Ny databas med världens toppinkomster

2011-03-14 av 21 kommentarer

Få har väl missat att de senaste årens diskussioner om inkomstojämlikhetens utveckling allt oftare uttryckts i termer av toppinkomster och hur stor andel av alla inkomster som de rika tjänar. Bakgrunden är den forskning som bedrivits under ett antal år, där långa tidsserier över ojämlikheten konstruerats.

I en ny databas, skapad och underhållen av forskarna Thomas Piketty, Tony Atkinson och Emmanuel Saez, tillhandahålls alla befintliga dataserier över toppinkomsterna i olika länder. Serierna är fritt nedladdningsbara och bygger på insatser av ett flertal forskare från olika länder (däribland serien för Sverige skapad av Jesper Roine och mig själv).

I dagsläget täcker databasen 22 länder från alla världsdelar och ytterligare ett 30-tal länder är under konstruktion. Resultatet är en unik paneldatabas med jämförbara serier över inkomstojämlikheten under nästan ett helt sekel.

image

Analysen av toppinkomsternas relativa andel täcker inte in alla relevanta aspekter av inkomstojämlikhet. När det t ex gäller frågor som rör de fattigas eller medelklassens inkomster är dessa serier tysta.

Samtidigt är toppinkomstandelarna starkt korrelerade med andra mått på inkomstspridning, t ex Gini. Toppinkomsterna erbjuder unikt långa tidsserier, ofta över 100 år, vilket förklaras av att de rika var de första att beläggas med inkomstskatter. Att närstudera de mest framgångsrika och välbärgade i samhället kan dessutom ge svar på frågor som rör globaliseringens effekt på jämlikheten eller hur eliten påverkas av finanskriser.

Så för alla er som är nyfikna på att få veta mer om dessa frågor kan jag rekommendera ett besök på Top Incomes Database.

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With: ,

Ansvarslös snöröjning

2011-02-28 av 10 kommentarer

Den hårda vintern har gjorts sig påmind för de flesta storstadsbor. Glashala trottoarer och gator kantade av höga snövallar utmanar såväl fotgängare som bilister. Samtidigt lyser hustaken skinande svarta, helt fria från snö. Hur kommer det sig? Svaret har att göra med vem som har ansvaret för om olyckan är framme.

Sedan en 14-åring dödades av en fallande istapp för några år sedan har alla fastighetsägare gjorts ansvariga för snöröjning av tak och konsekvenserna för bristande sådan. Tydligheten i ansvarsfrågan har gett tydlig effekt. Efter särdeles kraftiga snöfall i vintras rapporterade media: “Akut brist på snöröjare”. Och trots snökaoset på gator och trottoarer gällde bristen snöskottare på taken.

Varför har då inte de ansvariga för halkbekämpning av trottoarer eller skottning av gatornas parkeringsplatser rekryterat lika aktivt? Lägre samhällskostnader kan inte vara svaret. Varje år skadas ungefär 25 000 personer i halkolyckor, i vars jämförelse den risk-justerade kostnaden för fallande snö eller is blir pytteliten. Istället handlar det förmodligen om vem som i slutändan bär denna kostnad. Och här blir det rörigt. Gatornas skottning sköts i många fall av kommunerna, ibland av Trafikverket. Trottoarer och vägbanor tidvis av kommuner och tidvis privata fastighetsägare. I den mån olyckan är framme till följd av en halkig trottoar betalas kostnaderna för sjukvård av de skadade själva (privatpersoner) och förstås landstingen. Alltså varken kommunen eller fastighetsägaren eller Trafikverket. Möjligen kan dessa få betala notan längre fram, men oklarheten i ansvarsfrågan gör det svårt att i slutändan få ersättning. Samma situation gäller för bilister med krockskador eller parkeringsböter till följd av dålig snöröjning. De ansvariga slipper undan sitt ansvar.

En slutsats är att tydligare ansvar ökar viljan att förebygga risker – och framtida skadeståndskrav. Snöskottningen på taken i Stockholm är ett tydligt exempel på det. Skulle ansvaret för snöröjning på gator och torg förtydligas talar alltså mycket för att vi nästa vinter kan fram emot en både snabbare och mer förebyggande snöröjning. Vem tar på sig ansvaret för en sådan informationskampanj?

