I oktober 2015 höll Nordic Economic Policy Review en konferens i Helsingfors på temat ”Vart är den nordiska modellen på väg?” Nu har uppsatserna från konferensen publicerats. Bland dem finns ett bidrag där jag diskuterar vilka konsekvenser som ökad etnisk heterogenitet kan få för den nordiska modellen med dess omfattande omfördelning av ekonomiska resurser mellan medborgare.
Historiskt så har befolkningen i de nordiska länderna uttryckt en önskan om mer ekonomisk omfördelning än någon annanstans i världen. Men preferenser för omfördelning är inte en gång för alla givna utan förändras kontinuerligt. En stor mängd forskning har gjorts för att besvara frågan om varför europeiska länder i allmänhet, och de nordiska länderna i synnerhet, har så mycket mer omfördelning och så mycket större välfärdsstater än till exempel USA. Som jag har diskuterat tidigare här på Ekonomistas så är en av slutsatserna av den forskningen att mer etniskt homogena länder tenderar att ha mer omfördelning.
Historiskt sett så har Europa varit betydligt mer etniskt homogent än USA, och de nordiska länderna har stått ut som särskilt homogena. Det har gradvis ändrats över tiden, och med de senaste årens omfattande migrationsströmmar går även vår del av världen snabbt mot en betydligt mer heterogen etnisk sammansättning. Även om forskningen kring preferenser för omfördelning inte är helt entydig så pekar den i huvudsak på att detta kommer att leda till nordiska väljare som inte längre vill ha en så stor välfärdsstat som tidigare.
Varför det finns ett negativt samband mellan etnisk heterogenitet och preferenser för omfördelning är inte helt klart. Som jag diskuterar i uppsatsen finns det många som hävdar att det helt enkelt handlar om att människor har en tendens att vara generösare och mer benägna att hjälpa dem som är mer lika dem själva.
Det finns dock även andra hypoteser. Särskilt intressant finner jag den forskning av Henning Finseraas som pekar på att det särskilt är människor med högre inkomst (över medianen) som vill ha mindre omfördelning när den etniska heterogeniteten är högre. Han argumenterar för att detta inte uppstår på grund av att dessa känner mindre altruism med de mindre bemedlade. Istället visar han att etnisk heterogenitet leder till att de med högre inkomst blir mindre oroliga för att själva halka ner i inkomstfördelningen och hamna bland dem som tjänar ekonomiskt på en större välfärdsstat. Med andra ord känns mer omfördelning inte längre som ett relevant försäkringssystem för de med högre inkomst när den etniska heterogenitet är högre.
Är det ett problem att högre etnisk heterogenitet och mindre omfördelningsvilja ofta verkar vara korrelerade? Svaret beror på vem man frågar. För sådana som jag, som vill se både en generös immigrationspolitik och en mindre välfärdsstat, är det inte problematiskt alls. Men för de som befinner sig på den andra sidan av det politiska spektrumet är det annorlunda. För den som vill se omfattande omfördelning är det naturligtvis en utmaning att forskningen visar att det är svårt att kombinera med omfattande immigration. Kanske är det därför vi har ministrar som gråter på presskonferenser.
Ekonomistas 
Det som sannolikt kommer att hända är att fattigvården kommer att återuppstå i Svenska Kyrkans och andra även profana sammanslutningars regi medan den omfördelning som sker via stat och kommun avtar. Detta möjliggör för kyrkorna, främst Svenska Kyrkan, att åter bli relevanta för sina medlemmar. Det skapar möjligheter att få t.ex. äldreomsorgen att bli bättre anpassad till olika gruppers önskemål, just äldreomsorgen är det område där resurserna dras ner mest just nu.
Administrativt är det bäddat för denna utveckling då skatteverket redan nu åtar sig att driva in medlemsavgifter för bl.a. Svenska Kyrkan och andra liknande organisationer. Så berörda organisationer kan redan nu besluta om hur mycket deras egna medlemmar skall betala.
En bieffekt är att detta öppnar för en slags konkurrens på detta samhällsområde som kan ge erfarenhet som kan användas till att skapa konkurrens på andra områden där stat och kommun dominerar. Ett sådant område är bistånd till andra länder och organisationsstöd som skulle kunna privatiseras. Istället för att medlen fördelas med politiska beslut skulle besluten överlåtas till skattebetalarna själva. I varje års inkomstdeklaration skulle var och en ange hur hans del av det totala beloppet skall fördelas. Politikens roll blir att besluta om vilka organisationer som får vara mottagare och kolla att medlen används effektivt och för avsett ändamål. I resp. deklaration anges även om det samlade biståndsbeloppet skall ändras till nästa år och med hur många %.
