Sverige har deflation, dvs. negativ inflation. Enligt SCB var KPI-inflationen i mars minus 0,6 procent. Som vi ser i figuren nedan har KPI-inflationen legat runt noll sedan november 2012 och varit negativ sedan januari 2014. Inflationen mätt med KPIF respektive HIKP var i mars 0 procent respektive -0.4 procent. Vi ser att KPIF- och HIKP-inflationen har haft en nedåtgående trend sedan sommaren 2013. Inflationstakten i Sverige är nu bland de lägsta i världen. Vad beror deflationen på, vad får den för konsekvenser, kan Sverige hamna i en liknande situation som Japan och vad kan man göra åt problemet?
Uppdatering 2014-10-14: Data till och med september 214 ser inte bra ut.
Här är data till och med mars 2014:
Uppdatering 2014-10-14: Här är data fram till och med september 2014. Det ser inte bra ut:
Vad beror deflationen på?
Deflationen beror på Riksbankens strama penningpolitik från sommaren 2010. Direktionens majoritet valde sommaren 2010 att börja höja styrräntan, som då låg på 0,25 procent. Den höjdes i jämn och snabb takt till 2 procent sommaren 2011. Höjningarna inleddes trots att prognosen sommaren 2010 för inflationen de närmaste åren låg under inflationsmålet och prognosen för arbetslösheten låg högt över en långsiktigt hållbar nivå. (Se figur 2 i detta inlägg.) Höjningarna av styrräntan och ett fallet i inflationen medförde att den reala styrräntan (mätt som reporäntan minus HIKP-inflationen, för att vara jämförbar med real styrränta i andra länder) ökade från minus 2,5 till plus 1 procent. Detta är en mycket stor ökning på 3,5 procentenheter och var en dramatisk åtstramning av penninpolitiken. (Se figur 3 i detta inlägg.)
Med en så kraftig åtstramning av penningpolitiken vore det mycket konstigt om inte inflationen skulle falla långt under målet och till och med bli negativ, vilket den ju sedan har gjort. Det vore också konstigt om inte arbetslösheten skulle stiga och fortsatt ligga högt över en långsiktigt hållbar nivå, vilket den ju också har gjort. Utan åtstramningen sommaren 2010 hade av allt att döma inflationen nu legat betydligt närmare målet och arbetslösheten varit omkring 1,2 procentenheter lägre (motsvarande 60 000 jobb). (Se detta inlägg.)
Vad får deflationen för konsekvenser?
Deflation medför att reala skulder ökar. Hushållens (och företagens) skuldbörda ökar således, i synnerhet jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Inflationen i Sverige har fallit långt under inflationsförväntningarna de senaste åren, och det medför att prisnivå blivit betydligt lägre än förväntat. Det betyder i sin tur att reala skulder blivit betydligt högre än låntagarna förväntat och räknat med. För varje lånad miljon har låntagarna förlorat mer än 40 000 kr sedan hösten 2011, jämfört med om Riksbanken hade hållit inflationen på målet. (Se detta inlägg.)
Om man, som Riksbanksmajoriteten, oroar sig för hushållens skulder, är det således helt fel politik att skapa för låg inflation och till och med deflation. (För riksbankschefen Stefan Ingves kommentar till detta, se detta inlägg.)
Deflation medför också att reallönerna för givna nominallöner stiger. Det är bra för den som har ett tryggt jobb och en given nominallön. Men lägre inflation än vad som förutsågs vid löneförhandlingarna leder till högre reallöner än förväntat. Detta leder till att många förlorar jobbet och blir arbetslösa. Deflation och låg inflation drabbar alltså mycket ojämt, och har mycket stora negativa välfärdseffekter.
Kan Sverige till och med hamna i en liknande situation som Japan?
Deflation ökar också risken för att hamna i en lång period av en s.k. likviditetsfälla, en situation med nollränta, deflation och förväntningar om låg inflation eller till och med deflation, som i Japan. Då blir trots en styrränta på noll realräntan för hög, med fortsatt deflation och hög arbetslöshet som följd.
