Per Krusell: På lång sikt jobbar vi alla så mycket som vi vill!

Det här är ett gästinlägg av Per Krusell, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Jag såg programmet Lönesänkarna häromsistens, och med viss fasa. Det var välgjort och det slår mig att man rycks med i konspirationsteorier förvånansvärt lätt. Fasan jag kände handlar förstås om känslan av att som ekonom ”ha missat något” i vår analys av samhällsekonomin. Efter att ha funderat en stund kändes det bättre; jag anser verkligen att det ligger väldigt lite i den huvudsakliga tesen i programmet, dvs att en ”överenskommelse” om att sänka löneandelen skett, kanske med syfte att öka sysselsättningen, men att en sysselsättningsökning sedan uteblev. Tanken med det här inlägget är dock inte att diskutera programmets innehåll mer—det har gjorts bra av andra, bl a här på Ekonomistas och av Lars Calmfors i DN—utan att ta upp den bredare frågan om vad som bestämmer sysselsättningen i ett land, och speciellt på längre sikt. Sysselsättningens utveckling i Sverige sen 70-talet var i och för sig en viktig del av programmet, men jag vill diskutera frågan på ett mer allmänt plan.

Per Krusell, IIES

Per Krusell, IIES

Vill man som ekonomistudent lära sig hur sysselsättningen bestäms är det förvånansvärt svårt att få vägledning, i alla fall i den typiska makroläroboken. Det står mycket om sysselsättningens—och arbetslöshetens—variationer över konjunkturcykeln men nästan ingenting om trender. Beror sysselsättningen på reallönenivån exempelvis? En rimlig hypotes, men vad säger forskningen?

Här är det viktigt att titta på historiska data: över en mycket lång period (åtminstone hundra år) har antalet arbetade timmar hos hushållen i de flesta länder varit förhållandevis konstanta, TROTS att reallönerna gått upp mångfaldigt! Det verkar alltså inte, förvånansvärt nog, som reallönenivån är viktig alls i det långa perspektivet. För att förstå detta måste vi fördjupa oss i hur arbetsutbudet bestäms, dvs titta närmare på de faktorer som avgör hur mycket hushållen faktiskt VILL jobba. Hur mycket de vill jobba handlar om för- och nackdelar med att jobba, dvs incitament. Incitament kan vara  monetära eller av annan natur, och jag kommer börja med det monetära. Hur kan det vara möjligt att stora förändringar i reallönenivån, som borde påverka incitamenten att arbeta, ändå inte verkar påverka sysselsättningen? Jo det finns två grundläggande mekanismer här som har motsatt effekt: (i) när reallönen går upp lönar det sig mer att arbeta på marginalen så man jobbar mer; men (ii) när reallönen går upp blir man också rikare och då behöver man inte jobba så mycket—man väljer man att jobba mindre, dvs väljer mer fritid. Allt tyder på att dessa båda faktorer—de s k substitutions- och inkomsteffekterna—tar ut varandra ungefärligen. Detta är en fascinerande slutsats som är långt ifrån given, och den är alltså vår huvudförklaring till att hushållen jobbar ungefär lika mycket idag per capita som för hundra år sedan.

Hur är det med teknisk utveckling, påverkar den sysselsättningen? Teknisk utveckling sägs ju slå ut jobb och minska sysselsättningen, eftersom det ofta handlar om mekanisering/robotisering där människor ersätts med maskiner. Men tänk igen på de data jag nämnde: sysselsättningen har varit nästan oförändrad de senaste hundra åren TROTS att våra arbetsplatser fullständigt transformerats med mekanisering och, nu senast, datorisering! Efterfrågan på traditionellt arbete har fallit pga att man använder maskiner i stället för människor, men det är återigen utbudssidan som är styrande för sysselsättningen på lång sikt. Strukturomvandling innebär kanske arbetslöshet på kort sikt men på lång sikt påverkas inte sysselsättningen. Den bara byter skepnad.

Om reallönen inte spelar roll, och inte strukturomvandling heller, spelar då ingenting roll? Jo ett antal faktorer är förstås viktiga. Om reallönen går ner pga höjda skatter men skatterna transfereras till hushållen i form av t ex hälsa, vård eller omsorg finns ju fortfarande substitutionseffekten, dvs incitamenten att jobba mindre, kvar men inkomsteffekten faller i hög grad bort: vi blir ju inte fattigare av att betala löneskatten eftersom vi får tillbaka den i form av varor eller tjänster. Alltså är det rimligt att högre skatter, om skatterna används ”väl”, leder till minskad sysselsättning på sikt. Min kollega Conny Olovsson skrev om detta i sin avhandling. Skattelättnader som jobbskatteavdrag ökar därför sysselsättningen på sikt OM de också innebär en motsvarande minskning i de transfereringar vi får av staten (men sysselsättningen kan också påverkas av jobbskatteavdrag även om transfereringarna inte minskar, nämligen om de mest berör grupper för vilka substitutionseffekten är stor i relativa termer).

Teknologisk utveckling kan faktiskt också spela stor roll, nämligen om den är relevant för utbudssidan: då den påverkar vårt val mellan arbete och fritid mer direkt. En av mina doktorander, Christina Håkanson, har precis i dagarna skrivit färdigt sin avhandling och den handlar bl a om hur modern teknologi kan göra det möjligt för kvinnor att jobba mer och göra karriär i högre utsträckning. Skälet är att IT-teknologin och en allt mer vanligt förekommande ”flexibel arbetstid” faktiskt ger kvinnor möjligheten att kombinera familj och jobb/karriär. Denna möjlighet fanns nästan inte på 70-talet. Diskriminering på arbetsmarknaden kan vara en annan faktor som gör att det försvårar för vissa grupper att arbeta jämlikt vilker sänker dessa gruppers arbetsvilja.

Emellertid: när jag nämner arbetsutbudet som en huvudsaklig makroekonomisk faktor bakom sysselsättningsnivån reagerar många med skepsis. Tanken att VÄLJA att inte jobba tycks nämligen kännas väldigt långsökt. Men jag inser också att reaktionen beror på den jag talar med. Talar jag med mina vänner, som ofta i mitt fall är män ”i sina bästa år”, dvs 53 år, och högutbildade, så jobbar de i stor utsträckning för att de tycker det är kul. Speciellt när man diskuterar inkomsteffekten ser de undrande ut: ”jobba för att man behöver pengar???”; de tjänar normalt redan ganska bra och har pengar på banken. Poängen är dock att de inte är representativa för många grupper i samhället. För andra är nämligen frågan om att jobba eller inte jobba högst relevant. Detta gäller många kvinnor, eller småbarnspappor som funderar över pappaledigt, eller unga människor i valet mellan att plugga/resa eller jobba, eller människor i pensionsålders som funderar över när de ska sluta jobba (om de har ett val), eller människor med skör hälsa som har det svårare att klara ett jobb, eller… . Det är nog så, sammanfattningsvis, att de flesta som arbetar gör det för att de behöver pengar. De skulle ta mycket längre semestrar, eller sluta helt, om de bara hade mer pengar.

Avvägningen mellan arbete och fritid är central, i alla fall för hushållen som helhet och sett över ett längre tidsperspektiv. Huruvida sysselsättningen är för låg eller för hög är kanske inte lika lätt att säga. Jag tror själv att starka skäl talar för att våra skatter på arbete leder till en för låg sysselsättningsgrad, men det finns ändå de som hävdar att ”vi arbetar för mycket”; bl a var anammandet av 30-timmarsveckan i Frankrike motiverad med dylika argument. Jag skulle gärna se att mer av debatten, och även av våra läroböcker, handlade om dessa frågor och att de tog ett längre tidsperspektiv. Många faktorer som nog är relevanta på kort sikt—som t ex teknologiskift eller ändrade reallöner—visar sig nämligen irrelevanta, som jag argumenterat, utifrån ett längre tidsperspektiv.

