I ett tidigare inlägg beskrev jag hur den europeiska skuldkrisen kan hanteras genom skuldnedskrivningar och/eller en aktivare roll för ECB som staternas lender of last resort, och jag efterlyste besked från beslutsfattarna om hur de vill kombinera dessa åtgärder. Viktigast är kanske att fatta ett trovärdigt beslut om vägen ut ur krisen, eftersom konsekvenserna av de olika handlingsalternativen blir väsensskilda. Avsaknaden av politiska beslut bidrar därför till en onödig osäkerhet. Men innehållet i dessa beslut är förstås också viktigt. Vilken väg bör då väljas? [Read more…]
Reglering av skolmarknaden
2011-09-08 av 31 kommentarer
Igår presenterade SNS en nedladdningsbar bok (se även DN) om privat tillhandahållande av offentligt finansierade välfärdstjänster som minst sagt väckt känslor (se även här, här och Evas kommentar). Som författare till kapitlet om friskolor vill jag naturligtvis ge en sammanfattning här på Ekonomistas.
Det finns styrproblem i alla skolsystem och offentliga monopol kan ha begränsade möjligheter och incitament för att löpande förbättra kvaliteten i verksamheten. Dessutom ligger det i sakens natur att det finns ont om förebilder i sådana system och att de kan ha svårt att hantera individuella behov. Ytterligare problem är att utföraren ofta granskar sig själv och erfarenheten säger att spridningen av kunskap om bra arbetssätt fungerar dåligt i den offentliga skolan.
Det finns alltså en potential för förbättringar via privata alternativ och konkurrensutsättning, men ett par faktorer gör att detta knappast sker av sig självt. För det första finns det stora informations- och kunskapsproblem som gör det svårt för individen att fatta kloka beslut. Detta gör att producenten kan utnyttja sitt informationsövertag till att erbjuda en lågkvalitativ och billig tjänst. Att som kund i efterhand utkräva ansvar för undermålig kvalitet är i princip omöjligt och att byta skola är inget man gör hur som helst.
För det andra är det inte säkert att det ligger i samhällets intresse att låta individens beslut bli vägledande för verksamheten. Betygen är ett uppenbart exempel: det ligger i den enskildes intresse att kräva högre betyg medan det ligger i samhällets intresse att ha ett rättvisande och likvärdigt betygssystem. Motsvarande argument kan gälla för den vildvuxna flora av gymnasiekurser som vuxit fram i avregleringens spår.
Vad säger då data om friskolesektorns kvalitet? Figuren nedan visar hur det går för elever i vinst- respektive icke-vinstdrivande fristående grundskolor relativt elever i kommunala grundskolor, efter att hänsyn tagits till diverse bakgrundsfaktorer.* (Ett positivt värde betyder att friskoleeleverna presterar bättre än elever från kommunala skolor.)
Först ser man att eleverna från friskolor får högre betyg och bättre resultat på de nationella proven i nian. Varken betyg eller provresultat är emellertid helt tillförlitliga kvalitetsindikatorer, varför jag även undersöker hur det går på gymnasiet för elever från olika sorters grundskolor. De positiva effekterna av att ha gått på en friskola finns kvar men för de vinstdrivande friskolorna är skillnaden nu försumbar. Därefter jämförs resultaten från PISA-undersökningen och då finns ingen skillnad alls (tyvärr är datamaterialet för begränsat för att dela upp på olika typer av privata huvudmän). De sista staplarna visar att elever från vinstdrivande grundskolor får lägre gymnasiebetyg än elever med samma grundskolebetyg från kommunala grundskolor.
Inget av dessa mått är perfekt (och PISA är nog bäst) men de sista resultaten tyder på att betygssättningen antingen är för generös på de vinstdrivande friskolorna, eller att de kommunala skolorna systematiskt förmedlar mer av värdefulla kunskaper och förmågor som inte fångas av betygskriterierna.
Detta sagt finns det naturligtvis stora kvalitetsproblem även i den kommunala skolan och det finns i princip ingenting som tyder på att det är konkurrensutsättningen som ligger bakom den svenska skolans negativa resultatutveckling (åtminstone inte i grundskolan). Slutsatsen är att statsmakten bär ett tungt ansvar: att decentralisera och avreglera en så komplex verksamhet som skolan utan att se till att det finns instrument och strukturer för uppföljning och kontroll är minst sagt naivt. Därutöver finns det anledning att kräva bättre kontroll av blivande skolentreprenörer, ett större ekonomiskt ansvar av friskolorna — bland annat med kännbara böter om kvaliteten brister, och en hårdare reglering av utbildningarnas innehåll. Detta är också regeringen inne på i den nya skollagen men tyvärr har regeringen inte tagit itu med bristerna i betygssystemet.
