I Sifo:s senaste väljarbarometer fick centern 3,8 procent av väljarsympatierna och kristdemokraterna blott 3,3 procent. I riksdagsvalen sedan 1976 har det dock bara hänt en enda gång att ett parti fått mellan tre och fyra procent, medan partier fått mellan fyra och fem procent vid sju tillfällen. Min gissning är att både stödet för centern och kristdemokraterna kommer krypa över fyra procent närmare valet nästa år och att de i valet kommer klara fyraprocentsgränsen.
Det kan tyckas vara något av ett mysterium att miljontals väljare lyckas koordinera sitt röstande så att småpartierna nästan alltid klarar fyraprocentgränsen (vilket jag skrivit om förut). Förmodligen är opinionsundersökningar väsentliga för att detta ska lyckas. När kristdemokraterna ligger strax under fyra procent i opinionsundersökningarna kommer väljare som väger mellan kristdemokraterna och andra borgerliga partier att bli mer benägna att lägga sin röst på kristdemokraterna. Inför nästa års val är det extra spännande eftersom det är två borgerliga partier som kan hamna nära fyraprocentsgränsen. Med tanke på hur väl Broder och Kamrat fyra procent lyckats historiskt tror jag dock att samma underliggande mekanism kommer rädda centern och kristdemokraterna även vid nästa val.
Om jag har rätt i att opinionsundersökningar tillhandahåller information som är väsentlig för att lösa blockväljarnas koordinationsproblem finns det starka skäl för vänsterväljare att kasta lite grus i maskineriet och minska informationsinnehållet i opinionsundersökningarna. Det mest uppenbara sättet att göra detta är att säga att man tänker rösta på kristdemokraterna eller centern när något av opinionsinstituten ringer. Om vänsterväljare gör detta på bred front kommer det i opinionsundersökningarna inför valet se ut som både centern och kristdemokraterna har god marginal till fyraprocentsgränsen, vilket kan få borgerliga taktikröstare att rösta på andra borgerliga partier.
Det finns dock två tänkbara problem (ur vänsterperspektiv) med denna strategi. Borgerliga väljare kommer försöka bilda sig en uppfattning om hur många vänsterväljare som ljuger och kompensera för detta när de tolkar opinionssiffrorna. Detta är dock mycket svårt att göra med exakthet och det skulle kunna tänkas att borgerliga väljare överkompenserar och röstar på centern och kristdemokraterna i ännu större utsträckning än de annars gjort. Ett annat tänkbart problem är att det uppsving för centern respektive kristdemokraterna som orsakas av ljugande vänsterväljande kan ge upphov till en Lööf- eller Hägglundeffekt som lockar fler väljare till dessa partier (även om jag medger att just detta känns väldigt avlägset i dagsläget).
Det som är problem ur vänsterperspektiv är dock en möjlighet för centerpartister och kristdemokrater. Kanske kommer vi därför att få se en gemensam uppmaning från både vänsterhåll och borgerliga småpartier att börja ljuga i opinionsundersökningar?
Ekonomistas 
Ett bra förslag! Fast aldrig blivit uppringd ska jag lova säga Centern ifall jag blir det.
Kan ingen komma på någon sorts omvänd “kamrat valpsjuka”? Miljöpartiet kom ju tillbaka i riksdagen 1988 pga att sälstammen hade drabbats av ganska regelbundet återkommande valpsjuka, Under hela valrörelsen påstods säldöden vara orsakad av miljögifter. Inte ens om det skrevs om havererande vindkraftverk, råttinvationer kring återvinningsstationer tror jag MP skulle gå tillbaka. I synnerhet som nyhetsjournalister till 50% är miljöpartister enligt de akademiska undersökningarna.
Men man kanske skulle kunna få till en skräck för kvicksilvret i lågenergilampor, precis som för faran av dioxin i glass? Här beskriver USAs naturvårdsverk hur man städar upp om en går sönder:
http://www2.epa.gov/cfl/cleaning-broken-cfl
För att återgå till ämnet så önskar jag av allt mitt hjärta att V, SD, MP och C åker ut, men jag tror att det enda som kan se till det är korruptionshärvor som uppdagas en månad före valet och som berör i stort sett hela partiledningarna. KD kan jag inte säga samma sak om nu när M leker sossar.
Inom S-föreningar brukade man tidigare diskutera vilka medlemmar som skulle rösta på VPK om de låg illa till. Utan något som hindrar medlemmar ur de stora partierna att rösta på de små kommer sådant att fortsätta.
