Ansvarslöst av Folkpartiet

En av de stora utmaningar vi står inför är hur den offentliga sektorn ska ha råd med sina långsiktiga åtaganden. Vården blir allt dyrare, dels på grund av den teknologiska utvecklingen, dels på grund av demografiska förändringar. Ovanpå detta ska stora kullar med pensionärer försörjas och äldrevården kommer att blir dyrare. Dessutom borde skolklasserna bli mindre, liksom dagisgrupperna. Eftersom utrymmet för skattehöjningar är begränsat är det en underdrift att säga att den offentliga sektorn står inför allvarliga försörjningsproblem.

Medan seriösa debattörer funderar kring höjd pensionsålder, ökad avgiftsfinansiering och hårdare prioriteringar i den offentliga sektorn kastar Folkpartiledaren fram förslaget att staten ska betala för folks privata städning. I stället för att peka på nödvändiga gränser för den offentliga sektorns åtaganden öppnar alltså Jan Björklund upp för en helt ny form av gränslöshet. Detta kan bara karakteriseras som ansvarslöst.

Comments

  1. Eva Selin Lindgren says:

    Jag håller med Jonas Vlachos om att förslaget är dåligt. Man bör nog se Björklunds utspel som ett i raden av FPs alltmer populistiska förslag. Det finns starka krav från pensionärsorganisationerna att i stället upprätthålla en någorlunda hållbar ekonomi för de äldre. Vill FP svika pensionärerna?

    Avdrag för hushållsnära tjänster (RUT) liksom ROT avdrag finns redan till stöd för bl a barnfamiljer och är bättre för att de är mer generellt utformade. FPs nya förslag leder till mer kontroll och byråkrati.

    I valet mellan att minska antalet barn i dagisgrupper och skolklasser och att införa större RUT-avdrag för hushållstjänster tror jag att de flesta barnfamiljer hellre vill ha mindre grupper för att alla barn skall bli sedda och hörda av vård- och skolpersonalen. Skolan är ju FPs område i regeringen, så varför inte ta itu med gruppstorleken i stället?

    Mormor och farmor

  2. Skatteavdrag är inte kostnader, det är minskade intäkter.

    Precis på samma sätt som minskad försäljning inte är ökade kostnader utan minskade intäkter. På den tiden jag gick på universitet (inte så där jättelänge sedan) så lärdes skillnaden mellan dessa två begrepp ut på den första lektionen i företagsekonomi.

  3. Emil: Så om man får göra ett skatteavdrag som gör att den slutliga kostnaden blir noll kronor så är det bara ”minskade intäkter” och inte ökade utgifter för staten? Nej, det hela innebär en subvention som dock kräver att man har avdragsgilla inkomster för att få del av den.

  4. emil: när jag gick på universitetet (visserligen några år sedan) så lärde jag mig att det var skillnaden mellan dessa som spelade roll och inte om man definierade det som det ena eller andra

  5. Upset_Nerd says:

    Om det kan ses som en subvention eller ej beror väl mycket på ifall priset efter avdraget blir lägre än det skulle vara om tjänsten var helt skattebefriad?

    Om det skulle vara så att avdragets storlek inte är större än de totala skatterna på städtjänsten så påverkas väl inte statens intäkter och utgifter av att jag anlitar städhjälp istället för att jag sköter städningen själv? Att även i det fallet kalla det för en subvention känns orimligt.

  6. Jag håller med Upset_Nerd.

    Om man rimligen ska kunna kalla denna åtgärd för att ”staten ska betala för folks privata städning” så måste man nog kunna göra troligt att åtgärden kostar något för staten. Det räcker inte att någon annan tjänar på det, utan staten ska också förlora på det.

    Det är långt ifrån trivialt att utan närmare studier konstatera att en sådan åtgärd, i en sektor som idag är totalt dominerad av skattebefriat egetarbete och svart arbete, skulle innebära en förlust för staten.

  7. Emil says:

    Eva och Jonas,

    det är naturligtvis vinst (eller överskott som det väl får kallas i offentliga sammanhang) som är det viktiga MEN detta ändrar fortfarande inte på det faktum att minskade intäkter inte är kostnader precis på samma sätt som rabatt inte är det.

