I Sverige som på de flesta andra håll i världen försöker skolan styra resurserna mot elever med mindre gynnsamma förutsättningar. Ett vanligt medel för att uppnå detta är att låta ersättningen till skolorna baseras på diverse socioekonomiska attribut bland eleverna. Alltfler kommuner ersätter även friskolorna enligt samma modell, men det finns även kommuner som betalar ut en skolpeng till friskolor baserat på den genomsnittliga kostnaden för de kommunala skolornas elever (se rapport från Skolverket).1 Detta kan få mycket märkliga konsekvenser, inte minst då kötid är ett vanligt urvalsinstrument bland fristående skolor.
Tänk att det finns två lika stora kommunala skolor i en kommun. I skola A går enbart elever med högutbildade föräldrar och dessa ersätts med, säg, 50000 kr/elev. I skola B går enbart elever med lågutbildade föräldrar och dessa får en skolpeng på 100000 kr/år. Om en fristående skola som etablerar sig i kommunen ersätts efter genomsnittskostnaden i de kommunala skolorna skulle denna få 75000 kr/elev.
En sådan fördelningsmodell gör det attraktivt för den fristående skolan att främst försöka locka till sig elever från skolan med elever till högutbildade. Friskolan får då 75000 kr per elev, trots att kommunen bedömt att dessa elevers resursbehov uppgår till 50000 kr. Det säger sig även självt att den fristående skolan blir särskilt attraktiv för elever från skola A; genom att byta skola ökar resurserna som står till dessa elevers förfogande med 50 procent. Att byta till en friskola blir alltså ett sätt att lämna den omfördelning som sker mellan kommunala skolor bakom sig.
Om hälften av eleverna på skola A och ingen från skola B byter till den fristående kommer den genomsnittliga kostnaden för elever i de kommunala skolorna att öka till drygt 83000 kronor, vilket alltså då även blir ersättningen till friskolan. Friskolans resursfördel jämfört med skola A ökar och kommunens kostnader för skolan ökar totalt med ca 16 procent. För att hålla kostnaderna konstanta måste kommunen antingen minska ersättningen generellt eller minska graden av socioekonomisk kompensation. Oavsett vilket så kommer resurser att ha överförts från socioekonomiskt svagare till socioekonomiskt starkare elever.
Nu är vanligen inte de kommunala skolorna totalt segregerade och det är inte tillåtet för fristående skolor att välja sina elever varför exemplet är extremt. Det finns dock möjligheter att påverka vilka elever som söker sig till skolan: valet av geografisk plats för skolan är naturligtvis viktig, skolans inriktning kan anpassas för att attrahera vissa elever och marknadsföringen kan riktas mot vissa hushåll. Det är bland annat här frågan om kötid som urvalsgrund till fristående skolor kommer in i bilden.
För det första gynnar naturligtvis kötid som urvalsgrund välinformerade familjer med god framförhållning och som inte flyttar under barnens uppväxt. Om det vidare är så att hushåll med hög utbildning och goda inkomster först nås av eller snabbare agerar på information och marknadsföring kommer de att hamna längre fram i skolans kö. Vore jag skrupellös och friskoleägare kunde jag exempelvis välja att strategiskt skicka information om min skola till vissa hushållstyper först och till andra senare. Oavsett vad orsaken än är så skiljer sig de fristående grundskolornas elevunderlag sig markant från de kommunalas.
I andra länder är kötid som urvalsgrund till offentligt finansierade fristående skolor svårtänkbart. Amerikanska charter schools använder till exempel lotterier och i ett konstruktivt inlägg i SvD beskriver en skolplaneringschef i London hur urvalet till skolor sker där. Att kötid används i Sverige beskriver hon som “omöjligt att förstå” och gör det tydligt att det finns utrymme för mycket aktivt arbete för att minska den sociala segregationen bland både kommunala och fristående skolor.
Betoningen ligger dock på aktivt arbete. Att lagstifta om att kommunerna ska tilldela resurser efter behov kan ha ett symboliskt värde, men det är fortfarande fritt fram för kommunerna att göra graden av omfördelning marginell. I bästa fall kan dock sådan lagstiftning leda till att en modell med omfördelning mellan kommunala skolor, men där de fristående står utanför denna omfördelning, försvinner.