Filed Under: Kuriosa Tagged With:

Utbildningsfinansieringens nya kläder

2011-02-25 av 14 kommentarer

Alltsedan bonden kom på att en morot hängandes framför åsnan får den att dra bättre har intresset för incitamentens betydelse varit stort. Men även om incitament ofta är en produktiv sporre kan de ibland förleda människor att göra fel saker, t ex lura till sig moroten utan att behöva dra kärran. Ekonomistas har lyft fram flera exempel på detta från både teori och praktik om bl a försörjningsstödets utformning, underskattningen av prestige, eller bonus för döda gerillamän.

Idag (25/2-11) beskriver statsvetaren Johan Tralau i DN ett annat exempel på missriktade incitament: Skolor och universitet som får pengar för att ge höga betyg till sina elever och studenter. Att konkurrensen om elever i kombination med att måttet på en bra skola är ett högt medelbetyg har gjort att högstadie- och gymnasieskolor successivt höjt sina betyg för att se bättre ut och locka till sig fler elever — och få mer skattepengar. Om detta har bl a Jonas Vlachos skrivit (bl a här och här).

Tralau påpekar emellertid att samma problem finns vid våra universitet och högskolor. Institutionerna får anslag efter antalet examinerade högskolepoäng och därmed ges lärarna direkta incitament att inte bara godkänna alla studenter utan även sätta höga betyg så att ryktet sprider sig om lätta poäng och höga betyg, vilket ger ännu mera pengar när studenter strömmar till . Likt pojken som ropade ”Men han har ju inga kläder på sig!” när han såg den nakne kejsaren framhåller Tralau det som alla redan vet men som ingen talar högt om.

Kontentan är naturligtvis att kunskapen tar stryk och att värdet på befolkningens humankapital gradvis urholkas, såväl absolut som relativt andra länder. Det är dags för en översyn av kvalitetsmätning och finansieringsformer i det svenska utbildningssystemet.

Filed Under: Utbildning och forskning

Ekonomisk Debatt på Ekonomistas!

2011-02-23 av 5 kommentarer

Ekonomistas inleder ett samarbete med Nationalekonomiska föreningen och dess tidskrift Ekonomisk Debatt. Alla artiklar som publiceras i Ekonomisk Debatt kommer fortsättningsvis att presenteras kortfattat här på Ekonomistas (klicka på fliken högst upp på sidan eller i sidomenyn). Syftet med samarbetet är att underlätta för en snabb och livaktig diskussion kring de artiklar som publiceras i tidskriften. Vi välkomnar därför kommentarer på artiklarna utifrån samma policy som på våra övriga sidor.

Filed Under: Lästips

EU:s fattigdomsbekämpning på villovägar?

2011-02-14 av 8 kommentarer

I fredags höll finansdepartementet en temadag om inkomstojämlikhet och fattigdom. Några av Europas främsta forskare inom området deltog, bl a Anthony Atkinson vid Oxford och Frank Cowell vid LSE.

Ett av föredragen innehöll skarp kritik mot EU:s nya riktlinjer i målet att minska fattigdomen med 20 miljoner personer till 2020. Den irländske fattigdomsexperten Brian Nolan hävdade att EU:s nya sätt att mäta fattigdom både inkluderar folk som inte är fattiga samt påverkar ambitionen om hur målet ska uppnås. Noterbart är att det verkar vara Sverige och Tyskland som ligger bakom försämringen.

Det största felet, enligt Nolan, är att EU kompletterat sina tidigare två fattigdomskriterier med ett tredje som egentligen inte mäter fattigdom. Tidigare ingick inkomstfattigdom (inkomst under 60% av sitt lands medianinkomst) och materiell fattigdom (saknar tillgång till minst tre av nio basala hushållsföremål). Nu ska även jobblöshet (jobless), eller arbetslöshet, ingå, vilket särskilt drivits fram av Sverige. Regeringen skriver i en faktapromemoria från januari 2011: ”Regeringen betonar vikten av att fattigdomsbekämpning har en tydlig arbetsmarknadsdimension och välkomnar därför att plattformen innehåller insatser som syftar till att främja arbete för personer som står långt från arbetsmarknaden.”