    Det kan verka banalt och hårklyveri men det är en viktig distinktion att göra. Helt enkelt därför att det är farligt att utgå ifrån att alla våra pengar tillhör staten. Jag tycker det är viktigt att även staten börjar se till att leverera värde i de tjänster den erbjuder sina medborgare och för medborgare att börja kräva detta av staten. Varje gång denna distinktion mellan statens pengar och våra pengar inte görs så eroderas detta förhållande mellan staten och medborgarna och vi blir alltmer ett gäng lallande kravlösa idioter som lever på statens nåder.

    Detta ändrar naturligtvis inte på det faktum att det kan finnas andra bättre ställen för staten att minska sina intäkter eller öka sina kostnader på.

  8. Emil: Om jag köper en glass och staten bestämmer sig för att glassköp ska vara avdragsgilla så till den grad att glassen i slutändan inte kostar mig något, vem har då betalat glassen? Inte är det jag utan det är ”staten”. Dvs alla andra skattebetalare som får köpa glass till mig för sina skattepengar snarare än att staten levererar värde i de tjänster den erbjuder sina medborgare. Jag tycker folk ska betala sina glassar själv, det är en fin gammal liberal princip faktiskt.

    Sedan håller jag med Upset_Nerd och Sloped Mind om deras invändingar och det är även därför jag inte haft några problem med det avdrag för hushållsnära tjänster som vi har nu. Däremot förefaller Fp att gå ett steg längre och faktiskt förespråka en subvention.

  9. Emil says:

    Jonas du har naturligtvis fortfarande betalat glassen. Ett skatteavdrag innebär att du har betalat mindre i skatt, inte att du har fått något av staten. Utgångspunkten måste väl ändå vara att dina pengar är dina pengar och inte statens? Annars skulle utgångspunkten vara antingen
    1) den skattesats som gäller idag (dvs att alla skattesänkningar från denna nivå är att betrakta som kostnader)
    2) att alla dina pengar tillhör staten

    Vare sig 1) eller 2) tycker jag är önskvärt. I övrigt håller jag med dig.

  10. johan says:

    Jonas har så klart rätt ur rent vetenskaplig synvinkel, om man kallar det ett skatteavdrag eller subvention påverkar inte incitamentseffekterna.

    Emil verkar tycka det finns en politisk distinktion mellan de båda fallen. det kan man så klart tycka men det leder till en del lustiga resultat.

    ”Jonas du har naturligtvis fortfarande betalat glassen. Ett skatteavdrag innebär att du har betalat mindre i skatt, inte att du har fått något av staten. ”

    Så om du får pengar till glassen från ”Statens glassnämnd” har staten betalat glassen men om du får dem som återbäring från skatteverket har du betalat den själv?

  11. ”Så om du får pengar till glassen från “Statens glassnämnd” har staten betalat glassen men om du får dem som återbäring från skatteverket har du betalat den själv?”

    Precis, på precis samma sätt som om du får en tröja om någon ger den till dig men får betala mindre om du köper den på rea

  12. Emil: Vem har betalt glassen?

  13. Egentligen så är det väl så att det är jag som betalt den i båda fallen. I det ena fallet har jag fått pengar av staten för att göra det, i det andra fallet har jag fått betala in mindre till staten (på något annat) men jag är med allra största säkerhet fortfarande nettoinbetalare till staten. Ett skatteavdrag förutsätter att jag har tjänat in pengar på något annat tidigare, dvs genom att sälja tjänster eller varor, DET är en viktig distinktion mellan skatteavdrag och bidrag. Distinktionen mellan intäkter och kostnader är också viktig att hålla reda på. Definitioner av begrepp brukar vara nog så viktiga för akademiker annars, varför inte denna gången?

  14. Emil: Detta blir mitt sista inlägg i denna fråga. Börja med att definiera ”betala”. Med ”betala” för något menar jag att jag minskar min förmåga att konsumera annat. Genom att ”köpa” en glass med tillhörande skatteavdrag har mina konsumtionsmöjligheter inte påverkats. Alltså har jag inte heller ”betalat” för glassen. Alltså har någon annan ”betalat” för den, dvs någon annans konsumtionsmöjligheter har minskat. Jag antar att alla läsare inser detta (inklusive du själv).

