Utvandrarlandet Sverige

År 1867 utvandrade Charles och Emma Hederstedt från Sverige till Kansas i USA med sin då ettårige son Gabriel. Gabriel fick så småningom dottern Evelyn. Långt senare, när den stora depressionen inleds i USA år 1929, emigrerar smålänningen Albert Östling till USA. Denna Albert träffar Evelyn, och efter ett par år flyttar de till Sverige. De gifter sig sommaren 1939 precis innan andra världskriget bryter ut, och strax efter att tyskarna tågat in i Paris föder Evelyn den första av tre söner, min far. Vi är många svenskar som bär på berättelser om de svenskar som lämnade Sverige för USA, och en del av oss är så att säga resultatet av denna migration. Det åtminstone jag aldrig har reflekterat över är hur emigrationen påverkade de tre fjärdedelar av befolkningen som blev kvar i Sverige. Igår disputerade Mounir Karadja här på IIES och i två fascinerande kapitel i avhandlingen hjälper han och medförfattarna David Andersson och Erik Prawitz mig att fylla denna kunskapslucka.

För att ta reda på hur olika landsändar påverkades av emigrationen till USA duger det inte att jämföra platser där många utvandrade med platser som inte lika många lämnade. Folk lämnade framförallt platser med eländigt klimat och extra mycket stenar i potatisåkrarna. För att ta reda på vad effekten av emigrationen var måste man därför studera emigration som kan antas vara slumpmässig. Mounir gör detta genom att studera förekomsten av frost under odlingssäsongerna strax före den stora emigrationsvågen 1867 (samma år som min farmors farföräldrar lämnade Sverige). Ovanligt många frostnätter kan dock tänkas påverka annat än sannolikheten att emigrera, och Mounir studerar därför emigration från platser med oväntad frost och närhet till de stora hamnarna i Göteborg och Malmö.

Mounirs första hypotes är att när en stor del av arbetskraften försvinner på grund av emigrationen, blir arbetskraften mer värdefull. Detta tillsammans med möjligheten för de som är kvar att också emigrera gör att de kvarvarande arbetarnas förhandlingsposition stärks. I linje med detta finner han att den fackliga organisationsgraden, valdeltagandet och vänsterröstandet steg till följd av emigrationen. Mounir visar också att detta stämmer överens med tvärsnittssambandet mellan ett lands fackliga organisationsgrad och hur stor del av befolkningen som emigrerade till USA.

Den andra hypotesen Mounir testar är om den dyrare arbetskraften stärkte incitamenten att investera i arbetsbesparande innovationer. Denna hypotes är något av motsatsen till brain drain; de som lämnade kanske var smartare (något undertecknad gärna vill tro), men det faktum att många emigrerade gjorde de som var kvar färre och därmed högre värderade. I linje med denna hypotes finner Mounir att fler patent registrerades där många lämnade. Tyvärr tillåter Mounirs data honom inte att undersöka om det var just arbetskraftbesparande innovationer som patenterades.

Det tredje kapitlet i avhandlingen är samförfattat med Ekonomistas-Johanna (och David Seim), och har redan sammanfattats av Johanna i ett tidigare blogginlägg. Det sista kapitlet handlar inte om utvandrarlandet Sverige, utan om hyresrättsombildningsstaden Stockholm. Mounir studerar ombildningen av 100 000 hyresrätter till bostadsrätter. Det har väl inte undgått någon att detta var mycket fördelaktigt för de som fick sina hyresrrätter ombildade — Mounir visar att de i genomsnitt tjänande en halv miljon var. Intressant nog finner Mounir att flyttbenägenheten ökade ganska rejält för de som ombildade sina lägenheter — den årliga sannolikheten att flytta ökade med tre procentenheter, vilket motsvarar en relativ ökning på 30 procent. Detta skulle kunna vara ett tecken på att systemet med bruksvärdeshyror begränsar rörligheten bland hyresgäster, men andra tolkningar är också möjliga. Intressant nog visade Hyresgästföreningen nyligen i en rapport att rörligheten är högre bland hyresgäster än bostadsrättsägare, även i Stockholm. En tänkbar tolkning av Mounirs resultat är alltså att rörligheten bland hyresgäster skulle vara ännu högre utan bruksvärdessystemet.

Mounir flyttar dock inte lika långt som studiepersonerna i första delen av avhandlingen, utan han påbörjar nu en postdok-anställning vid Uppsala universitet.