Jag har flera invändningar mot ditt resonemang.
1. Måtten över etnisk homogenitet och heterogenitet är djupt problematiska. Vad menar du med etnicitet? Är svarta i USA en egen etnisk grupp? Varför då? För att de är en ”ras” enligt amerikanska folkräkningar? Och vad säger biologisk forskning idag om rasbegreppet? Religiös heterogenitet är också problematiskt. Personer ändrar sin religion över tid. I Sverige lämnar många Svenska kyrkan – är alla dessa en egen etnisk grupp numera? Religiöst är skillnaden mellan en protestant och en ateist större än mellan en katolik och en muslim. På många sätt är USA mer homogent i form av ett gemensamt språk än många europeiska länder (för att inte tala om EU i sin helhet). Även påståendet att nordiska länder historiskt skulle vara så homogena är tveksamt. I Finland har det funnits en stor svensk minoritet, Island var i union med Danmark fram till 1940, Grönland tillhör fortfarande Danmark, Norge var i union med Sverige fram till 1905, skillnaden mellan skandinaviska dialekter var större tidigare i historien, osv, osv.
2. Jag tror inte forskningen stämmer, och snarare handlar det om ett nollsamband, även om vi skulle godta väldigt grova mått över etnisk heterogenitet. Du hänvisar mycket till den forskning som gjorts av Alberto Alesina och Edward Glaeser. Jag har tittat på en av deras publikationer http://www.oxfordscholarship.com/view/10.1093/0199267669.001.0001/acprof-9780199267668-chapter-6, och där på figure 6.2 ”Linguistic Fractionalization and Social Welfare Spending”. De finner en korrelation på -0,4 (korrelation mäter de dock felaktigt i procent) mellan ”linguistic fractionalization” och ”Social Welfare Spending”, som är signifikant. Förutom att detta är ett svagt samband med många avvikare (ex Belgrien) är problemet med den här typen av länder-jämförelser att vi får en stark auto-korrelation pga geografi, vilket innebär att grundläggande antaganden för regressionsanalys inte håller. De gör också ett urval på bara ett 50-tal länder, och man undrar vad som skulle hända om man inkluderade 100 länder till. Tittar man bara på europeiska länder så blir korrelationen +0,1, medan den för icke-europeiska länder är något negativ. Sambandet mellan en Europa-dummy och ”Social Welfare Spending” är nära +0,8, och en partiell korrelation mellan ”linguistic fractionalization” och ”Social Welfare Spending” blir helt enkelt insignifikant om man konstanthåller för en Europa-dummy. Det är med andra ord Europa som geografisk enhet som förklarar både språklig homogenitet och välfärdsstat, och sambandet mellan de två senare är antagligen ett klassiskt skensamband. Europeiska länder har helt enkelt historiskt ägnat sig åt etnisk homogenisering för att skapa nationalstater, och när detta gick överstyr på 40-talet, skapades en motreaktion i form av en stark vänsterrörelse som ledde fram till den moderna välfärdsstaten (väldigt förenklat). Sedan återstår problemet med att bestämma åt vilket håll olika kausaliteter går.
3. Även om det fanns ett historiskt samband, kan vi inte dra kausala slutsatser om framtiden som du gör. Bara för att ex. inga länder tillät äktenskap mellan homosexuella på 80-talet betyder inte det att inga länder skulle göra det på 2000-talet. Välfärdsstaten i Sverige växte dessutom fram just i en period av ökad invandring.
4. Även om vi skulle kunna dra kausala slutsatser om framtiden, så ska vi inte sammanblanda vetenskap och etik. En politisk rörelse som försvarar både välfärdsstaten och öppna gränser kan i sig ändra på sambanden – i slutändan väljer människor själva vilka etiska val de vill göra.