Så länge valet i praktiken står mellan två block är det väl inte något fel på att strategirösta för att det blocket man vill ska vinna också vinner? Angående din teori att det bestäms vilka medlemmar som ska rösta på vilka partier så kan jag inte se att detta skulle vara avgörande ifall inte denna del var otroligt stor av partiernas samtliga medlemmar. Detta med tanke på partiernas medlemsantal idag. http://www.olofpetersson.se/_arkiv/skrifter/partimedlemmar.pdf
Det är absolut inget fel att taktikrösta, det har jag aldrig hävdat. Inte heller tror jag koordineringen av taktikröster sker inom partier. Jag tror att det sker spontant på individbasis när folk ser hur partierna ligger till i opinionsundersökningarna före valet — om stödpartierna ligger nära fyraprocentsgränsen blir det fler som kan tänka sig att rösta på dem.
Min kommentar var riktad till undertallen, jag glömde tyvärr att gå via “svar” istället för direkt på “kommentera”
Reissmuiez, det där om att sitta ner och bestämma vem som skulle rösta på VPK var något en sosse berättade för mig på 80-talet. Jag håller med om att nog inte går att organisera så idag.
Det är inte möjligen så att Moderaternas utspel (för värnskatt, mot LOV, frispråkig Billström) den senaste tiden är en uttänkt strategi från alliansen för att få väljare att fly Moderaterna till förmån för de tre andra som nu kan skilja ut sig från Moderaterna?
Ett bondeoffer! Kanske de tänker så? Kanske smart i så fall.
Jag har nu rensat en del kommentarer i denna tråd som inte höll sig till ämnet. Allmänpolitisk diskussion hänvisas till andra forum.
Intressant inlagg! Att folk lyckas koordinera sitt beteende pa detta satt ar verkligen ett intressant problem. Man kunde ju tanka sig att alldeles for manga taktikrostade – dvs manga fler an som behovs – men det tycks inte handa heller.
Notera att det var Miljopartiet som fick mellan 3 och 4 % 1991, nar de (savitt jag vet) saknade taktikroster (de tillhorde inte vansterblocket pa samma satt da). Det gor din tes annu starkare – det verkar som om partier som har mojlighet att fa taktikroster och som ligger nara fyraprocentsparren alltid kommer kravla sig over den.
Vissa tror ju att c och/eller kd kommer forsvinna pa sikt men jag tror det ska ganska mycket till for att det ska ske. Kanske om de halkar ner under 2 % i mellanvalsperioden eftersom folk da kommer borja fundera pa om taktikrosterna kommer att kunna dra upp partiet over sparren. (Har de en gang halkat ur riksdagen tror jag att forfallet kan satta in pa allvar.) Men om det inte sker – vilket ter sig osannolikt just nu eftersom de tycks ha en ganska stabil stomme karnvaljare – kan de hanka sig kvar pa detta satt ratt lange – dvs genom att han drygt 3 % i mellanvalsperioderna och nagot over sparren i valen (tack vare taktikrosterna).
Det finns ingenting moraliskt betankligt med att taktikrosta, naturligtvis. Daremot kan man tycka att det inte ar idealiskt att ha ett system dar taktikrostande ar vanligt forekommande. Tanken ar ju att folk ska rosta pa det parti som de verkligen foredrar. Dessutom ar ju ett skal till att man har en fyraprocentsparr att man inte vill ha for manga partier och taktikrostandet verkar ju i motsatt riktning.
Dock har jag lite svart att se hur man skulle kunna motverka det. Man kunde forbjuda opinionsmatningar forstas vilket man gor i vissa lander men det gillar jag inte alls – det kanns ganska illberalt.
F o kan man notera att det ocksa finns ett “omvant taktikrostande” – dvs att folk inte rostar pa partier som de ar sakra pa kommer under fyraprocentsparren. Det kan ju ocksa ses som ett problem.
Ett “omvänt” taktiröstande vore ju ganska lätt att justera om man tilläts att ha ett andrahandsval (dvs. i första hand röstar jag på C men om de inte kommer in får det bli Fp). En del praktiska problem med loopar behöver klaras ut (om 3 % röstar på C i första hand och Fp i andra hand samtidigt som 3 % röstar på Fp i första hand och C i andra hand, samtidigt som 2 % röstar på Kalle-Ankapartiet i första hand och C i andra hand), men det borde inte vara så svårt att ställa upp en tydlig tabell.
Det finns fantastiskt mycket intressant skrivet om valteori. Den korta versionen är “inget system är perfekt, och det kan man bevisa. Ytterst få politiker tycks ha en aning om detta”.
Det sagt är ett system med andrahandsröster där man stryker och omfördelar nerifrån med största sannolikhet tillräckligt bra, bättre än idag och rimligt rättvist. Man kan fortfarande skapa teoretiska cykler där detta system inte ger det resultat som folkviljan kan antas ha, men den sannolikheten är låg. Och det nuvarande system är ju bedrövligt inte bara pga avsaknad av andrahandsröster utan pga att det finns för få utjämningsmandat. Jag läste att (S) fick hela två mandat för mycket 2010 pga detta.