* Kön, födelsemånad, eventuell invandringsålder och ursprungsland samt föräldrarnas utbildning, inkomst, ålder och invandringsbakgrund. Trots dessa justerningar överdrivs sannolikt (men inte säkert) de positiva effekterna av att ha gått på en friskola. Anledningen är att elever som väljer olika skolor även skiljer sig på sätt som inte fångas av kontrollvariablerna.
SVT Forum efterutsänder konferensen idag, torsdag, 9:20-12, och säkert i SVT Play därefter..
Ömtåliga tår trampade på
2011-09-07 av 114 kommentarer
Idag presenterade SNS en ny antologi om kunskapsläget kring effekter av den konkurrensutsättning som de svenska välfärdstjänsterna har utsatts för de senaste 20 åren. Slutsatserna från antologin, sammanfattade av bokens redaktör Laura Hartman på DN Debatt idag är att, trots en mycket stor ökning av privata alternativ inom förskola, skola, vård och omsorg så finns det förvånansvärt få tecken på att så mycket har hänt vad gäller kvalitet och effektivitet. I sanningens namn finns överhuvudtaget väldigt få studier som på ett trovärdigt sätt undersöker effekter av konkurrensutsättning, men i de fall sådana finns så tyder de på närmast obefintliga effekter.
De som framför allt borde ta åt sig av kritiken i boken är de beslutsfattare som genomdrev stora och omfattande reformer av välfärdssektorn utan att säkerställa att det skulle vara möjligt att utvärdera dessa reformer (t ex genom att säkerställa datainsamling) och utan att garantera att de privata (eller offentliga) aktörerna i tillräckligt hög grad utsattes för granskning.
Tyvärr så ställdes inga av dessa beslutsfattare mot väggen under dagens konferens. I stället kommenterades rapporten av en mängd aktörer från den privata sektorn, och det var tydligt att dessa inte var nöjda. Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson gick så långt som att kalla boken för SNS sämsta produkt på 20 år. Som författare till ett av bokens kapitel (om förskola samförfattat med Kajsa Hanspers) hade jag mycket svårt att känna igen mig i hans kritik som bland annat gick ut på att vi i boken saknade tilltro till människan. Min slutsats är snarare att om man bär en tillräckligt stark övertygelse om någonting så är det svårt att acceptera att denna övertygelse inte finner stöd och man väljer då att utgå från att författarna till boken är illvilligt inställda till privata alternativ.
Lite beklämmande är det dock att SNS har valt att i stort sett enbart låta företrädare för privata aktörer få kommentera rapporten. SNS har i många år kämpat för att bli betraktade som en oberoende forskningsaktör och jag tycker själv att de har lyckats med detta. Dock blir jag lite orolig att omtanken om SNS medlemmar har fått styra vilka kommentatorer som har valts. Men jag hoppas att jag har fel och att det istället är SNS önskan om att väcka debatt som fått styra. Och var målet att få känslorna att flöda så lyckades man onekligen idag.
För er som missade detta så sänds det hela i morgon i SVT Forum i SVT2 09:20-12:00 och i Kunskapskanalen 12:00-13:00.
Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 5 2011
2011-09-07 av Kommentera
Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 5 2011 ut. I det här numret pläderar Andreas Bergh för underlättande av andrahandsuthyrning, vi får reda på effekten av att sänka momsen för finska frisörer och restauranger och vi får veta mer om svenskarnas räknefärdighet och finansiella förmåga (både finska frisörer och finansiell förmåga har vi skrivit om tidigare). Dessutom granskas effekterna av pensionsreformen för invandrare och konsekvenserna av att vinsterna med ökad hälsa är spridda i olika samhällssektorer, medan kostnaderna huvudsakligen bärs av landstingen. Numret bjuder också på ett par bokrecensioner, bland annat av Nationalekonomi för vänstern som Stefan De Vylder tidigare recenserat för Ekonomistas.
Sänkt restaurangmoms: erfarenheter från Finland
2011-09-07 av 7 kommentarer
Om två veckor presenteras budgetpropositionen för nästa år, men vi vet redan att regeringen då kommer att föreslå en sänkning av restaurangmomsen. Enligt uppskattningar i ett delbetänkande från utredningen Sänkt restaurang- och cateringmoms kommer momssänkningen att höja sysselsättningen med 6000 personer på sikt.