Problemen med det nya sättet att mäta är dock flera. Trots att de fattiga har ökat från 80 miljoner till 120 miljoner är målet fortfarande 20 miljoner färre fattiga. Med andra ord har EU gått från att vilja minska fattigdomen med en fjärdel till en sjättedel. Vidare är jobblöshet ett mångtydigt mått. Det bygger på variabeln arbetsinstensitet i EU-SILC som är en kvot mellan a) de månader som alla mellan 16 och 64 år i hushållet arbetar och b) samtliga månader de kunde ha arbetat. Är kvoten lägre än 0.2 (20%) är hushållet ”jobblöst”. Eftersom EU definierar hushåll som fattiga om de endast uppfyller ett av de tre måtten kan alltså rika som frivilligt väljer att inte jobba tack vare stora kapitalinkomster ändå räknas som fattiga.

Bilden nedan illustrerar problemet. Den visar vilken social klass (baserat på EU-harmoniserade socioekonomiska klasser) som hushållen i respektive fattigdomskriterier tillhör (källa). Som synes finns en tydlig social gradient, dvs koppling mellan fattigdom och social klass, för såväl inkomstfattiga som materiellt fattiga hushåll. De jobblösa däremot tillhör i betydligt högre utsträckning (tre gånger så stor andel) de två översta socialklasserna och klart mindre de lägsta socialklasserna.

image

Vilken är då slutsatsen? Om man ska följa Brian Nolans rekommendation är den att EU bör utesluta de jobblösa ur sin fattigdomsdefinition eftersom denna grupp innehåller en stor mängd personer som inte kan anses fattiga i traditionell bemärkelse. EU bör såldes återgå till ett mått med endast två fattigdomskriterier. Även om arbetslöshet och utanförskap fortfarande är fenomen som bör bekämpas aktivt vore det olyckligt om den kampen satte käppar i hjulen för fattigdomsbekämpningen. Det gynnar varken de fattiga eller de i utanförskap.

Filed Under: Välfärd

Att köpa professurer

2011-02-08 av 48 kommentarer

I helgen var jag på en intressant konferens i Milano på temat ekonomisk ojämlikhet. Huvudtalare var Yale-professorn John Roemer vars plenarföreläsning behandlade huruvida den amerikanska ojämlikheten har påverkats av mångåriga ideologiska och politiska kampanjer som förts av konservativa tankesmedjor som t ex American Enterprise Institute, Cato Institue, Manhattan Institute och Hoover Foundation.

En för mig överraskande anekdot var att det var dessa institutioner som såg till att den österrikiske ekonomipristagaren Friedrich von Hayek blev professor vid Chicagouniversitetet 1950. Enligt Roemer fick Hayek sin professur på grund av att den finansierades av privata pengar:

The Mont Pelerin Society had its first American Meeting in 1948, and brought Friedrich Hayek to the University of Chicago. (Incidentally, his salary at Chicago was paid for ten years by private right-wing money, and when that grant lapsed, Chicago released him).

Jag frågade Roemer om källan för detta påstående, och han hänvisade till Invisible Hands skriven av NYU-historikern Kim Phillips-Fein som skriver om hur den konservativa William Volker Fund finansierade Hayeks professur: ”The Volker Fund paid Hayek’s salary for ten years, as promised, after which Hayek left the University of Chicago.” (s 51).

Naturligtvis behöver det faktum att Hayeks akademiska positioner delvis varit avhängiga privata pengar från högertankesmedjor inte påverka värdet av hans vetenskapliga bidrag. Men det är ett intressant exempel på hur tankesmedjor kan ha en direkt inverkan på inte bara den politiska debatten (vilket är deras syfte) utan även forskningen på universiteten (vilket inte är universitetens syfte).

Finns liknande exempel på särintressefinansierade professurer i Sverige? Jag är inte säker. För några år sedan gick vågorna höga i Ekonomisk Debatt när frågan om adjungerade professorer debatterades av Lars Calmfors (här och här), Marian Radetzki (här) och Lars Bergman (här). Visserligen är dessa professorer (del-)finansierade utifrån men jag har inte hört talats om att det rört sig om pengar från politiska tankesmedjor. Tack och lov.

Filed Under: Kuriosa Tagged With:

Maktelitens positioner granskade

2011-02-07 av 9 kommentarer

Idag (7/2-11) presenterade LO sin senaste rapport om elitens inkomster i Sverige, vilket också uppmärksammades på DN Debatt. Rapporten kartlägger ca 200 maktpositioner i samhället i termer av inkomst, och relaterar dessa till en genomsnittlig industriarbetarlön. Jag bjöds in till LO:s seminarium för att kommentera rapporten och diskutera vilka slutsatser som kan dras.

