Blir man korrupt av att läsa nationalekonomi?

Det här är ett gästinlägg av Olof Johansson-Stenman, professor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, och Erik Mohlin, forskare i nationalekonomi vid Lunds universitet.

Blir man korrupt av att läsa nationalekonomi? Statsvetaren Bo Rothstein tycks mena att forskningen skulle visa att så är fallet. I ett långt brev till Kungliga Vetenskapsakademin (KVA), samt i en relaterad artikel på DN Debatt (11/10, 2015), argumenterar han för att KVA därför tills vidare bör upphöra med att dela ut Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till minne av Alfred Nobel. Vi kommer här inte att diskutera detta eller andra prisers existens, eller diskutera hur nu utbildningen i nationalekonomi skulle förbättras av att ekonomipriset avskaffades, utan endast fokusera på den bakomliggande frågan: Finns det verkligen vetenskapligt stöd för att man blir mer korrupt av att studera nationalekonomi?

Rothstein menar alltså att så är fallet, och att stödet dessutom är starkt. I sitt KVA-brev skriver han:

Flera av varandra oberoende forskningsrapporter visar att de som studerar ekonomi är mera benägna för korruption och fusk än de som studerar andra ämnen (Frank et al., 1993, Frank et al., 1996, Frank & Schulze, 2000, Etzioni, 2015, Frey & Meier, 2004, McCabe et al., 2006, Mangan, 2006, Klein et al., 2007, Huhn, 2014). […] Anledning till dessa resultat tycks vara att det finns ett ideologiskt moment i ekonomutbildningen som understryker vikten av själviskt beteende – föreställning om en så kallad ”homo economicus”. Den experimentella forskningen ger dessutom vid handen att detta dysfunktionella beteende inte enbart är något studenterna har med sig till utbildningen utan att det oftast är en effekt av vad de lär sig.

Han skriver här ekonomi, men vi utgår ifrån att han rimligen primärt menar nationalekonomi eftersom

  1. han använder termen economics (den engelska benämningen på det gravt missvisande svenska ämnesnamnet nationalekonomi) i den engelska versionen av KVA-brevet,
  2. det är just i nationalekonomi vi ofta använder modeller baserade på Homo Economicus,
  3. och ekonomipriset huvudsakligen anses vara ett pris i just nationalekonomi; på engelska säger man oftast kort och gott The Nobel Prize in Economics, eller som Rothstein själv skriver i KVA-brevet The Economics Prize, och en mycket hög andel av pristagarna är ju nationalekonomer.

Det låter onekligen bestickande. Låt oss granska beläggen i tur och ordning.

Frank et al. (1993) studerar bl.a. oärlighet (som med lite god vilja kanske skulle kunna tolkas som fusk) genom att låta olika studenter svara på en enkät om hur de skulle bete sig i olika situationer, såsom hur de skulle bete sig om de hittar 100 dollar på trottoaren, eller hur de skulle göra om de i en framtid som företagare mottagit 10 datorer men bara fått en räkning på 9 av dem. Baserat på svaren från olika grupper över tid drar de slutsatsen att nationalekonomistudenter är mindre ärliga än astronomistudenter samt att nationalekonomistudenterna blir mindre ärliga efter att ha läst en (neoklassisk) kurs i nationalekonomi än innan de gjort så. (De genomför även ett fångarnas-dilemma-experiment som inte säger något nämnvärt om korruptionsbenägenhet eller oärlighet.)

Studien fick dock hård kritik i en replik i samma tidskrift av Yezer et al. (1996). De påpekade bl.a. att det är långt ifrån självklart hur man skall tolka uppgifter om självrapporterad ärlighet. (Är t.ex. en person som påstår att hen aldrig ljuger nödvändigtvis ärligare än en person som tillstår att hen ibland ljuger?) De noterar vidare att Frank et al. saknar uppgifter om statistisk signifikans. Dessutom replikerar de enkätfrågorna som Frank et al. ställt före och efter en nationalekonomikurs, och finner ingen signifikant skillnad. Inte heller finner de några signifikanta skillnader när de jämför ekonomstudenternas svar med svaren från biologi- respektive psykologistudenter. Slutligen genomför de också ett test av verkligt beteende i form av ett experiment med kvarglömda kuvert med pengar (en metod lånad från psykologi). De finner att en betydligt högre andel av kuverten kom tillbaka när kuverten placerats ut strax innan nationalekonomilektioner jämfört med när de placerats ut strax innan lektioner i de andra ämnena (främst psykologi, statsvetenskap och historia). Det senare resultatet indikerar alltså att nationalekonomistudenter i verkliga livet är ärligare snarare än oärligare än andra studenter. (Detta är dock förstås en ren korrelationsstudie och säger inget om kausalitet av nationalekonomiutbildning.)

Frank et al. (1996) visar sig inte alls vara en oberoende studie utan en slutreplik till Yezer et al. (1996), helt utan några nya empiriska bidrag, där de bl.a. tillstår att de borde angivit statistisk signifikansmått samt att när de genomför sådana signifikanstester finner de att inte heller deras uppmätta skillnader före och efter nationalekonomikursen var statistiskt signifikanta (i övrigt var de inte oväntat fortsatt oeniga med Yezer et al. om mycket).

Märkligt nog visar sig ytterligare tre av de uppräknade studierna (Mangan 2006, Huhn 2014 och Etzioni 2015) helt sakna egna empiriska bidrag, utan diskuterar istället enbart resultat som presenterats i andra studier (exempelvis är Mangan 2006 ett direkt referat av McCabe et al. 2006). Detta är i sig naturligtvis uppseendeväckande, men det tar inte slut där.

Tre av uppsatserna (McCabe et al. 2006, Klein et al. 2007, och Huhn 2014) handlar inte om nationalekonomiutbildningar utan om MBA- (Master of business administration) och/eller andra business-utbildningar. En amerikansk MBA-utbildning innehåller vanligen mycket lite nationalekonomi men desto mer företagsekonomi och diskussioner av fallstudier. McCabe et al. och Klein et al. analyserar fusk i universitetsstudier; de förra finner att business-studenter fuskar mer än andra medan de senare finner att business-studenter inte fuskar mer (eller mindre) än vid andra professionsutbildningar, men däremot att de har en mer tillåtande attityd avseende vad som bör ses som fusk. (Huhn presenterar alltså inga nya empiriska resultat alls.)

En enda studie handlar om nationalekonomistudenter och gör samtidigt anspråk på att säga något om korruption. Frank & Schulze (2000) låter studenter göra ett val som beskrivs i ord som ett val mellan att acceptera en muta eller inte, medan de faktiska konsekvenserna av valet handlar om att fördela en mindre summa pengar mellan sig själva och en filmklubb. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är ett rimligt mått på korruption, men låt oss ändå anta att så är fallet. De finner att nationalekonomer i genomsnitt tar en något större andel själva (och alltså ger något mindre till filmklubben), samt att detta är en ren selektionseffekt; de finner alltså inget stöd för hypotesen att utbildning i nationalekonomi skulle göra studenterna mer korrupta.

En uppsats (Frey & Meier 2004) är visserligen ett viktigt nationalekonomiskt bidrag i form av ett fältexperiment om betingat samarbete, det vill säga att individer tenderar att samarbeta mer om också andra samarbetar, men handlar vare sig om nationalekonomi- eller MBA-studenter, eller för den delen om korruption eller fusk. Låt oss vara generösa och anta att Rothstein istället för Frey & Meier (2004) menade Frey & Meier (2005), vilket vore rimligare. De undersöker två slags ekonomistudenters, i relation till andra studenters, benägenhet att donera till välgörande ändamål i Zurich. De båda grupperna läser de första två åren tillsammans innan de väljer. I början av sin utbildning är denna grupp mindre benägen att donera än andra studenter (d v s det finns en selektionseffekt för gruppen som helhet). Efter två år får de välja mellan (vad som i Sverige närmast motsvaras av) nationalekonomi och företagsekonomi. När de börjar sitt tredje år ger nationalekonomerna lika mycket som andra studenter, medan företagsekonomerna ger mindre. De finner inte heller något stöd för att nationalekonomiutbildningen skulle ha någon negativ inverkan på donationsbenägenheten. Och oavsett detta så handlar ju dessutom inte heller denna studie om korruption eller fusk.