1. Måtten över etnisk homogenitet och heterogenitet är djupt problematiska. Vad menar du med etnicitet?
2. Jag tror inte forskningen stämmer, även om vi skulle godta väldigt grova mått över etnisk heterogenitet. Du hänvisar mycket till den forskning som gjorts av Alberto Alesina och Edward Glaeser. Se http://www.oxfordscholarship.com/view/10.1093/0199267669.001.0001/acprof-9780199267668-chapter-6, och där på figure 6.2 ”Linguistic Fractionalization and Social Welfare Spending”. De finner en korrelation på -0,4 mellan ”linguistic fractionalization” och ”Social Welfare Spending”, som är signifikant. Förutom att detta är ett svagt samband med många avvikare (ex Belgrien) är problemet med den här typen av länder-jämförelser att vi får en stark auto-korrelation pga geografi. De gör också ett urval på bara ett 50-tal länder. Tittar man bara på europeiska länder så blir korrelationen +0,1. Sambandet mellan en Europa-dummy och ”Social Welfare Spending” är nära +0,8, och en partiell korrelation mellan ”linguistic fractionalization” och ”Social Welfare Spending” blir helt enkelt insignifikant om man konstanthåller för en Europa-dummy. Det är med andra ord Europa som geografisk enhet som förklarar både språklig homogenitet och välfärdsstat.
3. Även om det fanns ett historiskt samband, kan vi inte dra kausala slutsatser om framtiden som du gör.
4. Även om vi skulle kunna dra kausala slutsatser om framtiden, så ska vi inte sammanblanda vetenskap och etik.
Av alla skäl till att man tror att ens förhoppningar om en mindre välfärdsstat kommer att besannas, måste tron att människorna omkring en är mindre generösa mot de från andra kulturer än den egna, vara ett av de tråkigaste. Om man hoppas på att se något tillräckligt mycket tenderar man att övertolka sina observationer. Jag tror att följande citat från avslutningen av den länkade artikeln är ett exempel på detta.
“A striking example (which in itself is, of course, only illustrative and does not provide a proof in any way) is the fact that at the same time as Denmark has employed restrictive immigration policies it has overtaken Sweden as the Nordic country with the highest taxes. Sweden, on the other hand, which has a very generous immigration policy, has witnessed a more pronounced trend towards lower taxes and a less extensive welfare state.”
Sverige har en lång tradition av generös flyktingpolitik och höga skatter. Humlan flyger. Igen.
Mycket intressanta invändningar från Rodney, någon replik från Johanna?
Ang. Rodneys invändningar:
Jag har aldrig uppfattat måtten på etnisk heterogenitet som särskilt problematiska, tvärtom dyker upp ganska ofta som kontrollvariabler i regressioner just för att en hel del tyder på att detta potentiellt spelar roll för ganska många samband som studeras både av ekonomer och statsvetare.
Invändning 2-4 ligger det mer i. Det finns en diskussion kring hur robusta dessa samband är, och jag tror i likhet med Palme att jämförelsen utvecklingen i Sverige och Danmark har andra förklaringar. Tesen testas ju f ö i detta nu: Jag spår ökade skatter framöver i Sverige, trots högre etnisk heterogenitet än på länge.
Min huvudpoäng är dock följande: Diskussionen för som om välfärdsstaten tar från rika och ger till fattiga, och tanken är då att rikas acceptans för detta minskar när det fattiga är mer annorlunda till hudfärg, religion och liknande karakteristika.
En stor välfärdsstat som den svenska ägnar sig emellertid mestadels åt att ta från alla vid ett tillfälle i livet, och ge till alla vid andra tillfällen i livet. Det finns flera försök att skatta hur mycket av den svenska välfärdsstaten som är intra-individuell och inter-individuell omfördelning, men alla studier jag sett (en gjorde jag själv, för länge sedan) tyder på att intra-individuell omfördelning dominerar.
Som exempel kan nämnas det svenska pensionssystemet, vår i särklass största transferering, som till stora delar är en ren livscykelomfördelning, med viss omfördelning från män till kvinnor (pga skillnader i livslängd) och viss vertikal inkomstomfördelning (pga sk. tak och golv i systemet). Dessutom krävs 40 års boende i Sverige för full garantipension (golvet i systemet). Jag har således svårt att se hur ökad etnisk heterogenitet skulle minska stödet för det svenska pensionssystemet.
Däremot är situationen annorlunda för försörjningsstödet (tidigare socialbidrag). Här har mer än hälften av mottagarhushållen under lång tid haft utländsk bakgrund, och samtidigt har stödet som andel av BNP minskat kraftigt (då det skyddar en viss köpkraft, snarare än inkomst relativt löneutvecklingen). Jag tror inte att de teorier Johanna redogör för kan avfärdas som förklaring till detta mönster.