Debatten om Riksbankens penningpolitik blir hetare, och även internationell. I ett nytt nummer av Ekonomisk debatt finns flera artiklar om penningpolitiken, nämligen en artikel av mig, en kommentar av Lars Heikensten, en kritik av min analys och mina slutsatser av Fredrik Andersson och Lars Jonung samt en artikel av Per Jansson. Gnistorna flyger! Nedan finns också en sammanfattning av mitt svar på kritiken från Andersson och Jonung (vilka tycks missta sig på alla punkter) samt en kommentar till Janssons artikel.
Paul Krugman har också de senaste dagarna bidragit till debatten om den svenska penningpoliken och deflationen här (notera uttrycket “sadomonetarism”), här och här , och om “debt deflation” här. Jag har själv kommenterat deflationen och svensk debt deflation här.
Här är artiklarna om penningpolitik i senaste numret av Ekonomisk debatt:
“De senaste årens penningpolitik – ‘leaning against the wind’“, Lars EO Svensson
Ingress: Riksbankens mandat innebär att den ska stabilisera KPI-inflationen runt inflationsmålet och arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå. Sedan 1995 har genomsnittlig KPI-inflation systematiskt underskridit inflationsmålet och orsakat betydligt högre arbetslöshet än om Riksbanken hade uppfyllt inflationsmålet. Den kraftiga penningpolitiska åtstramningen från sommaren 2010 har de senaste åren medfört mycket för låg inflation och mycket för hög arbetslöshet, liksom betydligt högre reala skulder. Enligt Riksbankens egna skattningar är kostnaden mätt i arbetslöshet för Riksbankens ”leaning against the wind” [att luta sig mot vinden] minst 10 och snarast minst 50 gånger förväntad intäkt. Finansinspektionen bör vara den myndighet som bedömer om penningpolitiken hotar den finansiella stabiliteten.
“Inflationsmålspolitiken, den finansiella stabiliteten och Riksbankens direktion – kommentar till Lars Svensson“, Lars Heikensten
“Riksbanken och inflationen 1995–2012 – missar Svensson målet?“, Fredrik NG Andersson och Lars Jonung
“Hur stoppar vi trenden i hushållens skulder? Ett arbete på flera fronter“, Per Jansson
Här är en sammanfattning av mitt svar till Anderssons och Jonung och en kommentar till artikeln av Jansson:
Fredrik Anderssons och Lars Jonungs kritik mot min analys av och mina slutsatser om Riksbankens penningpolitik kan sammanfattas i tre punkter:
(1) I motsats till vad jag hävdat (t.ex. i min artikel i ovan), har Riksbanken uppfyllt inflationsmålet.
(2) Min skattning i min uppsats (nu antagen för publicering i American Economic Journal: Macroeconomics), av hur mycket högre den genomsnittliga arbetslösheten under 1997-2011 blivit på grund av lägre inflation än målet, är inte robust. Den bygger på en för enkel modell och bortser från att inflationsförväntningarna har varierat. Mina resultat håller inte om hänsyn tas till varierande inflationsförväntningar.
(3) Riksbanken har begränsad möjlighet att genom penningpolitiken påverka sysselsättning och arbetslöshet i en liten öppen ekonomi som den svenska. Riksbanken bör inte ha sysselsättning och arbetslöshet som mål.
Andersson och Jonung tycks dock missta sig på samtliga punkter.
Beträffande (1) utgår deras diskussion av måluppfyllelsen inte från det officiella målindexet, KPI, utan från ett annat prisindex som systematiskt överskattat KPI-inflationen. De missuppfattar också den roll som det 2010 avskaffade toleransintervallet hade.
Beträffande (2) och att min ekonometriska modell skulle vara för enkel, missar de att en mycket komplicerad modell, Riksbankens standardmodell Ramses, ger samma resultat som min skattning. Beträffande att jag skulle bortse från varierande inflationsförväntningar, missar de obegripligt nog att jag i uppsatsen explicit inkluderar inflationsförväntningarna som förklaringsvariabler och att detta inte påverkar mitt resultat (se tabell 2 och 3 i uppsatsen).
Beträffande (3) missar de att penningpolitiken normalt har större effekt på inflation och realekonomi i en liten öppen ekonomi än i en större och mer sluten ekonomi. Framförallt missar de att Riksbankslagens förarbeten lägger fast att ”såsom myndighet under riksdagen skall Riksbanken…, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”, samt att Riksbanken preciserat att den, förutom att uppfylla inflationsmålet, också ”strävar efter att stabilisera produktion och sysselsättning runt långsiktigt hållbara utvecklingsbanor”. Finansutskottet har också tydligt ställt sig bakom detta.
