Med anledning av Corona-krisen välkomnar Ekonomistas gästinlägg kring möjliga åtgärdsförslag och deras utformning. Vi uppmuntrar också till en diskussion om åtgärdsförlagen i kommentarstråden och särskilt då av skribenter som inte är anonyma. I detta inlägg diskuterar professor Oskar Nordström-Skans vid Uppsala universitet akuta förändringar i a-kassan. Just nu förs en aktiv debatt om hur man bäst stimulerar ekonomin. Min bedömning är att det är fel tid för generella stimulanser. Det är osannolikt att särskilt mycket av den nu fallande konsumtionen beror på brist på pengar – istället sitter sannolikt en stor del av befolkningen och motvilligt samlar pengar på hög för att de inte kan konsumera som de hade tänkt sig. I realiteten är det praktiskt omöjligt att konsumera annat än basvaror.
Politiken bör därför stimulera företag för att undvika uppsägningar och därigenom underlätta för en snabb återhämtning när ekonomin till slut vänder. Samtidigt behöver ersättningssystemen ta höjd för att arbetslösheten ändå kommer att stiga. Tillfälliga anställningskontrakt kan inte förnyas, och aktörer i turistbranschen kan svårligen säsongsanställa innan man vet om det blir någon säsong.
Många av de som drabbas har en svag förankring på arbetsmarknaden. Därför behövs förändringar i A-kassan. Men det är betydligt viktigare (just nu) att man sträcker ut räckvidden i ersättningssystemen än att man höjer ersättningsnivåerna just för att de praktiska konsumtionsmöjligheterna ändå är så små. Samtidigt är det viktigt att man gör det på ett sätt så att det är möjligt att skala tillbaka utvidgningarna snabbt. Ett tillfälligt underlättande för fler att ta del av a-kassan är väl motiverat och bör omfatta många.
Detta bör implementeras månad-för-månad på samma sätt som undantagen i sjukförsäkringen snarare än genom ett ökat inflöde till fulla ersättningsperioder. På så sätt kan man både tillhandahålla en nödvändig tillfällig ersättning för väldigt många och hålla sökviljan uppe. Det är inte osannolikt att det relativt snart finns stora personalbehov inom jordbruk och annan livsmedelsproduktion om vi inte får den vanliga tillgången till utländsk arbetskraft. Det kan heller inte uteslutas att det snabbt uppstår Corona-specifika behov av arbetskraft av till exempel vikarier i äldreomsorgen.
Det blir då viktigt att man från Arbetsförmedlingens sida mäktar med att se till att de arbetslösa tar dessa viktiga (men ibland kanske oattraktiva) arbeten även om det innebär att man helt behöver byta sektor och yrke. Både Arbetsförmedlingens uppgift med att styra ledig arbetskraft till sektorer som faktiskt har anställningsbehov, och den generella återhämtningen kommer att underlättas om man snabbt och resolut kan skala tillbaka en bred och generös, men tillfällig, utsträckning av a-kassan till nya grupper. En tillfällig a-kassa bör således beviljas månad-för-månad till stora grupper av arbetssökande, och inte via en generell marginell uppluckring av reglerna för att få tillträde till årslånga ersättningsperioder.
Ekonomistas 
Jag håller med om att en höjning av grundbeloppen i försäkringen kanske kan motiveras vara temporära. Hur höga de ska vara beror ju dock på vad man menar är rimligt att leva på under en inledande period av arbetslöshet – innan man kvalificerar till full a-kassa. Alternativet är ekonomiskt bistånd. Vidare tänker jag mig kanske att ändringen av medlemsvillkoret kan rullas tillbaka. Det är ju inte i grunden meningen att man ska gå med i a-kassan först när man börjar bli orolig för sitt jobb.
Problemet, som jag ser det, är att en liten andel av arbetskraften var medlemmar i en a-kassa i inledningen av den här krisen. Vad beror det på, tycker jag att vi bör fråga oss? Om vi lämnar höjningen av medlemsavgiften och den slopade avdragsrätten bakom oss (här har jag skrivit om det: https://loblog.lo.se/2019/04/skattefordel-arbetsgivarna/) så tror jag att en anledning är att försäkringen är så dålig. Det låga taket har gjort att det inte blir så intressant för breda löntagargrupper att gå med. Det är och bör vara en inkomstförsäkring. I det perspektivet tycket jag att denna nivå på försäkringen är rimlig och att en höjning bör permanentas. Arbetsvillkoret kan vidare vara ett skäl till att personer med svag anknytning inte är med. Det har nu förändrats.