Den enda studie som Rothstein i sin DN-debattartikel refererar till är Ruske (2015) som analyserar hur ofta amerikanska kongressledamöter är inblandade i korruption baserat på deras bakgrund. Studien synes bland annat finna att de kongressledamöter med bakgrund i nationalekonomi (economics) samt protestanter har en större benägenhet för korruption (protestanteffekten är f.ö. större än economics-effekten). Även om studien är intressant så är den problematisk av flera skäl. För det första är det en ren korrelationsstudie och man kan t ex inte rimligen hävda att studien visat att man blir mer korruptionsbenägen av att konvertera till protestantismen. Dessutom, vid en noggrannare granskning visar det sig att economics-variabeln består av personer med en examen inom antingen nationalekonomi (economics) eller företagsekonomi (business). Det är alltså inte alls säkert att de med en examen i nationalekonomi visar sig vara mer korruptionsbenägna än andra. Vi har kontaktat Ruske (som f.ö. inte längre är doktorand utan har lämnat akademin) som lovat skicka över datan; vi kommer att uppdatera detta blogginlägg med mer resultat när vi får fram dem. Vår gissning, som så klart kan vara felaktig, är att vi inte kommer att hitta någon signifikant effekt av om senatorn har en nationalekonomiexamen eller inte. (Oavsett vilket resultat vi finner så kommer ju förstås inte detta att säga något om kausalitet.)

Man brukar säga att extraordinära påståenden kräver extraordinära belägg. Hypotesen att nationalekonomiutbildningar skulle generera korruption är onekligen extraordinär, dock visade sig de redovisade beläggen alltså i detta fall vara helt obefintliga.

Avslutningsvis, trots den totala avsaknaden av redovisade belägg för att studier i nationalekonomi ökar korruptionsbenägenheten vill vi tydliggöra att vi anser det högst sannolikt att olika utbildningar, även i nationalekonomi, påverkar människors beteende på olika vis. Det kan t.ex. mycket väl vara så att ett ensidigt fokus på modeller där människor alltid är helt egoistiska (även om regeringarna ofta är helt altruistiska) tenderar att i viss mån normalisera egoism, och i förlängningen göra sådana studenter lite mer egoistiska än vad de annars skulle ha blivit. Samtidigt synes det oss också helt rimligt att tro att tidskrävande analys av vad som skulle förbättra samhället som helhet, exempelvis av hur vi kan få ner arbetslösheten, kan göra studenterna lite mindre egoistiska än vad de annars skulle ha blivit.

Vi är för övrigt positiva till att minska det tidigare tämligen ensidiga fokuset på Homo-Economicus-karikatyrer i nationalekonomiutbildningen. Vårt primära skäl är dock inte att detta skulle göra studenterna till mer osjälviska människor, utan helt enkelt för att det finns många centrala samhällsfenomen och utmaningar där antagandet om helt själviska människor inte är fruktbart (men inte sällan är det förstås det, på samma sätt som det ofta är fruktbart för fysiker att anta en modellvärld utan friktion). Forskningen har tagit stora steg mot att försöka förstå under vilka villkor vi människor tenderar att agera mer samarbetsinriktat och när vi inte gör det, samt hur vi påverkas av sociala och moraliska normer, uppfattningar om rättvisa och jämförelser av olika slag. Vår bild är dock att det fortfarande finns en del kvar att göra på många håll vad det gäller nationalekonomiutbildningen, inklusive dess läroböcker.

Uppdatering 22/10:

Vi skrev nyligen en kort replik på Rothsteins DN-artikel, och Lars Calmfors har även skrivit en kolumn i DN där han diskuterade ekonomipriset, varefter Rothstein har skrivit en slutreplik på DN Debatt. Argumenten i både vår replik och Rothsteins svar har diskuterats utförligt ovan och/eller i kommentarstråden nedan (observera att tråden är lång).

Vi har ännu inte fått datan från Ruske, men vi kommer att uppdatera inlägget när/om vi får datan så att vi kan köra om hans regressioner.

Avslutningsvis vill vi göra två förtydligande kommentarer:

  1. Detta inlägg har fokuserat på nationalekonomi, men vi har inte funnit några forskningsresultat som visar att studier i företagsekonomi heller leder till att människor blir mer korrupta.
  2. Vi anser att undervisningen på alla samhällsvetenskapliga programutbildningar, inte minst ekonomprogram, bör sträva efter göra studenter medvetna om, och få dem att reflektera över, ansvarsfrågor och etiska frågeställningar som de kan ställas inför efter utbildningen.

 

Bo Rothstein svarar på inlägget i kommentarstråden nedan!

Comments

  1. Magnus Åsblad says:

    Intressant!

    En utkastad fråga dock:

    I en parantes i fjärde stycket – när ni beskriver en studie av Frank et al. (1993) – skriver ni ”de genomför även ett fångarnas-dilemma-experiment som inte säger något nämnvärt om korruptionsbenägenhet eller oärlighet”.

    Detta fick mig att undra lite. Är det inte ganska vanligt inom samhällsvetenskaperna att betrakta korruptionsproblem just som en situation liknande ”fångarnas dilemma”?

    Antag att jag är en person som ska ta ställning till om jag ska ta emot en muta eller inte. Jag kanske resonerar så här:

    ”Om ingen annan i samhället tar mutor, då gör det ingenting om jag tar emot den här mutan (eftersom enbart en muta inte kommer att påverka samhället i stort negativt). Å andra sidan, om alla andra i samhället tar emot mutor, då spelar det ingen roll om enbart lilla jag vägrar ta emot just den här mutan (det kommer inte förändra någonting).”

    Alltså, oavsett vad andra gör så ligger det i mitt egenintresse att ta emot mutan. Om alla individer som konfronteras med möjligheten att ta emot mutor resonerar på samma sätt, kommer följaktligen alla att låta sig mutas, och vi får ett samhälle präglat av korruption. Detta trots att de flesta skulle tjäna på att leva i ett samhälle där ingen tog emot mutor alls.

    Om studier skulle visa (vilket de kanske inte alls gör? ☺) att NEK-studenter i olika experiment är mer benägna att hamna i sådana suboptimala jämviktslägen än andra studenter – skulle det vara ett tecken på att NEK kanske ökar benägenheten till korruption?

    Det här blev en mkt längre kommentar än jag tänkt mig, och jag inser förstås att inlägget ovan inte är en genomgång av olika teoretiska modeller för att förstå korruption på – jag reagerade bara på meningen att fångarnas dilemma inte skulle ha någonting med korruption att göra?

    Tack igen för bra inlägg (och en bra blogg)!