Man bör hålla in minnet att rapportens syfte inte är vetenskapligt utan att skapa debatt. Detta syns naturligtvis tydligt när man beaktar det faktum att de trender i inkomstskillnader som studeras inte tar hänsyn till att positioner innehas av olika personer med olika bakgrund (kön, ålder, utbildning, förmögenhet etc) vilket skapar problem i jämförbarhet. Å andra sidan har fokuset på positioner en trevlig egenskap i det att man konstanthåller (i princip) för en rad andra faktorer som styr lön, t ex arbetsbeskrivning, ansvar eller meritkrav.

Resultatet är slående robust i förhållande till mer konventionella mått på inkomstojämlikhet. Bilden nedan visar antalet arbetarlöner som maktelitens inkomst motsvarar och topprocentens inkomstandel i hela befolkningen (vilket baseras på data som Jesper Roine och jag tagit fram). Trots LO:s sneda och diskutabla urval lyckas man intressant nog ändå fånga in en trend som gäller för samhället i stort.

image

Men hur är det då med tolkningen av de ökande inkomstskillnaderna? Här tycker jag LO är påtagligt defensivt, men det gäller å andra sidan även nationalekonomiforskningen i stort. Att globaliseringen, dvs att (som Katrine Kielos påpekade) J K Rowlings globala framgångar gör henne mångdubbelt rikare än Charles Dickens, och teknologisk utveckling, t ex att finansiella transaktioner kan utföras var som helst i världen, har stor betydelse är ganska klart. Men hur stor? Inkomstskillnader skapar även morötter för dem som inte befinner sig i toppen. På detta sätt går hela ekonomin framåt när de i ledningen presterar väl, och belönas för det.

Men vet vi att så verkligen sker?  Det kanske lika gärna handlar om företag som inte har koll på vad vd får i lön, eller som är rädda för att just deras vd tjänar mindre än genomsnittet och därför ständigt höjer lönen för att undvika det. Eller handlar det helt enkelt om att samhällets granskning av toppen och dess inkomster försvagats, vilket i sin tur orsakats av förändrade samhällsnormer gentemot ojämlikhet i stort? (För en diskussion kring dessa och andra orsaker, se t ex här)

Även om den senaste finanskrisen synligen minskat inkomstskillnaderna är det svårt att tänka sig att detta kommer att hålla i sig. Forskning som Jonas Vlachos, Jesper Roine och jag själv gjort visar att toppens inkomster är nära kopplad till hela ekonomins utveckling. Därför är det troligt att i takt med ekonomins återhämtning och kanske rentav abnormt stora tillväxttal kommande år kommer även toppinkomsternas andelar att öka. Den som lever får se.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

En bokskatt för svenska nationalekonomer

2011-02-01 av 2 kommentarer

Varför infördes hyresregleringen? Vem ägde bil i Sverige på 1950-talet och varför? När började den svenska kapitalstockens tillväxt ta fart? Hur internationellt integrerad var den svenska finansmarknaden före valutavregleringen 1989?

Svaren på dessa frågor är det numera få som vet. Fast misströsta inte! Sedan en tid kan man läsa om dessa och en rad andra frågor med nationalekonomisk anknytning på Institutet för Näringslivsforsknings hemsida. Där har IFN nyligen publicerat ett stort antal utredningar som skrivits av forskare vid institutet (som före 2006 gick under namnet Industriens Utredningsinstitut, IUI).

På IFN:s hemsida listas över etthundra inscannade böcker på svenska som kan laddas ned gratis för alla. Jag råder alla att gå in och titta på listan och leta själva. Här följer ett axplock:

Filed Under: Lästips

Besynnerligt om styrelsekompetens

2010-11-29 av 34 kommentarer

Häromdagen släppte Folksam en rapport om börsbolagens styrelser och ledningar. Bakom står bolagets affischnamn i dessa frågor, Carina Lundberg Markow. Rapporten presenterar ett ”kompetensindex” där börsbolagens styrelser och ledningsgrupper graderas uifrån deras sammansättning i termer av kön, ålder, utbildning, och ledningsfunktion. Vid en närmare granskning framgår emellertid att kompetensindexet är en usel skapelse som inte alls återspeglar den riktiga kompetensen i ett företags ledning. Detta intellektuella haveri rör dock knappast Markow i ryggen eftersom hennes syfte i själva verket är att skapa maximal medial uppmärksamhet för sin egen agenda men framför allt sin arbetsgivare Folksam.