Jag håller med om att generella stimulanser i dagsläget är ineffektivt. En höjning av ersättningsnivå är motiverad utifrån att det är ett träffsäkert sätt att fördela ut en ekonomisk stimulans, Jag tror knappast att dessa pengar kommer att hamna på sparkonton hos de personer som nu drabbas av arbetslöshet.
Min slutsats: Om fler hade varit med i en a-kassa och ersättningen varit bättre så hade vi haft en del av krispaketet på plats dag 1 – i form av en automatisk utgiftsökning och bidrag till stabilisering av krisen. Det bör vi tänka på framöver.
Lite grann är det såklart olika frågor vad man vill göra framgent med A-kassan och vad man vill göra nu. Det viktiga i nuläget är att sprida tillgången till ersättning brett bland de som har blygsamt med arbetslivserfarenhet och/eller slarvat med medlemsskapet – jag skulle tro att läxan framgått och att medlemstalen kommer att öka. Att ersättningsnivån generellt sett är låg ser jag inte som ett problem i det akuta läget – om krisen blir kort försämras inte heller livsinkomsten särskilt. Blir krisen längre är det en annan sak, men då kommer också de generella stimulansåtgärderna i ett annat ljus. Vad gäller strukturella förändringar så argumenterade jag redan i LU2011 för att arbetsvillkoret för att få tillgång till grundersättningen i A-kassan bör vara relativt blygsamt , detta för att minska betydelsen av marginaleffekter via socialbidrag och för att de arbetslösa inte i onödan ska hamna i kommunal arbetsmarknadspolitik. Har för mig att LO tyckte det var ett skräpförslag. Rent allmänt håller jag väl med om att det inte vore orimligt om taket höjdes generellt sett. Men mer precist skulle jag gärna se att taket i A-kassan höjdes särskilt för de med lång anställningstid i samband med att LAS reformeras framöver. Men det är kanske ett annat inlägg.
Hur ser ni på finansieringen? Är det inte läge att privatisera denna försäkring fullt ut så den i praktiken inte förblir ett förteckt socialbidrag?
Igen, om man håller sig till det akuta, vilket var tanken här, så får den gärna vara ett sorts socialbidrag finansierat av staten men med krisspecifik tidsbegränsad duration. Problemet blir större om man ger fulla ersättningsperioder.
Vad som förbryllar mig i inlägget är att det tycks underkänna hela idén om att en försäkring ska ge inkomsttrygghet. Ett system där man månad för månad får veta hur mycket pengar man får, om man förblir arbetslös, ger ingen förvissning om hur stora fasta utgifter man klarar av utan att drastiskt behöva försöka minska kostnaderna. Det liknar mer allmosor som man kan hoppas dyker upp i sista stund, även om det är staten som föreslås stå för allmosorna.
Arbetslöshetsförsäkringen blir med de förändringar som nu genomförs betydligt bättre. Men den ger ändå inte sådana inkomster som det är lätt att ställa om till. De som inte har varit medlemmar i arbetslöshetsförsäkringen tillräckligt länge, när de blir arbetslösa, kan, om de har jobbat tillräckligt mycket få 11 220 kronor i månaden före skatt. Det förutsätter att de har arbetat heltid. Från detta dras sedan en skatt som, p.g.a. jobbskatteavdraget, är högre än om den hade gällt en lön. Det kan finnas flera förklaringar till att många inte har gått med i en a-kassa. Förutom de som har nämnts kan det för dem som arbetar oregelbundet och betydligt mindre än heltid medan de etablerar sig på arbetsmarknaden vara osäkert om de kommer att kvalificera sig alls, eller till någon nämnvärd ersättning.
De som har arbetat och varit a-kassemedlemmar tillräckligt länge kan med de nya reglerna få 80 procent av lönen eller som mest 26 400 kronor i månaden, före skatt. Det innebär att de flesta, men långtifrån alla, kan räkna med att få en a-kasseersättning på 80 procent om de blir arbetslösa. Men redan efter 20 veckors arbetslöshet minskar ersättningen så att den blir som högst 16 720 kronor i månaden, före skatt. Det ställer stora krav på anpassning för den som har haft en normal inkomst och kanske har barn att försörja.