  15. Jonas, då får det bli mitt sista inlägg också.

    1) Ditt exempel gäller bara om du utgår ifrån att staten har ovillkorlig rätt till dina pengar (dvs om du tar skatten för given).
    2) Jag definierar betala som att delta i en transaktion i vilken jag har ett uflöde av pengar. Du verkar definiera det som skillnaden mellan utflöde och inflöde – detta brukar annars kallas vinst (alternativt förlust) eller marginal.
    3) det är inte givet att någon annans konsumtionsmöjligheter minskar bara för att mina ökar. Ekonomi är ju inte (alltid) ett nollsummespel.

    Jag betvivlar inte din analys av incitamentseffekterna (eller huruvida förslaget är bra eller dåligt), dock är du slarvig med begreppen.

  16. Det här är mycket riktigt en ren definitionsfråga. Det är förvisso korrekt att det rör sig om en subventionering, men att mena att staten ”betalar” när den de facto bara *tar* mindre av *dina* pengar är nog i fleras ögon ett märkligt språkbruk. Som Emil påpekar verkar det språkbruket vila på antagandet att staten har rätt till alla dina pengar och att man ska vara tacksam för det man får behålla.

    Jonas V skrev: ”Med “betala” för något menar jag att jag minskar min förmåga att konsumera annat. Genom att “köpa” en glass med tillhörande skatteavdrag har mina konsumtionsmöjligheter inte påverkats. Alltså har jag inte heller “betalat” för glassen. ”

    Ditt argument håller dock inte som det ser ut ovan. När du köper glassen (inklusive skatteavdrag) så minskar du fortfarande dina konsumtionsmöjligheter fram till tidpunkten staten tar dina pengar i form av skatt. Sen vid en *senare* tidpunkt, från glassinköpet sett, så ersätter staten dig för dina tidigare utlägg, i form av skatteavdrag.

  17. Jakob says:

    Eftersom glasspriset är oerhört prisinelastiskt, och påverkas av väder än mer än pris, kommer hela subventionen att gå till glassägarna, och glasspriset kommer att öka.

    Ni får helt enkelt börja resonera i termer av alternativkostnader, så kanske alla blir nöjda

  18. Jag kan inte hålla mig, trots tidigare utfästelser om tystnad i frågan. Anta att det inte finns några skatter i samhället. Ett politiskt parti, vi kan kalla det Fp, anser att inte bara de rika borde ha råd med storstrut. Alltså kan alla som köper storstrut skicka in kvittot och staten lovar halva strutkostnaden tillbaka. (Eftersom man inte vill gynna dagdrivare måste man även visa upp intyg om anställning för att få del av denna subvention.)

    När staten i slutet av året ska betala ut pengarna till alla storstrutsköpare upptäcker man att staten inte har några intäkter. Ajdå. Då får staten helt enkelt börja beskatta befolkningen för att ha råd att betala den utlovade subventionen.

    Jakob: Jag har resonerat i termer av alternativkostnader hela tiden. I min värld finns det inga andra.

  19. Upset_Nerd says:

    Jonas:

    Jag kan tyvärr inte heller hålla mig från vad som förmodligen gränsar till hårklyverier när det gäller just ditt exempel. 🙂

    Det centrala som jag ser det är att en subvention via skatteavdrag aldrig kan leda till att man får ut mer från staten än man tidigare betalat in i skatt. I ditt scenario där det inte finns några övriga skatter skulle det väl enbart resultera i att alla storstrutkonsumenter utsätts för en särbeskattning, som de sedan helt får dra av, med resultatet att ingen subvention har skett?

    I övrigt måste jag hålla med Emil om att det är viktigt att göra distinktionen mellan direkta subventioner och subventioner i form av skatteavdrag även om de i många fall är likvärdiga; det påminner lite om hur man särskiljer positiva och negativa rättigheter. Ett starkt skäl om man bortser från de moraliska aspekterna är att en subvention via skatteavdrag inte alls är lika ”farlig” som en direkt subvention; när alla skatter har dragits av så tar det stopp, till skillnad från direkta subventioner som kan växa obegränsat.