En extremt stor bubbla för kommersiella fastigheter i Japan spräcktes i början av 1990-talet med räntehöjningar av Bank of Japan. Efter detta stagnerade den japanska ekonomin med låg tillväxt, deflation och förväntningar om fortsatt deflation som följd. Många ekonomer, inklusive vid Princeton Ben Bernanke, Paul Krugman och jag, kritiserade Bank of Japan för att skylla deflationen på andra orsaker än penningpolitiken och för att föra en försiktig, ängslig och alltför stram penningpolitik, istället för införa ett inflations- eller prisnivåmål och göra allt för att stimulera ekonomin och bryta deflationstendenserna. Med “abenomics“, efter valet i december 2012 av Shinzō Abe till premiärminister, har penning- och finanspolitik lagts om i en expansiv riktning. Det återstår att se om denna politik kommer att lyckas, men ingen kan nu anklaga Bank of Japan för att inte försöka stimulera ekonomin kraftigt.
Om inte Riksbanken för en tillräckligt expansiv penningpolitik, kan det nog inte uteslutas att fallande inflationsförväntningar, fortsatt deflation eller för låg inflation, hög real styrränta jämfört med omvärlden och för stark krona driver Sverige mot en längre period av en likviditetsfälla.
Vad kan man göra åt problemet?
Det avgörande är att Riksbanken tar inflationsmålet på allvar och slutar att åsidosätta det. För att få inflationen tillbaka till målet och minska arbetslösheten, måste styrräntan snabbt sänkas till 0,25 procent eller noll. Om inte det hjälper så får Riksbanken – liksom andra centralbanker med nollränta och för låg inflation och för hög arbetslöshet – ta till okonventionella (men numera ganska beprövade) åtgärder. Dessa inkluderar en negativ styrränta, stora köp av obligationer för att pressa ner långa räntor (“quantitative easing”), låg räntebana under längre tid med olika varianter av “forward guidance”, valutainterventioner för depreciera valutan eller i varje fall som i Schweiz hindra den för att bli för stark samt att sikta på att skjuta över inflationsmålet under några år. (Detta tal från våren 2009 diskuterar några av dessa åtgärder.)
Uppdatering: Den 3 juli sänkte äntligen Riksbanken räntan med 0,5 procentenheter till 0,25 procent. Jag befarar att detta dessvärre knappast är tillräckligt.
Riksbanksmajoritetens argument mot att sänka räntan är som bekant att en lägre styrräntan skulle öka riskerna med hushållens skuldsättning. Men Riksbankens egna beräkningar ger inget stöd för denna ståndpunkt. Enligt dessa beräkningar skulle nämligen en sänkning av styrräntan med 1 procentenhet, dvs. till minus 0,25 procent, ha helt obetydliga effekter på sådana risker. (Se detta inlägg.)
Ekonomistas 
Intressant och grundligt som vanligt. Har du skickat in en kommentar till DN Debatt and Malmqvists artikel? Det är ju trots allt många som läser den sidan även på nätet…
Malmqvists artikel förtjänar onekligen en kommentar. Den bygger ju t.ex. på den felaktiga och obelagda föreställningen att styrräntan kan användas för att begränsa bankernas boutlåning och bostadspriserna samt utgår tydligen från att svenska bostadspriser borde utvecklas som i “andra välskötta europeiska länder” utan att inse att bostadsmarknaden är annorlunda här. Men tyvärr har jag begränsad tid och kan inte bemöta varje osakligt inlägg.
Om Robert Bergkvist talar för svenska ekonomers konsensus (helgens ekonomieko om centralbankernas roll idag: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3626) så kan man bli orolig. Per Lundborg verkade mer vettig tycker jag. Självklart kan Riksbanken uppnå 2% inflation om den verkligen vill.
Jag tycker det låter som både Riksbanken och ECB i själva verket har ett inflationsmål om 0-1%. Om deflationen blir ihållande kommer de att agera, precis som Japans centralbank agerade i motsvarande lägen. Problemet är ju bara att om de inte tycker dagens låga inflation är tillräcklig för att agera så finns det väl ingen anledning att tro att de inte skulle dra tillbaka stimulanserna så snart vi är tillbaka på 0-1% inflation. Precis som Japan gjorde fram till helt nyligen.