Här på Ekonomistas har Eva tidigare skrivit om forskning som visar att sänkningen av momsen för frisörer i Finland inte verkar ha påverkat sysselsättningen i branschen. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt sammanfattas denna finska forskning även av Iida Häkkinen Skans och Tuomas Kosonen.
Häkkinen Skans och Kosonen presenterar dessutom studier av den sänkta restaurangmomsen i Finland den 1 juli 2010. Denna momssänkning verkar ha minskat priserna med ungefär en tredjedel av momssänkningen, vilket liknar priseffekterna efter sänkningen av frisörmomsen. Det är svårt att redan nu dra några slutsatser från denna skattesänkning, men beräkningarna bakom uppskattningen att en momssänkning i Sverige skulle höja sysselsättningen med 6000 personer antar att momssänkningen på lång sikt får fullt genomslag på priset. Häkkinen Skans och Kosonens bedömning är att ”i ljuset av de finska erfarenheterna verkar dessa antaganden ganska optimistiska”.
Nystart för Finanspolitiska Rådet?
2011-09-06 av 1 kommentar
I våras meddelade Finanspolitiska Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors att han inte vill sitta kvar i rådet. Efter en intensiv rekryteringskampanj meddelade regeringen så till sist i somras att en ny ordförande, och ett delvis nytt råd, hade tillsats. Professorn och tidigare EU-rådgivaren Lars Jonung efterträder Calmfors. Men även om personerna finns på plats kvarstår frågorna om rådets framtid.
Bakgrunden till rådet är ganska brokig. Under lång tid fanns en liknande myndighet, Ekonomiska Rådet, som bestod av akademiska nationalekonomer med uppgift att analysera samhällsekonomin. Men detta råd verkar ha haft begränsat inflytande i politiken av döma av Tore Ellingsens syrliga uppgörelse i ED. När Anders Borg tillträdde avskaffades Ekonomiska Rådet och istället tillsattes Finanspolitiska Rådet. Liksom föregångaren blev det en myndighet under regeringen, men denna gång med mer uttalad roll att granska regeringens ekonomiska politik.
Men om historiken är brokig är framtiden snarare oviss. Är det rimligt att en liten myndighet med en handfull deltidsanställda forskare och ett litet kansli med två kvalificerade utredare ska kunna mäta sig med finansdepartementets gigantiska organisation med flera dussin disputerade ekonomer? Och är det lämpligt att denna “djävulsadvokat” till myndighet ska kunna utföra sitt uppdrag när den som ska granskas också är uppdragsgivare — och huvudfinansiär (men dock inte enda finansiär eftersom rådsmedlemmarnas fasta arbetsgivare förväntas acceptera att deras anställda utför extramurala uppdrag på betald arbetstid)? Denna relationsproblematik framskymtade tydligt i våras när Borg och Calmfors rök ihop i media.
Rådet kommer nog att fullgöra sin uppgift även framdeles. Det finns bred kompetens bland dess ledamöter och Lars Jonung är pensionerad från EU-kommissionen och kan därför agera relativt oberoende. Men det verkar inte alla hålla med om, och jag har hört viskningar i korridoren om att det är anmärkningsvärt att ha ett ”oberoende” råd med regeringen Bildts före detta rådgivare som ordförande.
För att ytterligare stärka rådets oberoende vore det nog lämpligt att flytta ansvaret för rådet från regeringen till riksdagen, en flytt som varit på tapeten en tid. Det skulle öka trovärdigheten i granskningen. En rejäl resursförstärkning genom ett antal kvalificerade assistenter på kansliet skulle nog också ge resultat. Då skulle man verkligen kunna prata om en nystart.
Transition Economics is dead. Long live Transition Economics
2011-09-05 av 2 kommentarer
I höst är det 20 år sedan Sovjetunionen kollapsade. Den period av dramatiska förändringar som följde ritade om Europas ekonomiska och politiska karta och förändrade ett antal samhällen i grunden. Alla dessa skeenden skapade också ett nytt forskningsfält inom nationalekonomi; ”Transition Economics”. (Utmärkta sammanfattningar av fältet och dess huvudfrågor finns t ex här och här. En mycket bra och lättillgänglig bok på ämnet är ”Transition and Economics” av Gérard Roland. Introkapitlen kan läsas här och här).