  20. ”Jag kan inte hålla mig, trots tidigare utfästelser om tystnad i frågan.”

    Det är bara bra, eftersom det blir väldigt svårt, för att inte säga omöjligt att förstå hur du tänker om du väljer att vara tyst. 🙂

    Däremot förstår jag inte hur ditt senaste exempel bemöter invändningarna som rests mot ditt sätt att resonera. Att lova bort pengar man inte har, vad kallas det? Lurendrejeri?

  21. Ni framhärdar alltså, trots att jag precis visat att subventionen av storstrut leder till beskattning. Nå nästa exempel (nu har staten skatteintäkter): Ett samhälle består av två personer som betalar lika mycket skatt. En av dessa älskar storstrut och äter en om dagen. Den andre är allergisk mot storstrut och äter bara piggelin. I slutet av året får storstrutsätaren tillbaka halva kostnaden för sina glassköp men piggelinköparen får ingenting alls. Det torde vara uppenbart att piggelinköparen betalar 25 procent av de totala storstrutskostnaderna. Den som åt upp 100 procent av strutarna betalar bara 75 procent av kostnaderna. Alltså en subvention.

    Hade inte Fp beslutat om denna subvention hade antingen skattetrycket kunnat vara lägre eller så hade skatteintäkterna kunnat användas till något annat än storstrutar. Och då har vi inte ens börjat prata om effekten av de relativprisförändringar som asymmetriska skattesatser ger upphov till. Det fanns en tid då liberaler ansåg att staten borde vara neutral vad gäller människors konsumtionsval.

    Naturligtvis finns det någon form av gräns för subventioner i form av skatteavdrag men eftersom skatteintäkterna inte kan bli hur höga som helst finns det faktiskt även en gräns för direkta subventioner.

    Much ado about nothing.

  22. ”Alltså en subvention.”

    Jag har inte invänt mot att kalla det för en subvention. Tvärtom så höll jag med om det är vad det är. Det hela är ju en språkfråga, ingen invänder mot dina kausala resonemang. Och någonstans kring att börja kalla ett visst skatteuttag för eufemismen att ”staten betalar” går mitt språköras smärtgräns.

    ”Det fanns en tid då liberaler ansåg att staten borde vara neutral vad gäller människors konsumtionsval. ”

    Att staten ska vara neutral verkar kunna betyda olika saker. Sociala ingenjörer verkar ha ett annat perspektiv än liberaler.

    ”Much ado about nothing.”

    Håller inte riktigt med om det. Ord sänder normativa signaler. Därför är ordval viktiga.

  23. Precis, ord är viktiga och man ska kalla en subvention för en subvention även om den förkläs i form av ett skatteavdrag. Det är just därför jag skrivit så många svar om denna tämligen triviala fråga.

  24. Emil says:

    Jag kan inte heller hålla mig helt undan… 🙂

    Jonas: det vi reagerar mot är inte att du kallar skatteavdrag för en subvention utan att du kallar det för en kostnad.

    Vidare i ditt exempel ovan så missar du att skattetrycket ju HAR minskat – det är möjligt att fördelningen av minskningen är skev och att detta inte är önskvärt men det är en annan sak.

  25. Emil: Det beror helt på hur man ser på Fps förslag. Det motiveras med att ”göra det billigare” att anställa städhjälp. Sedan ”görs det billigare” medelst skatteavdrag snarare än en subvention. Som mitt första exempel visade kommer ett löfte om billigare tjänster att resultera i högre skatter. I fallet där vi redan hade skatter kommer åtgärden antnigen att resultera i högre skatter eller minskad annan offentlig konsumtion. Den tekniska utformningen av subventionen är därför ointressant (om man inte tror att skatteintäkterna är helt oföränderliga).

