Förra veckan skrev Ekonomistas om den nya studien av Justin Wolfers och Betsey Stevenson om inkomsters effekt på subjektivt välbefinnande. Den efterföljande bloggdiskussionen innehöll flera intressanta poänger, bl a om hur svårt det är att faktiskt mäta lycka och huruvida korrelationer mellan inkomst och lycka säger någonting om det finns ett kausalt samband mellan de två variablerna.
Vi noterar med glädje att diskussionen fortsatt utanför Ekonomistas domäner som på t ex DN, E24 Näringsliv, SvDs ledarsida, Aftonbladet, TV4, SR Ekot, samt ett stort antal svenska bloggar.
Ekonomistas 
Bara ngt som jag funderar på.
Vad skulle man väderar mest, den egna lyckan eller andras olycka?
(Detta är relevant när man ser till studier om Homo economicus)
Nytta kan inte köpas för pengar
Geoffrey Goines Säger: Vad skulle man väderar mest, den egna lyckan eller andras olycka?…
…vilket osökt får mig att tänka på en munter student jaghade på en kurs i PM-skrivandets sköna konst som glatt utbrast att “detär väl allmänt känt att alla strävar efter attfå det bättre ÄN ANDRA”. Jag blevhelt ställd. ÄR det allmänt känt attdet är så? vad är källan till detta axiom som jag inte kände till? Nån som vet?
Malin, jag tror det beror på ens grundläggande och i viss mån politiska värderingar om det är så.
Den stora majoriteten av de personer jag vågat ta upp en sådan kontroversiell fråga med tycker ungefär som din student. Läser man Ayn Rand eller har dylika nyliberala åsikter så ser många däremot nämnda åsikt som kontroversiell och ibland till och med lite skamlig.
Marcus: jag tänkte väl att det första ledet, att alla strävar efter att FÅ DET BÄTTRE (i materiella termer) kan ses som mer eller mindre allmängiltigt (även om man kan diskutera vitsen med det när man nått en viss nivå, men nåväl…), medan det andra ledet ÄN ANDRA, mer kändes som att man hamnat på nivån villagetto-där-alla-sneglar-på-vilken-bil/grill/tomtebelysning/pool (ja du hajar)-grannen-har-och-försöker-bräcka-det- nivån. Personligen tror jag inte alls att det ligger i den fria människans natur att resonera så, utan att det mer är ett resultat av grundläggande personlig ofrihet och känsla av fångenskap. Lite som internerna på kåken tänker i sin instängda på påtvingade hierarkiska ordning alltså
Call me a hippie anyone:)?
Malin: Tidigare här på Ekonomistas har någon dragit upp citatet om att vi aldrig kommer att bli så rika så att alla kan ha en betjänt, så kanske ligger det något i det. Annars så har det varit en hel del diskussion här om just sådana relativa mått.
Någon av skribenterna kanske kan länka till de inläggen?
När det gäller hur vi påverkas av andras välbefinnande, eller oftare andras välfärd/inkomst/biltyp etc, är den typen av relativ depravering något som många ekonomer och andra har funderat över. Och frågan är som ni påpekar central för hur vi ska tolka resultaten inom lyckoforskningen. Wolfers och Stevenson hävdar att även om folk i alla samhällsklasser jämför sig med andra och säkert känner sig påverkade av det är detta inte något som förtar effekten att även rika människor blir lyckligare av att få mer pengar.
Jag vet inte exakt vilka tidigare inlägg på Ekonomistas som Fredrik P syftar på, men Jesper har skrivit om frågan här och här.
>>Malin
Den där muntra studenten kanske kommit på nåt. Han/hon tycks mena att meningen med livet är den relativa skillanden mellan ens egna och konkurenternas “tillgångar” (i brist på bättre ord). Och rent långsiktigt så bör detta vara en ESS (evolutionary stable strategy).
Skulle jag försöka mig på en källa till detta så rekomenderar jag varmt Krebs och Davies “Behavioural ecology, An evolutionary approach”
jag tackar för alla välmenande pekningar till postningar och litteratur.