    Magnus Åsblad

    • Olof Johannsson Stenman och Erik Mohlin says:

      Jo, korruption kan förstås analyseras i spelteoretiska termer, t ex som ett fångarnas dilemma spel eller som ett koordinationsspel; det är inte uppenbart för oss vilket sätt som är mest fruktbart, och det kan nog variera. Väldigt många fenomen i samhället, t ex trängsel i trafiken, kan f.ö. analyseras som (en generalisering av) ett fångarnas-dilemma-spel, men länken från att en individ väljer ett icke-kooperativt alternativ i en experimentell situation till att säga att personen är mer korruptionsbenägen synes oss mycket svag. Det är riktigt att Frank et al. (1993) finner att nationalekonomer samarbetar i lägre grad än andra i fångarnas dilemma. Är då beteende i experimentella studier av fångarnas dilemma en bra indikator av hur korrupt man kommer bete sig i en verklig situation? Allmänt bör man nog vara försiktig med att dra slutsatser om hur beteende i en komplex verklig situation som involverar korruption är relaterade till beteenden i ett abstrakta laboratoriespel där man bara har två handlingar och motparten är anonym. Mer specifikt så är härutöver ett potentiellt problem med studien att nationalekonomistudenterna redan tidigar hade exponerats för det spel som experimentet handlade om. Andra studier (see exmpelvis Dal Bo 2005 i American Economic Review) har visat att även icke-ekonomer som spelar detta spel tenderar att samarbeta mindre ju mer erfarenhet de har av spelet. Det är därför möjligt att anledningen till att nationalekonomerna samarbetade mindre är att de har mer erfarenhet av spelet. (Att testa detta vore en bra ide!). Diskussioner av fångarnas dilemma och liknande fenomen, d.v.s att vad som är individuellt rationellt kan leda till vad som är samhälleligt suboptimalt, är f.ö. något som numera ingår som en viktig del i nationalekonomiutbildningen (i alla fall hos oss).

      • Mattias Forsgren says:

        Jag ber om ursäkt ifall jag har missat någon del av resonemanget, men är inte problemet ni beskriver (extern validitet för laboratorieexperiment) lätt avhjälpt? Five factor model (även känd som O.C.E.A.N) är standardmetoden för utvärdering av personlighetsdrag. Definitionen av personlighet är relativt beständiga beteendemässiga trender, vilket ju är vad som diskuteras. För Bo menar väl inte att nationalekonomiutbildningen skulle innebära att studenterna, efter avslutad utbildning, beter sig korrupt en gång och sen aldrig mer? Även om jag självklart kan ha missförstått hur alla inblandade definierar begreppen så uppfattar jag det som att de korresponderar väl med de olika subskalorna under faktorn Conscientiousness (C:et i O.C.E.A.N). Därmed bör det väl räcka med att göra en studie där nationalekonomer responderar på FFM, jämföra deras Conscientiousness med den totala populationens, och sen bör väl frågan vara avgjord. Man kan alltså på så vis runda problemet med generaliserbarheten genom att använda en metod som man redan vet går att generalisera.

  2. Ekonomistas/Rothstein says:

    Bo Rothstein har inkommit med följande svar till inlägget:

    Jag välkomnar Olof Johansson-Stenmans (OJS) och Erik Mohlins (EM) granskning av de argument jag framfört vad gäller de etiska effekterna av utbildningar i ekonomi. Den bygger emellertid på några missförstånd och felläsningar. För det första är detta från min sida inte ett utslag av ett ”turf war” gentemot ämnet nationalekonomi vilket de tycks ta för givet. Jag har riktat minst lika stark kritik vad gäller denna problematik till min egen disciplin, t ex i artikeln ”Is Political Science Producing Technically Competent Barbarians” från 2005 och i den nyligen publicerade ”Guilty as Charged? Human Well-Being and the Unsung Relevance of Political Science” från 2015. För det andra är mitt förslag till Kungl. Vetenskapsakademien att man just skall göra en granskning av bärigheten i den forskning jag hänvisar till. Det är ju fullt möjligt att en sådan granskning skulle visa att beläggen inte håller men min egen tolkning är som sagt den motsatta. För det tredje beror våra olika tolkningar av de forskningsresultat jag hänvisar till förmodligen på att vi har olika definitioner av vad som skall räknas som korruption. OJS och EM verkar begränsa detta till mutor men den ståndpunkten är nu tämligen förlegad inom korruptionsforskningen. Istället pekar på man på olika former av favoritism såsom nepotism, klientelism och det som kommit att benämnas neo-patrimonialism. Här innefattas kan man säga olika sätt att agera ”fri-passagerare” när det gäller att skapa och bevara ”public goods” såsom en fungerande rättsstat, en meritbaserad offentlig tjänstemannakår och normer såsom social tillit och pålitlighet. Korruption visar sig i denna tappning vara mera av ett så kallat ”collective action” problem i så motto att de flesta aktörer i svårt korrupta samhällen inser att dessa former av opportunistiskt beteende är skadligt men de deltar likväl eftersom de uppfattar att det är meningslöst att vara den ende hederliga spelaren i ett ”ruttet spel”.

    Detta synsätt innebär att många andra former av asocialt beteende än just bara mutor kommer att räknas som orsaksfaktorer till korruption, t ex att inte vara pålitlig, att ljuga och att försöka agera ”fri-passagerare” när det gäller att skapa och bevara ”public goods”. Detta är skälet till att jag också hänvisat till studier som behandlar dessa former av anti-socialt handlande. En fjärde punkt är de önskar koncentrera diskussionen till nationalekonomin. Jag har emellertid medvetet valt att inte enbart innefattat nationalekonomi utan det bredare ”ekonomi” i min analys. Priset har nämligen intressant nog officiellt faktiskt två olika namn. På svenska är det ett pris i ”ekonomisk vetenskap”, dvs singularis, men på engelska är det ett pris i ”economic sciences”, dvs plural och jag har gått på det senare, dvs att även företagsekonomi måste räknas in. Flera av de som fått priset (t ex Williamson, Ostrom och Simon) måste sägas ha haft störst koppling till den senare disciplinen. En femte sak är att EJS och EM är kritiska till att jag referat till studier som är översikter av forskningen. Jag kan inte se att detta är ett problem, varför skrivs alls sådana studier om man inte skall använda dem? Jag är ju inte heller helt ensam om min tolkning av forskningsläget. En världsledande ekonom som Jeffrey Sachs har t ex nyligen framfört att,

    “students trained in egoistic game theory, notably in university courses in neoclassical economics, are less likely to cooperate in laboratory settings. There is now a large literature on the lower levels of pro-sociality of economics students compared with non-economics students….. The findings of low pro-sociality among economics students are robust; the interpretation, however, has differed between those who have identified self-selection as the cause and those who have identified the content of neoclassical economics training as the cause. In short, does economics attract students with low tendencies towards pro-sociality, or does it make them? The answer, after three decades of research, seems to be both. There is an element of self-selection, but there is also a clear “treatment effect,” according to which pro-sociality declines as the result of instruction in mainstream, egoistic game theory and neoclassical economics more generally” (Sachs, 2015, s 159).

    En annan världsledande forskare, Amitai Etzioni (2015), har också nyligen kommit till samma slutsats. Luigi Zingales vid University of Chicago har in en mycket uppmärksammad bok ägnat ett helt kapitel åt detta problem och särskilt påtalat att ekonomutbildningar vanligtvis inte lever upp till vad som krävs när det gäller etikens område utan tvärtom skapar en elit som är ”less concerned about the common good” (Zingales, 2012, s. 175)

    Elinor Ostrom, mottagare av ekonomipriset 2009, tillhör också de som varnat för konsekvensernas av den människosyn som etableras hos de studenter som utbildas i ett snävt ekonomistiskt tänkande. I sin Presidential Address till det Amerikanska statsvetarförbundets årskongress 1998 uttalade hon följande varning: ”We are producing generations of cynical citizens with little trust in one another ….. Given the central role of trust in solving social dilemmas, we may be creating the very conditions that undermine our own democratic ways of life” (Ostrom, 1998, s. 18). Ordföranden i årets priskommitté, professor Tore Ellingsen vid Handelshögskolan i Stockholm har faktiskt kommit till samma slutsats. I sitt tal till studenterna vid Handelshögskolans diplomering 2001 (som han haft vänligheten att skicka mig) anförde han att ”Vad som står helt klart är dock att ekonomistudenter är relativt själviska, och det finns anledning att begrunda vad det kan leda till.” Ellingsen anförde i detta tal vidare att ”En välutbildad egoist i ledande befattning är en synnerlig fara för sin omgivning. Kan underställda medarbetare lita på hans muntliga löften? Kan leverantörer våga investera i specialiserad utrustning utan fruktan för att priserna kommer att förhandlas ner när investeringen är gjord? Kan ägarna lita på att egoisten tänker på deras avkastning och inte bara sitt eget välmående? Detta är allvarliga bekymmer.”