Forskningen har länge stött och blött frågan om styrelse- och ledningssammansättning och dess inverkan på företagens prestanda. De flesta anser att det finns en avvägning mellan bredd och kommunikation. Medan olika perspektiv och kompetenser skapar en bredd och komplettering  finns en risk att olikheterna går ut över kommunikationen mellan gruppens medlemmar som i förlängningen fördröjer eller rentav omöjliggör viktiga beslut. En bra forskningsöversikt finns här.

Men i Markows värld finns inga sådana avvägningar. Hon slår nämligen fast hur det ligger till på riktigt: ”Utgångspunkten i Folksams Kompetensindex är att homogena grupper begränsar företags möjligheter att förstå och förhålla sig till omvärlden.” (s. 8).

Än mer anmärkningsvärt är dock hur det s k ”kompetensindexet” är konstruerat (s 9-10). Här har Markow samlat information om ålder, kön, examen, år i styrelsen/ledningen samt funktion i ledningen. Därefter har en kvot beräknats för varje variabel och företag:

  • Könskvot: antal kvinnor delat med antal män.
  • Ålderskvot: antal under medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal över median.
  • Examenskvot: antal med antingen ekonomisk eller teknisk examen delat med totalt antal ledamöter.
  • År i styrelsen-kvot: antal över medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal under median.
  • Funktion i ledningen-kvot: antal med ”intraorganisatoriska funktioner” delat med antal med ”interorganisatoriska funktioner”. Den första definieras som havandes begränsade omvärldskontakter (ekonomi, produktion, FoU) medan den andra har frekventa omvärldskontakter (VD, IR, affärsutveckling, marknad/försäljning).

Slutligen har ett ovägt medelvärde beräknats av dessa kvoter, vilket utgör kompetensindexet där 0 är sämst och 1 är bäst. För tydlighets skull har Markow satt ett betyg 1-5 utifrån en normalfördelad betygsindelning av kompetensindexet (topp-7% för betyget 5, nästföljande 24 % får betyget 4, nästföljande 38% får 3 osv).

Det finns en rad besynnerliga inslag i detta. Ett är synen på ålder: ju fler relativt äldre ledamöter desto mindre kompetent styrelse och ledning. Jag undrar vad Marianne Nivert skulle säga om det. När det gäller ledningsfunktionskvoten är jag dåligt insatt i såväl uppdelning som behovet av omvärldskontakter, men för en lekman framstår den som ett typexempel på en skrivbordskonstruktion. Än mer besynnerligt är hur Folksam rätt och slätt klumpar ihop dessa vitt skilda bakgrundsfaktorer till ett ovägt medelvärde som sedan kallas kompetensindex.

Folksams bild av kompetens i näringslivet är fyrkantig och förenklad. Inte på något sätt beaktas huruvida företagen själva vet vilken kompetens just de behöver för att möta sina specifika utmaningar som t ex utländsk konkurrens eller strukturomvandling. Man kan heller inte behandla alla tekniska och ekonomiska utbildningar som en enhet; det finns variationer inom dessa vilka kan passa bättre eller sämre för ett företag. Folksam bortser även från andra viktiga variabler som t ex internationell erfarenhet, tidigare karriär mm.

Det är synd att Markow och Folksam inte ger ett bättre bidrad till den viktiga övergripande diskussionen om företagens styrning och lönsamhet. Frågan är dock om de alls är intresserade av att göra detta. Kanske handlar allt detta i slutändan om att skapa medial uppmärksamhet för det egna varumärket. Och här kommer Markow säkert att lyckas. Tur då att Folksam kommer ut särskilt väl i Markows index: bolaget skulle, om det vore börsnoterat, tillhört de ”tio bästa företagen” enligt Markows index. Man ska inte bita den hand som föder en.

Filed Under: Företagande Tagged With: , ,

Har fattigdomen ökat i Sverige?

2010-11-22 av 18 kommentarer

Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?

I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.

Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.

image

Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.

Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.

Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,
«Föregående sida
Nästa sida»