Ett utförligare bemötande finns här här.
Per Janssons uppsats bygger på ett tidigare tal och innehåller en hel del kritik mot min analys. Beträffande den drastiska åtstramning som Riksbanken påbörjade sommaren 2010 och nu resulterat i deflation (se här), hävdar han att något annat inte hade varit särskilt realistiskt. Jag har bemött den tanken i hans tidigare tal här. Han tycks mena att en låg ränta hade lett till ökade risker med hushållens skuldsättning, trots att Riksbankens egna beräkningar motsäger detta (se tabell 1 här). Han upprepar påståenden om att hushållens boränteförväntningar skulle vara för låga, trots att de uppenbarligen är ogrundade (se här och Martin Flodéns bild 29 från ett tal på LO).
Ekonomistas 
Stephen Williamson har även gett sig in i debatten, Lars svarar i kommentarstråden. http://newmonetarism.blogspot.se/2014/04/deflation-in-sweden-svenssons-advice-is.html
Som Erik noterat tyckte jag att jag kunde svara på några frågor i hand inlägg. Här är mitt bidrag till diskussionen med Stephen Williamsson
Lars E.O. Svensson April 21, 2014 at 9:15 AM
Here is some info:
The model used for the counterfactual experiment is the Riksbank’s standard empirical DSGE model, Ramses. There is an update of the experiment here, including 2013: http://larseosvensson.se/2014/02/06/ekonomistas-unemployment-and-monetary-policy-update-for-the-year-2013/
The red lines show the actual outcome. The blue lines show the counterfactual outcome.
By the way: I am not advocating using a Taylor rule. Instead I prefer “forecast targeting”, that is, setting a policy rate and a policy-rate path such that the corresponding forecasts of inflation and unemployment “look good,” meaning that they best stabilize inflation around the target and unemployment around a long-run sustainable rate.
There is much on this on my website, larseosvensson.se . A recent paper on lessons from my 6 years of policymaking is this:
http://larseosvensson.se/files/papers/Svensson-paper–Some-lessons-from-six-years-of-practical-inflation-targeting.pdf .
Best regards,
Lars E.O. Svensson
Stephen Williamson April 21, 2014 at 12:00 PM
Thanks, Lars. I’ve sometimes wondered about how forecasts are used in the policy exercise. Sometimes people will treat the forecast as if it is another piece of information, but of course we forecast given what we know about the current state of the world, so that can’t be true. And what happens if the forecasting model is wrong? Surely every model is wrong to some extent, and in the current context, in which the data appears to be at odds with standard Phillips curve correlations, that seems particularly problematic.
Lars E.O. Svensson April 22, 2014 at 1:40 AM
Steve, My handbook chapter contains a somewhat more technical discussion of forecast targeting,
Click to access HandbookIT.pdf
There is evidence of the Riksbank’s inflation forecasts have exaggerated inflation risks, see the first figure in this post and the link to the NIER evaluation
http://larseosvensson.se/2013/09/09/is-the-riksbank-neglecting-the-price-stability-objective-if-so-what-are-the-costs/
Given that the majority wanted to justify a high policy-rate path, there was a strong temptation to exaggerate inflation risks.
Best
Lars
Lars,
Kul att debatten äntligen har tagit fart på riktigt. Tyvärr så tror jag precis som Krugman att argumenten för att KPI inte når 2% kommer att fortsätta ändras när hökarna återigen blir motbevisade. Är det inte inflationen, så är det bankerna eller hushållsskulderna som de oroas över. Det förvånar mig att så många ekonomer inte ser orimligheten med att Riksbanken år efter år missar sin huvuduppgift och kommer med nya ursäkter.
Vad kan få Riksbanken att göra sitt jobb? Det räckte tydligen inte med att FI fick mandatet att hantera riskerna med skuldsättningen…
Glenn,
Som jag framför i uppsatsen i Ekonomisk debatt, och i en intervju i Svenska Dagbladet,
http://www.svd.se/naringsliv/pengar/professorn-laxar-upp-riksbanken_3428460.svd
är en möjlig lösning att det är Finansinspektionen, som ju har huvudansvaret för den finansiella stabiliteten och alla medel för den krisförebyggande verksamheten, som bedömer om penningpolitiken skulle medföra ett hot mot den finansiella stabiliteten som FI inte kan hantera med de medel den har till sitt förfogande. Om den skulle bedöma att så är fallet, ska den varna för detta i Samverkansrådet. Sen är det upp till Riksbanken att avgöra om detta ska påverka penningpolitiken eller inte. (På så sätt överträds inte instruktionsförbudet.)