    Sedan jag skrev mitt brev till KVA har ledare för tre olika forskningsprojekt som handlar om denna problematik skickat mig sina resultat som alla understöder min tes om att ekonomstudenter skiljer ut sig från andra studenter i ”public goods” experiment eller surveys. Caroline Puffrey från Université de Lausanne skriver: “our results robustly and repeatedly reveal strong associations between the adherence to self-enhancing values of power and achievement (those closest to the rational Homo Economicus) and cheating, work-place deviance both anti-colleague and anti-organization as well as emotional exhaustion”. Sven Steinmo från European University Institute i Florens skriver att deras “public goods” experiment nyligen utförda i England, Rumänien, Sverige, Italien och USA visar att “those who study and are taught the neo-classical brand of economics are more likely to defect and cheat on the public good than economists who have been trained in other schools of thought.”. Tim Kasser (2016, 10:41) sammanfattar forskningsläget inom psykologin när det gäller effekterna inom förestagsvärlden av denna slags etiska orientering som varandes ”negatively correlated with caring about corporate social responsibility ….positively correlated with interpersonally deviant workplace behaviors ….. predict more competitive (and less cooperative) behavior in the Prisoner’s Dilemma Game, even when playing with friends”. Jag har också blivit uppmärksammad på Jason Childs forskning som handlar om beredvilligheten att ljuga i “public goods” experiment, Hans resultat visar att ”those subjects identified as majoring in business were 18.1% more likely to send false messages than those in other disciplines”. Det vore intressant att om OJS och EM kunde förklara för mig hur ett ämne som ansvarar utbildningar som producerar individer med denna typ av etik kan anses vara i överstämmelse med Alfred Nobel stadgande i sitt testamente, nämligen att nobelprisen skall ges till för sådant som gjort ”menskligheten den största nytta”. ). Tilläggas kan att jag så långt inte blivit uppmärksammad på en endaste ny studie som visar på att ekonomstuderande vad gäller pro-socialt agerande positivt skiljer sig från andra studenter.

    Ett sjätte problem är att OJS och EM (liksom manga andra) menar att den springande punkten är om man kan visa att ekonomistudier leder till mera asocialt beteende av ovanstående typ. Här är jag helt oenig. Om det är så att ekonomutbildningarna i stor grad attraherar personer/studenter som är benägna till ”free riding”, korruption, fusk, ljug och annat sådant oetiskt beteende ställer det enligt min mening extra höga krav på de som ansvarar för och som ledande forskare starkt påverkar dessa utbildningar att med emfas inskärpa hur illa för både marknads- och social effektivitet sådant beteende är. I sitt ovan nämnda anförande hävdade Tore Ellingsen att han i direktionen för Handelshögskolan aldrig fick några klagomål på de studerandes kompetens från näringslivsföreträdarna. Vad man klagade på var istället att ”alltför många nya civilekonomer saknar social kompetens – förmågan eller viljan att fungera väl tillsammans med andra, på alla de plan som är nödvändiga för att organisationen som helhet skall fungera så bra som möjligt.”

    Låt mig påpeka att jag publicerade min första artikel om detta för nu snart 20 år sedan i Ekonomisk Debatt där jag med hänvisning till Frank et al. hävdade att det var långt ifrån säkert att ”insikter i ekonomi” bidrar till social och ekonomisk effektivitet. Svenska ekonomer har således haft 20 år på sig att bemöta denna problematik och beforska detta område men jag har inte kunnat hitta en endaste studie av detta slag. Kan detta månne bero om att man varit rädda för vad resultaten skulle uppvisa?

    OJS och EM tar förtjänstfull upp betydelsen av att man minskar ”det tämligen ensidiga” fokuset på ”homo-economics” i ekonomutbildningarna. Här är vi självklart eniga men jag vill understryka att problemet inte är egoism utan just benägenheten till ”free-riding” och att detta är två olika saker. Ett problem i detta sammanhang som jag pekat på och som OJS inte berör är ett ekonomiämnet i en nyligen utförd studie visar sig vara den mest isolationistiska disciplinen inom det samhällsvetenskapliga området. Medan ämnen som statsvetenskap, sociologi och filosofi ofta tar intryck av och förhåller sig till ekonomisk forskning råder det omvända förhållandet inom ekonomiämnet. Surveydata visar dessutom att ekonomer är betydligt mera skeptiska till interdisciplinära forskningssamarbeten än historiker, sociologer, statsvetare och psykologer. Ekonomiämnets självvalda isolationism innebär att möjligheten för ekonomistudenter att få intryck av betydelsen av etik och sociala normer för att förhindra ”free-riding” från discipliner som sociologi, statsvetenskap och filosofi, där dessa frågor väger tungt, måste antas vara starkt begränsad (Fourcade et al., 2015). Risken med ekonomutbildningarna såsom de nu i allmänhet bedrivs är att det skapar aktörer som gemensamt kommer att överlista varandra till sub-optimala jämviktslägen i vilka de på grund av sin bristande tillit låses fast.

    Slutligen, OJS och EM tycks mena att man enbart kan presentera extraordinära hypoteser om man har extraordinära belägg. Här är vi oeniga, jag tror att vi alla har nytta av mera extraordinära (out-of-the-box) hypoteser som sedan (som jag nu föreslagit) blir prövade. Om vi som samhällsvetare enbart skulle yttra oss i kontroversiella frågor när vi har absoluta (extraordinära) belägg skulle vi förmodligen aldrig kunna säga någonting av värde. Det skulle bli en smula tråkigt både för oss och, vågar jag tro, även för den läsande allmänheten.

    Bo Rothstein

    Referenser

    CHILDS, J. 2013. Personal characteristics and lying: An experimental investigation. Economics Letters, 121, 425-427.

    ELLINGSEN, T. 2001. Är ekonomi ett skadligt ämne? (Tal till studenterna, Handelshögskolans diplomering 2001). Mimeo

    ETZIONI, A. 2015. The Moral Effects of Economic Teaching. Sociological Forum, 30, 228-233.

    FOURCADE, M., OLLION, E. & ALGAN, Y. 2015. The Superiority of Economists. Journal of Economic Perspectives, 29, 89-114.

    FRANK, R. H., GILOVICH, T. D. & REGAN, D. T. 1993. Does Studying Economics Inhibit Cooperation? Journal of Economic Perspectives, 7, 159-171.

    KASSER, T. 2016 (forthcoming). Materialistic Values and Goals. Annual Review of Psychology, 67, 9.1–9.26.

    OSTROM, E. 1998. A Behavioral Approach to the Rational Choice Theory of Collective Action. American Political Science Reveiw, 92, 1-23.

    ROTHSTEIN, B. 1996. Är insikter i ekonomi effektiva? Ekonomisk Debatt, 46, 33-38.

    ROTHSTEIN, B. 2005. Is Political Science Producing Technically Competent Barbarians? European Political Science, 4, 3-13.

    ROTHSTEIN, B. 2015. Gulty as Charged? Human Well-Being and the Unsung Relevance of Political Science. In: STOKER, G., PETERS, B. G. & PIERRE, J. (eds.) The Relevance of Political Science. New York: Palgrave.

    SACHS, J. D. 2015. Investing in Social Captal. In: HELLIWELL, J. F., LAYARD, R. & SACHS, J. (eds.) World Happiness Report 2105. New York: Sustainable Development Solutions Network.

    ZINGALES, L. 2012. A capitalism for the people: recapturing the lost genius of American prosperity, New York, Basic Books.

