Det senaste årets nedstängning av de europeiska ekonomierna i kampen mot Coronapandemin har kostat stora belopp. Att inte ge medborgarna inkomststöd under nedstängningen skulle ha skapat politiskt kaos, men även den oreda som har uppstått i många EU-länders offentliga finanser riskerar få allvarliga konsekvenser. Budgetreglerna från Maastrichtavtalet har överskridits som aldrig förr, nationella industristöd börjar diskuteras, och vissa har rentav krävt att ECB borde efterskänka sina stödlån till euroländerna. Ingen vet ännu vad som kommer att hända, men att de drastiska, koordinerade nedstängningarna av de europeiska ländernas ekonomier kommer att få ett högt pris står allt klarare.
Europas välstånd bygger i hög grad på en ekonomisk och politisk stabilitet som har byggts upp under mycket lång tid. Inom EU finns flera viktiga institutionella ramverk som reglerar den gemensamma marknaden och dess värnande av fri rörlighet för arbete och kapital och jämlika konkurrensregler. Tilliten till de europeiska ländernas ömsesidiga politiska vilja att upprätthålla dessa regler är nyckeln till att de faktiskt fungerar. Emellertid verkar Coronapandemin ha provocerat fram en rad åtgärder som indirekt och direkt hotar denna tillit och därmed stabiliteten i EUs ekonomiska regelverk.
1. Kraftigt ökade budgetunderskott
I Maastrichtavtalet 1992 sattes en övre gräns för statens budgetunderskott på 3% av BNP. Tanken var att detta skulle förhindra att regeringarna bedriver alltför expansiv och kortsiktig politik. Gränsen har visserligen överskridits av alla EU-länder vid enstaka tillfällen, men den dramatiska budgetförsämring som Coronanedstängningarna har lett till är oöverträffade under alla år sedan Maastrichtavtalets tillkomst.
Bilden nedan visar EUs egna prognoser över kommande årens underskott för ett urval av länder. Medan Danmark, Sverige och Tyskland endast överskrider gränsen lite grann och kommer på rätt sida redan 2022, låg Frankrike, Spanien och Italien på gränsen före Coronapandemins utbrott och kommer att ligga långt därunder de kommande åren. Noteras kan att fallet i budgeten 2019-2020 är betydligt mindre i Sverige än i alla de andra länderna, inklusive Danmark.
2. Kraftigt ökad statsskuld
Maastrichtavtalet satte en övre gräns för statsskulden på 60% av BNP. Bilden nedan visar att Danmark och Sverige beräknas klara den gränsen under alla år fram till 2022 medan Tyskland hamnar strax däröver till följd av kostnaderna för Coronapolitiken. I Sydeuropa är läget dock betydligt värre. Frankrike, Spanien och Italien har ökat sina statsskulder med ungefär 20% av BNP till följd av ländernas stödåtgärder.
3. Nationella stöd till inhemska industrier?
Strukturkrisen under 1970-talet visade att nationell industripolitik ofta är både kortsiktig och slösaktig. Vi lärde att företag med lönsamhetsproblem bör inrikta sig på att förbättra produktiviteten snarare än att söka bidrag från skattefinansierade stödfonder.
Under Coronapandemin talas det emellertid återigen om industripolitik, och statens roll lyfts fram som en långsiktig garant för samhällsekonomin (se t ex här o här). Inom EU motiveras en del av dessa tongångar med behovet att upprätthålla styrkebalansen med USA och Kina. Tillskyndarna av en aktivare industripolitik talar gärna i termer av stöd till gröna investeringar eller digital omställning, men exakt var gränsen mellan stöd till framtidsteknologi och traditionell protektionism går kan ingen riktigt svara på. Risken är att EUs länder i allt högre grad kommer bedriva en protektionistisk industripolitik, pådriven av starka nationella särintressen, vilket på sikt hotar både den ekonomiska tillväxten och den politiska sammanhållningen i EU.