    Jag har alltid trott att liberalers problem med skatter var att någon annan än konsumenten själv betalar för vad som konsumeras. Fps förslag skapar just en sådan situation och eftersom allt måste betalas på något sätt kommer resurser att tas från dem som inte köper städhjälp. Detta är en kostnad. En statligt beslutad omfördelning av resurser blir konsekvensen.

    Förresten säger Fp själv att förslaget innebär lägre pris än vad många betalar svart idag. Vilket torde bemöta Upset Nerd och Sloped Curves invändningar.

  26. Jonas – tror du missar poängen. Om en glass i dagens högskattesamhälle kostar 20:-, men i ett skattefritt samhälle skulle kosta 10:- är det ingen subvention om staten inför ett glassavdrag som gör att glassen i ett högskattesamhälle kostar just 10:-. Däremot, skulle glassavdraget innebära att glassen kostade 5:- skulle det utgå en subvention – på 5:-, inte på 15:-.

    Ovanstående är den rimligaste etymologiska definitionen av begreppet subvention. Om man vill stipulativt definiera begreppet till något annat i ett visst sammanhang kan man naturligtvis göra det, men då är det ett undantag.

  27. Per Edman says:

    Svaret på er tvevig står redan i TFA:

    ”Enligt Folkpartiets beräkningar kostar förslaget någonstans mellan ”ett antal hundra miljoner och en miljard” per år i minskade skatteintäkter för staten.”

    Minskade skatteintäkter alltså. Vems pengar är de skattepengar som inte tas ut av befolkningen? (Se upp: Frågan är retorisk.)

    / Per

  28. Anno nym says:

    Förslaget syftar till att göra det billigare än skattefritt. I glassexemplet 5 kr för en glass som skattebefriad skulle kostat 10 kr, med skatt skulle kostat 20 kronor.

    Den principiella frågan är inte helt ointressant. Jag tycker det är fel att staten ska subventionera det här.

    Men så himla intressant är det inte! Jag blir lite förvånad över att Jonas först hetsar upp sig över det här dåliga förslaget och sedan försvarar det befintliga avdraget för hushållsnära tjänster. Båda dras med massor av problem som är mycket mer intressanta än de principiella. Jag nämner dem inte, det blir hemläxa att fundera.

    Ursprungsargumentet i bloggposten, att statens kostnader kommer öka i framtiden, ger jag inte mycket för. Hittills är utvecklingen den motsatta. Sverige har redan haft mycket av sin äldreexplosion (kolla t.ex. andelen över 80 år nu och för 30 år sedan) men den offentliga konsumtionen har legat stilla. Om vi ska ha två pedagoger per dagisbarn och personlig guvernant till varje skolbarn är det förstås en annan historia – men är det verkligen samhällsekonomiskt motiverat? Kan bli en annan bloggpost.

  29. Per Edman says:

    Nej, förslaget syftar till att göra det billigare än svart – det finns inget som säger att alla svarta uppdrag idag har samma prisnivå.

  30. Per Edman says:

    Hm, det blev ofullständigt ändå. Citat från FPs sida:

    ”Det är lägre än vad många betalar svart i dag,.”

  31. Victor says:

    Hej!

    Jag tycker att Jonas gör en felaktig analys. Något demokgrafiskt problem eller problem att finansiera välfärden finns inte. Ekonom-historikern Daniel Ankarloo behandlar dessa myter i ”Kris i välfärdsfrågan” och bl a Långtidsutredningen använde felaktiga antaganden för att komma till sin slutsats. Med realistiska antaganden kan man dra slutsatsen att Jonas problem ovan är icke-problem, problemen är valet av politik. Det är alltså ett ideologiskt val!

    Vill man finansiera välfärden i framtiden är det vettigare som Therborn visar i ”Nationernas ofärd” att verka för att återinstutionalisera kampen för full sysselsättning och överordna det framför andra faktorer. Sysselsättningskrisen är risken för välfärden, inte befolkningstillväxt, sjukskrivningar, lata medarbetare, antalet äldre osv.

    Sen är väl också vad man subventionerar ett ideologiskt val. Vänstern vill ha mindre dagisgrupper i offentlig sektor till lägre egenavgift osv och alliansen avdrag för privata, privatproducerade tjänster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s