  3. Bo Sandelin says:

    Ett trivialt påpekande: Ekonomipriset går INTE till en disciplin, varken till nationalekonomin eller företagsekonomin eller någon annan disciplin. Det går till enskilda forskare. Det vore därför mer relevant att fråga om Ostrom, Sen, Deaton och andra pristagare är korrupta eller har gynnat korruption genom sin forskning och undervisning.

    • Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

      Vi är helt eniga om att detta är mycket relevanta frågor att ställa.

  4. Mitesh Kataria says:

    Om det finns belägg för att studender som går läkarutbildningen blir mindre empatiska längre in i utbildningen, kommer Bo Rothstein argumenterar för att det tills vidare bör upphöras med att dela ut Nobelpriset i fysiologi eller medicin? Här kommer en studie med sådana påståenden, och fler referenser återfinns i studien för de som blir intresserade.

    Hojat M, Mangione S, Nasca TJ, et al. An empirical study of decline in empathy in medial schools. Med Educ. 2004;38:934–941.

    • bjornabelsson says:

      Det är dock inte säkert att empatiska läkare är bättre än oempatiska. Men fuskande ekonomer är med säkerhet sämre för världen än ärliga.

      • Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

        Vi tror nog i och för sig att mycket talar för att oempatiska läkare i genomsnitt är sämre än empatiska, liksom att utbrett fusk är skadligt för i princip alla yrkeskategorier.

    • Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

      Onekligen intressant, de har ju faktiskt mätt utvecklingen i empati över tiden och funnit att den avtar. Vi kan dock av naturliga skäl inte litteraturen och skulle vara försiktiga med att generalisera detta resultat alltför mycket.

  5. Bo Rothstein says:

    Som jag meddelat redaktionen kommer dessvärre inte ha tid att svara på kommentarer den kommande veckan pga (ännu en) omöjlig deadline.

  6. Olof Johannsson Stenman och Erik Mohlin says:

    Vi tackar Bo Rothstein för hans invändningar och kommenterar dessa nedan:

    1. Rothstein skriver ”För det första är detta från min sida inte ett utslag av ett ”turf war” gentemot ämnet nationalekonomi vilket de tycks ta för givet”.

    Påståendet är märkligt och helt felaktigt. Ingenstans i vår text säger vi något som kan tolkas som att vi ser Rothsteins inlägg som Turf War. Vi utvärderar bara hans argumentaton för tesen att nationalekonomistudier gör människor mer korruptionsbenägna och finner den mycket svag. (Däremot andas Rothsteins svar här ovan en del turf war när han beskriver nationalekonomi som ”den mest isolationistiska disciplinen inom det samhällsvetenskapliga området”.) Vi anser f.ö. att seriös vetenskaplig granskning över disciplingränserna är något som vi borde ha mer och inte mindre av.

    2. Rothstein skriver: ”För det andra är mitt förslag till Kungl. Vetenskapsakademien att man just skall göra en granskning av bärigheten i den forskning jag hänvisar till”.

    Menar Rothstein verkligen att han inte själv först har det primära ansvaret för att grundligt och kritiskt granska de studier som han hänvisar till i sitt brev till KVA (och vad dessa studier visar och inte visar)? Vi tycker nog att när man skriver till KVA så kan man förväntas gå igenom sin evidens lite noggrannare än vad som verkar ha varit fallet här.

    3. Rothstein skriver: ”För det tredje beror våra olika tolkningar av de forskningsresultat jag hänvisar till förmodligen på att vi har olika definitioner av vad som skall räknas som korruption. OJS och EM verkar begränsa detta till mutor.”

    Nej, vi anser inte alls att korruption enbart skall begränsas till mutor, och som Rothstein rimligen vet finns det en stor och livaktig forskning inom nationalekonomi om olika aspekter av korruption.

    4. Rothstein skriver: En fjärde punkt är de önskar koncentrera diskussionen till nationalekonomin. Jag har emellertid medvetet valt att inte enbart innefattat nationalekonomi utan det bredare ”ekonomi” i min analys. […]Flera av de som fått priset (t ex Williamson, Ostrom och Simon) måste sägas ha haft störst koppling till den senare disciplinen.

    I vårt originalinlägg går vi igenom varför vi inte kan tolka Rothstein på något annat sätt än att han primärt menar nationalekonomi när han skriver ”ekonomi” och ”economics” (det engelska namnet på nationalekonomi). Vi tror att Rothstein nog är ganska ensam i sin bedömning att Williamson, Ostrom och Simon skulle ligga närmre företagsekonomi än nationalekonomi, men oavsett detta är ju en förkrossande majoritet av pristagarna just nationalekonomer. Och företagsekonomi karaktäriseras ju som sagt inte av abstrakt neoklassisk teori baserad på Homo Economicus. Därför får vi intryck av att Rothstein nu slingrar sig bort från sin ursprungliga tes.

    5. Rothstein skriver: ”En femte sak är att EJS och EM är kritiska till att jag referat till studier som är översikter av forskningen. Jag kan inte se att detta är ett problem, varför skrivs alls sådana studier om man inte skall använda dem?”

    Nej, det är naturligtvis inget fel på översikter, men om man som Rothstein skriver att ”Flera av varandra oberoende forskningsrapporter visar…” så duger det inte att citera studier som inte oberoende visar vad som påståtts.

    6. Rothstein skriver: ”Ett sjätte problem är att OJS och EM (liksom manga andra) menar att den springande punkten är om man kan visa att ekonomistudier leder till mera asocialt beteende av ovanstående typ. Här är jag helt oenig.”

    Den här tråden handlar om huruvida det finns vetenskapligt stöd för Rothsteins påstående att studier i nationalekonomi gör människor mer korruptions- och fuskbenägna eller inte. Vi finner att han inte lyckas redovisa något stöd för sitt påstående. Ekonomistas läsare kan själva läsa Rothsteins KVA-brev, och vårt utdrag från detta. För säkerhets skull kommer här en del av citatet en gång till:
    ”Anledning till dessa resultat tycks vara att det finns ett ideologiskt moment i ekonomutbildningen som understryker vikten av själviskt beteende – föreställning om en så kallad ”homo economicus”. Den experimentella forskningen ger dessutom vid handen att detta dysfunktionella beteende inte enbart är något studenterna har med sig till utbildningen utan att det oftast är en effekt av vad de lär sig.”

    Rothstein skriver ”Sedan jag skrev mitt brev till KVA har ledare för tre olika forskningsprojekt som handlar om denna problematik skickat mig sina resultat som alla understöder min tes om att ekonomstudenter skiljer ut sig från andra studenter i ”public goods” experiment eller surveys.”

    Det är alltid intressant med ny forskning som kan sprida ljus över viktiga frågor (det förefaller oss dock som om två av studierna han hänvisar till inte handlar vare sig om nationalekonomer eller nationalekonomiutbildning). Om Rothstein eller någon annan hittar någon studie som testar om studier i nationalekonomi gör människor mer korruptions- och fuskbenägna så ser vi fram emot det. Beskriv då kortfattat upplägget av studien och vilket resultat slutsatsen grundas på. Vi kommer dock inte att kommentera indirekta påståenden som att ”professor x skriver att…”.

    Rothstein skriver: ”Ett problem i detta sammanhang som jag pekat på och som OJS inte berör är ett ekonomiämnet i en nyligen utförd studie visar sig vara den mest isolationistiska disciplinen inom det samhällsvetenskapliga området.”

    Vi diskuterar gärna samarbeten över disciplingränserna, liksom olika aspekter på tvär- och flervetenskap, vid tillfälle, men den här tråden handlar inte om det. (En av oss kom f.ö. just tillbaka efter att ha suttit i en disputationskommitté i psykologi.)

