Mikroteoretikern som räddar liv

Algoritmer blir allt viktigare i våra liv och finns numera inbyggda i all tänkbar teknik. De har även gjort sitt intåg i offentligt beslutsfattande, till exempel för att behandla ansökningar om försörjningsstöd. I boken Algoritmmakaren beskriver Tommy Andersson de slags algoritmer han arbetat med och hur de används – och borde användas – i offentligt beslutsfattande. Den som förväntar sig en bok om algoritmernas intåg i vår vardag i allmänhet blir nog besviken. Men den som vill läsa en lättillgänglig, roande och personlig beskrivning av hur teorin för allokeringsmekanismer kan användas för att lösa viktiga samhällsproblem lär definitivt inte bli det.

Boken handlar om algoritmer för att fördela begränsade resurser i tre olika fall: skolval, organdonation och flyktingmottagande. I vanliga fall brukar nationalekonomer ofta förlita sig på att marknader – i alla fall med lite hjälp – kan lösa resursallokeringen på ett effektivt sätt.  Men när vi inte kan förlita oss på marknadslösningar går det utifrån teorin för allokeringsmekanismer att utforma algoritmer som kan göra jobbet.

Ett annat tänkbart exempel där algoritmer skulle kunna användas är matchningen av nya böcker med recensenter. I dagsläget görs detta ad hoc-mässigt och risken är stor att nya böcker inte matchas med de bäst lämpade recensenterna. Ett exempel på hur illa detta kan fungera i praktiken är när jag frågade Tommy om jag kan få ett gratisexemplar i utbyte mot en recension. Jag sa till Tommy att bara skulle skriva en recension om jag tyckte om boken då jag ogillar att ljuga och det kommer bli så dålig stämning om jag skriver en alltför kritisk recension. Detta innebär naturligtvis att jag är en olämplig som recensent.

Det dröjer inte länge förrän ett exemplar av boken dyker upp i brevlådan med en uppmaning att recensera boken även om jag inte gillar den. Tommys uppmaning gör mig dock knappast till en mer lämpad recensent, utan ökar snarare risken att jag ljuger och skriver en positiv recension även om jag inte gillar boken. Den kritiske läsaren gör kanske därför bäst i att ignorera den här recensionen. (I efterhand inser jag också att jag var onödigt sparsam, boken kostar bara 89 kronor som e-bok.)

Tommy har alltså inte löst allokeringen av bokrecensenter än, men däremot betydligt viktigare problem. En del av boken ägnas åt Tommys pedagogiska redogörelse för varför det är svårt att få tillräckligt många njurtransplantationer till stånd. Det är inte tillåtet att handla med organ, men det är däremot tillåtet att ge bort en av sina njurar till en annan person. Problemet är att den som är villig att ge bort en njure – ofta en nära familjemedlem – inte alltid är kompatibel med donatorn. Genom att matcha flera par av donatorer och givare i en byteskedja är det möjligt att få fler transplantationer till stånd. Problemet är att det är svårt att manuellt hitta sådana byteskedjor och samtidigt se till att alla inblandade har incitament att inte manipulera systemet för att skaffa sig fördelar. Men klokt utformade algoritmer kan lösa problemet. Tommy är mikroteoretiker som forskat hur detta görs bäst i teorin. Men han är också en av eldsjälarna bakom det svenska njurbytesprogrammet och i boken beskriver han även framväxten av detta. Hans teoretiska och praktiska arbete är ett exempel på hur nationalekonomisk teori bokstavligt talat använts för att rädda liv.

