Per Krusell: På lång sikt jobbar vi alla så mycket som vi vill!

Det här är ett gästinlägg av Per Krusell, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Jag såg programmet Lönesänkarna häromsistens, och med viss fasa. Det var välgjort och det slår mig att man rycks med i konspirationsteorier förvånansvärt lätt. Fasan jag kände handlar förstås om känslan av att som ekonom ”ha missat något” i vår analys av samhällsekonomin. Efter att ha funderat en stund kändes det bättre; jag anser verkligen att det ligger väldigt lite i den huvudsakliga tesen i programmet, dvs att en “överenskommelse” om att sänka löneandelen skett, kanske med syfte att öka sysselsättningen, men att en sysselsättningsökning sedan uteblev. Tanken med det här inlägget är dock inte att diskutera programmets innehåll mer—det har gjorts bra av andra, bl a här på Ekonomistas och av Lars Calmfors i DN—utan att ta upp den bredare frågan om vad som bestämmer sysselsättningen i ett land, och speciellt på längre sikt. Sysselsättningens utveckling i Sverige sen 70-talet var i och för sig en viktig del av programmet, men jag vill diskutera frågan på ett mer allmänt plan.

Per Krusell, IIES

Vill man som ekonomistudent lära sig hur sysselsättningen bestäms är det förvånansvärt svårt att få vägledning, i alla fall i den typiska makroläroboken. Det står mycket om sysselsättningens—och arbetslöshetens—variationer över konjunkturcykeln men nästan ingenting om trender. Beror sysselsättningen på reallönenivån exempelvis? En rimlig hypotes, men vad säger forskningen?

Här är det viktigt att titta på historiska data: över en mycket lång period (åtminstone hundra år) har antalet arbetade timmar hos hushållen i de flesta länder varit förhållandevis konstanta, TROTS att reallönerna gått upp mångfaldigt! Det verkar alltså inte, förvånansvärt nog, som reallönenivån är viktig alls i det långa perspektivet. För att förstå detta måste vi fördjupa oss i hur arbetsutbudet bestäms, dvs titta närmare på de faktorer som avgör hur mycket hushållen faktiskt VILL jobba. Hur mycket de vill jobba handlar om för- och nackdelar med att jobba, dvs incitament. Incitament kan vara  monetära eller av annan natur, och jag kommer börja med det monetära. Hur kan det vara möjligt att stora förändringar i reallönenivån, som borde påverka incitamenten att arbeta, ändå inte verkar påverka sysselsättningen? Jo det finns två grundläggande mekanismer här som har motsatt effekt: (i) när reallönen går upp lönar det sig mer att arbeta på marginalen så man jobbar mer; men (ii) när reallönen går upp blir man också rikare och då behöver man inte jobba så mycket—man väljer man att jobba mindre, dvs väljer mer fritid. Allt tyder på att dessa båda faktorer—de s k substitutions- och inkomsteffekterna—tar ut varandra ungefärligen. Detta är en fascinerande slutsats som är långt ifrån given, och den är alltså vår huvudförklaring till att hushållen jobbar ungefär lika mycket idag per capita som för hundra år sedan.

Hur är det med teknisk utveckling, påverkar den sysselsättningen? Teknisk utveckling sägs ju slå ut jobb och minska sysselsättningen, eftersom det ofta handlar om mekanisering/robotisering där människor ersätts med maskiner. Men tänk igen på de data jag nämnde: sysselsättningen har varit nästan oförändrad de senaste hundra åren TROTS att våra arbetsplatser fullständigt transformerats med mekanisering och, nu senast, datorisering! Efterfrågan på traditionellt arbete har fallit pga att man använder maskiner i stället för människor, men det är återigen utbudssidan som är styrande för sysselsättningen på lång sikt. Strukturomvandling innebär kanske arbetslöshet på kort sikt men på lång sikt påverkas inte sysselsättningen. Den bara byter skepnad.