Dagens modell för skolval är inte den enda möjliga och inom alla skolsystem sker skolval och urval på ett eller annat sätt. Frågan är därför inte om skolvalet ska vara “fritt”, utan om hur systemet kan utformas för att förbättra både kvalitet och likvärdighet i skolan. Att vikta skolpengen och att avskaffa kötid som urvalsgrund till fristående skolor vore några små steg på vägen.
———————-
1 Exakt vad som gäller enligt skollagen är något oklart. I Skolverkets rapport (sid 40) står att läsa att “Den innebär att bidraget till fristående skolor ska beräknas efter samma grunder som kommunen tillämpar vid fördelning av resurser till den egna verksamheten av motsvarande slag. Kommunen ska också kunna redovisa hur bidraget beräknats. Huvudmän får överklaga en kommuns bidragsbeslut hos allmän förvaltningsdomstol. Det gäller beslut om både grundbelopp och tilläggsbelopp.” En del kommuner förefaller ha tolkat detta som att det är ok att betala enligt kommunens genomsnittskostnad medan andra fördelar resurser enligt samma fördelningsnyckel oavsett huvudman. Mängden överklagande av skolpengsbeslut är stort och exakt vad som gäller är mig veterligen inte klarlagt. Om någon i läsekretsen vet bättre besked går det bra att lämna en kommentar.
Ekonomistas 
En annan mer grundläggande åtgärd är att förbjuda vinstdrivna skolor och kräva att alla fristående skolor drivs i form av non-profit stiftelser. Det minskar den fristående skolans incitament att riktat locka till sig enbart elever från socioekonomiskt välställda hushåll eftersom skolan får svårare att fuska undan miljoner från verksamheten till skatteparadis.
Nu är det knappast så att den sociala segregationen är mindre på icke-vinstdrivande friskolor. Tvärtom faktiskt, vilket kanske inte är så konstigt när man betänker att de oftast är föräldradrivna och föräldrar förefaller uppskatta vissa typer av klasskamrater till sina barn mer än andra.
Vinststopp blockerar skattefuskarvägen till segregation. Det är kompatibelt med andra stopp för andra vägar till segregation. Om den kombination av stopp som effektivt blockerar segregation gör att enbart offentligt drivna skolor återstår så är det så det bör vara.
Vi svenskar berömmer ju oss för en välfungerande byråkrati, ordentlig remissbehandling av lagförslag och så vidare.
Hur kommer det sig att:
1. Det här inte redan hänt?
2. Det inte verkar vara på gång att hända särskilt snart?
Problemet är ju näst intill uppenbart för var och en som funderar över fritt skolval, friskolor, resurser och segregation.
Jag tycker mig minnas någon typ av tv-program där Björklund fick frågan om kötid efter att du(?) lyft precis den saken och han avfärdade det hela på ett sätt som snarast gav intryck av att han inte tänkt på saken tidigare. Var det SVT:s Agenda månne? Och folket på skolinspektionen verkade lika överraskade när jag och några kollegor för några år sedan sökte tillstånd att starta friskola men tvingades byta bort offentlig lottning mot kötid som urvalsprincip för att få tillståndet.
Märkligt. Ingen eller nästintill ingen lär ju vara principiell förespråkare till kötid som urvalsprincip.
Kan det vara så att kötid uppfattas som mer rättvist som fördelningssystem än andra system för att fördela knappa tillgångar och att det är därför det lever kvar. Att förespråka något annat än kötid på andra områden som t.ex. hyreslägenheter, kolonilotter, parkeringsplatser osv. brukar leda till upprörda känslor enligt min erfarenhet.
Jag tror som du säger att kötid som fördelningsinstrument för knappa resurser är så självklart i Sverige att man inte ens tänker på det. Och det är väl egentligen ingen orimlig princip (precis som lottning eller kostnad inte heller är det) – alla fördelningsmetoder har ju sina baksidor.
Det som däremot är helt oförståeligt är att man inte fördelar pengar till friskolor enligt samma nyckel som man gör till kommunala skolor.