Nyligen kom beskedet att professorn i nationalekonomi Marian Radetzki har gått bort. Marian var en av Sveriges aktivaste nationalekonomer i flera decennier. Hans forskning kretsade kring råvaror och energipolitik, men hans engagemang sträckte sig även till andra frågor, exempelvis bistånd och utbildningspolitik. En viktig akademisk insats var uppbyggandet av en stark resursekonomisk forskarmiljö vid Luleå Tekniska Högskola.
Marian föddes 1936 i Warszawa och kom till Sverige efter andra världskriget. Efter civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm och fil. kand. i socialantropologi vid Stockholms universitet erhöll Marian 1972 sin doktorsexamen i nationalekonomi vid Handelshögskolan.
Mellan 1975 och 1989 var Marian forskare vid Assar Lindbecks institut för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Hans forskning kretsade inledningsvis kring biståndsfrågor (ämnet för avhandlingen), men övergick snart till energifrågor, mineralförsörjning, miljöpolitik och energipolitik. Särskilt viktiga bidrag gjorde han i dessa områden och hans mest citerade vetenskapliga artiklar berör varuprisutvecklingen under efterkrigstidens stora kriser. Hans samlade forskningsproduktion är imponerande med 27 böcker (flera utgivna på tunga internationella förlag) och flera dussin artiklar i vetenskapliga tidskrifter.
Marians kanske viktigaste bidrag till Sveriges forskarsamhälle var hans uppbyggande av en nationalekonomisk forskning vid Luleå Tekniska Högskola. Miljön var liten, men tack vare ämnesfokusering på resursekonomi kunde rentav forskarutbildning bedrivas i samarbete med Umeå universitet. Särskilt lyckosam blev strategin att skicka samtliga doktorander på utbytesår vid internationellt universitet, oftast Colorado School of Mines.
I den svenska debatten var Marian ett känt namn. Mest uppmärksamhet fick han i debatter om energipolitik, och där lyfte han återkommande fram politikens betydelse för såväl energitillgång som energianvändning. Särskilt fokus fick frågan om oljans prisbildning och status som ändlig resurs (se t ex här, här och här). Marians enkla slutsats var att oljan aldrig kommer att ta slut eftersom marknadens prismekanism kommer att se till att priset stiger så att mindre olja används. Denna slutsats provocerade många, men förmodligen står den sig trots det än idag.
Marian engagerade sig också i miljödebatten. Hans inspel kom här lite utifrån och syftade till att erbjuda nya insikter, gärna lite provokativt. Exempel på detta är denna debattartikel tillsammans med Nils Lundgren där flera tankeväckande perspektiv lyfts fram.
En akademiskt intressant debatt var den om adjungerade professorer. Efter en tankeväckande och provokativ artikel av Lars Calmfors, vars poäng var att ifrågasätta externt finansierade adjungerade professorer, gick Marian som en av få i svaromål (på vilket Lars också svarade.)
En lite oväntad debatt som Marian skapade gällde det svenska språkets framtid. I en DN Debattartikel dryftade Marian tanken att svenska språket borde slopas i skolan och ersättas med engelska. Argumentet var att engelskan som världsspråk är förknippat med tätare och bättre kontakter med andra länder. Ifall svenskar blir bättre på engelska kan vi göra bättre ifrån oss på alla marknader, vilket höjer våra inkomster och vårt välstånd. Inlägget väckte naturligtvis ramaskri, men tanken var väckt och det var nog Marians (retsamma) syfte.
Den svenska nationalekonomiska debatten har blivit en röst fattigare i samband med Marian Radetzkis bortgång. Men hans texter finns kvar och flera av hans insikter och tankar kommer säkerligen att återkomma i framtidens diskussioner om oljans roll, miljöpolitiska avvägningar och svenska språkets status.
Ekonomistas 
Leave a Reply