4. Efterskänkta ECB-lån till euroländerna?
Ett av de besynnerligare bevisen på hur den finanspolitiska oredan i Coronakrisens spår har påverkat den ekonomisk-politiska debatten kom för en dryg månad sedan. Ett grupp debattörer, politiker och ekonomer (bland dem en forskare verksam vid Handelshögskolans Center for Sustainable Markets), krävde i ett upprop att ECB borde efterskänka sina Coronarelaterade lån till medlemsländerna, detta eftersom ECB ju ägs av länderna och lånen därför endast är en form av rundgång av pengar som inte gör någon nytta. Förslaget fick mycket stor spridning i media, men har avfärdats av ECB-chefen Christine Lagarde eftersom det går rakt mot ECBs regelverk. Förslaget skulle innebära en ren sedelpressfinansiering av euroländernas åtaganden, något som inte enbart skulle hota ECBs trovärdighet utan även i förlängningen kunna ge upphov till okontrollerad inflation i eurozonen.
Sammantaget visar exemplen ovan hur den dramatiska nedstängningspolitiken i Coronapandemins spår får stora negativa konsekvenser för såväl ekonomi som politik i Europa. Exakt vilken omfattning dessa kostnader kommer att få är osäkert. Naturligtvis bör här understrykas att nedstängningarna har syftat till att begränsa smittspridningen, och de har säkerligen haft en positiv effekt i detta avseende. Av den anledningen blir det också svårt att dra skarpa slutsatser om exakt hur oroade vi bör vara över EUs försämrade statsfinanser. Klart är dock att det nu är hög tid att lyfta fram och diskutera de ekonomiska och förmodligen även politiska konsekvenserna av EU-ländernas drastiska nedstängningspolitik.
Ekonomistas 
Tänkvärt. Men att inte ta krisens kostnader över statsbudgeten är ju inte ett alternativ. När det gäller de långsiktiga effekterna av underskotten så beror de även på 1) I vilken utsträckning pengarna faktiskt användes till effektiva krisåtgärder, 2) Multiplikatoreffekter i eventuella återhämtningspaket – dvs att man inte börjar strama åt utan satsar på offentliga investeringar och konsumtion när ekonomin tar fart. Steg 2 ser jag nu som helt central, vilket också understöds av IMF (2020) Fiscal Monitor. Att börja prata om att vi ska oroa oss för statsfinanserna nu riskerar att bli kontraproduktivt. Bättre att prata om vilka investeringar som kan ge en högre avkastning än statsskuldsräntor – i termer av återhämtning och sedan långsiktig tillväxt.
Åsa-Pia, håller med, åtminstone delvis. En slutsats av mitt inlägg är att krisens kostnader inte är givna, utan en funktion av hur omfattande nedstängningspolitik som har bedrivits. Ju mer vi stänger ned, desto dyrare blir det. De flesta statliga stödåtgärderna är ju i form av akut hjälp, och det är motiverat. Men om vi fortsätter att öka upplåningen och utöka de statliga satsningarna löper vi snart risken att offentlig sektor sväller för snabbt. Effekten av det blir troligt att vi får en alltför stor och dyr offentlig sektor som gör saker den inte är tänkt att göra, vilket skapar kostnadskriser och därefter skattehöjningar, och i förlängningen lägre välståndsnivåer.
Sverige ligger, som framgår av inläggets bilder, relativt bra till. Vi har inte stängt ned lika drastiskt som många andra länder. Vi har sedan 90-talskrisen en medvetenhet om vikten av sunda statsfinanser och att inte låta offentlig sektor svälla alltför mycket. Situationen ser inte lika positiv ut i Europa, och där finns större skäl till oro.
När 90-tals krisen briserade var jag ungvuxen. Då föddes doktrinen om “den balanserade budgeten”. Vi fick veta att “alla” hade levt “över sina tillgångar” och att svaret på detta var åtstramningar. Debatten som uppstod om krisens orsaker gjorde att jag intresserade mig för ämnet nationalekonomi. Jag fann att nationalekonomer ofta kritiseras för användandet av matematiska modeller. Den kritiken är generellt orättvis. Användandet av matematik bringar klarhet i hur man tänker sig att olika mekanismer verkar och bör uppmuntras snarare än kritiseras. Det finns dock ett område (minst) inom nationalekonomin i vilket ekonomer INTE förlitar sig på matematik lika rigoröst som de normalt gör. Detta område kallas för makroekonomi. Makroekonomi uppstod på allvar först med ekonomer som Richard Stone och James Meade. De var pionjärer i arbetet med att utveckla nationalräkenskaper, ett system för att beskriva den ekonomiska aktiviteten i samhällsekonomier som helhet.
