdiga anställningsvillkor och välkomnat de obehöriga som fullvärdiga kollegor. På så sätt hade man vridit arbetsgivarnas kostnader till de behöriga lärarnas fördel och vi hade sett betydligt färre obehöriga lärare på de svenska skolorna.

Sedan är det en annan femma om det varit bra för eleverna (mer om det här och här).

De lärare vi förtjänar

I dagens Studie Ett rapporterades (ljudlänk) om papperslösas situation på arbetsmarknaden. Enligt reportaget ligger den avtalsenliga minimilönen för en städare på 101 kronor i timmen, vilket många papperslösa inte når upp till. Inte för att förringa de papperslösas situation, men det gör inte vissa behöriga gymnasielärare heller.

Efter avslutad lärarutbildning erbjöds för ett slag sedan en till mig närstående person jobb som timvikare på en gymnasieskola. Hon som ringde lät lite besvärad när hon framförde att timlönen låg på 95 kronor.

Nu kan det naturligtvis vara så att det är bra att skrämma bort intelligenta och duktiga personer från läraryrket. Det finns trots allt ingen forskning som visar på ett samband mellan några särskilda läraregenskaper och elevernas studieprestationer. Det kan helt enkelt vara så att de duktigaste inte bör bli lärare då de gör större nytta på någon annan position i samhället.

Men att denna position skulle vara som städare, det var en nyhet.

Uppdatering: Trots de usla lönerna visar det sig att våra riksdagsledamöter gärna skulle bli lärare och yrket ligger i topp i en undersökning om vilket drömyrke våra folkvalda har (länktips av Erik). Även om man är lite skeptisk till svaren i en sådan undersökning vore det ju kul om det vore sant. Att få in lite gamla riksdagsledamöter i skolan skulle säkert vara ett lyft för samhällsundervisningen, om nu inte de behörighetsregler regeringen föreslagit sätter stopp för sådana planer.

Dystert, men vi klarar oss nog

För den som vill ha pengar över till annat än vård av den åldrande föräldragenerationen är Klevmarken och Lindgrens artikel i DN häromdagen dyster läsning. En tredubbling av sjukvårdskostnaderna är enligt deras modell vad vi har att vänta oss. Ovanpå detta kommer ökade kostnader för äldreomsorgen.

Det finns en del uppenbara invändningar mot dessa resultat. Exempelvis är det knappast troligt att ambitionsnivån i vården förblir densamma oavsett hur mycket detta kostar. Vårdbehovet är trots allt glidande och inte ens sjukliga förtiotalister kan undvika att rätta mun efter matsäck.

Men denna invändning är nog både billig och lite orättvis — Klevmarken och Lindgren skulle säkert hålla med. Intressantare är de forskningsresultat som tyder på att sjukvårdskostnaderna inte alls stiger när befolkningen åldras. Anledningen är att vi inte behöver vård under längre tid bara för att vi blir äldre. Snarare verkar de stora kostnaderna uppstå i samband med att man dör. Zweifel, Felder och Werblow sammanfattar en artikel på temat med orden:

Analysing health care expenditure of deceased persons, we showed that age is insignificant if proximity to death is controlled for. Thus, we argued that population ageing per se will not have a significant impact on future health care expenditure. […] a naive estimation that does not control for proximity to death will grossly overestimate the effect of population ageing on aggregate health care expenditure.

Eftersom stora årskullar närmar sig livets slutfas lär kostnaderna stiga även om man tar hänsyn till dessa aspekter, men någon tredubbling blir det knappast. Denna kostnadsökning är för övrigt inte permanent utan sjunker när det är de små femtiotalistgenerationernas tur att möta sina skapare.

Trots det är det svårt att inte hålla med Klevmarken och Lindgren om att mer pengar kommer att behövas. Eftersom både regering och opposition verkar överens om att förtiotalisternas bostadsförmögenheter inte ska beskattas är det troligt att ökad egenfinansiering av vård och omsorg blir lösningen. När folk sent omsider inser att de inte sparat nog för att bekosta åldringsvården lär dessutom pensionsåldern krypa uppåt.

Så vi klarar oss nog ändå.

(Tack till Erik för referens)