Comments

  1. Jenka says:

    Den så kallade lönesänkningen är ingen konspiration, eftersom politikerna lyssnade på ekonomerna som i princip refererade till litteraturen och det sunda förnuftet. Efter att du diskuterat att inkomst och substitutionseffekten tar ut varandra kommer du till slutsatsen att skatterna är för höga? Jag ser mig omkring i Europa, och du har säkert rätt, men det är inte vad som bekymrar mig direkt. Det ser väl ut i datan som att höga skatter är ett vinnande koncept (även om det såklart är en för enkel slutsats). Finns det inte ekonomer på nobel-nivå som anser att höga skatter (kombinerat med stark, öppen demokrati) och vad det leder till i form av utbildning, infrastruktur, sjukvård m.m. är vägen framåt? Jag tänker på Stiglitz, Sachs etc.

    • markus says:

      Jag gillar verkligen den här artikeln. Varför gör jag det?

    • markus says:

      Oj, det där hamnade fel, det borde inte ligga som svar på Jenkas kommentar.

    • Per Krusell says:

      Jag håller också med om att skatter kan vara bra, på ett antal sätt och i ett antal olika fall. Men ska man öka skatterna på inkomst t ex bör man vara medveten om de snedvridningar som uppstår och ställa dem mot de vinster som kan göras. En kostnads-intäktsanalys alltså.
      Sen tror jag att man måste se till Stiglitz och Sachs med flera utifrån de perspektiv där de verkar. USA har mycket lägre skatter än vi har, de har nog potentiellt högproduktiva investeringar i utbildning och annat där, och de har stora problem med underskott!

  2. Andreas SO says:

    30-dagarsveckan? Jag är kanske helt ute och cyklar men ska det inte stå ”30-timmarsveckan”?

    • Per Krusell says:

      kul! 30-dagarsveckan skulle jag gärna införa. då skulle jag kunna spela innebandy kanske 10 gånger i veckan!!!
      så ursäkta skrivfelet…

      • Och IT-teknologi!? Två fel i ett uttryck (efterledet resp suffixet -logi). Sov korrläsarna idag?

  3. Ett klarläggande efterfrågas. Du skriver att hushållen arbetsbud är ungefär konstant över 100 år. Det tolkar jag som hushållets samlade arbetsutbud. Senare skriver du att påståendet gäller ‘hushållen per capita’. Oklart vad hushållen per capita betyder.

    • Per Krusell says:

      alltså kvinnors arbetsutbud har gått upp markant uppenbarligen men ställ mot det att vi nu jobbar mindre timmar ”per man” än i början av förra seklet och att män jobbar mindre rent allmänt. detaljerna ser lite olika ut i olika länder men vi är VÄLDIGT långt ifrån en stark trend mot att jobba mycket mer, eller mycket mindre.

  4. Jag tror att du har fel om den teknologiska utvecklingen. Hittills har denna inte lett till ökad arbetslöshet, men vi har nu, menar jag och många med mig, nått en fas där det inte finns några nya sektorer som kan suga upp all den arbetskraft som frigörs med modern informationsteknologi, AI, automatisering och robotisering. Även tjänstesektorn står inför en revolution där mängder av arbeten kommer att försvinna de närmaste åren. För en mängd exempel se t.ex. http://bortomarbetslinjen.blogspot.se/

    Det ”luddistiska felslutet” (luddite fallacy) är inget logiskt felslut utan en empirisk tes som var felaktig i mitten av 1900-talet, men som mycket väl kan stämma idag. Intressant nog har Paul Krugman börjat uppmärksamma problemet med teknologisk arbetslöshet på senare tid.

    • Per Krusell says:

      teknologisk ARBETSLÖSHET finns förstås, men det är kortsiktiga fenomen. du kan alltid försöka argumentera ”this time is different”, att just DENNA tid av teknisk utveckling blir svår att parera med nya slags jobb, osv. men jag tror inte på det, och mest pga den långa tidsserie vi har av motexempel. vi tycker alltid att det är svårt att se in i framtiden, men att det kommer skapas jobb där vi kan vara produktiva, det tvivlar jag inte på! men vill du be mig säga exakt vilka jobb så vet jag inte det i detalj förstås, lika lite som jag tror vi kunde förutspå tjänstesektorns explosion (där ligger f ö europa långt efter USA och vi har stora möjligheter att utveckla den vidare) eller IT-revolutionen.

      • Ditt resonemang bygger på en induktiv logik – har de inte hänt tidigare så kan det inte ske nu eller i framtiden – som är problematisk. Jag vet inte varför det skulle vara mer kontroversiellt att vi nu ser teknologier växa fram som gör mänsklig arbetskraft överflödig inom många sektorer och som inte kan ersättas av meningsfulla arbeten för människor inom nya sektorer.

        ”men att det kommer skapas jobb där vi kan vara produktiva, det tvivlar jag inte på!” Det här är en trossats, inte ett argument.

        Visst kan vi stimulera eller tvångskommendera fram ett antal mer eller mindre meningslösa tjänstejobb genom skatterabatter och Fas 3-åtgärder men vore det inte vettigare att reducera arbetstiden så att människor har tid att städa sina egna hem eller hålla upp sina egna dörrar?

      • Per Krusell says:

        Argumenten bygger på (i) teori (som är förhållandevis beprövad utifrån mikrodata) och (ii) historiska data. Visst kan allt detta ifrågasättas. Framtiden kanske ser helt annorlunda ut än historien, men jag ser inte nån rimligare metod än att försöka förstå hur våra samhällen har sett ut, på mikro- och makro-nivå, utifrån våra typiska teorier. Jag ville alltså bara med denna artikel trycka på en del tunga historiska regulariteter—och hur de tolkas, rimligt tycker jag, av ekonomer. Jag kommer personligen luta åt att tro att de inte kullkastas så lätt men det står dig fritt att inte hålla med.

      • Fast det är ju skillnader på teorier som handlar om naturliga lagar vilka kan förväntas vara (relativt) konstanta över tid och teorier som förutsätter att framtiden kommer att se ut ungefär som historien trots en fortgående teknologisk utveckling. Men visst, vi får vänta och se vem som har rätt. Jag tror inte att man kan bedöma dagens utveckling inom informationsteknologi, robotik och AI med gårdagens utveckling som måttstock. Vi har nått ett kvalitativt språng som kommer att hota också de jobb som tidigare var säkra, t.ex. på grund av människors intelligens. Jag är inte ensam om att anse detta, se t.ex. dessa MIT-ekonomer: http://www.nytimes.com/2011/10/24/technology/economists-see-more-jobs-for-machines-not-people.html?_r=0

    • Micke says:

      Jag kan rekommendera The End of Work av Jeremy Rifkin, http://www.amazon.com/The-End-Work-Decline-Post-Market/dp/0874778247.

      Första delen av boken går igenom en lång rad av tidigare profetior där olika experter med absolut trosvisshet förklarade att just precis då gällde någonting som aldrig gällt tidigare, alltså att mängden arbete plötsligt tagit slut (oftast, men inte alltid pga teknikutvecklingen).

      Så långt är boken rolig och insiktsfull. Del två handlar sedan om varför arbetet nu verkligen har tagit slut, och ”this time is different”, som om han helt glömt bort innehållet i den första delen.

      Den här boken kom 1996, så han hade alltså genuint fel, eftersom det inte rådde massarbetslöshet varken 1999 eller 2006. Och nu finns det folk som igen kommer dragandes med samma idéer? Helt obegripligt, faktiskt! Och garanterat helt fel också. Det kommer f.ö. vara fel även i nsäta vända, alltså ca 2022 eller så.

