Är bankerna nyckeln till att komma åt skatteflykt?

Varje år undandras kanske miljarder kronor i skatt i Sverige. En del av denna skatteflykt är förknippad med att rika svenskar gömmer sitt kapital i utländska skatteparadis. Skatteverkets insatser för att komma åt denna skatteflykt har varit blygsamma, till stor del beroende på svårigheten att finna information om de individer som gömmer kapital. Men om fokus istället skiftas till bankerna i Sverige, och nya lagar som hotar om mycket höga böter eller rentav indragen rätt att verka som bank i Sverige ifall bevis hittas för att de bidragit till skatteflykt, så blir läget ett annat. Kanske är det detta som krävs för att vi ska komma åt skatteflykten ut ur landet?

Sedan västvärlden liberaliserade de internationella kapitalmarknaderna under 1980- och 90-talen har den skattedrivna kapitalflykten ökat där rika västerlänningar, och bland dem rika svenskar, gömmer undan kapital i skatteparadis för att slippa betala skatt. Vi vet inte exakt hur mycket pengar som gömts undan, men uppskattningar för Sverige antyder att det kan röra sig om hundratals miljarder kronor, och därmed hundratals miljoner kr i skattebortfall för kapitalinkomster.

Arbetet med att minska skatteflykten är dock begränsat. Tack vare utäkade informationsaval kommer Sverige att få mera information än tidigare, där banker i utlandet ska rapportera till svenska myndigheter hur mycket pengar svenskar har. Men vad gäller aktivteterna att gömma undan pengar, görs inte särskilt mycket. Denna jakt är svår, och Skatteverket gör en del för att kartlägga detta men har även medgett att man framför allt agerar ifall information kommer till Skatteverket, vilket den gjort i samband med HSBC- och Panama-skandalerna. Nyligen har forskare visat att HSBC-skandalen gav information om ca 400 svenskar som sammanlagt gömt undan nära 5 miljarder kronor, ca 12 miljoner per person.

Ett effektivare sätt skulle dock kunna vara att skifta fokus, från att komma åt individer till att fokusera på bankernas roll i skatteflykten. I princip utan undantag finns alla finansiella tillgångar (värdepapper, bankmedel etc) i konton hos banker och andra finansiella intermediärer. Därför kan man ganska lugnt säga att utan banker, nästan inga överföringar till skatteparadis. Ett antal banker har också ertappats med detta, t ex schweiziska UBS, tyska Deutsche Bank och svenska Nordea.

Straffet som bankerna skulle få för att de hjälpt till med att gömma undan pengar skulle behöva vara hårt. Man kan tänka sig en två- eller tre-stegsraket som börjar med kraftiga böter (ett antal procent av kapitalet) och som stiger flerfalt redan vid andra gången man ertappas och fälls. Förmodligen räcker dock inte böter eftersom bankerna och deras ägare är så oerhört solida. Hotet bör därför nästan omgående gå till kärnan: indragen rätt att få verka som bank i Sverige (dvs oktrojen). Ett sådant hot skulle slå hårt.

Men, frågar någon, skulle inte ett sådant hot bara göra att svenska banker lämnar Sverige? Vi hörde ju nyligen hur Nordeas ledning hotar den svenska regeringen att flytta sitt huvudkontor från Sverige ifall bankskatterna höjs. Men detta är inte trovärdigt ifall lagstiftaren hotar bankerna om att inte längre får verka i Sverige, det hotet vore något helt annat. Svenska banker tycker nämligen om att verka i Sverige. De gör miljardvinster varje år, och de skulle gå mycket långt för att få stanna kvar. Naturligtvis vill även Sverige ha kvar dem eftersom bankerna gör stor nytta för hushåll, företag och offentlig sektor. En indragen oktroj skulle innebära slutet för banken, åtminstone om den är svensk (som t ex Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank).

Att reglera bankernas transfereringar har visat sig i andra sammannhang vara ett effektivt sätt att komma åt oönskade beteenden. Exempelvis lyckades amerikanska myndigheter stänga ned amerikanska vadslagningsföretag som lokaliserat sig på Irland för att undkomma amerikanska spelmarknadsrelgeringar. Man förbjöd helt enkelt bankerna att föra över sina kunders pengar till spelföretagens konton, och därmed kunde ingen längre satsa pengar, och spelföretagen upphörde ganska snart med sin verksamhet (se t ex Intrade).

Naturligtivs finns problematiska aspekter som skulle behöva hanteras. Vi vet t ex sedan finanskrisen 1991-93 att skuldfrågan är knepig när flera parter är inblandade, och i fallet skatteflykt talar vi inte sällan om utländska aktörer och banker. Vad som räknas som “hjälp till skatteflykt” bör såklart också definieras, och någon sorts systematik i skatteflyktshjälpandet bör finnas för att inte en enskild banktjänsteman ska kunna åstadkomma oproportionerlig skada. Hur väl dessa praktiska och juridiska problem kan hanteras är naturligtvis central.

Klart är även att hotet om indragen bankoktroj är en mycket skarp, och i vissa läger starkt kontroversiell, lagstiftning. Men man bör påminna sig om att utflödet av kapital från Sverige, eller hotet därom, utgör en viktig begränsning av svenska politikers möjlighet att bedriva finanspolitik. Frågan handlar därmed ytterst om hur en långsiktigt ekonomiskt och politisk hållbar politik skulle kunna se ut och vad svenska politiker är beredda att göra för att en sådan ska kunna uppnås.