Men om FI inte bedömer att det finns något sådant hot, skulle Riksbanken inte ha någon ursäkt för att avvika från inflationsmålet och att stödja den allmänna ekonomiska politikens mål om full sysselsättning.
På så sätt skulle de båda myndigheternas ansvar bli klarlagt, och möjligheterna att utvärdera och utkräva ansvar bättre. Det som behövs är att Finansutskottet och regeringen ställer sig bakom en sådan ordning.
Som jag förklarar i artikeln är detta upplägget i Storbritannien mellan MPC och FPC, överfört på svenska förhållanden.
Låter som ett rimligt förslag men som tyvärr inte kommer genomföras. Verkar i nuläget bara vara LO som är upprörda över att inflationen ligger för lågt. Av någon konstig anledning så finns det en stor skara ekonomer som tycker att Riksbanken gör rätt och känner ett stort förtroende för den nuvarande penningpolitiken.
Bra att du tar upp frågan och sätter press på Riksbanken att få upp inflationen. Nu verkar det även som du lyft frågan utanför Sveriges gränser och debatten vi kan få in lite nya röster. Det behövs eftersom det är viktig fråga för Sverige och andra länder som kan lära sig av oss.
Jag tycker nog att de ekonomer som fortfarande tycker Riksbanken gör rätt blir färre och färre. Så gott som alla ekonomer på universitet och högskolor tycks, så vitt jag kan bedöma, anse att Riksbanken gör fel. Undantaget verkar vara Jonung och Andersson. Även bland bankekonomer verkar det bli fler och fler som kommer till den slutsatsen.
Det kan också bli skillnad ifall vi får ett regeringsskifte. Det är möjligt att en ny regering och en ny riksdag ser till att Riksbanken inte avviker från de demokratiskt bestämda målen.
Det var ett tag sedan jag pluggade på universitet så jag har dålig koll på vad som sägs där. Däremot har jag noterat att det dyker upp lite olika ekonomer från både universitet och banker och stödjer Riksbankens linje. Det verkar som investerare också har ett högt förtroende för Ingves, vilket är märkligt.
http://www.privataaffarer.se/borsguiden/seb-investerare-har-hogt-fortroende-for-stefan-ingves-enkat-564030
Ponera att du har rätt och de flesta inom universitetsvärlden tycker Riksbanken gör fel, skulle det vara möjligt med gemensamt upprop för ändring av penningpolitiken?
Det här blir mitt sista inlägg. Tack för att du tagit dig tid att svara.
Enkäten gäller tydligen “investerare” och inte nationalekonomer. Det är inte klart att det är svenska folkets välfärd som är avgörande för graden av deras förtroende. Och det har kommit en hel del information sedan i oktober. Det vore intressant att se en enkät för makroekonomer. Ett upprop är en intressant tanke.
Och exakt vad är det som tyder på att en ny regering skulle se till att Riksbanken inte avviker från de demokratiskt bestämda målen? Absolut ingenting.
Att oppositionen inte kritiserar Riksbanken nu före valet innebär inte att den, om den vinner valet, nödvändigtvis skulle tolerera att Riksbanken fortsatt åsidosätter inflationsmålet, motarbetar den ekonomiska politikens viktigaste mål, full sysselsättning, samt till råga på allt, med för låg inflation, ökar hushållens skuldbörda.
Nej det finns inget som säger att deras vallöften kommer att hållas men man kan ju inte utgå från att ett blocks politik kommer att bli en helt annan än den de framför mindre än ett halvår före valet. Hade oppositionen sett detta som en viktig fråga så hade de rimligtvis opponerat mot regeringens politik i frågan. Den politik de vill föra i regeringsställning bör framgå mindre än ett halvår före valet.
Nu verkar socialdemokraterna i alla fall vilja se ett nytt fokus från Riksbanken. Vad tror du om att Riksbanken skulle fokusera på arbetslösheten i högre grad?
http://www.dn.se/valet-2014/lofven-vill-andra-riksbankens-mal/
Glenn, som jag ser det och skriver i avsnittet 1 Riksbankens mandat i artikeln i Ekonomisk Debatt, så har Riksbanken enligt Riksbankslagen, dess förarbeten och Finansutskottets tydliga uttalande redan två mål för penningpolitiken. Dessa innebär att Riksbanken ska stabilisera inflationen runt inflationsmålet och sysselsättningen eller arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar bana eller nivå. Som jag ser det behövar man “bara” tillämpa de mål som redan finns. Problemet är att Riksbanken har missbrukat sin självständighet till att åsidosätta dessa mål och i stället kontraproduktivt försökt begränsa hushållens skuldsättning (och t.o.m. genom låg inflation och deflation istället ökat hushållens reala skulder och skuldbörda).