      • Induktiv logik återigen (se posten ovan). Historien är full av tvära kast som beror på nya teknologier, om det är någon som inte lär av historien så är det de som tror att allting kommer förbli sig likt i alla tider. Varför skulle 8 timmars meningsfullt heltidsarbete för i princip hela befolkningen under 50 år av deras liv vara en evig sanning?

      • Micke says:

        Hela Pers inlägg går ju ut på att, med verkliga data till skillnad från spekulationer, beskriva vad som hänt de senaste 100 åren. Självklart kan det vara så att ”this time is different”, men som vanligt gäller att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis.

        Att vi just precis nu har nått ”the end of work” är ett i sanning extraordinärt påstående. Det kan inte motiveras med ett lakoniskt ”nu köänns det som om det som bevisligen var fel så många gånger tidigare plötsligt har blivit rätt”.

        För övrigt: hur många procent av jordens befolkning jobbar 8 timmar i veckan i 50 år? 3%? Antagligen färre. Jag känner ingen som föddes efter 1930 som rimligen kan förväntas göra det. Känner du många? Tror du att du själv kommer att göra det?

      • Per Krusell says:

        Poängen var just att vi haft enorma förändringar i samhället på alla möjliga sätt—teknologiska förändringar speciellt—och att arbetstiden varit väldigt konstant trots detta. Du måste ändå komma med en alternativ teori för detta fenomen (i ordets rätta bemärkelse) och inte bara uttala dig om framtiden utan att samtidigt förklara historien.

      • Det är en spekulation att framtiden ser ut som historien och att det finns någon ny ännu icke synlig sektor som kommer att svälja all arbetskraft som frigörs. Jag ifrågasätter inte att tesen om teknologisk arbetslöshet (långsiktig, strukturell) är felaktig för 1900-talet. Men det är inget extraordinärt påstående att den teknologiska utvecklingen inom bl.a. informationsteknologi, automatisering, robotik och AI kommer att leda till färre arbetstillfällen i framtiden. Det är ingen ”känsla”, det är en empiriskt påvisbar process som redan pågår, men självklart blir det spekulativt när man pratar om framtiden.

        Det finns en ”alternativ teori” för det fenomen som Per talar om: Dagens teknologiska utveckling hotar tjänstesektorn (samt mer kvalificerade tillverkningsjobb) och det finns ingen ny sektor, till skillnad från förr, som kan svälja den arbetskraft som frigörs. Det är en fullt rimlig teori och bygger på en idé om kvalitativa språng inom den teknologiska utvecklingen snarare än konstans.

      • Per S says:

        RJA:

        Per Krusell har helt rätt i att bevisbördan ligger på den som hävdar att vi nu – till skillnad från under gigantiska teknologisprång som ångmaskinens införande, jordbrukets mekanisering eller datoriseringen – står inför en situation där ingen sektor skulle kunna suga upp frigjord arbetskraft.

        De flesta av dina påståenden skulle nog kunnat uttryckas 1890, 1930 eller 1970 också.

      • Keynes barnbarnsbarn says:

        Per S och Per K: det finns viss evidens för att det är annorlunda den här gången
        http://raceagainstthemachine.com/2012/01/05/the-rebound-that-stayed-flat/
        Den finns också plausibla teoretiska förklaringar
        http://raceagainstthemachine.com/
        Är inte den kombinationen tillräcklig för att axla bevisbördan?

  5. Per S says:

    Jag skulle vilja ha ett förtydligande av vad som menas med arbete, sysselsättning och hushållens arbetsutbud i artikeln.

    Min bild hittills har varit att både män och kvinnor för hundra år sedan jobbade mycket mer än i dag, men att männens nedgång i lönearbetade timmar uppvägts av kvinnornas motsvarande uppgång, och att antalet lönearbetade timmar per capita (och per hushåll) därför kan vara ganska konstant. Eventuellt begränsas männens nedgång av att bönderna för hundra år sedan rimligtvis lönearbetade i ganska låg utsträckning.

    Det kan vara en felbild, men jag tror att diskussionen kunde vinna på ett förtydligande här.

    • Per Krusell says:

      sorry, har inte varit jättetydlig. jag vill inte gå in på detaljerad diskussion av data men ja, alla som jobbade jobbade mer, och nu jobbar vi mindre NÄR vi jobbar, samtidigt som betydligt fler kvinnor jobbar. så på hushållsnivå (antalet timmar per år och hushåll) är det förhållandevis konstant, det var poängen.

      • Per S says:

        Och då pratar vi lönearbete, eller hur?

      • Per Krusell says:

        data gäller lönearbete, ja, det var det jag syftade på. jag är lite osäker på hur trenderna ser ut på så lång sikt om man summerar arbetstimmar på marknaden med arbetstimmar hemma (som att stå vid spisen, hugga ved, etc), delvis för att jag inte tror att det finns bra data.

      • En bra referens är Neville Francis och Valerie Ramey, A Century of Work and Leisure. De tittar på hur lönearbete, arbete i hemmet, tid i skolan och fritid utvecklades i USA 1900-2005.

        Francis och Ramey finner att fritiden har varit ungefär konstant. Ungdomar arbetar mindre nu än tidigare, men går istället i skola. Kvinnor arbetar mindre i hemmet än tidigare, men det uppvägs i hög grad av att män arbetar mer i hemmet. För genomsnittet föll tiden i hemarbete endast med 30 minuter per vecka från 1900-2005.

        Som Per påpekar är nog data inte av bästa kvalitet, så studien ska kanske tas med en nypa salt.

        Jag skrev ett kort inlägg för några år sedan om deras papper, och där finns även länk till gratisversion av deras papper.

      • Tysken says:

        Anita Nybergs avhandling visar att kvinnors totalt arbetade timmar minskade fram till
        typ 1950 för att sedan öka. (Minskad syssesättning i jordbruk). Om jag inte minns fel.

  6. ”Det är nog så, sammanfattningsvis, att de flesta som arbetar gör det för att de behöver pengar. De skulle ta mycket längre semestrar, eller sluta helt, om de bara hade mer pengar.” Är inte en annan viktig begränsning möjligheten att ta ut semester? Många skulle nog ta ut mer (obetald) semester om de hade haft möjligheten, även om det skulle innebära lägre inkomst. Problemet är nog ofta att möjligheten till tjänstledighet är väldigt begränsad?

    • Per Krusell says:

      visst, men det blir allt vanligare med flexibel arbetstid och mindre rigida anställningsformer. och det blir vanligare med tjänstledigt också. på lång sikt anpassar sig strukturen på jobben till den efterfrågan som finns, tror jag. alltså vill folk ha jobb där man kan ta ut mer tjänstledigt kommer sådana jobb skapas, fast processen kan vara långsam.

  7. Olof Johansson-Stenman says:

    Jag håller med om det allra mesta Per, men inte nödvändigtvis att vi har ”en för låg sysselsättningsgrad”. När det gäller denna typ av normativa påståenden synes det mig rimligt att dels fråga sig om den ekonomiska standardteorin på området, d v s den s k optimala-skatte-teorin, ger någon tydlig indikation, och dels om standardteorin fångar upp de viktigaste av de mekanismer som vi anser är viktiga.

    När det gäller den första frågan synes mig svaret vara ett tydligt ja. Argumentet är ganska enkelt: En individ som själv väljer hur mycket hen skall jobba kommer på marginalen att vara indifferent mellan att jobba en ytterligare timme på årsbasis och att inte göra det. Samhället som helhet är dock inte indifferent. Om individen väljer att jobba en timme till så leder det ju till ytterligare skatteintäkter, som kan användas till vård, skola, omsorg och annat viktigt, men dessa ytterligare skatteintäkter uteblir ju om individen väljer att inte jobba den extra timmen. Därför vore det samhälleligt bättre om alla kunde jobba lite mer.