Vill man bli bra på makroekonomi måste man lära sig nationalräkenskaper.
För den som ordentligt studerar nationalräkenskaper blir det tydligt att det finanspolitiska ramverket är feltänkt.
Varför det förhåller sig på detta vis kan förklaras på många olika sätt men jag föredrar att utgå från ett globalt perspektiv eftersom, jag föreställer mig, många är bekanta med resonemangen.
På 60-talet noterade ekonomen Robert Triffin att det land vars valuta utgör global reservvaluta måste acceptera underskott i bytesbalansen eftersom andra länder, för att kunna interagera på internationella marknader, “måste kunna” ackumulera innehav av världsvalutan.
Ett konkret exempel:
Om Sverige vill köpa olja måste vi exportera varor/tjänster i motsvarande mån för att generera dollar inkomster.
Så var står vi idag?
Mainstream ekonomerna har haft fel om det mesta. Biden administration kommer nog för eller senare få rätt.
Med reservationer om mina begränsade kunskaper om penningpolitik.
Rörande din punkt 4:
Blanchard konstaterar att det är mer eller mindre egalt ifall centralbanken fortsätter att hålla skulderna eller om de efterskänks (det är bara en förändring i balansräkningarna utan reala implikationer). Just i eurozonen är det ju lite mer komplicerat (en centralbank-flera länder) men för ett land som Sverige där en del av staten har lånat ut pengar till en annan del av staten är det ju korrekt. Därmed borde väl centralbankernas köp av statspapper redan idag anses vara sedelpressfinansiering, d.v.s. det är inte efterskänkandet av skulderna som är sedelpressfinansiering, det är QE-programmen. Och det är ju inte som att de gav några hysteriska inflationsimpulser så varför en viss efterskänkning av skulden skulle leda till okontrollerad inflation är för mig inte tydligt. Här är väl Japan ett väldigt tydligt exempel där skulden är enorm, men till stor del utgörs av rundgång, och inte heller där ser man någon inflation.
Med det sagt har ju även t.ex. Laurence Boone (chefsekonom på OECD) tidigt i pandemin efterlyst efterskänkning av skulder så vissa verkar ju mena att det finns en skillnad.
Vore intressant att få höra lite mer av hur du menar.
Jag kanske kan lägga mig i när det gäller denna fråga. För att en efterskänkning av skulden ska vara likvärdigt med att centralbanken fortsätter att hålla skuldinstrumenten på sin balansräkning måste all återbetalning vid förfall återinvesteras i nya skuldinstrument. Annars sker en automatisk åtstramning av penningpolitiken när de statsobligationer som centralbanken har investerat i förfaller till betalning. Även om det i dagsläget är oklart när de centralbanker som genomför storskaliga tillgångsköp kommer att låta innehaven minska via förfall så finns det nog förväntningar om att det kommer att ske förr eller senare. En efterskänkning av skulden skulle innebära att centralbankens egna kapital minskar och är likvärdigt med en kapitalöverföring från centralbanken till statskassan. Som du är inne på är det en överföring av kapital inom staten, men en som skulle kunna påverka inflationsförväntningarna och i förlängningen minska förtroendet för den egna valutan.
Jag ser väl inte riktigt att någon efterskänkning av statsskulden är realistisk.
När Riksbanken köper statsobligationer så lånar de till köpeskillingen av bankerna. Detta kallas lite kreativt av vissa ekonomer för att Riksbanken skapar centralbankspengar. Men Riksbankens skulder ligger icke desto mindre som fordringar på Riksbanken i bankernas balansräkningar.
Ett efterskänkande skulle innebär att Riksbanken defaultar på skulderna till bankerna och bankernas ägare får ta förlusterna. Dvs om staten defaultar på delar av statsskulden (som Riksbanken sitter på) så blir det bankernas ägare som åker på att betala.
Jag hoppas att ingen på allvar överväger detta.
Ett alternativ vore att Riksbanken börjar sitta på ett astronomiskt negativt eget kapital. Det hoppas jag inte heller är realistiskt.
