Barnvänligheten lockar stjärnor till Sverige

Sverige må vara ett land med höga svenska skatter, men trots det förmår vi locka hem många högpresenterande stjärnor från välavlönade positioner i utlandet. Inom idrotten har t ex hockeystjärnorna Mikael Renberg och Dick Tärnström allas vår Kajsa Bergkvist kommit hem igen. Ryktet säger också att det nationalekonomiska stjärnforskarparet Douglas Almond och Lena Edlund är på väg till IIES respektive HHS. Vilken är den gemensamma nämnaren för dessa hemvändare? Om man ska tro stjärnorna själva så är den: barnen. Sveriges barn- och föräldravänliga atmosfär lockar t o m hit sådana som av skatteskäl inte borde välja att flytta hit.

Ännu ett anekdotiskt exempel på detta gavs i förra veckan när den australiensiske forskaren Andrew Leigh besökte Stockholm. Så här skrev han på sin blogg:

Many of the parks have sandpits, complete with plastic shovels and buckets (not attached by strings, yet unstolen – puzzling…). On weekends, adults can take up to 6 children (aged <18 ) on the metro while paying for only one ticket. And every cafe seems to have half a dozen high-chairs available (Ikea, natch). Sweden’s taxes and prices are famously high, but strolling Stockholm, you’re not left in any doubt where the money goes.

Återköp av privatpersoners vapen kan rädda liv

”Vapen dödar inte människor – människor dödar människor” är en slogan som bl a vapenlobbyn använder. Men stämmer den verkligen? I en serie studier av de australiensiska ekonomerna Christine Neill och Andrew Leigh (som f ö varit gästforskare på IFN den senaste veckan) studeras effekterna av en storskalig återköpsreform av privata skjutvapen i Australien 1997. Drygt 650 000 vapen, ungefär en femtedel av alla lagligt ägda, köptes av staten till deras ungefärliga marknadsvärde. Genom att studera skillnader mellan australiensiska delstater i termer av återköpsfrekvenser och andra utfall kan reformens effekter utvärderas.

Vad Neill och Leigh undersöker specifikt är om den minskade tillgången på skjutvapen minskade antalet vapenrelaterade mord eller självmord. Och de finner att den gjorde det. Åtminstone vad gäller självmorden, som minskade med nära 80 procent medan minskningen i antalet mord inte är statistiskt signifikant. Vapen dödar människor.

Borde då Sverige följa Australiens exempel och återköpa skjutvapen från allmänheten? Ja, varför inte? I Sverige är andelen vapenrelaterade mord och självmord högre än i Australien. Och de vapenamnestier Sverige genomförde 1993 och 2007 gällde enbart oregistrerade skjutvapen (ca 30 000 vapen – mindre än en tjugondel av antalet i Australien – samlades då in). Även om en fullskalig återköpsreform skulle kosta en slant är återbäringen i form av besparade människoliv och en generellt lägre våldsnivå i samhället sannolikt mer än tillräcklig för att reformen skulle vara samhällsekonomiskt motiverad.

Inflationen och kapitalvinstskatten

Inflationen fortsätter stiga i såväl Sverige som övriga världen. En följd av detta är att kapitalbeskattningen blir ännu mer snedvridande. I Sverige beskattas nominella kapitalvinster, dvs vinster som uppkommer som en följd av både reala värdeökningar och generella prisnivåhöjningar. Detta betyder att även om priset efter inflationen på ditt hus eller din aktie inte stigit någonting alls kommer du ändå tvingas betala pengar i reavinstskatt eftersom priset på en massa andra varor i ekonomin stigit. Som Ekonomistas tidigare beskrivit är detta ingen samhällsekonomiskt önskvärd situation.

Men kan inte inflationsökningen denna gång skapa opinon för en övergång till en real kapitalvinsbeskattning, vilken hinner växa sig tillräckligt stark lagom till valrörelsen 2010? Fan tro’t…

Intresserad av utvecklingsfrågor?

Om du bor i Stockholm och är intresserad av utvecklingsfrågor kan du gå till Klara Konferens på Vattugatan 6 på onsdag den 14 maj kl 18:00 där Föreningen för utveclingsfrågor (FUF) arrangerar ett seminarium med titeln ”Vart är världsekonomin på väg? Ett samtal om hot och möjligheter i den globala ekonomin”. Huvudtalare är nationalekonomen Stefan de Vylder och undertecknad är inbjuden som kommentator. Huvuddelen av tiden ska dock gå till fri diskussion.