Om reallönen inte spelar roll, och inte strukturomvandling heller, spelar då ingenting roll? Jo ett antal faktorer är förstås viktiga. Om reallönen går ner pga höjda skatter men skatterna transfereras till hushållen i form av t ex hälsa, vård eller omsorg finns ju fortfarande substitutionseffekten, dvs incitamenten att jobba mindre, kvar men inkomsteffekten faller i hög grad bort: vi blir ju inte fattigare av att betala löneskatten eftersom vi får tillbaka den i form av varor eller tjänster. Alltså är det rimligt att högre skatter, om skatterna används ”väl”, leder till minskad sysselsättning på sikt. Min kollega Conny Olovsson skrev om detta i sin avhandling. Skattelättnader som jobbskatteavdrag ökar därför sysselsättningen på sikt OM de också innebär en motsvarande minskning i de transfereringar vi får av staten (men sysselsättningen kan också påverkas av jobbskatteavdrag även om transfereringarna inte minskar, nämligen om de mest berör grupper för vilka substitutionseffekten är stor i relativa termer).

Teknologisk utveckling kan faktiskt också spela stor roll, nämligen om den är relevant för utbudssidan: då den påverkar vårt val mellan arbete och fritid mer direkt. En av mina doktorander, Christina Håkanson, har precis i dagarna skrivit färdigt sin avhandling och den handlar bl a om hur modern teknologi kan göra det möjligt för kvinnor att jobba mer och göra karriär i högre utsträckning. Skälet är att IT-teknologin och en allt mer vanligt förekommande ”flexibel arbetstid” faktiskt ger kvinnor möjligheten att kombinera familj och jobb/karriär. Denna möjlighet fanns nästan inte på 70-talet. Diskriminering på arbetsmarknaden kan vara en annan faktor som gör att det försvårar för vissa grupper att arbeta jämlikt vilker sänker dessa gruppers arbetsvilja.

Emellertid: när jag nämner arbetsutbudet som en huvudsaklig makroekonomisk faktor bakom sysselsättningsnivån reagerar många med skepsis. Tanken att VÄLJA att inte jobba tycks nämligen kännas väldigt långsökt. Men jag inser också att reaktionen beror på den jag talar med. Talar jag med mina vänner, som ofta i mitt fall är män ”i sina bästa år”, dvs 53 år, och högutbildade, så jobbar de i stor utsträckning för att de tycker det är kul. Speciellt när man diskuterar inkomsteffekten ser de undrande ut: ”jobba för att man behöver pengar???”; de tjänar normalt redan ganska bra och har pengar på banken. Poängen är dock att de inte är representativa för många grupper i samhället. För andra är nämligen frågan om att jobba eller inte jobba högst relevant. Detta gäller många kvinnor, eller småbarnspappor som funderar över pappaledigt, eller unga människor i valet mellan att plugga/resa eller jobba, eller människor i pensionsålders som funderar över när de ska sluta jobba (om de har ett val), eller människor med skör hälsa som har det svårare att klara ett jobb, eller… . Det är nog så, sammanfattningsvis, att de flesta som arbetar gör det för att de behöver pengar. De skulle ta mycket längre semestrar, eller sluta helt, om de bara hade mer pengar.

Avvägningen mellan arbete och fritid är central, i alla fall för hushållen som helhet och sett över ett längre tidsperspektiv. Huruvida sysselsättningen är för låg eller för hög är kanske inte lika lätt att säga. Jag tror själv att starka skäl talar för att våra skatter på arbete leder till en för låg sysselsättningsgrad, men det finns ändå de som hävdar att ”vi arbetar för mycket”; bl a var anammandet av 30-timmarsveckan i Frankrike motiverad med dylika argument. Jag skulle gärna se att mer av debatten, och även av våra läroböcker, handlade om dessa frågor och att de tog ett längre tidsperspektiv. Många faktorer som nog är relevanta på kort sikt—som t ex teknologiskift eller ändrade reallöner—visar sig nämligen irrelevanta, som jag argumenterat, utifrån ett längre tidsperspektiv.