Att smurfa en revolution

Barnkultur och politik är två samhällsfenomen som sällan möts, eller hur är det med den saken? Välkänt är att vi som växte upp på 1970-talet fick i oss en hel del politik i tv-programmen på “Halv sex” eller olika barnskivor och barnteatrar. Men tills alldeles nyligen var jag ovetande om att även mina tecknade seriealbum med ett gäng glada, harmlösa blå figurer, tre äpplen höga, också verkar ha velat indoktrinera mig.

Det har sagts många gånger förr: barnkulturen under 1970-talet var väldigt politisk, och nästan genomgående vänsterorienterad. En klassiker i genren är Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och Kalsipper som varvade fantastiska sånger och historier med visdomsord från Ho Chi Minh. Ville, Valle och Viktor är ett annat kärt exempel. Mina egna barn fick även en dos i boken En dag med mössens brandkår där “de mäktiga musmännen som styr i staden vill sätta stopp för brandkårens barmhärtiga verksamhet. Alla behöver minsann inte räddas, alla har istället ett ansvar att ta hand om sig själva menar de.” Men tack och lov löses det hela när stadens rikaste (faktiskt en uppfinnare, dvs self-made) och ondaste invånare brinner inne och dör eftersom brandkåren underlåter att rädda honom. Boken har blivit både barnteater och tv-program.

Men nyligen fick jag upp ögonen för ett helt annat exempel på politisk, eller åtminstone förmodat politisk, barnkultur: Smurfarna! Det började med att jag kikade på bilder på de franska “frygiska” revolutionsmössorna, “bonnet phrygien”, som jag spontant började tycka att de såg ut som smurfernas mössor. Sedan tänkte jag på skoj att man skulle koppla samman den mössan och kommunismens fader, Karl Marx, och resultatet blev: Gammelsmurfen!

image

Nu visade det sig att det (som vanligt) inte var första gången någon gjort denna koppling. Det finns några lustiga texter över en rad kopplingar mellan kommunism, marxism och smurfarna, se t ex här och här och här. Fransmannen Antoine Buéno har t o m gett ut en bok, Den lilla blåa,  på temat. (Säkerligen finns många flera sidor på olika språk, förmodligen även på svenska som jag inte har sett).

Här är några av de skojigaste ”bevisen” för att smurferna, eller kanske deras legendariske upphovsman Peyo, var marxister:

  • Smurferna lever som “den nya människan” i ett helt egalitärt, “kommunistiskt”, samhälle: alla ser likadana ut, ingen har förnamn, de delar lika, alla får efter behov, privat ägande är ytterst begränsat.
  • Varje gång någon smurf vill sticka ut (t ex “Astrosmurfen”, “Supersmurfen”) skapar det konflikter och problem, men till sist inser alla att de är likvärdiga och det jämlika systemet är bäst.
  • Trollkarlen Gargamel, och hans onda katt Azraël, symboliserar kapitalism och girighet, bor i ett slott och drömmer om att förvandla smurfarna till guld.
  • I Peyos sista album “Pengasmurfen” försöker en smurf introducera pengar i smurfsamhället, men det går illa eftersom det skapar olikheter och girighet.
  • Kampen mot de svarta smurferna symboliserar kampen mot fascismen/nazismen.
  • Gammelsmurfen är en inkarnation av Karl Marx.
  • Smurfarnas mössor är den revolutionära frygiska mössan som bars av upprorsmakarna under den Franska revolutionen.

Den kommunistiska symboliken smyger sig även in i bilderna. Här exempelvis hur två glada smurfer förenas med var sin hammare och skära.

Vissa har även dragit paralleller mellan den paragrafryttande, “politrucken”, Glasögonsmurfen, och de sovjetrevolutionära teoretikerna, här i form av Leo Trotskij:

Självfallet ska man inte ta alltför seriöst på dessa paralleller. Peyos son motsätter sig tanken på en ideologisk underton, och säger att hans far var helt ointresserad av politik.

Men man vet aldrig. Kanske finns det nu en rad föräldrar som kommer att känna igen sig i Tyko Jonssons “Jag har närt en kommunist vid min barm!” när deras barn beger sig ut i samhället för att smurfa en revolution…

Comments

  1. Anders Bergquist says:

    Det som förvånar mig är att det inte verkar finnas en marknad för kapitalistiska barnböcker? 🙂 Eller är det så vi är så vana vid dem att vi inte se dem?

    • Joakim von Anka!

    • Francis says:

      Det är nog exakt så vi är vana vid att se dem. Vår samtids kulturyttringar genomsyras trots allt av tron på den rationella individen som kan rycka upp sig själv och nå framgång mot alla möjliga socioekonomiska odds.

    • Kanske för att ingen skulle vilja läsa dem. Fast det slår mig att kanske är ett exempel på åtminstone konservativa barnböcker Baronessany Orcys spännande böcker om Röda Nejlikan, den engelske baronen som räddade franska adelsmän från de blodtörstiga (och korkade) franska revolutionärerna!

      Annars kan väl få förneka att den litterära kvaliteten är hög i många av de klassiska svenska vänsterorienterade barnböckerna, jag tänker t ex på Sven Wernströms Trälarna-serie eller Monika Zaks böcker om Latinamerika.

      • Jag kommer ihåg en episod i ”Kalle Ankas Pocket” där Ankeborg lider svårt av nedskräpning. Den geniala lösningen blir i slutändan att privatisera trottoarerna – helt i enlighet med Coase blir stadsmiljön plötsligt skinande ren då varje medborgare tar ansvar för sin lilla bit!

      • Anders Bergquist says:

        Eller Åshöjdens bollklubb.

  2. Therese says:

    Glöm inte Bamse.. ^^

  3. Christian says:

    För den som fördjupa sig i proggiga barnböcker och uppskattar humor rekommenderas varmt Kalle Linds bok Proggiga barnböcker. Han går igenom allt ifrån Sprätten satt på toaletten till Handbok i barnindoktrinering och det mesta däremellan.

  4. För att inte tala om dessa ikoner:

    Drutten och Gena kom från Sovjetunionen
    John Blund från DDR
    Tjeckisk dockteater
    Sedan var det en Sovjetisk eller Tjeckisk tecknad varg som jag inte kommer ihåg namnet på.

    Det var i princip den enda utländska influens som vi fick via statlig TV på den tiden.

  5. Bevisen är överväldigande! Publicera detta också på Facebook!

  6. jwikman says:

    Glöm ej klassikern Vilse i Pannkakan med den onda Storpotäten!

  7. Erik Sandberg says:

    Vill minnas att ungmoderaterna på 1990-talet ondgjorde sig över partiledaren Carl Bildt iklätt sig en slips med Bamse på (då Bamse ansågs vara kommunist) och förslog att Bildt skulle ha smuftslips istället (då smurfarna var blå och allmänt entreprenöriella). MUF hade således ingen koll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s