Könskvotering utan stöd i forskning

Den senaste tiden har vissa media bedrivit kampanj för att kvinnor ska kvoteras in i börsföretagens styrelser. Kampanjen har inte stått oemotsagd.

Hela diskussionen är alltför omfattande för att få plats i ett blogginlägg. Men en aspekt som är särskilt intressant är frågan om vad forskningen säger om könskvoteringens effekter på företagens lönsamhet. Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz omnände detta på följande vis:

All forskning och all logik pekar på att det är lönsamt med kvinnor i ledning och styrelse.

Men stämmer verkligen detta? I fallet logik är svaret nej. Med logik menar Schultz att heterogena styrelser alltid preseterar bättre än homogena styrelser; att endast kvinnor förstår kvinnliga konsumenter och att endast kvinnliga förebilder kan få talangfulla kvinnor att rekryteras fullt ut. Visst är dessa påståenden både rimliga och troliga i flera avseenden. Men de är inte utan invändningar. Till exempel kan ökad heterogenitet lika väl kan leda till sämre beslutseffektivetet på grund av minskad grupplojalitet, minskad tillit, försämrad kommunikation och längre mötestider (se översikt här).

Men även om inte all logik visar att fler styrelsekvinnor leder till ökad lönsamhet så kanske ändå all forskning gör det? Även här blir svaret nej. Som Henrik Jordal och jag skrivit och blivit omskrivna om, finns inget hållbart stöd i forskningen för att mer jämställda styrelser är mer lönsamma. Delvis beror detta på bristfälliga datamaterial. I en nyskriven forskingsuppsats av nationalekonomerna Daniel Ferreira och Renee Adams används dock ett mycket rikt dataset och deras resultat pekar på att kvinnor visserligen är aktivare styrelseledamöter än män men att andelen kvinnor inte bidrar till att öka lönsamheten, snarare tvärtom.

Slutsatsen är att de som anväder lönsamhetsargument för att könskvotera styrelser får göra det utan att stöd i vetenskaplig forskning.

Försökte (s) verkligen minska förmögenhetsgapet?

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncentrationen i Sverige med anledning av en serie artiklar i Dagens Arbete som i sin tur delvis grundades på Jesper Roines och min forsking.

Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling.

Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.image

Tvärtom ha socialdemokraterna traditionellt sett haft mycket nära relationer till den svenska storfinansen. I sin biografi om Marcus ”Dodde” Wallenberg beskriver ekonomhistorikern Ulf Olsson det ömesidiga förtroendet och även informationsutybytet mellan Dodde och s-eliten, och då i synnerhet finansminsistern Gunnar Sträng och statsministern Tage Erlander (bilden t höger är från sid 340 i Olssons bok. Den skickades privat till Dodde från Erlander som kallade den ”komprometterande”).

Dessutom var det under socialdemokratiska regeringar viktiga rikemansskatter avskaffades såsom arvs- och gåvoskatten (2004) och förmögenhetsskatten för storägare av familjeföretag, t ex Hennes & Mauritz (1997).

Så kanske borde Östros först begrunda sitt eget partis historia innan han kastar sten i denna fråga…

Kommer självreglering i näringslivet bli vanligare?

Att marknaden behöver regleras ifrågasätter ingen, men vem som egentligen är bäst lämpad att besluta om dessa reglerer – staten eller marknaden själv – är desto mer omdiskuterat. I Sverige har staten traditionellt stått för marknadsreglerandet och de fall där näringslivet tillåtits reglera sig själv torde vara lätt räknade. Men nu kanske detta håller på att ändras.

För en tid sedan föreslog en statlig utredning en ny lag mot sexistisk reklam. Men trots att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ogillar sexistisk reklam gav hon utredaren nobben med hänvisning att reklambranschen mycket väl kunde sköta detta på egen hand. Nu har branschen i tjugo år haft sitt Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam. Men för att visa att detta är en viktig fråga för reklamköparna, har deras organisation Sveriges Annonsörer nu instiftat en särskild reklampolis: Reklamombudsmannen.

Det finns flera exempel på att näringslivet är fullt kapabelt att reglera sig själv, helt eller delvis. Här är några stycken:

  1. Fondbörser. Det mesta av handel, listning och rapportering regleras av börserna själva. New York Stock Exchange var helt oomämnd i lag från starten 1791 fram till det turbulenta 1930-talet (mer om detta av UCLA-professorn Stuart Banner här).
  2. Den globala kemiindustrin. Genom samarbetsorganisationen Responisble Care har kemiindustrin på eget bevåg arbetat tillsammans med regeringar och andra för att ta ansvar för hälso- och miljöaspekter av sitt eget agerande.
  3. Datorskärmar. För ett tiotal år sedan började svenska fackföreningen TCO testa strålningen från datorskärmar för att förbättra arbetsmiljön. Den globala datorindustrin insåg snabbt värdet i strålningsgodkända skärmar och numera testas alla världens datorskärmar av svenska TCO Development.
  4. Nix. Som en direkt effekt av svenska konsumenters växande irritation över telefonförsäljarning beslöt ett flertal branschorganisationer att inrätta Nix som ger möjlighet att låta spärra sitt telefonnummer från försäljning.