Jag tycker både Robert Bergqvist och Per Lundborg sa en hel del vettiga saker. Insikten om att styrräntan har mycket liten effekt på skuldsättningen verkar börja sprida sig.
Dock håller jag inte med Robert Bergqvist att lägre inflation i omvärlden gör det svårare att uppfylla det svenska inflationsmålet. Med rörlig växelkurs spelar den utländska inflationen liten eller ingen roll för möjligheterna att uppnå inflationsmålet. Om inte den svenska reala styrräntan var så mycket högre än utländska reala styrräntor skulle kronan vara betydligt svagare och bidra till en högre svensk inflation.
Jag håller inte med Per Lundborg om att vi behöver ett högre inflationsmål än 2 procent. Till att börja med bör Riksbanken hålla det befintliga inflationsmålet, så att ett genomsnitt av KPI-inflationen under en längre period blir nära 2 procent (istället för betydligt lägre, som nu är fallet). Först om det visar sig att detta inte räcker borde man börja diskutera om det behövs ett högre inflationsmål, tycker jag.
När det gäller ECB tycker jag man, helt riktigt enligt min mening, verkar betydligt mer orolig över den låga inflationen än bland Riskbanksmajoriteten, trots att inflationen i euroområdet är betydligt högre. HIKP-inflationen i euroområdet var enligt Eurostats snabbstatistik 0,5 procent i mars, medan HIKP-inflationen i Sverige var -0,4, dvs 0.9 procentenheter lägre än i euroområdet. ECB har ju också sänkt styrräntan till 0,25 procent och den i dagsläget mer relevant insättningsräntan till 0 procent, betydligt lägre än den svenska räntan. Det betyder att den reala styrräntan (justerad för HIKP-inflationen) i ECB är 0 – 0,5 = – 0,5 procent, medan den i Sverige är 0,75 – (-0,4) = + 1,15 procent, dvs. 1,65 procent högre. Det är en stor skillnad och gör att kronan blir starkare.
Intressanta synpunkter, Lars.
Men det blev lite svengelska i första stycket av jämförelsen med Japan, som du kanske vill rätta.
Flute, tack för kommentar och påpekande! Svengelskan ska nu vara rättad 🙂
För en lekman är det inte helt uppenbart hur en sänkt ränta från dagens nivå rent konkret ska få priserna på mellanmjölk, bussresor och platt-tv att stiga (och för den delen varför detta ens är viktigt eller önskvärt). Åtminstone inte i ett läge där bnp-tillväxten ligger på rätt hälsosamma 3%. En försvagad krona skulle förstås hjälpa, men är det verkligen riksbankens uppgift att reglera växelkursen numera?
Annan fråga: Hur är det med de reala bolåneräntorna – är de ovanligt höga, historiskt? Annars är den uteblivna “urgröpningen” av realskulderna ju helt och hållet låntagarens eget ansvar. Det är ju bara att själv amortera de där 2% som i dagsläget inte “tvångsamorteras” av inflationen. Kostnaden i slutändan (givet en konstant realränta) blir väl densamma, eller?
Mnky, här är svar på dina frågor:
Varför skulle en sänkt styrränta öka inflationen? Jo, en sänkt ränta stimulerar konsumtion och investeringar. Den stimulerar konsumtionen, genom att låntagare med rörlig ränta får lägre räntebetalningar och mer pengar att konsumera, och genom att det lönar sig mindre att spara. Den stimulerar investeringarna genom att det blir billigare för företag att finansiera investeringarna. När företagen som producerar konsumtions- och investeringsvarorna möter ökad efterfrågan kan de öka priserna, också för att täcka ökade produktionskostnader. Dessutom gör en sänkt ränta det mindre lönsamt för internationella investerare att hålla svenska värdepapper vilket leder till svagare krona. En svagare krona gör importerade varor dyrare i svenska kronor, ökar importpriserna i kronor och bidrar till inflationen.