Geoffrey Goines: konkurrenterna?! menar du att andra människor = konkurrenter (per automatik)? eller rör vi oss på företags/firmanivå här? eller pratar vi om ännu större kollektiv, som regioner/stater? som i att Sverige strävar efter att få det bättre än Norge/Danmark/Finland? Och exakt vad skulle vitsen vara med detta?
Trots seminariet tycker jag ändå att data tyder på att ekonomisk tillväxt över en viss gräns är ett ineffektivt sätt att skapa lycka. Vid seminariet framkom att lyckan i USA har stått stilla under flera decennier, trots tillväxt. Vidare framkom att centralamerikaner – i länder som Mexiko, Guatemala och Honduras – är lyckligare än nordamerikaner. Förklaringen står kanske att finna i att centralamerikaner har mer effektiva preferensordningar, och att preferenserna med tiden har blivit mindre effektiva. På femtiotalet var man nöjd om man blev gift och hade ett fast jobb. Efter jordelivet väntade sedan himlen. Med de stigande förväntningarnas missnöje är det fåfängt arbete att försöka flytta budgetrestriktionen närmare mättnadspunkten, då denna punkt är ständigt flyende. Bättre då att försöka flytta mättnadspunkten närmare budgetrestriktionen genom att lära sig att uppskatta det man har. Är inte livet gott? Solen skiner, låt oss umgås med familj och vänner, dricka tequila, lyssna på mariachimusik och vänslas med frugan. Må var och en nå den insikt som fanns redan hos de gamla grekerna, nämligen att allt som är mitt har jag med mig.
Ett ultrapaternalistiskt synsätt skulle kunna vara att rika personer som uppger att de blir lyckligare av mer pengar svarar “fel”, dvs de förstår inte sitt eget bästa. Tex: en börsmäklare på Wall Street som har mer pengar än vad han (för det är väl oftast en han) någonsin kommer kunna konsumera uppger att han får en större kick och blir lyckligare om han tjänar ännu mer pengar.
Men personer saknar information om andra alternativ. Skulle personen tvångsförflyttas till ett annat yrke (vilket jag naturligtvis inte förordar) med större “mening” (mina fördromar) men mycket sämre betalt så kanske han skulle föredra det framför kicken i finansbranschen.
Kan en sådan bias i svaren vara en aspekt att ta hänsyn till?
>>Malin
Svårt att säga, ärligt talat, på vilken nivå konkurrens egentligen sker. Jag vet att den sker på individnivå (märk väl att “individ” innefattar de nära och kära), men hur stark den är och om det finns andra konkurrenskrafter vågar jag inte uttala mig om här. Men ge mig lite tid så kanske jag kommer fram till ngt smart…
Camilo von Greiff Säger: Ett ultrapaternalistiskt synsätt skulle kunna vara att rika personer som uppger att de blir lyckligare av mer pengar svarar “fel”, dvs de förstår inte sitt eget bästa…
Jo. Fast jag undrar om det inte är andra mekanismer i spel i just detta exempel. Det blir en tävling i tävlingen. Som spelmissbruk, ungefär. Till slut är inte pengarna det intressanta, utan kickarna…?
Per Hortlund säger: “…Må var och en nå den insikt som fanns redan hos de gamla grekerna, nämligen att allt som är mitt har jag med mig.”
Amen! 🙂
Geoffrey: Jag väntar med spänning:)
Här är inlägget som Fredrik P hänvisar till: https://ekonomistas.se/2008/03/28/varfr-bryr-vi-oss-om-grannens-ln/. Om ni läser det, se då till att läsa kommentarspåret också eftersom vi där lyckades reda ut en felaktighet i mitt ursprungliga inlägg. 😉
Jag noterar att i nya numret av Fokus (nr 22) uttalar sig “filosofen och lyckoforskaren” Bengt Brülde lyckligt (?) ovetande om den senaste forskningen på området: “Efter en viss gräns har rikedom ingen påverkan längre.” (s. 55)
Per H: Din syn verkar ligga nära John Stuart Mills.
Det visar att även en blind höna ibland kan träffa rätt. Själv har jag genom askes kommit att inse den jordiska ävlans fåfänglighet.