Kan vi förvänta oss fler fall av självreglering i Sverige efter att Nyamko Sabuni explicit använt det som ett argument att undvika statlig intervention? Det är inte otänkbart, men det kräver både att marknadsaktörerna själva tar initiativet och att statsmakterna samtidigt låter dem göra det.

Länktips: Maria Abrahamsson på SvD och Nonicoclolasos x2.

Skatteplanering på liv och död

Att skatter kan få oss att ändra beteende med syfte att betala mindre skatt är det nog få som betvivlar i dessa deklarationstider. Men att människan skulle vara i stånd att påverka tidpunkten för sin egen död för att minimera skatten är nog mindre känt.

Nu är detta dock bevisat (i alla fall nästan). I en mycket uppmärksammad artikel för några år sedan visade skatteforskarna Wojciech Kopczuk och Joel Slemrod att amerikaner även på dödsbädden var i stånd att finjustera tidpunkten för sitt dödsfall på ett sådant sätt att de minimerade sin inbetalade arvsskatt. Artikeln hette rätt och slätt ”Dying to save taxes”.

Men fenoment har observerats även i Sverige! I en ny studie av ekonomerna Henry Ohlsson och Marcus Eliason närstuderas dödsfallstidpunkter i samband med tre olika förändringar i den svenska arvsskattelagen (som Ekonomistas-kollegan Jonas f ö vill återinföra). De finner bl a att dödsfallen sjönk 16% i förhållande till förväntan dagen före nya regler med lägre arvsskatt började gälla. Uppsatsen heter följaktligen ”Living to save taxes”.

Vilka är då policyimplikationerna? Tja, de uppmätta effekterna är för små för att vara av finanspolitiskt intresse. Men i ett större sammanhang visar resultaten vilka långtgående beteendeeffekter skatter kan ha och att vi därför aldrig helt bör bortse från den ekonomiska politikens dynamiska effekter.

Sälj Svenska Spel och beskatta spelandet

Bör staten äga bolag i näringslivet? Om detta råder delade meningar. Men i ett fall framstår en statlig ägare som alltmer olämplig: Svenska Spel.

Tillsättningen av förra ministern och ambassadörskan Margareta Winberg till ny ordförande har kritiserats hårt. Idag, drygt två veckor senare, avgår bolagets omhuldade VD, Jesper Kärrbrink, med formuleringen att ”Mina idéer om hur Svenska Spel ska drivas inte stämmer överens med den bild ägaren har”.

Vilka idéer syftar han på? Naturligtvis handlar det om de motstridiga mål staten sedan länge satt upp för bolaget. Å ena sidan vill man ha hög omsättning eftersom detta ökar skatteintäkterna. Å andra sidan vill man ha låg omsättning eftersom omsättningen bidrar till ökat spelberoende.

Låter det schizofrent? Javisst. Som tur är finns ett bättre alternativ: sälj Svenska Spel och beskatta spelandet. På så sätt undviks problemen med att ha en marknadsaktör som är både spelare och domare på samma gång. Och dessutom kan spelberoendet dämpas (även om det finns praktiska problem med att beskatta internetbaserad handel, men det är en annan fråga).

Kan en Tobinskatt lösa matkrisen?

För några år sedan var Tobinskatten på tapeten bland globaliseringskritiker i allmänhet och finansmarknadsskeptiker i synnerhet. Men det blev inget av det hela – den gången. Nu har tobinskattevännerna hittat en ny plattform för sin darling: den globala matkrisen.

Igår presenterades nämligen ett österrikiskt förslag om en ”global mikroskatt” på valutahandel som skulle kunna inbringa 230 miljarder dollar i stöd till världens fattiga. Och förslaget har fått positiv respons hos den yttersta FN-toppen (som förstås hoppas få administrera pengarna…).

Men även om pengar behövs ska man aldrig möta det onda med det onda. Tobinskatten har knappast inte blivit bättre med åren utan om man verkligen är ute efter att stödja de hungriga i världen finns andra alternativ.