En svagare krona gör också svensk export mer konkurrenskraftig, ökar exporten och sysselsättningen i exportsektorn och minskar arbetslösheten där. Den ovannämnda ökade efterfrågan på konsumtion och investeringar ökar också sysselsättningen i motsvarande branscher och minskar arbetslösheten.
Sammantaget leder således en lägre styrränta till högre inflation och lägre arbetslöshet. Det är önskvärt, dels därför inflationen nu är alldeles för låg och till och med negativ och långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent, dels därför att arbetslösheten är mycket hög och långt över en långsiktigt hållbar nivå.
Vad BNP-tillväxten är för tillfället är mindre intressant. Arbetslösheten är den i sammanhanget relevanta indikatorn på resursutnyttjandet. BNP-nivån ligger i alla händelser långt under sin trend före krisen, och för att komma tillbaka till en rimlig nivå för BNP och till en långsiktigt hållbar nivå på arbetslösheten krävs hög tillväxt under flera år. Se mer om detta i detta inlägg.
När det gäller de reala bolåneräntorna kan man räkna på följande sätt: Antag en bolåneränta före skatt på 3 procent. Antag ett ränteavdrag på 30 procent. Då blir bolåneräntan efter skatt 0,7*3 = 2,1 procent. Antag att inflationen är 2 procent, Riksbankens inflationsmål. Då blir realräntan efter skatt 2,1 – 2 = 0,1 procent.
Antag istället en inflation på -0,6 procent, dvs. en deflation på 0,6 procent. Då blir realräntan efter skatt 2,1 – (-0,6) = 2,7 procent. Skillnaden är 2,7 – 0,1 = 2,6 procentenheter.
En deflation på 0,6 procent jämfört med en inflation på 2 procent är en skillnad på 2,6 procentenheter. Så mycket högre blir realräntan vid given nominalränta. 2,6 procent på ett miljonlån är 26 000 kronor. Det är en ökning av den reala räntebetalningen, och den läggs till den reala skulden och ökar den. För varje lånad miljon medför således en deflation på 0,6 procent en negativ tvångsamortering (en ökning av den reala skulden) på 26 000 kronor per år, jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Deflationen medför alltså en betydligt större real lånekostnad och således en ökad skuldbörda, jämfört med om inflationen hade legat på målet.
Nu har Kenneth Rogoff också uttalat sig om den svenska bostadsmarknaden och bland annat om Riksbankens agerande. Jag antar att du har något att säga om det, Lars!
http://www.svd.se/naringsliv/pengar/bostad/rogoff-svenskarna-bor-vara-medvetna-om-riskerna_3467182.svd
Till att börja med har jag denna kommentar till det märkliga citatet i intervjun, att jag skulle tro att skulder inte påverkas av räntor, trots att en del av min forskning på senare tid handlat om precis hur och hur mycket penningpolitiken kan påverka reala skulder och skuldkvoter. Rimligtvis är citatet ett missförstånd eller en felöversättning.
För övrigt är förstås Rogoff rimligen inte särskilt informerad om specifika svenska förhållanden.
Det är inte ovanligt att utländska experter att uttala sig om svenska förhållanden utan att känna till fakta särskilt väl, som i höstas beträffande Roubini och Shiller.
Om man är rädd för hushållens (bolåne)skuldsättning, varför inte minska ränteavdraget istället?
Minskat ränteavdrag har stor effekt på bostadspriser och storleken på nya bolån. Det skulle minska bostadspriserna och minska storleken på nya bolån. Men det skulle öka belåningsgraden för gamla bolån och öka skuldbördan på gamla bolån. Därför måste eventuell förändring ske långsamt och med fördröjning. Det är dock inte klart att nuvarande avdrag i sig ökar några risker, så länge det är oförändrat. Det medför högre nivå på bostadspriser och lån, allt annat lika, men inte högre räntebetalningar efter skatt eller högre risk för bostadsprisfall, så länge ränteavdraget är oförändrat.