    Den andra frågan är mindre självklar för mig. Låt mig först säga att jag inte alls tror på argumentet om att ”dela på jobben” och liknande; jag har inte sett något övertygande vara sig teoretiskt eller empiriskt argument för att arbetslösheten varaktigt skulle påverkas nämnärt av arbetstidens omfattning (eller av teknisk utveckling, eller av miljöpolitiken, eller av skattetrycket…).

    Däremot finns, menar jag, övertygande empiriskt stöd för s k positionella externaliteter, vilket innebär att individer värderar relativ konsumtion, d v s man vill helst konsumera mer än andra och ogillar att konsumera mindre (med konsumtion ingår varaktig konsumtion såsom boende) cetris paribus. Empiriska estimat är osäkra, men det finns många studier som tyder på att sådana mekanismer är ganska starka. Om det är på detta vis kommer min konsumtion att leda till att din relativa konsumtion minskar, vilket du ogillar, d v s jag har orsakat dig en negativ positionell externalitet. Av detta skäl kommer jag därför att jobba för mycket, då jag ju inte beaktar nyttoförlusten för dig av att jag jobbar en timma till, och konsumerar motsvarande.

    Jag har f ö i ett antal studier med främst Thomas Aronsson analyserat denna typ av mekanismer för optimal offentlig politik; se t ex
    http://www.economics.handels.gu.se/digitalAssets/1387/1387751_31-joneses-jpube.pdf
    och
    http://www.economics.handels.gu.se/digitalAssets/1387/1387771_42-ier-positional.pdf

    Andra (nyare) studier finns nedladdningsbara på min hemsida för den intresserade.

    • Per Krusell says:

      1. jag menar inte att jag VET att vi borde jobba mer, bara att jag TROR det. i mitt eget fall har jag dock en otäck känsla av att jag borde jobba mindre 😦
      2. jag förstår argumentet om externaliteter rent logiskt. frågan är hur kvantitativt relevant det är. jag känner inte till någon övertygande empirisk forskning om detta (din uppsatser är jätteintressanta, men teoretiska och tittar på implikationerna av, inte evidensen för). min gissning är att den överväldigande delen av vår drivkraft till konsumtion handlar om vår egen konsumtion bara, dvs inte om hur vi är avundsjuka på andra, etc. visst spelar jämförelser roll i praktiken, men jag tror mest av andra skäl. vi får diskutera detta vid tillfälle!

      • jakob says:

        Aven om det inte ar avundsjuka som driven konsumtion sa ar ju en stor del av storstadsmanniskors konsumtion boendet. Och boendet blir ju dyrare ju mera andra i narheten har i inkomst. ergo, om andra jobbade mindre och tjanade mindre skulle lagenheter i stockholm vara billigare och man sjalv kunde ocksa jobba mindre men samtidigt ha rad med samma konsumtionsmonster.

    • Per Krusell says:

      Jakob, men detta slags fenomen är inget marknadsmisslyckande som kräver statligt ingripande: att attraktiva varor blir dyrare ju fler som efterfrågar dem. Bostadsmarknaden är visserligen speciell och i sig inte effektiv pga regleringar bl a, men ska man göra något åt den kanske man ska hitta något mer direkt policyinstrument än att få folk att jobba mindre.

  8. Olof Johansson-Stenman says:

    Jag håller helt med om att storleksordningar är centrala här. Det finns en stor spridning på estimaten (och jag har f ö själv tidigare gjort lite empiriskt på området), men min bild är att det finns mycket som tyder på att sådana effekter är kvantitativt högst relevanta. Ser fram emot att diskutera det vid tillfälle, kanske i Göteborg i vår!

  9. Jonas C says:

    Mycket pedagogiskt och bra inlägg. Kan hålla med om det mesta men ja undrar… Per skriver:

    ”Om reallönen går ner pga höjda skatter men skatterna transfereras till hushållen i form av t ex hälsa, vård eller omsorg finns ju fortfarande substitutionseffekten, dvs incitamenten att jobba mindre, kvar men inkomsteffekten faller i hög grad bort: vi blir ju inte fattigare av att betala löneskatten eftersom vi får tillbaka den i form av varor eller tjänster. Alltså är det rimligt att högre skatter, om skatterna används ”väl”, leder till minskad sysselsättning på sikt.”

    Min slutsats blir ifrån detta resonemang att det bästa sättet att få upp sysselsättningen på lite längre sikt är att staten tar in skattepengar och sen bränner upp dem alternativt slösar bort dem på trams (kanske köper en massa kakor som ingen tycker om och därför inte får några ”utilities” av). Låter i mina öron ganska märkligt…?

    • Per Krusell says:

      Gör staten folk fattiga (utan att snedvrida mer) så lär de vilja arbeta mer. Men att detta skulle vara BRA är fel slutsats. Målet är INTE sysselsättningen i sig utan folks välfärd, vilken inkluderar inte bara konsumtion utan också fritid.

  10. Olof Johansson-Stenman says:

    Fast poängen är ju inte att det är dåligt av staten att lägga pengar på sådant som t ex vård, bara att detta kan leda till en effekt motsvarande den privata inkomsteffekten som gör att vi jobbar mindre. Mycket tyder på att många människor skulle jobba lite mer om det gick att drastiskt tvångsbeskatta dem kombinerat med att intäkterna förslösades på sådant som ingen vill ha, men det betyder ju inte att dettta vore klokt att göra oavsett om man tycker att vi som helhet jobbar för lite eller inte.

    • Jonas C says:

      Det var inte den normativa poängen jag var ute efter utan det ekonomiska resonemanget, att om staten slösar pengar på nonsens så ökar sysselsättningen. Det vore intressant om Per kunde utveckla detta. Jag vet inte vilka belägg Per och du har för att ”mycket tyder på(…)” att detta stämmer?

      • Per Krusell says:

        Alltså: inkomsteffekten säger att ”allt annat lika” så jobbar man mer om man är fattigare—helt enkelt för att man behöver pengar, alltså pengar till konsumtion! Min grannes dotter jobbar som en galning på NK för att hon inte har nog med pengar till resor. När hon får ihop nog slutar hon på NK. Resonemanget undantar förstås folk som inte KAN jobba mer (som redan jobbar max).

        Så det är klart att gör man folk fattigare jobbar de alltså mer. MEN gör man dem fattigare inte ”allt annat lika” utan genom att skatta bort en hög andel av inkomsten så går ju detta i motsatt riktning—substitutionseffekten gör att incitamenten att jobba mer faller—och i slutändan påverkas ingenting.

      • Jonas C says:

        ”Så det är klart att gör man folk fattigare jobbar de alltså mer”

        Jo denna slutsats kan självklart dras utifrån mikroteorin. Men, en naturlig fråga blir hur länge din grannes dotter är villig att kämpa för att tjäna ihop pengar till sina resor om hon ser att det kommer ta henne en evighet att tjäna ihop dessa pengar? Finns inte risken att hon (med många andra) blir en s.k. ”discouraged worker” om nu staten gör henne fattigare genom att slösa bort pengarna? Detta borde väll i slutändan sänker sysselsättningen? Frågan är väll m.a.o huruvida det är rimligt att aggregera implikationerna ifrån Slutsky-ekvationen till makronivå?

      • Per Krusell says:

        Begreppet ”discouraged worker” handlar om arbetslösa som vill jobba och sen, när de inte hittat något jobb, säger att de inte längre ens vill jobba (för de känner att det är meningslöst att ens leta). Jag känner dock inte igen resonemanget att ANSTÄLLDA skulle bli discouraged—för att staten slösar bort skatteintäkterna. Det låter långsökt. De kan väl bli förbannade men kommer nog jobba ändå för de vill ju konsumera (och de har, enligt resonemanget, jobb!). Mer tänkbart är att de börjar skattefuska om staten beter sig så illa.

  11. Anders K says:

    Hej!

