Segregation är inte nivågruppering

I diskussionen om skolsegregation möter jag ibland uppfattningen att denna fungerar som en typ av ställföreträdande nivågruppering. Forskningen kring nivågruppering är förvisso inte entydig, men föreställningen att sådan kan vara till gagn för både starka och svaga elever är vanligt förekommande. Fördragsamheten med nivågruppering är därför rätt stor, oavsett vad skolans styrdokument säger. Ett enkelt statistiskt resonemang visar emellertid att social segregation knappast fungerar som ett substitut för nivågruppering.

Säg att studieförmågan i befolkningen är normalfördelad med medelvärdet noll och spridningen (standardavvikelsen) ett. Detta innebär att 67 procent av eleverna har en studieförmåga mellan minus ett och ett. Antag också att de finns två lika stora sociala grupper där den högre socialgruppen i snitt har en halv standardavvikelse högre studieförmåga än den lägre. Detta är en rätt stor skillnad — drygt 30 meritpoäng enligt dagens betygssystem — men som visas i figuren nedan blir överlappet i studieförmåga mellan de sociala grupperna ändå stort.

studieformaga

Om eleverna segregeras fullständigt efter social grupp kommer alltså den genomsnittliga studieförmågan att skilja sig med en halv standardavvikelse mellan skolorna. Spridningen i studieförmåga inom respektive skola faller emellertid bara marginellt jämfört med om skolorna vore fullständigt socialt integrerade; från en spridning på ett till 0,97. Trots en total social segregation kommer alltså spridningen inom skolorna att vara nästan lika stor som tidigare.

I ett helt nivågrupperat skolsystem blir situationen radikalt annorlunda. Om alla elever med en studieförmåga under genomsnittet placeras på ena skolan medan de över medel hamnar på den andra, så skulle skillnaden i genomsnittlig förmåga mellan skolorna uppgå till hela 1,6 standardavvikelser (mer än 100 meritpoäng enligt dagens betygssystem). Inom respektive skola faller spridningen med 40 procent till 0,6 standardavvikelser.

Skolorna i det nivågrupperade systemet kommer också att vara hyfsat socialt blandade: 40 procent av eleverna på skolan för högpresterare kommer att komma från den lägre sociala gruppen, samtidigt som 40 procent av eleverna från den högre sociala gruppen hamnar på skolan för lågpresterare. Även om vi låter skillnaden i studieförmåga mellan de sociala grupperna öka till en hel standardavvikelse så kommer nästan 30 procent av eleverna från den högre sociala gruppen att hamna på skolan för lågpresterare.

Denna enkla övning visar att social segregation knappast är ett effektivt sätt att åstadkomma nivågruppering, om nu sådan skulle vara målet. Istället bör den som önskar ett nivågrupperat skolväsende arbeta direkt för detta, snarare än att ta vägen via social segregation.

Att åstadkomma ett genuint nivågrupperat skolsystem är emellertid lättare sagt än gjort. Erfarenheten visar nämligen att socialt starka föräldrar inte är särskilt benägna att frivilligt placera sina mindre studiebegåvade barn på de skolor där de enligt ett sådant system hör hemma. Istället är benägenhet stor att ta till allehanda knep för att få de egna barnen klassificerade som högpresterande, oavsett hur det egentligen förhåller sig med den saken.

Ett nivågrupperat system kräver därför väldigt hårda nypor och frågan är hur många som är villiga att i praktiken acceptera dessa. Som så ofta annars begrundas nog skolsystemets utformning bäst bakom okunnighetens slöja: vilket system önskas om du inte säkert vet i vilken grupp just dina barn kommer att hamna?

Comments

  1. Erik S says:

    Slutsatsen är alltså att om man arbetar för ett nivågrupperat system så måste man också arbeta mot fria skolval? Min bedömning är i alla fall att de två koncepten är helt oförenliga. Och hårda nypor måste även användas mot lärarna i ett nivågrupperat system eftersom framgången till väldigt stor del bygger på att rätt lärare hamnar i rätt klass. Åtminstone enligt Dylan Wiliams: https://youtu.be/6ajXJ6PbDcg?t=13m3s

    • gruelse says:

      @Erik S 10:15
      ”Slutsatsen är alltså att om man arbetar för ett nivågrupperat system så måste man också arbeta mot fria skolval?”
      Nej! Lär av historien!
      Åtminstone på 1970-talet var högstadiet nivågrupperat i de viktigaste ämnena, matematik, svenska, engelska och B-språk. I dessa ämnen hade man en allmän och särskild kurs, där den senare hade ett högre studietempo och en högre kunskapsnivå.
      Det fanns på den tiden inga skolval. Man blev tilldelad en högstadieskola. Som elev fick man således inte välja högstadieskola. Systemet fungerade då. Svenska högstadieelever hade, vad jag förstår nu efter att ha tagit del av senare tids PISA-resultat, relativt goda kunskaper i en internationell jämförelse. Således hade Sverige åtminstone på 1970-talet ett nivågrupperat system, utan fria skolval, som dessutom gav över lag ett gott slutresultat, fjärran från dagens skolundervisningshaveri och undfallande tassande kring elefanten i rummet.
      Jag är fullständigt övertygad om att, om vi inför allmän och särskild kurs i högstadiet i de viktigaste ämnena, så kommer Sverige lyckas bättre i Program for International Student Assessment.

  2. Kaari says:

    Mycket bra framställning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s