    Slutligen skriver Rothstein: ”OJS och EM tycks mena att man enbart kan presentera extraordinära hypoteser om man har extraordinära belägg. Här är vi oeniga…”

    Nej, vi har inget alls emot extraordinära hypoteser (såsom att studier i statsvetenskap genererar korruption) utan extraordinära belägg. Däremot, menar vi, bör man vara försiktig med extraordinära påståenden utan extraordinära belägg.

  7. Bo Rothstein says:

    Tack Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin för er replik. Som indikerats ovan hinner jag dessvärre i nuläget inte svara. En sak förbryllar mig dock storligen. Om man nu skall göra den stora åtskillnad mellan företagsekonomi (business administration) och nationalekonomi (economics) som ni hävdar, varför har då de nationalekonomiska institutionerna vid universiteten i Lund, Göteborg, Umeå, Örebro och Karlstad och Växjö valt att lämna de samhällsvetenskapliga fakulteterna för att tillsammans med just företagsekonomi bilda särskilda ekonomi- eller handelshögskolor? Det måste väl rimligen bero på att man anser sig ha mer intellektuell och teoretisk samhörighet med företagsekonomi än med ämnen som psykologi, sociologi och statsvetenskap. Det måste väl också bero på att nationalekonomi utbildningsmässigt vill ha ett närmare samarbete med företagsekonomi än med t ex psykologi, sociologi och statsvetenskap. För jag kan inte tänkta mig att det skulle kunna bero på att man gjort denna förflyttning av snöda ekonomiska motiv, t ex därför att det är lättare att få pengar från näringslivet om man är med i en ekonomi- eller en handelshögskola istället för ett samhällsvetenskaplig fakultet.

    • Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

      Bo, vi menar naturligtvis inte att det skulle saknas beröringspunkter och samarbeten mellan företagsekonomi och nationalekonomi; de svenska ekonomprogrammen innehåller t ex en viss mängd av både företagsekonomi och nationalekonomi innan studenterna specialiserar sig (där de flesta tenderar att välja företagsekonomi). Men bara för att statsvetenskap och sociologi oftast finns på samma fakultet betyder ju inte det att skillnaderna mellan dessa ämnen behöver vara små. Om forskare och lärare i nationalekonomi ”anser sig ha mer intellektuell och teoretisk samhörighet med företagsekonomi än med ämnen som psykologi, sociologi och statsvetenskap” låter vi vara osagt, för vår egen del är det forskningsmässigt inte så, och hur det ser ut i genomsnitt är inte alls självklart för oss. För övrigt är vi övertygade om att en stor andel av svenska företagsekonomer anser sig ha betydligt större intellektuell och teoretisk samhörighet med sociologi än med nationalekonomi. Internationellt har dessutom ämnet nationalekonomi (economics) oftast en ganska undanskymd plats vid så kallade business schools, t ex är den nationalekonomiska forskningen såväl betydligt större som betydligt mer framgångsrik vid Köpenhamns universitet än vid Copenhagen Business School, och vid Oslo universitet än vid Norwegian Business School (BI).

  8. Baphomet says:

    Jag ser inte att resultatet att nationalekonomistudier gör människor mer ”korrupta” är vare sig förvånande eller oroväckande. Ett av nationalekonomins mest grundläggande vetenskapliga bidrag är ju insikten att snävt självintresserat beteende, inom ramen för ett system där alla transaktioner är frivilliga, kan förbättra för alla (se Adam Smith och hans osynliga hand). ”Korruption” är ju bara ett problem i system som har institutioner baserade på tvång, t ex genom regleringar som inskränker möjligheterna till frivilliga, ömsesidigt fördelaktiga transaktioner. Hur väl samhällen fungerar har inte att göra med vilka motiv som driver individer i deras handlande, utan inom vilka institutionella ramar de handlar.

    • Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

      Baphomet, om du menar att korruption inte är något stort samhällsproblem så länge regeringarna och dess mandat är tillräckligt små så är vi djupt oeniga.

  9. Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

    Bo, vi glömde svara på den insinuanta avslutingen i din senaste kommentar: ”För jag kan inte tänkta mig att det skulle kunna bero på att man gjort denna förflyttning av snöda ekonomiska motiv, t ex därför att det är lättare att få pengar från näringslivet om man är med i en ekonomi- eller en handelshögskola istället för ett samhällsvetenskaplig fakultet.”

    Vi har inte varit med i sådana diskussioner så vi vet inte säkert, men vi kan inte utesluta att möjligheten att locka till sig sådana externa forskningsmedel påverkat besluten på marginalen. Dock, vågar vi påstå, är andelen av forskningsmedel i nationalekonomi som kommer direkt från näringslivet ganska liten.

    En i sammanhanget minst lika relevant fråga är väl då hur du ser på att din nya arbetsplats, Blavatnik School of Government, är namngiven efter, och finansierad av, en rysk-amerikansk oligark med nära band till Vladimir Putin? Blavatnik blev förmögen på vad många anser vara mycket tvivelaktiga affärer inom bl.a. tungmetall- och oljeindustri under tiden för de stora privatiseringarna som följde direkt efter Sovjetunionens sammanfall (se exempelvis http://www.newyorker.com/magazine/2014/01/20/the-billionaires-playlist). Var det verkligen helt omöjligt att komma på ett mer lämpligt namn på en skola som skall verka för ”good governance” och en bättre värld? Nej det var naturligtvis så att namnet var kopplat till möjligheten att få en enorm donation från denna Blavatnik. På detta sätt skulle ju en win-win-situation kunna skapas: skolan får rikligt med medel samtidigt som Blavatniks namn och rykte förbättras, vilket naturligtvis både gynnar hans affärer idag och, alldeles särskilt, hans eftermäle.

    • Bo Rothstein says:

      Tack Olof och Erik. Har naturligtvis försäkrat mig om att detta inte på minsta sätt kommer att ha inverkan på min forskning eller undervisning. Och kan inte tänka mig att ett universitet som Oxford skulle sälja ut sin integritet i dessa saker. Men jag håller med om att detta inte är oproblematiskt och tål att fundera på. Det är ju en hel del betydande privata forskningsstiftelser i världen skulle jag gissa som har denna problematiska bakgrund, Ford Foundation, Rockefeller Foundation där man med fog kan ställa sig frågan om vilken etik som styrt dessa väldiga ackumuleringar av kapital. Och kanske har vi likadanna exempel på närmare håll. George Soros är ju ett annat exempel på en person där man säkerligen kan ifrågasätta etiken i grunden för kapitalackumulationen. Samtidigt gör nu hans pengar enligt min mening en väldig nytta i Ungern där det av honom finansierade Central European University är ett ljus av frihet i forskning och intellektuellt liv i ett annars tämligen kompakt mörker. Han har ju också finansierat Oxfords Institute for New Economic Thinking som jag tycker verkar väldigt intressant. Men min frågade handlade ju inte om det var omoraliskt eller inte att använda pengar som dessa i forskning, utan varför så många nationalekonomiska institutioner i Sverige valt att koppla sig nära ett ämne som företagsekonomi när man enligt er inte har särskilt mycket intellektuellt gemensamt med det?

      • jahaja says:

        Varför skulle ”pengar” vara ett dåligt svar på din fråga då? Du bara utgår från det – premissen är en del av frågan snöda ekonomiska motiv. För att forska behövs pengar, varför skulle det vara fel att förlägga forskningen där det finns pengar, även om ämnet skulle råka vara disparat?

  10. Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

    Tack Bo. Vi håller så klart med om att det finns många stiftelser med tveksam bakgrund, varave en del numera gör mycket gott Vi tycker dock att Blavatnik School of Governance är ett särskilt problematiskt fall. Det rör sig om en nu aktiv affärsman vars rykte tvättas genom en viktig del av universitetet namnges efter honom. Skolan fokuserar dessutom på fostra ”good governance” hos världens politiska ledare, varför donatorns ifrågasatta affärsmetoder borde vara relevanta. Hursomhelst tycker vi att du gjorde klokt i att försäkra dig om din akademiska frihet innan du accepterade din anställning där.

