Att smurfa en revolution

Barnkultur och politik är två samhällsfenomen som sällan möts, eller hur är det med den saken? Välkänt är att vi som växte upp på 1970-talet fick i oss en hel del politik i tv-programmen på “Halv sex” eller olika barnskivor och barnteatrar. Men tills alldeles nyligen var jag ovetande om att även mina tecknade seriealbum med ett gäng glada, harmlösa blå figurer, tre äpplen höga, också verkar ha velat indoktrinera mig.

Det har sagts många gånger förr: barnkulturen under 1970-talet var väldigt politisk, och nästan genomgående vänsterorienterad. En klassiker i genren är Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och Kalsipper som varvade fantastiska sånger och historier med visdomsord från Ho Chi Minh. Ville, Valle och Viktor är ett annat kärt exempel. Mina egna barn fick även en dos i boken En dag med mössens brandkår där “de mäktiga musmännen som styr i staden vill sätta stopp för brandkårens barmhärtiga verksamhet. Alla behöver minsann inte räddas, alla har istället ett ansvar att ta hand om sig själva menar de.” Men tack och lov löses det hela när stadens rikaste (faktiskt en uppfinnare, dvs self-made) och ondaste invånare brinner inne och dör eftersom brandkåren underlåter att rädda honom. Boken har blivit både barnteater och tv-program.

Men nyligen fick jag upp ögonen för ett helt annat exempel på politisk, eller åtminstone förmodat politisk, barnkultur: Smurfarna! Det började med att jag kikade på bilder på de franska “frygiska” revolutionsmössorna, “bonnet phrygien”, som jag spontant började tycka att de såg ut som smurfernas mössor. Sedan tänkte jag på skoj att man skulle koppla samman den mössan och kommunismens fader, Karl Marx, och resultatet blev: Gammelsmurfen!

Nu visade det sig att det (som vanligt) inte var första gången någon gjort denna koppling. Det finns några lustiga texter över en rad kopplingar mellan kommunism, marxism och smurfarna, se t ex här och här och här. Fransmannen Antoine Buéno har t o m gett ut en bok, Den lilla blåa,  på temat. (Säkerligen finns många flera sidor på olika språk, förmodligen även på svenska som jag inte har sett).

Här är några av de skojigaste ”bevisen” för att smurferna, eller kanske deras legendariske upphovsman Peyo, var marxister:

• Smurferna lever som “den nya människan” i ett helt egalitärt, “kommunistiskt”, samhälle: alla ser likadana ut, ingen har förnamn, de delar lika, alla får efter behov, privat ägande är ytterst begränsat.
• Varje gång någon smurf vill sticka ut (t ex “Astrosmurfen”, “Supersmurfen”) skapar det konflikter och problem, men till sist inser alla att de är likvärdiga och det jämlika systemet är bäst.
• Trollkarlen Gargamel, och hans onda katt Azraël, symboliserar kapitalism och girighet, bor i ett slott och drömmer om att förvandla smurfarna till guld.
• I Peyos sista album “Pengasmurfen” försöker en smurf introducera pengar i smurfsamhället, men det går illa eftersom det skapar olikheter och girighet.
• Kampen mot de svarta smurferna symboliserar kampen mot fascismen/nazismen.
• Gammelsmurfen är en inkarnation av Karl Marx.
• Smurfarnas mössor är den revolutionära frygiska mössan som bars av upprorsmakarna under den Franska revolutionen.

Den kommunistiska symboliken smyger sig även in i bilderna. Här exempelvis hur två glada smurfer förenas med var sin hammare och skära.

Vissa har även dragit paralleller mellan den paragrafryttande, “politrucken”, Glasögonsmurfen, och de sovjetrevolutionära teoretikerna, här i form av Leo Trotskij:

Självfallet ska man inte ta alltför seriöst på dessa paralleller. Peyos son motsätter sig tanken på en ideologisk underton, och säger att hans far var helt ointresserad av politik.

Men man vet aldrig. Kanske finns det nu en rad föräldrar som kommer att känna igen sig i Tyko Jonssons “Jag har närt en kommunist vid min barm!” när deras barn beger sig ut i samhället för att smurfa en revolution…