    Om jag minns rätt så hänvisar Christer Sanne i Keynes barnbarn till undersökningar som visar att en majoritet av svenskarna skulle föredra en arbetstidsförkortning för alla framför ökad lön. Jag har tyvärr inte tillgång till boken så jag kan inte kontrollera det. Har du läst boken eller kan det vara något av intresse?

    • Per Krusell says:

      Jag har inte läst den. Det låter intressant, och lite i linje med en annan kommentar ovan, dvs att man gärna skulle vilja ha tjänstledighet men inte får det (eller reducerad arbetstid). Men det kan vara svårt att tolka enkätundersökningar ändå för folk tvingas inte ta de ekonomiska konsekvenserna av det de säger. Jag frapperas tvärtom ofta av pengarnas betydelse i folks liv, och hur många tar på sig extrajobb just för att få mer pengar. Det ligger förstås lite ”i tiden” att vi är överarbetade och jag förstår helt att många skulle säga att deras främsta önskan är att få mer tid. (Som t ex 30-dagarsveckan. Jag hoppas den blir verklighet inom min livstid! :-))

  12. David Westlund says:

    Självklart jobbar vi precis så mycket vi vill på lång sikt, för på lång sikt är vi som bekant döda…

    Jag förstår tyvärr inte analysen helt, så jag har några frågor. Det vore om möjligt också trevligt med en länk till data om arbetstid per capita de senaste hundra åren. Framförallt är jag intresserad av att se hur minskningen av sysselsättningsgraden och ökningen av arbetslösheten sedan 90-talet ser ut.

    Analysen bygger såvitt jag kan förstå på utbudskurvan för arbete. En sådan kan säkert skapas utifrån befintlig data på samhällelig nivå, liksom motsvarande efterfrågekurva. Utbudskurvan ger då en sammanvägning av hur hela befolkningen värderar arbete kontra fritid. I den meningen representerar den hur mycket folk ”vill” jobba. Kurvan representerar dock denna vilja helt oberoende av hur mycket eller lite den förändras över tid. Om arbetstiden per capita hade minskat under de senaste hundra åren hade det kunnat tas för intäkt på att vi numera vill jobba mindre än vad vi (eller snarare våra förfäder) ville för hundra år sedan. Hade vi arbetat mer hade det varit ett tecken på att inkomsteffekten är större än substitutionseffekten. Men att det handlar om hur mycket vi vill jobba verkar snarare vara inbyggt i modellen, än någonting annat. På vilket sätt ger det egentligen rätt oväntade resultatet att vi vill jobba lika mycket oberoende av BNP stöd för att vi jobbar så mycket som vi vill jobba? Varför blir stödet för den slutsatsen starkare av ditt resultat än något annat tänkbart resultat?

    Min andra fråga är vad som menas med ”vilja” här, framförallt när vi rör oss från makronivå till mikronivå. På makronivå kan man som beskrivet ovan använda viljan att arbeta som en närmast teknisk term för att beskriva utbudskurvan för arbete. Men det ter sig högst tveksamt hur den sortens makrovilja kan överföras på mikronivå. Din slutsats verkar vara att eftersom antalet arbetade timmar styrs av hur mycket vi vill arbeta, så måste incitament påverka antalet arbetstimmar. Man kan dessutom nästan ana en annan slutsats, nämligen att varje enskild person jobbar så mycket den personen vill. Det senare tror jag dessvärre främst gäller akademiker. Min vän som jobbade 400 övertidstimmar förra året gjorde det knappast för att han ville, i någon relevant mening av ordet. Han gjorde det för att det beordrades och för att det fanns en väldigt stor social press. I modellen kommer hans timmar se ut som en ökad vilja att arbeta. Min långtidsarbetslöse vän är inte långtidsarbetslös för att han vill vara det, i något som ens liknar vardagsbetydelsen hos ordet ”vill”. Är övergången från utbudskurvan för arbete till individers vilja verkligen så spikrak? Kan vi verkligen från att inkomst- och substitutionseffekt tar ut varandra dra slutsatsen att våra skatter leder till för låg sysselsättningsgrad?

    • markus says:

      Ekonomistas när det är som allra bäst. Ett högintressant inlägg följt av högintressanta kommentarer.

    • Per Krusell says:

      1. Jag är lite osäker på vad du menar med den första frågan. Om frågan är huruvida någon annan hypotes (än att inkomsteffekten är ungefär lika stor som substitutionseffekten, vilket är ett påstående om människors preferenser) skulle förklara varför sysselsättningen är ganska konstant på lång sikt så kan det vara så. Men det är svårt att hitta alternativa förklaringar.
      2. Mikro vs makro och dina vänner. Resonemangen kring preferenser är egentligen mikroresonemang och jag gissar att även fördelningen av arbetade timmar per år och hushåll ser ungefär likadan ut idag som för länge sen. En del har starkare preferenser för fritid än andra, andra är mer konsumtionsinriktade, men detta är också ”fundamental heterogenitet” som nog inte ändras så mycket över tiden. Vän 1 jobbade jättehårt av ”sociala skäl”? Det låter mer som att det krävdes på jobbet, dvs att arbetskamraterna krävde det. Då ser jag det som att det var ett nödvändigt ont pga karriären. Dvs som att han verkligen VALDE detta. Det låter dessutom som ett temporärt fenomen. Jag tror arbetsinsatsen i vissa skeden i arbetslivet är väldigt hög just pga karriärsambitioner. Men så har det säkert alltid varit och ändrar inte den huvudsakliga tesen. Vän 2 handlar om arbetslöshet. Här kan det ändå intressant nog vara så att denna vän OM/NÄR han får jobb kommer jobba desto mer, pga att hans vilja att ha pengar då är större än för dem som jobbat tidigare och sparat. Så att antalet arbetade timmar under hela livet ändå blir mer lika mellan individer än vad det verkar om man bara får en ögonblicksbild. Men detta är bara en hypotes—jag känner faktiskt inte till studier som tabulerar arbetade timmar per hushåll (eller individ) över hela livet.

      • Erik S says:

        Jag tror det David Westlund är ute efter att ifrågasätta är ”homo economicus” och den fria viljan som grundprincip. Jag sitter just nu på ett kontor där majoriteten av de anställda har 40 timmars arbetsvecka. Innebär det att just 40 timmars arbetsvecka är precis det alla de anställda vill ha? Innebär det att precis 40 timmar är det behov av arbetskraft som arbetsgivaren har för varje enskild tjänst? Nej, naturligtvis inte. Men på grund av gällande lagstiftning, fackliga avtal, kontorets politiskt beslutade öppettider, grupptryck, jantelagen, allmän bekvämlighet osv så befinner sig nästan alla anställda på kontoret ändå cirka 40 timmar i veckan. Den enda socialt acceptabla orsaken till att begära andra arbetstider verkar vara att man har småbarn hemma. 40 timmars arbetsvecka har helt enkelt blivit en del av den svenska kulturen och den är nu svenskare än midsommar och Astrid Lindgren. Ifrågasätter man den heliga arbetstiden blir man stämplad som lat, anarkist, bidragsparasit, miljöpartist eller något ännu värre.

        Att använda någon slags ekonomisk analys på ett i grunden kulturellt fenomen blir antagligen mest bara fel. När det gäller arbetstider är vi svenskar inte det minsta rationella och homo economicus bara en avlägsen dröm för oss vardagsfilosofer.

      • Micke says:

        Jag tror att det är missledande att säga att ”alla på ett kontor jobbar lika många timmar” skulle vara ett svenskt fenomen. Så ser det väl ut i hela västvärlden, och kanske också i stora delar av resten av världen? Finns det någonting avgörande som skiljer Sveige från Polen eller Belgien i detta avseende? (Det skulle möjligen vara acceptansen för andra tider när man har små barn, men det pekar ju mot att Sverige skulle var mindre kollektivistiskt, inte mer.)