    Vi har inte sagt att nationalekonomiska institutioner skulle sakna intellektuell gemenskap med företagsekonomi. Självklart finns en del gemensamt, på samma sätt som det finns en del gemensamt mellan statsvetenskap och sociologi. Ett viktigt skäl (kanske det viktigaste) till varför så många nationalekonomiska institutioner i Sverige ligger på samma fakultet som företagsekonomi tror vi är att ämnena alltså samarbetar inom ramen för olika ekonomprogram, som vi nämnde ovan. Internationellt är dock vår bild att andelen nationalekonomer är betydligt större på Schools of Governance (d v s en sådan som du hamnar på nu) än Business schools.

  11. Micke We says:

    En intressant historisk trend är ju nationalekonomins expansion efter andra världskriget – har denna internationella trend sammanfallit med ökad korruption? År 1950 hade knappt någon i det finansiella systemet en utbildning i nationalekonomi, idag har var och varannan disputerat i ämnet. Vad betyder detta?

    För övrigt tycker jag att det är viktigt att notera att nationalekonomiämnet och dess utbildningar inte är något statiskt eller oförändrat över tid, och att den inriktning som Rothstein pekar ut som mest problematisk tappade sitt momentum med den globala finanskrisen. Innan den var nek tyvärr väldigt självtillräcklig och inte alls intresserad av andra samhällsvetenskaper. Och det klart, om du lockar folk som tror att världen består av individer som bara bryr sin om att maxa sin egen ekonomiska vinning, och sedan förstärker denna världsbild i utbildningen, så kanske risken finns att de utbildade sedan blir lite sub-optimala medmänniskor.

    Men lyckligtvis pågår nu som sagt arbetet med att inkorporera ett bredare spektrum av teorier o tankar om ekonomi och samhälle för fullt. Och där kurs- och programgivarna inte anpassar utbildningar så tar många studenter idag egna initiativ och söker sig till ämnen utanför nek som nödvändiga komplement. Om den här sunda utvecklingen håller i sig kan man börja spekulera vilken utbildning de korruptionsbenägna kommer att välja i framtiden 🙂

  12. Bo Rothstein says:

    Nu har jag läst artikeln om Leonard Blavatnik som ni refererar till ordentligt. Jag har ingen anledning att ta honom i försvar men jag måste säga att detta är en artikel som helt saknar den slags belägg ni annars är så måna om att man skall bygga på. Det är ju vad gäller oegentligheter enbart anonyma andrahandsuppgifter och obelagt skvaller den bygger på. Vad jag kan se finns det inget i denna artikel som utgör grund för att fördöma denna person annat än att han har tjänat mycket pengar och tycker det är roligt att spendera dem. Detta kan man ha synpunkter på men är väl i linje med vad den neo-klassiska teorin säger om mänskligt agerande. Alla är väl oskyldiga tills de i en rättsprocess är överbevisade om motsatsen eller tänker ni är att man skall ha någon slags journalistisk ståndsrätt i saker som denna? Trodde att ekonomier värnade rättsstatens principer och goda belägg för sina påståenden och inte föll så i farstun för denna slags skvallerjournalistik som ni tycks ha gjort.

    En annan sak – ni vidhåller att MBA utbildningar inte skall kopplas ihop med nationalekonomi. Detta är ett citat från den artikel av Fourcade et al som jag refererade. Den visar med viss emfas och med goda data hur felaktig er analys av denna sak är. Inte bara i Sverige utan även i USA är ”economics” såsom ni definierat det numera en tung del av ”business schools”

    ”The institutional rise of finance as an intellectual powerhouse within economics follows from the establishment of a teaching base in business schools in the second half of the twentieth century. Over that period, business schools, which control the production of certified managers (through the MBA degree), have evolved from practitioner-dominated programs struggling for academic legitimacy to become the largest employers of trained social scientists, now rivaling traditional academic departments in the size and distinction of their faculties. A survey from 2004 found 549 economics PhDs teaching in the top 20 US business schools, as compared with 637 economics PhDs in the top 20 economics departments (Blau 2006). This absorption of increasingly large contingents of economics PhDs has turned business schools into formidable players within economic science itself—a transformation that is attested by the remarkable string of Nobel Prizes in economic science awarded to scholars based in business schools since 1990 (Fourcade and Khurana 2013), including Eugene Fama, Oliver Williamson, Robert Engle, Michael Spence,
    Robert Merton, Myron Scholes, Merton Miller, John Harsanyi, and Robert Fogel. Our own analysis of papers published in the American Economic Review since the 1950s reveals a rapid rise in business school affiliations among authors, and a simultaneous and sharp decline in government-based authors. The share of authors whose primary affiliation is to a business school has increased steadily from a low 3.2 percent in the 1950s to 17.9 percent in the 2000s. Conversely, contributions from scholars located in government agencies have become marginal.” (FOURCADE, M., OLLION, E. & ALGAN, Y. 2015. The Superiority of Economists. Journal of Economic Perspectives, 29, 89-114).

  13. Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

    Bo, vi gjorde tre påståenden om Blavatnik:
    1. Skolan Blavatnik School of Government är namngiven efter, och finansierad av, honom.
    2. Han har nära band till Vladimir Putin.
    3. Han blev förmögen på vad många anser vara mycket tvivelaktiga affärer inom bl.a. tungmetall- och oljeindustri under tiden för de stora privatiseringarna som följde direkt efter Sovjetunionens sammanfall.

    Det första påståendet är obestridligt. Angående Blavatniks band till Putin så finns det gott om källor – googla gärna Putin och Blavatnik. Du kan också fråga dina framtida studenter som lyssnade på Blavatnik i våras vad han då sade om Putin. Artikeln vi länkade till tjänade som en illustration till ”vad många anser vara mycket tvivelaktiga affärer”. När det gäller den här typen av verksamheter är det tyvärr svårt att få något annat än andrahandsuppgifter (om det inte granskas i domstol i väst, såsom skedde med Schleifer och som refereras i artikeln).

    Rothstein skriver vidare,

    ”Alla är väl oskyldiga tills de i en rättsprocess är överbevisade om motsatsen eller tänker ni är att man skall ha någon slags journalistisk ståndsrätt i saker som denna? Trodde att ekonomier värnade rättsstatens principer och goda belägg för sina påståenden och inte föll så i farstun för denna slags skvallerjournalistik som ni tycks ha gjort.”

    Vi finner detta påstående förbluffande. När det gäller frågan om det är lämpligt att namnge en viktig del av ett universitet efter en nu aktiv affärsman så tycker vi inte alls att det är tillräckligt att denne affärsman inte fällts i domstol. Antag t ex att bröderna Lukas och Ian Lundin (som ju gör affärer inom olje- och mineralsektorerna, och som vad vi vet inte är fällda i domstol) skulle vilja finansiera en ”Lukas och Ian Lundin School of Government” vid Göteborgs universitet. Vore det lämpligt att acceptera ett sådant erbjudande? Rothstein behöver så klart inte hålla med oss, men vi tycker inte det med annat än att unviversitet först gjorde on mycket noggrann granskning av Lundinfamiljens affärer och affärsetik och inte fann några problematiska indicier (vilket vi finner osannolikt).

    För övrigt blev vi just upplysta om att New Yorks högsta domstol (New York State Supreme Court) ganska nyligen beslutat att ta upp ett fall där Blavatnik anklagas för ett mycket allvarligt brott:
    ”Norex Petroleum Ltd. won reinstatement of a $1 billion lawsuit accusing billionaires Leonard Blavatnik and Victor Vekselberg of using gunmen and corrupt courts to steal a controlling stake in a Siberian oil field.” se
    http://www.bloomberg.com/news/articles/2014-06-26/norex-petroleum-wins-reinstatement-of-blavatnik-suit
    Vi vet självfallet inte hur utfallet kommer att bli (eller om det rentav redan är avgjort). Vi vet heller inte hur denna intrikata fråga hanterats på Blavatnik School of Government.