Du skriver om QE, hur tror du det skulle fungera i Sverige jämfört med ex. USA/Japan när vi har en så liten valuta. Gör det att QE är ett sämre verktyg här än i dessa länder då vår valuta saknar den inneboende styrkan som dollarn exempelvis har.
Med QE menar man vanligtvis köp av långa statspapper i den egna valutan, för att pressa ner långa räntor och på så sätta stimulera ekonomin. Det har Fed, Bank of England och Bank of Japan gjort. Man kan också köpa utländsk valuta och sälja den egna valutan, dvs. intervenera i valutamarknaden, för att försvaga den egna valutan eller hindra den från att förstärkas. Det har Bank of Japan och SNB, centralbanken i Schweiz, gjort. I en liten öppen ekonomi som den svenska är det mycket möjligt att det mest effektiva är att direkt försöka påverka växelkursen. SNB tycks ha lyckats väl med att hindra valutan från att bli för stark.
Lars, du ser inte någon risk att regeringar runt om i världen blir mer passiva och undviker nödvändiga reformer när centralbanker stimulerar? Vidare är det de som belånat sig till max och tagit för stora risker som vinner medan den som sparat och haft en lägre belåning och risknivå som förlorar på rådande penningpolitik.
Jag anser att varje centralbank skall göra allt för att uppfylla sina demokratiskt bestämda mål. Jag ser det som ett missbruk av centralbankens självständighet och ett stort demokratiskt problem om centralbanken utnyttjar sin självständighet till att åsidosätta sina mål och istället försöker tvinga fram en politik som den den önskar från andra myndigheter eller regeringen, på områden där den inte har ett demokratiskt bestäm mandat att agera. Centralbanker har inte mandat att försöka tvinga fram reformer av sina regeringar.
Centralbanken ska inte heller avvika från sina mål för att försöka påverka inkomst- eller förmögenhetsfördelningen. Hushåll, låntagare och övriga ekonomiska aktörer ska kunna lita på att olika myndigheter strävar efter att uppfylla sina mål. Detta leder still störst förutsägbarhet och minst osäkerhet, och minst godtycke.
För närvarande har hushåll tagit bolån under i förväntningen om att inflationen ska bli ungefär 2 procent och beräknat sina kostnader för lånet under detta antagande. Med en inflation som oförväntat är noll eller mindre, istället för 2 procent, blir reala lånekostnadne plötsligt och oväntat minst 2 procent högre per per år. Det är som om bolåneräntan före skatt plötslig var 2/0,7, dvs ungefär 3 procentenheter högre. Det är en stor ökning högre av skuldbördan.
Det värsta som kan hända personerna i ett hushåll är att de blir arbetslösa. Det är nog inget som påverkar ett hushålls välfärd så mycket som ofrivillig arbetslöshet. Att ungefär 60 000 personer för närvarande av allt att döma är arbetslösa i onödan är en förödande negativ välfärdseffekt som dominerar alla andra effekter av penningpolitiken. Och fler och fler av dessa arbetslösa har blivit och blir långtidsarbetslösa, och får allt svårare att få jobb. Därför är det så viktigt att Riksbanken stöder den ekonomiska politikens främsta mål, full sysselsättning (som ju betyder sysselsättning på högst långsiktigt hållbara nivå).
En ganska jobbig bakläxa för Riksbanken, att man 2010 gjorde denna felbedömning och närmast försatt Sverige i en “likviditetsfälla”. Man kan lite slarvigt påstå att Ingves med flera fipplat bort 60 000 jobb. För en vanlig lekman som mig och de allra flesta andra knegare i landet är det förstås lätt att vara efterklok – då vi inte förväntas ha djupare kunskap om det nationalekonomiska läget, desto svårare om man är expert och beläst, d v s förväntas ha koll. Det jag undrar – och säkert flera med mig – är hur denna felbedömning ens var möjlig? Så mycket kunskap och expertis som nuförtiden finns att tillgå. Vi har ju dessutom Japan som ett färskt exempel på hur man inte bör göra (före Abenomics).