Det andra problemet Tommy försöker lösa – återigen med hjälp av ekonomisk teori i den högre skolan och genom praktiskt förändringsarbete – är elevplaceringar. Skolvalet i Sveriges kommuner sker ofta manuellt av kommunala tjänstemän. Tommy argumenterar förtjänstfullt för varför dagens system många gånger är både rättsosäkert, ineffektivt och resurskrävande. Det riskerar också att förstärka ojämlikhet. I många kommuner finns till exempel incitament för föräldrar att välja skola strategiskt, det vill säga att man kan få en bättre skolplacering genom att inte sanningsenligt uppge vilka skolor man helst vill ens barn ska börja på. Har man till exempel bara möjlighet att välja fåtal skolor kan det löna sig att inte välja de skolor man helst vill komma in på om man bedömer att chansen att komma in där är liten. De föräldrar som förstår systemet riskerar att få sina barn placerade i bättre skolor, vilket kan förstärka ojämlikhet. Detta och många andra problem med dagens system förklarar Tommy mycket övertygande. Återigen finns en teoretiskt elegant algoritm som snabbt och enkelt löser problemet. Tommy har rest land och rike runt för att förklara algoritmens förtjänster. Nationalekonomerna Dany Kessel och Eliasbet Olme driver numera ett företag med Tommy som rådgivare som redan hjälpt många kommuner att implementera algoritmen.

Medan Tommys arbete med njurbytesprogrammet och skolval är verkliga framgångssagor, är hans arbete med kommunplacering av flyktingar inte samma entydiga framgång. Tommys idé var att i stället för att godtyckligt placera flyktingar i olika kommuner, försöka skapa en matchning med hjälp av algoritmer som ökar chansen att flyktingar hittar ett arbete. Tommy ger en pedagogisk beskrivning av problemet och dess eleganta teoretiska lösning, men också en rafflande beskrivning av hur han genom intensivt arbete försökt övertyga Migrationsverket och andra aktörer att börja använda sig av algoritmen. Till slut sätter dock byråkratin definitivt stopp för Tommys planer. Han riktar därför i stället sin energi mot ett liknande projekt i USA tillsammans med utländska forskarkollegor. Det algoritmbaserade flyktingplaceringssystemet Annie MOORE används numera för att placera cirka fem procent av kvotflyktingar i USA och har inneburit till att 23 till 37 procent fler flyktingar hittat arbete inom tre månader efter ankomsten till USA.

En avvägning för algoritmmakare som Tommy som inte diskuteras i boken gäller valet mellan marknadslösningar och centraliserade allokeringsmekanismer. När det gäller organdonationer och skolval finns förmodligen en stor enighet att det inte är moraliskt acceptabelt att använda priser för att fördela resurser. Men när det gäller flyktingmottagande är det inte lika självklart vilket marknadsmisslyckande som behöver rättas till – det ligger ju rimligen i flyktingens egenintresse att söka sig till kommuner med goda jobbchanser. Detta skulle dock riskera att leda till en väldigt skev geografisk fördelning av flyktingar, vilket lett till institutionella krav på att flyktingar ska fördelas jämnare mellan kommuner. Möjligen kan man dock ifrågasätta i vilken utsträckning en skev fördelning innebär en välfärdsförlust. Det reser i så fall frågan om det är algoritmmakarens uppgift att ta den institutionella begränsningen som utgångspunkt och utforma en allokeringsmekanism utifrån detta, eller om det i stället är att försöka förändra de institutionella begränsningarna?

Algoritmmakaren är skriven på ett sätt som gör att läsaren vill läsa vidare, ibland med tydliga “cliffhangers” som höjer spänningen inför kommande avsnitt. Boken är också väldigt pedagogiskt skriven, men det är en del komplicerade resonemang där jag tror en del läsare kan tappa bort sig. Vissa delar skulle kunna ha skrivits på ett ännu mer lättillgänglig sätt, till exempel tycker jag den förordade skolvalsalgoritmen (Gale-Shapley/deferred acceptance) kunde ha förklarats bättre.

Utöver att Algoritmmakaren är en klarsynt redogörelse för tre viktiga samhällsproblem och hur de kan lösas bättre, är det också en personligt skriven bok som präglas av Tommys idealism och hängivenhet. Dessutom målas en fascinerande bild upp av mikroteoretikern som en slags samhällsförbättrande superhjälte. Tommy reser kors och tvärs över världen för att lösa viktiga samhällsproblem. Vi som känner Tommy vet att detta inte bara är författarens fria fantasier, utan vi vet med vilken passion och idealism han kämpar för att göra världen till en bättre plats.