  14. Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

    Bo, det är riktigt att många business schools vuxit på senare år, och vi har ingen anledning att betvivla Fourcades påstående att de i denna process ” have evolved from practitioner-dominated programs struggling for academic legitimacy to become the largest employers of trained social scientists”, och att det bland dessa samhällsvetare finns en hel del nationalekonomer. Att de anställt många nationalekonomer betyder dock inte att de har en stor andel nationalekonomi i sina MBA-program, bl a eftersom nationalekonomer ofta undervisar om mycket annat som statistik eller strategi (ofta som en del av en kurs som satts samman av andra än nationalekonomer). Här kan man t ex se kursutbudet på Harvard Business School http://www.hbs.edu/mba/academic-experience/curriculum/Pages/required-curriculum.aspx och här http://www.hbs.edu/coursecatalog/. Vi gissar att nationalekonomer vid business schools dessutom i genomsnitt forskar som en större andel av sin tjänst än vad företagsekonomer gör.

    Vårt intryck är dessutom att andelen nationalekonomer i genomsnitt är högre på public policy schools och schools of government än business schools, t ex finns ju många nationalekonomer på Blavatnik School of Government (men ganska få på Said Business School i Oxford). Detta är f.ö. inte alls konstigt för oss, då det finns stora likheter både vad det gäller metodologi och frågeställningar metodologiska likheter mellan statsvetenskaplig och nationalekonomisk forskning; bl.a. har ju flera svenska nationalekonomer publicerat sig i American Political Science Review på senare tid, och nationalekonomen Torsten Perssons lärobok sägs vara flitigt använd på statsvetenskapliga doktorandprogram i USA.

    Alldedeles oavsett detta så har Rothstein ännu inte hänvisat till någon studie som visar att man blir korrupt av att studera en MBA eller företagsekonomi heller.

  15. Bo Rothstein says:

    Hej Olof och Erik och tack för denna intressanta information om Leonard Blavatniks rättsprocess som jag inte kände till. Skall naturligtvis bli intressant att följa den och se hur ledningen för skolan och Oxford reagerar om han skulle bli fälld. Och på en punkt håller jag med er, det räcker naturligtvis inte att vara ostraffad i domstol för att ett universitet skall tveka att ta emot donationer, det finns självklart många oetiska handlingar som inte är olagliga men som skulle kunna vara i konflikt med vad ett universitet bör stå för så detta är ett problem. Men i det material ni sänt mig hittar jag inte något sådant, det är faktiskt bara skvaller. Problemet är som jag ser det inte helt enkelt att hantera för den enskilde forskaren. Jag var t ex 1998/99 gästforskare på The Russell Sage Foundation i New York, en stiftelse för forskning om social-och välfärdsfrågor bland annat. Russell Sage som en gång genererade pengarna (en för sin tid närmast ofantlig donation) var emellertid en av de allra råaste av kapitalister – en riktig så kallad ”robber baron”. Borde jag ha tackat nej till att vara där för att inte bidra till att uppgradera hans eftermäle och hedra honom? Jag har också varit gästlärare på Central European University som i stora delar finansieras av George Soros vars rykte inte heller det är helt otadligt. Borde jag har sagt nej på grund av detta? Man kan ju som enskild forskare som inte har inflytande över vilka donationer ens universitet skall tas emot också se det som att det är bra om det kommer något gott ut ur dessa måhända tvivelaktigt genererade förmögenheter.

    Vad gäller studier om effekterna av MBA eller andra ekonomutbildningar så skall jag inte upprepa argumenten för att även om det är en selektionsfråga så kvarstår som jag ser det etikproblemet för ekonomämnena. Här är emellertid en artikel som jag nyligen fått mig tillsänt som tycks visa på en utbildningseffekt http://link.springer.com/article/10.1007/s10902-015-9649-1

    Detta blir mitt avslutande inlägg i denna vår debatt som jag vill tacka er för.

  16. Mitesh Kataria says:

    Fastän Bo tidigare tydliggjort att ”ståndpunkten är nu tämligen förlegad inom korruptionsforskningen”, så skulle jag hålla isär fenomen som korrumperad (missbruk av förtroendeställning till egen vinning), själviskhet, och att vara materialistisk (uppfattningen att tjäna pengar och egendom är ett livsmål).

    För att ge belägg för påstående att man blir korrupt av att studera nationalekonomi, avslutar Bo sitt senaste inlägg med belägg som visar på en utbildningseffekt där studenterna i handelshögskolor blir mer materialistiska. Det känns ju som onekligen som en reviderad ståndpunkt så till vida man inte tycker att det (materialism och korruption) är samma sak.

    Jag tycker att gapet är ganska så stort från påståendet att någon är mer eller mindre materialistisk, till att påstå att den mer materialisiska kommer vara mer korrupt. Personligen skulle jag inte tro att vara något mer materialistisk räcker för att bli mer korrumperad, om vi inte pratar om extraordinära observationer, långt från genomsnittet (nej, jag har inga belägg varken för eller emot detta påstående).

    Jag tycker även att företeelserna korrumperad, självisk och materialistisk är olika värdeladdade. Jag tycker sämre om korrumperade personer än materialistiska personer. Eftersom de har så olika värdeladdning så är det en stark anledning att hålla isär dessa begrepp i diskussionen. Om studenterna i Handelshögskolor blir mer materislistiska av utbildningen så tycker jag personligen det kan finnas fog för oro (för utbildningen syftar inte till att ändra deras livsmål), men det känns fel att anklaga dem för att bli korrupta utifrån belägg att de blir materialistiska.

  17. Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

    Tack Bo, utan att diskutera enskilda fall är vi naturligtvis eniga om att det ibland finns fall där det är svårt att avgöra om man bör ta emot pengar från en donator eller inte, samt att det kan vara svåra problem att hantera för den enskilde forskaren.

    Angående artikeln du skickad så kan vi, av i alla fall tre skäl, inte med bästa vilja se det som något som helst stöd för att nationalekonomiutbildning (eller någon annan utbildning) skulle leda till att studenterna skulle bli oärliga eller korruptionsbenägna.

    1. Som Mitesh påpekar i sin kommentar mäter studien grad av materialism, vilket naturligtvis inte kan ses som proxy för vare sig oärlighet eller korruptionsbenägenhet (och det hävdar ju inte heller författarna).

    2. Den handlar om business-studenter kontra ingenjörer.

    3. Den uppmätta graden av materialism var i den första vågen 2,65 resp 2,64, och i den sista vågen 2,83 resp 2,73 för dessa båda grupper, se Table 1. Givet de angivna standardavvikelserna så synes det oss uppenbart att dessa skillnader (d v s både för den första och sista vågen) är långt ifrån statistiskt signifikanta (oavsett vad som står i abstract).

    Tack själv för debatten Bo, vi tycker också att det är dags att sätta punkt. (Vi ämnar endast göra en mindre uppdatering av vårt huvudinlägg, där vi bl a länkar till den DN-replik vi hade samt din slutreplik.)

Trackbacks

  1. […] (Added October 17: For more on the Swedish debate on the Nobel prize see here.) […]

  2. […] Added October 17: For more on the Swedish debate on the Nobel prize see here. […]

  3. […] här en ambitiös dissekering av Rothsteins argument på Ekonomistas-bloggen, samt Rothsteins lika omfattande svar på kritiken i […]

  4. […] den debattartikel som Rothstein länkar till avseende hans kritik av nationalekonomi. Vi hade även en mycket omfattande diskussion med Rothstein på bloggen Ekonomistas om hans debattartikel (samt hans relaterade brev till […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s