        Sen är ju ”Homo Economicus” en lustig halmgubbe. Alla ekonomer beskriver utförligt och tydligt varför trivialbeskrivningen är fel. Allt för många icke-ekonomer hävdar sedan att ekonomer har fel eftersom de tror stenhårt på H.E. Lustigt nog aldrig med några källhänvisningar.

      • Per Krusell says:

        Tvärtom tycker jag att det finns en stor fara i att förklara allt med ”kultur”. Hela poängen med att diskutera ”lång sikt” är just att samhällen, trots stelheter i form av lagar, förordningar, normer, osv, faktiskt ändras väldigt mycket på ett antal sätt. Och bakom förändringar finns drivkrafter av vilka många är just ekonomiska. Om det verkligen är så att en stor majoritet vill jobba mindre (och få i motsvarande mån lägre inkomst) så tror jag att detta kommer ske, trots ”kulturella hinder”. Inte över en natt, men långsamt. Några går före, så småningom blir det accepterat… OM det är vad folk egentligen vill!

      • Herr V says:

        Ett problem med din (Per K:s) slutsats om att man p.g.a. karriären ”egentligen” vill jobba mycket är att du inte tar hänsyn till transaktionskostnaderna för att byta arbete (vilket i sin tur delvis påverkas av de regler som styr uppsägning etc)och eventuellt ”ta” en viss tids arbetslöshet”. Dessutom tror jag att du överskattar arbetsgivarnas flexibilitet. En vän som började på en stor affärsjuridisk advokatbyrå för några år sedan beskrev sitt dilemma såhär.
        ”Jag trivs jättebra med mina arbetsuppgifter, mina medarbetare, har bra lön och arbetsmiljö etc, men jag har ingen som helst fritid”.
        Han skulle naturligtvis kunna byta jobb för att få mer tid, men skulle då få andra (enligt hans uppfattning) tråkigare arbetsuppgifter (viktigast) och förmodligen inte längre träffa de trevliga människor han lärt känna (eftersom de ändå jobbar hela tiden). Lönen var en betydligt mindre viktig parameter.
        Han har alltså inte möjligheten att välja ”det optimala” arbetet (samma jobb som idag men med 50-timmarsvecka) eftersom det inte erbjuds. Han är tvungen att kompromissa någonstans och har hittills valt att fortsätta.
        För arbetsgivaren är inte detta ett stort problem eftersom tillräckligt många väljer ”det näst bästa” före ”det tredje bästa”. Extra tydligt blir detta i traditionellt ”högpresterande” branscher inom ekonomi, juridik och medicin (läkare).

      • Per Krusell says:

        Jag tycker det låter som din vän ändå VÄLJER att jobba hårt, pga de ”intäkter” det ger—pengar och annat. Vill man jobba mindre än idag finns det förstås ”transaktionskostnader”, absolut! Därför sker förändringar i samhället långsamt. På individplanet speciellt kan det vara svårt att ändra sig. Men när nästa generation får välja utbildning, jobb osv tror jag att de faktiskt tar relevanta hänsyn och det är så förändring sker, i den mån folk VILL ha förändring.

      • Erik S says:

        Måste erkänna att jag har väldigt dålig koll på den exakta definition av ”homo economicus” och hur moderna ekonomers modeller ser ut. Uppfattning jag har är bara att många fler människor väljer sina arbetstider utifrån grupptryck och vad som är socialt accepterat än utifrån rationella ekonomiska motiv. Troligtvis förnekar de flesta också att det är på det här sättet, att i efterhand rationalisera sina irrationella beslut hör ju till människans natur.

        Det är antagligen inte helt lönlöst att bedriva ekonomiskt grundad forskning inom detta område, men de förändringar i data som man kommer se är nog väldigt små just på grund av de ”inlåsningseffekter” som finns. Dessutom tror jag att de föregångare som är tidigt ute med att ändra sina arbets- och livsstilsmönster till en modernare arbetsmarknad i mycket stor utsträckning kommer välja anställningsformer där det är svårt att kvantifiera begreppen ”arbetstid” och ”inkomst”. De svårmätbara små förändringarna kommer nog att smyga sig fram lite försiktigt här och där och sen helt plötsligt kommer den stora mätbara förändringen när opinionen vänt och lagstiftning och fackliga avtal ändras. Men det lär nog dröja ett bra tag till eftersom våra två största politiska partier alltjämt slåss om att vara den konservativa arbetarismens ivrigaste anhängare…

        Jag tror att jag och Per nog egentligen är ganska överens, bara det att han har lite större tilltro till vad som går att mäta och förutse med hjälp av ekonomiska verktyg.

  13. Olof Johansson-Stenman says:

    David, som svar på din fråga ”Kan vi verkligen från att inkomst- och substitutionseffekt tar ut varandra dra slutsatsen att våra skatter leder till för låg sysselsättningsgrad?” så är det teoretiska svaret baserat på konventionell nyttoteori att vi i en värld med bl a inkomstskatter på marginalen arbetar för lite alldeles oavsett om inkomst- och substitutionseffekt tar ut varandra. Detta i meningen att det baserat på standardteorin vore välfärdshöjande om alla som arbetar arbetade lite mer.

    Däremot följer så klart inte baserat på standardteorin att det med nödvändighet är välfärdsjöjande att genomföra åtgärder så att folk arbetar mer. Sedan är det ju en annan fråga om standardteorin är tillräckligt bra för att kunna dra dessa slutsatser i verkligheten, som jag diskuterar ovan.

  14. Tack, intressant inlägg!

    Några funderingar:

    – Varför mer fokus på utbudssidan men inte på efterfrågesidan?

    – kan man dra slutsatsen att en modell liknande EITC i USA skulle öka sysselsättningsgraden på långt sikt?

    • Förtydligande: EITC i Sverige ( större skattereduktion för låginkomstagare)

      • Per S says:

        Dock skulle EITC i Sverige för personer utan socialbidrag ha en mycket mindre effekt än den hade i USA, eftersom närmast gratis dagis gör föräldrars marginalkostnad för att jobba mycket lägre här.

    • Per Krusell says:

      1. utbudssidan verkar vara central på denna marknad—efterfrågan anpassar sig (hade efterfrågan spelat roll skulle vi sett någon form av trend i arbetade timmar per hushåll). om t ex efterfrågan på arbetskraft stiger så kommer lönerna bara öka, eftersom inkomst- och substitutionseffekterna tar ut varandra så att antalet utbjudna timmar inte ökar. då klareras alltså marknaden genom att lönen stiger, så att efterfrågan hålls tillbaka.
      2. earned income tax credit är en typ av policy som man förväntar sig höja sysselsättningsgraden, ja.

  15. Herr V says:

    (Svar till Per K:s svar ovan) Ja naturligtvis väljer han i någon mån. Men problemet med din tes är att vi (i betydelsen arbetstagarna) oftast inte kan välja mellan alla parametrar i ett jobb var för sig utan att vi istället väljer mella olika ”paket” av parametrar (populärt kallat ”arbeten”…). Att då dra slutsatsen att de attraktiva paketen väljs på grund av vissa parametrar snarare än att de väljs trots dessa parametrar tycker jag är skakigt.
    Nu är jag naturligtvis själv uppe på mycket tunn is rent bevismässigt men jag tror att många väljer att jobba mycket eftersom det finns en koppling mellan ”Intressant jobb” och ”mycket jobb” i många av de yrken som faktiskt finns. Sen tror jag också att det finns ett problem i kommunikationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Många arbetstagare tror (ibland, men inte alltid med rätta) att en önskan att jobba mindre kommer att tolkas (av arbetsgivaren) som om att man inte trivs med arbetsuppgifter/är oambitiös/illojal etc etc och därför inte väljer att uttrycka sin önskan att förändra sin situation inom jobbet.