“Stryker och fördelar nerifrån” skulle alltså fungera enligt följande:
1. Räkna alla förstahandsalternativ.
2. Har alla partier nått upp till spärren (nu 4%, men med andrahnadsröster finns det goda skäl att höja den en smula)? Om ja så är vi klara
3. Ta rösterna för det parti som fått minst antal röster och ge dessa till deras andrahandsval (som då räknas som deras förstahandsval).
4. Återgå till 1.
Man kan ju se taktikröstande på olika sätt. Det kan finnas incitament för konservativa moderater att hålla kvar KD för att driva ut koaltionen till höger. Motivet för att taktikrösta skulle då inte vara att hålla KD kvar för att maximera mandaten för Alliansen utan snarare att göra Alliansen mer konservativ. En bra studie på detta kan man hitta här http://pluto.mscc.huji.ac.il/~okedar/files/AJPS_Bargsted-Kedar.pdf
“Inför nästa års val är det extra spännande eftersom det är två borgerliga partier som kan hamna nära fyraprocentsgränsen.”
Läget var väl mer eller mindre likadant för fyra år sedan?
Stod inte C på lite säkrare mark då? Det är min minnesbild, men minnet har svikit mig förr…
Jag är också osäker. Men man kan i alla fall konstatera att opinionsundersökningar ett och ett halvt år innan valet inte säger ett dyft om hur opinionen kommer att se ut strax innan valet.
Micke/ Sant! Jag tankte inte pa det dar med andrahandsroster fast jag last en hel del om det. Sadana losningar ar definitivt intressanta; jag tycker nog att vi borde inforas i Sverige. Det folkomrostades ju om ett sant system i UK for nat ar sen (blev nej dock).
Vad galler det dar andra problemet som namndes med folk som rostar pa sag v for att driva s at vanster (eller motsvarande pa hogerkanten): Ofta kombineras ju dessa tva typer av taktikrostande – det ar forstas de moderater som ligger narmast kd som stodrostar pa dem.
Sen tycker jag i och for sig att det ofta inte ar sa viktigt i praktiken att riksdagens sammansattning inte avspeglar befolkningens asikter perfekt. Folk blir upprorda nar de hor att man kan bli amerikansk president fastan man far mindre an 50 % av rosterna, men varfor ar det egentligen sa mycket varre att 49,9999 % styr over 50,0001 % av befolkningen an tvartom? Vad ar det som ar sa magiskt med 50 %-gransen? Det ar en sak om minoriteten vinner pga *fusk* men en helt annan om de gor det pga att egenheter i valsystemet som inte tillkommit for att gynna den ena sidan.
Hela iden om att demokrati handlar om att “avspegla” folkets asikter perfekt tror jag ar forfelad. I manga fragor ar det snarare bra att politikerna bortser fran befolkningens asikter (hogertrafikfragan ar ett tydligt exempel). Det var nar jag insag det som jag tappade lite av intresset for rostningsteori – aven om det som sagt ar teoretiskt spannande.
Jag håller med om att valteori kanske inte är så spännande när det gäller val till nationella församlingar. Där det däremot är intressant är när en till synes oskyldig konstruktion får signifikanta sidoeffekter som “ingen” hade tänkt på.
Ett perfekt exempel på detta: https://ekonomistas.se/2010/02/19/skolvalet-en-pandoras-ask/
Skolvalet i Stockholm var en (i mitt tycke) god idé men där implementationen var en ren katastrof. Okänd, komplex och med noll rättssäkerhet. Teknokratvälde när det är som sämst, med andra ord.
Tack for tipset – mycket intressant. Ja dar far det verkligen praktisk betydelse.
Valteori ar ju inte ointressant nar det galler val till nationella forsamlingar heller; det vill jag inte saga. Iden om andrahandsval ar definitivt bra, t ex. Men, valteori ar *mer* intressant om man utgar fran att parlamentet ska avspegla folkets asikter mer eller mindre perfekt, an om man inte gor det. Och som sagt finns det goda argument for att det inte behover, eller ens bor, gora det.
Visst skulle det nog kunna hjälpa för vänsterblockets sympatisörer att ljuga i opinionsundersökningar, för att förstöra för högerblocket, men för att göra det, måste de då inte “tänka spelteori”, och att då högerväljare tänker “det är sannolikt att vänstern medvetet ljuger, så jag agerar såhär istället”, vilket väl inte händer allt för ofta, såvida man inte läst din Economic strategic thinking, Robert?:) Det känns, rent spontant, och alldeles utan några bevis, som att folk överlag inte lägger ner så mycket tid på att tänka så.
Jag tror du har helt rätt att folk inte spontant kommer ljuga. Det skulle förmodligen krävas ganska omfattande kampanjer (kanske av Aftonbladet?) för att det här skulle få effekt. Men att driva kampanj för att folk ska ljuga kan nog upplevas moraliskt tvivelaktigt och innebära en politisk risk i sig… Därför kan vi nog räkna med att de flesta ändå kommer vara ärliga i opinionsundersökningarna inför nästa val.