Den månad-för-månad-ersättning som föreslås i inlägget skulle förvisso pressa arbetslösa att, till varje pris, skaffa sig en inkomst. Men då är det inte en försäkring vi pratar om. I en försäkring ska det finnas en viss självrisk och tydliga krav på att undvika och undanröja skadan. I arbetslöshetsförsäkringen finns tydliga krav på att man som arbetslös aktivt ska söka och vara beredd att ta arbete och dessutom ställa upp på åtgärder som gör att man får bättre chans att få jobb. Den kontroll som Arbetsförmedlingen bedriver, med möjligheten att ställa krav på heltidsaktiviteter, är det som ska göra livet svårt för det fåtal arbetslösa som smiter från sina plikter. Alla de arbetslösa som gör allt som förväntas av dem bör ha rätt till rimliga och trygga inkomster.
En hastig titt i LO:s remissyttrande över LU 2011 visar, för övrigt, att LO ville att man skulle kvalificera till grundbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen genom arbete eller studier när utredningen ville att man skulle kunna kvalificera genom arbetslöshet.
Man kan ju även tänka dig andra tillfälliga ersättningar än att göra tillfälliga ändringar i a-kassan. T.ex. en platt krispeng för alla inskrivna arbetslösa hos Arbetsförmedlingen under period X ( exakta kvalificeringsvillkoren har jag inte funderat på så mycket) . Det skulle ju även höja ersättningen till de som slår i taken i a-kassan och som saknar kompletterande inkomstförsäkringar. Det hade även säkerligen varit enklare att låta en sådan lösning rulla månad för månad än att gå in och ändra i en försäkring med bäst före datumet passerat (förslaget på ny arbetslöshetsförsäkring väntas om en månad).
Å andra sidan vet jag inte hur svårt det skulle varit att göra nytt på så kort tid som det handlat om här. Det här är ju inte första gången som tillfälliga ändringar gjorts i arbetslöshetsförsäkring.
Det förvånar mig att så stor del av den svenska politiska debatten handlar om höjda bidrag till de arbetslösa och så lite av debatten handlar om hur vi ska åtgärda den gigantiska bristen på arbetskraft i andra sektorer.
Enskilda privata företag går före, av närmast ideella skäl, och låter sina anställda med vårdutbildningen behålla delar av lönen om de går över till att jobba på sjukhusen. Andra söker samarbeten med jordbruksföretag för att hålla personalen sysselsatt. Men dessa företag kastar politikerna inga miljarder på.
I Spanien får de uppsagda behålla a-kassan om de tar jobb i bristsektorerna. I Sverige höjer vi a-kassan om man lovar att inte arbeta. Signalen från våra politikerna är tydlig. Vi vill inte att du försöker vara kreativ och hjälpa till att lösa de svåra problem vi har. Vår brist på transporter och brist på livsmedelsproduktionen som i värsta fall blir brist på såväl vatten som mat förutom den akuta bristen på vårdplatser.
Matchningsproblemen på svensk arbetsmarknad har aldrig varit så stora som nu. Då är det viktigare än någonsin att skapa en rörlighet från sektorerna med brist på efterfrågan till sektorerna med brist på arbetskraft. En höjd a-kassa och generösa permitteringsregler bidrar inte till en sådan rörlighet, de försvårar den.
Istället kanske vi skulle ha en statlig peng till varje sjuksköterska som vill komma till baka till vårdsektorn, möjligen att dela på mellan nuvarande arbetsgivare och sköterskan. Istället för att höja a-kassan bör vi öka möjligheterna att behålla del av a-kassan om man tar jobb i en bristsektor.
Plötsligt försvann den svenska arbetslinjen, just när den behövs som mest.
Lars Bohlin
Nationalekonom
Örebro
När det gäller slutet på denna text nämns det att det är viktigt att Af orkar med att hänvisa till ibland oattraktiva jobb. Jag ser stora problem med hållningen att man ska vara beredd att ta vilket jobb som helst varhelst i Sverige. Idag med den oroliga arbetsmarknad som föreligger kan egentligen vem som helst drabbas. Är det då rimligt att begära att t ex en kirurg, en Civilingenjör på Volvo, en Civilekonom osv ska efter förhållandevis kort tid vara beredd till detta. Kommer människor i större utsträckning hamna fel påverkas matchningen negativt och produktiviteten försämras. Är det inte då viktigt att folk hamnar någorlunda rätt. Jag ser det så. Lite slarvigt uttryckt att man ska ta dessa sk oattraktiva jobb. Vidare ökar risken för fastlåsningseffekter, människor vågar inte byta jobb om det går snett, då riskerar man hamna i bet åkern.