  16. Andreas SO says:

    En stor eloge till Per Krusell som svarar på så många kommentarer och frågor i kommentarstråden.

  17. Andreas SO says:

    Citat av Lars P Syll:
    ”Vem mer än en fullständigt verklighetsfrämmande neoklassisk nationalekonom skulle kunna hävda något så urbota dumt som att de flesta av de som är arbetslösa under finans- och eurokrisernas era inte VILL jobba?”

    Det är väl ingen som påstått att ”de flesta av de som är arbetslösa inte vill jobba”…

    • Tyvärr finns det horder av s.k. ”moderna” makroekonomer – inte minst anhängare av New Classical och Real Business Cycles teorier – som uppfattar arbetslöshet och sysselsättning som i huvudsak mikrogrundade följder av intertemporalt optimerande aktörers rationella val. Krusells hela resonemang kring ”den bredare frågan om vad som bestämmer sysselsättningen i ett land, och speciellt på längre sikt” genomsyras av denna enögda grundsyn med sitt fullständiga negligerande av efterfrågeaspekter. Fråga alla de miljoner och åter miljoner kvinnor och ungdomar som inget hellre vill än ha fasta heltidsanställningar varför de istället visstidsjobbar på deltid. För att de VILL? I’ll be dipped!

      • Per Krusell says:

        Jag tycker du har en tråkig, förolämpande ton i dina kommentarer. Du går inte in i sakfrågorna, som är stora och svåra, utan verkar vilja diskvalificera alla från debatten med olika epitet, som ”neoklassiska”, etc etc. Sen får man intrycket av att du däremot ser dig själv som moralens väktare, de arbetslösas representant i kampen mot högerliberaler. Vad vet du om hur mycket vi andra bryr oss om de arbetslösa, eller var vi står politiskt?

        Jag ville för övrigt bara säga att jag inte vill diskutera dessa frågor (eller andra frågor) mer med dig pga av din tråkiga samtalston, MEN att jag i övrigt är mycket glad och vill tacka för alla de andra kommentarer som kommit in, kritiska såväl som positiva. Ekonomistas fungerar jättebra tycker jag som forum för att utbyta åsikter och insikter och för att ventilera viktiga frågor. Analysnivån och seriositeten är hög nästan utan undantag.

    • > Det är väl ingen som påstått att ”de flesta av de som är arbetslösa inte vill jobba”…

      Det var dock min reflektion när jag läste inlägget med tillhörande kommentarer att arbetslöshet var ”frivillig”.

      • Detta med ”frivillig” arbetslöshet minner mig om ett ord en norsk tidning använde för att beskriva ett val i forna Sovjetunionen, tvalg, konstruerad av ”tvang” (svenska: tvång) och ”valg” (svenska: val) .

      • Per Krusell says:

        SH, nej, jag har inte alls uppfattat det som om någon (inklusive mig själv) skulle ha hävdat att arbetslösheten kan tolkas som att inte vilja jobba. Däremot blir det i den offentliga debatten ofta oklart om en fråga gäller sysselsättningen eller arbetslösheten, som ju är olika saker (men på kort sikt förstås är relaterade till varandra). Detta sker nog dessutom ofta pga att man säger fel (men menar rätt)—så ihopflätade är begreppen!

  18. Per Krusell, det är alltid tråkigt när folk känner sig – eller påstår känna sig – förolämpade. I det här fallet tycker jag dock att det skulle finnas mer fog för ett förefinnande av den känslan bland de miljoner människor runt om i världen som inte minst av neoklassiska ekonomer (vilket, för tydlighetens skull, tydligen, måste påpekas ingalunda är ett invektiv, utan ett begrepp vi teorihistoriker använt i mer än ett sekel) utmålas som mer eller mindre slöa, slappa, lata, loja och likgiltiga eftersom de enligt den förhärskande REH-NC-RBC-modellen ju inte VILL jobba. Det här kanske inte upplevs som problematiskt av dem som tar samhällsvetenskap mest som ett slags intellektuellt Glasperlenspiel. För folk i gemen och forskare som tar vetenskap på genuint allvar och som vill använda den – som t ex J M Keynes – för att göra världen till ett bättre ställe att leva våra liv i, uppfattas det som stötande – och kanske kränkande – när den här typen av allvarliga systemfel bagatelliseras och negligeras. Att ha ett arbete att gå till är fortfarande för de flesta en viktig förutsättning för att leva ett värdigt liv. Att då få höra att arbetslösheten är ett uttryck för enskilda aktörers rationella, självvalda, intertemporala optimeringsstragier – det är – om något – förolämpande!

    • Micke says:

      ”utmålas som mer eller mindre slöa, slappa, lata, loja och likgiltiga” – citation needed.

      Skärp dig, Lars. Du argumenterar som en treåring i den här tråden. Vi vet att du kan bättre än så. Läs igenom dina två kommentarer igen, notera alla ad hominem och halmgubbar, och lova dig själv och oss att bättra dig.

      Skulle du acceptera att dina studenter kom undan med denna taffliga retorik? Skulle inte tro det…

      • Jenka says:

        Men det är lite så det utmålas (även om orden inte används), det går väl inte att sticka under stolen med?
        Att utbudet bestämmer känns lite som att ekonomer vill göra dimensionen svårgreppad och mystisk. Lite som hur jurister bygger upp fackspråket för att skapa ett skimmer om viktighet.

  19. Olof Johansson-Stenman says:

    Jenka, det finns naturligtvis en del människor som anser att de arbetslösa får skylla sig själva, liksom det finns de som anser att alkoholister, sjuka eller överviktiga får skylla sig själva. Jag tycker själv genuint illa om en sådan attityd.

    Den här tråden handlar dock inte om arbetslöshet utan om hur mycket folk jobbar, och till viss del om huruvida det finns en koppling mellan hur mycket folk jobbar och hur mycket de skulle vilja jobba, och i så fall om hur stark denna koppling är.

    När det gäller den långsiktiga kopplingen mellan arbetstid och arbetslöshet så har jag inte sett något övertygande teoretiskt eller empiriskt baserat argument för att det skulle finnas något enkelt samband häremellan. Jag kan t ex inte se att det finns skäl att förmoda att arbetslösheten skulle ha varit så mycket annorlunde om folk i genomsnitt arbetade 12 timmar per dag istället för att arbeta 6 timmar per dag.

    Skall man förstå hur olika frågor påverkar arbetslösheten måste man först utgå ifrån vilka mekanismer som faktiskt orsakar den arbetslöshet vi observerar och sedan fråga sig hur den aktuella frågan påverkar dessa mekanismer.

    • Jenka says:

      Men det är väl iaf uppenbart att det var ett enormt och plötsligt fall i efterfrågan 2008 som driver den höga arbetslösheten nu?

      • Per Krusell says:

        Det är en helt annan fråga hur sysselsättningen, och arbetslösheten, bestäms på kort sikt. Mitt inlägg handlade HELT om den långa sikten och just att de resonemang som då gäller är annorlunda.

        När det gäller arbetslösheten NU så finns det faktiskt ett antal olika hypoteser och jag tror att ingen riktigt kan säga säkert.
        På något trivialt plan är det alltid för den enskilda individen frågan om svag efterfrågan: för den arbetslöse, som bjuder ut arbetskraft, är det ju efterfrågan (på honom/henne) som saknas! Frågan är dock varför man inte efterfrågas!!! Vilka makroekonomiska faktorer är viktigast? Det finns de som tror att under en strukturomvandligsfas så matchar inte arbetskraftens kompetens den jobbkompetens som (de nya) jobben kräver. Sen kan löneläget ha blivit ”för högt” i förhållande till vad företagen anser vara lönsamma anställningar. Men även här vill man ha en bakgrundsförklaring för att veta vilka åtgärder som krävs.