Ang att inflationen inte tar fart, så har många visat att det beror på att hushåll/företag ökar på sitt buffertsparande. M1 och M2 må öka men om velocity faller nästan lika mycket, så omsätts inte mer pengar. Och givet att BNP ökar världen över så är det väl inte konstigt att hushållen sparar mer. T ex för pension.
Peter, som Karolina påpekar skulle en efterskänkning av skulderna undergräva centralbankens oberoende och detta skulle försämra förutsättningarna för inflationsstyrningen och även riskera undergräva valutans värde. Sverige och andra västländer hade förr sådana system där regeringarna kunde ta pengar från centralbanken efter behov, och det systemet fungerade inte så väl.
I flera år har politiska krafter försökt minska centralbankernas oberoende, inte sällan är det sittande regeringar som har velat använda bankernas medel för att kunna göra kortsiktiga politiska vinster. Trycket från dessa krafter har ökat, och att politiskt tillsatta personer som t ex den nuvarande OECD-chefekonomen stämmer in i denna kör är därför kanske inte så överraskande, men det gör det inte mindre oroande för oss som bryr oss om ekonomins långsiktiga utveckling.
Hög risk för “nationell industripolitik,” ja. Ännu högre risk för ännu mindre kors-nationell offentlig upphandling i EU. Off. upph. motsvarade 2017 13,3% av unionens BNP. Utsikterna för tiden efter corona är oroväckande, betänkt EU:s motor Tyskland: The Commission estimated that in 2014, only 4% of public sector expenditures were expended in Germany on EU-wide public procurements for works, supplies, and services, whereas the average of all other EU countries was around 28%. Den politiska inramningen inte överraskande: länder i gamla DDR mest lokalpatriotiska. (EUROPEAN COMMISSION Directorate-General for Internal Market, Industry, Entrepreneurship and SMEs, No 553/PP/GRO/IMA/16/9031).
Nationell industripolitik och offentlig upphandling lockar igen, likt tiden efter både 1:a och 2:a världskrigen. Argumenten för protektionism tillförs ständigt nya ursäkter som, utöver ‘digitalisering,’ ‘kunskapssatsningar,’ möter förståelse i media: miljö, jämställdhet, socialt ansvar. Hayek’s tankar och Delor’s stamina är fjärran.
Ur artikeln: “Europas välstånd bygger i hög grad på en ekonomisk och politisk stabilitet som har byggts upp under mycket lång tid.”
Det som leder till tillväxt (ökad levnadsstandard) är att kapitalister ser vinstmöjlighet. Det är den som får de att avstå konsumtion och investera i innovationer och processförbättringar.
Länder utan dessa vinstmöjligheter uppvisar 0-tillväxt över tiden.
Så det viktiga för EU-länderna är att inte hämma vinstmöjligheterna. Annars gör vi EU till ett stor europeisk version av Nordkorea.
Stora statsskulder är i sig inte ett problem. Vi kan se på Singapore som har en stor statsskuld men där budgetunderskott är olagligt och de lånade “pengarna” placeras finansiellt.
Stående budgetunderskott är dock ett problem och borde inte tillåtas enligt EU-regelverk. T ex kan man ha som krav att ett medelvärde över tiden måste vara större än 0. Säg 10-15 år. Dvs budgetöverskott över lång tid. Eventuell statsskuld kan man placera i en indexfond.
Då tillåter man tillfällig krishantering så länge man kompenserar med budgetöverskott innan och efter krisen.
Sverige har här skött sig bra, och jobbat ned statsskulden betydligt. Det är bara att fortsätta på den inslagna vägen.
“Sammantaget visar exemplen ovan hur den dramatiska nedstängningspolitiken i Coronapandemins spår får stora negativa konsekvenser för såväl ekonomi som politik i Europa. Exakt vilken omfattning dessa kostnader kommer att få är osäkert. Naturligtvis bör här understrykas att nedstängningarna har syftat till att begränsa smittspridningen, och de har säkerligen haft en positiv effekt i detta avseende.”
Det har varit kriser innan. Vi förväntar oss kriser i framtiden. Euroområdet drabbas assymetriskt vid kriser och är således inte en optimal valutaunion. Det är alltså inte corona som är problemet här.