Högst upp på min lista över böcker att läsa denna sommar stod Henrik Berggrens hyllade biografi över Olof Palme: “Underbara dagar framför oss“. I förmiddags vände jag sista sidan och vill nu uppmuntra de av Ekonomistas läsare som likt mig själv är födda på 70-talet eller senare och därför har en tämligen vag bild över den svenska nittonhundratalshistorien.
I boken får vi följa Olof Palme från tiden som ung skribent på SvD och internationellt engagerad student, genom löntagarfondstrassel och kärnkraftsomröstningar fram till hans sista valrörelse 1985. Inspirerad av den amerikanske historikern Arthur Schlesinger som hävdade att historien gick i pendelrörelser mellan radikala och konservativa perioder förutsåg Palme att 1988-års valrörelse skulle bli förändringens tid och att det då var dags för förnya den offentliga sektorn. Nu fick vi aldrig veta vad detta hade inneburit. Hade till exempel århundradets skattereform ingått i denna förnyelse?
Ekonomistas 
Man bör dock varna för den vetenskapliga metodik som historikern Arthur Schlesinger använde sig av – nämligen att utgå ifrån att en kollektiv enhet som “massan” skapar ett cykliskt historiskt skeende. Detta är samma vetenskapliga metodik som ekonomen David Ricardo (1772-1823) använde sig av – nämligen att utgå ifrån “klasser”.
Ricardos felaktiga metodik ledde till att ekonomer under 1800-talet inte kunde slå hål på de felaktiga teorier som Karl Marx framförde under denna tid. Exempelvis teorin om arbetsvärdeläran bygger på kollektiva enheter. Enligt Ricardos analys är kapitalistklassen och jordägarklassen parasiter. Dessa klasser ger inget bidrag till varornas värde.
Forskning inom historia, ekonomi, sociologi och psykologi, kan endast utgå ifrån individen eftersom kollektiva enheter som massan, inte är levande varelser som själva kan agera. Nu blir den historiska forskningen mer intressant eftersom man utgår ifrån att:
1) Det är endast individen som kan handla. Om man studerar exempelvis en kollektiv enhet som samhället, så studerar man de individer som fattar besluten. Olof Palme var en viktig person som partiledare och som statsminister när det gäller beslutsfattandet.
2) Individen handlar för att uppnå sitt (för tillfället) högst värderade mål. Palme var en viktig beslutsfattare. Därför undersöker vi Palmes högst värderade mål. Palme ville vinna valen, ville vara statsminister, ville tjäna pengar, ville ha makt osv.
3) Individen måste ha tillgång till medel för att kunna uppnå sina mål. Medel är utbildning, intelligens, retorisk begåvning, ledarförmåga, att bli vald till partiledare och statsminister osv.
Hade det blivit så här “Palmes 1988-års valrörelse skulle bli förändringens tid och att det då var dags för förnya den offentliga sektorn”?
– Palmes högst värderade mål hade varit att vinna valet och förbli statsminister. Medlet är att få en majoritet av rösterna. En förändring och förnyelse av den offentliga sektorn kräver då att en majoritet av väljarna vill att det blir på detta sätt.
Svaret måste bli nej. Människor vill inte ha någon förändring så länge ekonomin inte tvingar fram en förändring. Omregleringen av bankernas utlåning i november 1985 skapade en kraftig boom. Allting blev ekonomiskt bättre och arbetslösheten blev allt lägre. Människor ville inte ha några förändringar och absolut inga åtstramningar under boomen.
Per-Olof, har du tagit del av den kritik som finns mot psykologisk egoism?
Oavsett vad man anser om psykologisk egoism så är min bild att Palme inte styrde Sverige själv och att det inte går att utesluta en skattereform även om han hade varit regeringsbildare. På den spekulativa frågan måste inte svaret bli nej.
Boken är bra men jag är inte klar med den ännu.
Per-Olof, avgör du alltid empiriska frågor så rappt från din länsstolen?
Jag kan intyga att även 60-talister kan lära sig en hel del från denna bok om svensk politisk historia under 1900-talet.
Nej tack..
varför nej tack?
För att jag för det första inte är socialdemokrat och därför inte vill läsa nån skönmålning av en socialdemokratisk politiker. Jag vill iofs inte läsa en biografi om någon politiker eftersom de flesta av dom inte är särskilt hederliga. De bidrar till ett hård debattklimat som skapar motsättningar som inte skulle finnas annars mellan människor. Jag har svårt att beundra en politiker så mycket att jag köper en biografi om honom/henne.
Gud bevare våra politiker. Jag vill inte ha ett samhälle utan dem.
Det finns många vi inte kan vara utan..
Vad har beundran med biografier att göra? Jag har läst en bok om Stalin. Den lärde mig mycket om 1900-talet.
Jag har läst memoarer och biografier exempelvis av Bohman respektive om Sträng också. Skulle vilja läsa Elmbrandts Fälldinbiografi och något bra om McNamara. Även om alla nämnda använt hårdare ord än nödvändigt – Stalin blodtörstigt och systematiskt; de andra sannolikt mer i stridens hetta.
Det är okej Per S. Du får läsa vad du vill.
ja den som inget vet är väl lycklig ändå, antar jag.
Jag kan verkligen instämma i rekommendationen för 70-talister och andra att läsa denna välskrivna och intressanta bok. En sak jag slogs av var att Palme framställs som väldigt frihetlig och att han ser jämlikhet och välfärdsstat snarast som ett medel för att så många som möjligt ska uppleva så mycket individuell frihet som möjligt, snarare som ett mål i sig. Är detta en riktig beskrivning eller något den liberale författaren gillar att tillskriva Palme?
Låter som en förlängning av det han skrev tillsammans med Lars Trägårdh i Är svensken människa? Minns inte om de tog upp Palme specifikt.
Robert, att se välfärdsstat och jämlikhet som medel till positiv frihet, snarare än som mål i sig, har nog alltid varit en viktigt strömning inom socialdemokratin. Mitt intryck är att frihet var ett vanligare honnörsord än rättvisa åtminstone fram till 2:a världskriget. Under de senaste decennierna kanske detta inte varit lika tydligt dock.
När Palme/Feldt slog till med 16%-devalveringen hösten 1982 ( de ville
egentligen ha 20%) för att expandera Sverige ur krisen, hade danskarna
fattat att detta inte längre var realistisk politik. Mitterrand drog samma
slutsats som danskarna vid ungefär samma tidpunkt. I dag vet vi
vad som var riktigt. Det var sorgligt att Palme fick tillfället att skrinlägga
de strukturella reformer för den off. sektorn som de borgerliga i någon
mån hade inlett 1980-81. På 60- och 70-talen gav Palme väsentliga bidrag
till förstörelsen av svensk skola. På 80-talet fortsatte han med ekonomin,
löntagarfonder och inflationspolitik; ett efterfrågetryck så högt att det
skulle ge den “siste rörmokaren i Jokkmokk” sysselsättning. Palmeeran
var inte socialdemokratins bästa tid, inte ens i retoriken, den var para-
doxalt nog världsfrånvänd samt hätsk och illusionsskapande.
Jag är för ung för att ha en uppfattning om detta, men det som Vidi babblar om låter inte realistiskt – inte ens för en MUFare eller LUFare.
Jamen 1988 kom Miljöpartiet in i Riksdagen! 🙂 (ett parti som Palmes syssling, dvs min mamma, varit med att starta.)