Dyrt att stoppa stafettläkare och -sköterskor

Vi förstår av medierna att det råder brist på läkare och sjuksköterskor. Eller rättare sagt: det råder brist på läkare och sjuksköterskor som vill arbeta till den lön och med de arbetsvillkor som erbjuds på många sjukhusavdelningar och många håll i primärvården. Hade marknaden för sjukvårdspersonal varit en vanlig marknad hade bristen inte uppstått eller så hade den försvunnit, helt enkelt genom att man erbjudit tillräckligt höga löner och goda arbetsvillkor i övrigt.

Men marknaden för sjukvårdspersonal är ingen vanlig marknad. Marknaden domineras av en arbetsgivare, nämligen landstingen. På samma sätt som ett monopol på utbudssidan av en marknad tenderar att leda till ett alltför högt pris, tenderar ett monopol på efterfrågesidan – en monopson – att leda till ett alltför lågt pris, i detta fall på sjukvårdspersonal. Monopsonen utnyttjar helt enkelt sin dominerande ställning för att hålla ned lönerna. Följden kan bli att det uppstår en brist på personal. I konkurrenslagen finns ett förbud mot ”missbruk av dominerande ställning”, men den gäller bara den privata sektorn, inte den offentliga.

Landstingen har länge varit tvungna att åtgärda brist på läkare och sjuksköterskor genom att mer eller mindre tillfälligt hyra in personal. Nackdelarna som landstingen ser det är bland annat att inhyrd personal är mycket dyrare än ordinarie och att bristande kontinuitet riskerar att försämra vården.

För några år sedan beslöt sig landstingen för att samarbeta för att halvera inhyrningen inom två år. Detta  misslyckades helt. Nu är landstingen på väg att vidta kraftfullare åtgärder för att få stopp på inhyrningen. Bland annat vill man se över jourreglerna – kompensationsledighet ger personalen möjligheter att ta lönsamma extraknäck under ledigheten – och reglerna för bissysslor. Läkare och sjuksköterskor kan i regel inte extraknäcka i sitt eget landsting, men väl i andra. För att ett hyrstopp ska bli effektivt måste landstingen vara solidariska och inte hyra in personal från andra landsting.

Om landstingen är ute efter att spara pengar riskerar de att skjuta sig i foten. Genom att stoppa extraknäck minskar man utbudet på sjukvårdspersonal. Detta kommer naturligtvis att förvärra de brister som finns. Ska man kunna täcka personalbehovet krävs att landstingen höjer löner och förbättrar övriga arbetsvillkor. Det går knappast att göra detta selektivt i  verksamheter och områden där det finns personalbrist, utan man tvingas troligen att göra det över hela linjen. Detta blir sannolikt mycket dyrare än med nuvarande ”system”. Inhyrda läkare och sjuksköterskor kostar visserligen landstingen 4 miljarder kronor per år, men det utgör mindre än 3 procent av de totala personalkostnaderna. Därmed inte sagt att det vore fel att förbättra löner och arbetsvillkor. Landstingen måste dock inse att deras försök att sätta stopp för hyrläkare och -sjuksköterskor inte är ett sätt att spara pengar, utan att det tvärtom kommer att kosta mycket mera än inhyrningsystemet gör idag.