        En viktig fråga i det här sammanhanget är om det som hänt är pessimism bland företagen och konsumenterna om framtidsutsikterna som sänker efterfrågan. Om det är det, och pessimismen egentligen är ogrundad (och bara en nyck som lika gärna skulle kunna vändas till optimism), så är det en klassisk ”keynesiansk efterfrågechock”. Nu tror jag att få tror att detta är det relevanta fallet just i SVERIGE. Efterfrågan här är svag på ett antal exportvaror t ex pga att kronan är stark och pga den globala lågkonjunkturen (andra länder är inte lika intresserade av svenska varor som normalt). Dessa faktorer blir t ex inte avhjälpta med inhemsk stimulans så lätt! Att sänka räntan skulle nog hjälpa, men kanske inte jättemycket. En del ökade statliga utlägg skulle hjälpa men det gäller att hitta bra projekt att spendera på. Vad som krävs för att sänka den höga arbetslösheten för ungdomar och för grupper med utländsk bakgrund är nog någon form av arbetsmarknadsreform (många sådana diskuteras också i dagsläget).

        I en del länder (Spanien, Grekland, …) är argumenten starkare för att det handlar om keynesianska efterfrågechocker och typiska stimulansåtgärder (mer pengar till hushållen att spendera för) skulle då vara mycket mer effektiva.

  20. Olof Johansson-Stenman says:

    Visst, självfallet beror konjukturell arbetslöshet mycket på variationer i efterfrågan, som i sin tur kan bero på en mängd olika faktorer.

  21. Hej!

    Jag har en fråga som skjuter lite vid sidan av huvudinlägget ovan, men som jag ändå tycker är lite intressant efter att ha läst i tråden (eller snarare skummat igenom den, så rätta mig om jag har missförstått något). Frågan handlar om sänkt arbetstid kan användas för att dela på jobben. Först bara en summering av några av påståendena ovan.

    (i) (Den betalda) arbetstiden/capita har varit ganska stabil sett i långsiktigt tillbakablickande perspektiv (Per Krusell).

    (ii) Den enda stora trenden vi har sett är att män ägnar sig åt mindre betalt arbete och mer hemarbete medan kvinnorna ägnar sig åt mer betalt arbete och mindre hemarbete idag än för 100 år sedan (Per Krusell).

    (iii) Det går inte att dela på (de betalda) jobben. Det spelar ingen roll om vi arbetar 6 eller 12 timmar/dag. Antalet (betal)jobb påverkas av andra faktorer (Olof Johansson-Stenman).

    Men då är min fråga: Är inte förskjutningen av mer betalt arbete för kvinnor och mindre betalt arbete för män att betrakta som arbetsdelning?

    OBS! Med det vill jag inte säga att andra former av arbetsdelning skulle vara möjliga, min fråga är mer av principiell/teknisk natur.

    Om vi hårdrar det till en extrem. Vi tänker oss en ekonomi bestående av 100 vuxna individer, 50 män och 50 kvinnor. Och så antar vi att förr lönearbetade nästan alla män, men nästan inga kvinnor, medan det idag är avsevärt mer jämställt. Se nedan:

    Förr hade 9 av 10 män lönearbete, 1 av 10 saknade lönearbete. 1 av 10 kvinnor lönearbetade (de som var ogifta), 9 av 10 kvinnor ägnade sig åt hemarbete. Alltså fanns det 50 lönearbeten (45 innehades av män, 5 av kvinnor). Arbetsdagarna på bruken etc. var långa, säg 12 timmar om dagen. Det ger oss 12 * 50 = 600 lönearbetstimmar /dag.

    Idag har 9 av 10 män lönearbete, liksom 6 av 10 kvinnor. Det finns således 75 lönearbeten (45 innehas av män, 30 av kvinnor). Arbetsdagarna är kortare än förut, säg 8 timmar. Det ger oss 75 *8 = 600 lönearbetstimmar/dag

    Voila! Arbetsdelning!

    Eller?

    • Men idag är vi ungefär 70% fler personer än för 100 år sedan. Att kvinnor har övertagit en del av det lönearbete som männen tidigare utförde handlar därför knappast om att kvinnor har ”tagit” arbetstillfällen från män — på lång sikt anpassar sig utbudet av arbetstillfällen till arbetskraftens storlek. En mer rimlig hypotes är att det har skett en förändring av hur familjer fördelar sin tid mellan olika aktiviteter och olika familjemedlemmar.

    • Olof Johansson-Stenman says:

      Enig med Martin. Vad jag mer allmänt menar med att man inte kan dela på jobben är inte att det inte kan ske förändringar över tid så att de som jobbar mycket jobbar mindre, och de som jobbar lite eller inte alls jobbar mer. Det är så klart fullt möjligt.

      Vad jag menar är istället att man inte kan förvänta sig att politikförändringar som syftar till att minska arbetad tid hos en viss kategori, t ex genom kortare lagstadgad arbetstid eller lägre obligatorisk pensionsålder, påverkar arbetslösheten hos de som inte tillhör denna grupp. Analys av en förändrad arbetslöshet (vilket är något helt annat än förändrat arbetsutbud hos de som arbetar) på lång sikt (d v s arbetslöshet som inte är direkt konjunkturberoende) måste ta sin utgångspunkt i de mekanismer som orsakar denna arbetslöshet, och sedan bör man fråga sig om de aktuella åtgärderna sannolikt påverkar dessa mekanismer på ett sådant sätt att arbetslösheten minskar.

      På samma sätt med t ex förändring av skatter, miljöinvesteringar, flyktingmottagande och automatisering.

      • Martin och Olof,

        Min huvudfråga är om förskjutningen av antalet lönearbetade timmar från män till kvinnor kan betraktas som arbetsdelning rent tekniskt/principiellt sett (även om den i viss utsträckning skett på frivillig väg), och inte om motsvarande förändringar skulle gå att nå för andra grupper medelst lagstiftning etc.

        Dvs, ”att det har skett en förändring av hur familjer fördelar sin tid mellan olika aktiviteter och olika familjemedlemmar” såsom Martin uttrycker det, i någon mening kan beskrivas som arbetsdelning?

        /SdT

        P.S Jag förstår inte riktigt poängen med att befolkningen har ökat med 70 procent. Var inte Krusells siffror per capita? (Och tanken med arbetsdelning är väl inte att någon ska ta den andres arbete, snarare att man ska dela på antalet arbetstimmar).

      • Nja, det kan knappast kallas arbetsdelning i den bemärkelse som termen brukar användas. Då menar man att det finns ett fixt antal arbetsuppgifter som antingen kan utföras av ett litet antal personer som arbetar många timmar eller ett större antal personer som jobbar färre timmar per person.

        Här rör det sig ju om ”arbetsdelning” från dem som bjuder ut arbetskraft. Familjen har en begränsad mängd timmar att bjuda ut på marknaden (givet att de även måste ta hand om hem, barn, etc). Om vi absolut vill svara ja på din fråga kanske vi kan vända på resonemanget. Se hushållet som arbetsgivare (dvs som arbetsgivare för familjemedlemmarnas hushållstjänster). På hushållets mikronivå finns det kanske en ganska fix mängd arbetsuppgifter som efterfrågas, och som kan delas på olika sätt mellan män och kvinnor, och i förlängningen ge olika möjligheter för män och kvinnor att delta på arbetsmarknaden.

Trackbacks

  1. […] truly recently had a discussion with a member of the Swedish Royal Academy of Sciences that yearly presents the winners of the […]

  2. […] som om det inte var nog med detta skriver Per Krusell – ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och sedan 2004 ordinarie ledamot av […]

  3. […] som lök på laxen skrev Per Krusell – ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och sedan 2004 ordinarie ledamot av […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s