I dag anser de flesta att forskningsfältet ”Transition Economics”, i bemärkelsen studiet av de forna östblocksländernas övergång från plan- till marknadsekonomi, inte längre är relevant. Vissa av länderna har förändrats snabbt och är idag EU-medlemmar, andra har inte ens uppnått de BNP/capita nivåer man hade i slutet av 1980-talet före förändringsprocessen tog fart. Länderna har helt enkelt utvecklats i så olika riktningar att deras respektive problem i de flesta frågor idag är helt olika.
Samtidigt är forskning och idéer kring storskaliga förändringar av samhällen långt ifrån ett ämne som tillhör det förgångna. Många av länderna i det forna Sovjetunionen står fortsatt inför stora utmaningar och händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har resulterat i att ett antal länder nu står inför utmaningar som på många sätt liknar de som länder i öst stod inför för 20 år sedan. Och det lär dyka upp fler fall i framtiden.
Det är mot bakgrund av detta som SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) tillsammans med sitt nätverk av forskningsinstitut i Moskva (CEFIR), Riga (BICEPS), Minsk (BEROC), Szczecin (CenEA), Tblisi (ISET), och Kiev (KEI) idag lanserar the FREE Policy Brief Series. Målet med FREE är att knyta samman forskning och policy genom korta analyser av aktuella ekonomiska problem och utmaningar. Formatet är texter som är mellan 3-6 sidor långa och baserade på akademisk forskning kring den aktuella frågan. De ska vara mer initierade och djuplodande än en genomsnittlig tidningsartikel på ämnet, men kortare och mer tillgängliga än akademiska artiklar. Varje måndag dyker (minst) en ny artikel upp
Till dagens lansering har Sergei Guriev skrivit om vad forskning inom politisk ekonomi lär oss om Rysslands möjligheter att reformera sin ekonomi, Torbjörn Becker har skrivit om transitionen i öst och om ekonomiska chocker genom historien, och Mykhaylo Salnykov om Vitrysk energisäkerhet.
Väljer vi det som vi tror gör oss lyckliga?
2011-09-02 av 15 kommentarer
Lyckoforskning är numera ett etablerat tvärvetenskapligt forskningsfält. Det finns också ett stort politiskt intresse för denna forskning eftersom många politiker vill hitta andra sätt än BNP att mäta välfärd på. Bland annat har Nicolas Sarkozy engagerat ekonomipristagarna Joseph Stiglitz och Amartya Sen för att utveckla ett sådant mått (vilket Anne Boschini skrivit om tidigare). En stor del av lyckoforskningen utgår från svar på enkätfrågor om livstillfredsställelse eller hur lycklig man känner sig. Men än så länge vet vi inte riktigt vad dessa frågor egentligen mäter.
I en uppsats som är under publicering försöker man delvis besvara denna fråga genom att undersöka överensstämmelsen mellan vilka (hypotetiska) val vi gör och vad vi tror skulle göra oss lyckliga. Vid första påseende kan det förefalla självklart att man borde välja det man tror ska göra en lyckligare. Man väljer päron framför äpplen om man tror att päron gör en lyckligare än äpplen.
Så visar det sig också vara för denna typ av enkla val, men för mer kniviga överväganden, såsom valet mellan ett arbete med hög lön och långa arbetsdagar och låg lön och korta arbetsdagar, väljer vi inte alltid det som vi tror gör oss lyckligast. I stället verkar andra saker än förväntad lycka spela roll, såsom konsekvenser för ens familj, känslan av kontroll och att det ska kännas meningsfullt.
Det är alltså inte bara förväntad lycka som spelar roll för vilka val vi gör, utan det är även annat. Med andra ord kan svar på lyckofrågor inte rakt av tolkas som ”nytta” i den bemärkelse ekonomer brukar använda begreppet (dvs såsom innefattande ”allt” som har betydelse för vilka val vi gör). Men å andra sidan visar studien också att svar på lyckofrågor är det som väger övervägande tyngst för att förklara vilka val vi gör och att de till största delen överensstämmer med våra val. Studien kan därför gillas både av dem som är kritiska till ett alltför naivt användande av enkätsvar på lyckofrågor och de som tycker att är ett bra mått. Att resultaten är välsmakade för forskare med skiftande smak för lyckoforskning är förmodligen inget som skadar om man ska navigera in en sådan uppsats i den finaste nationalekonomiska tidskriften, American Economic Review.
Astrid Kander: Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem
2011-09-01 av 69 kommentarer
Astrid Kander, Lunds universitet
Boken Hållbarhetsmyten som utkom på SNS Förlag tidigare i år är en kritisk uppgörelse med det utvecklingsmotstånd som författarna menar dominerar hållbarhetsdebatten. I det här gästinlägget bjuder Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, på en kritisk recension av boken.
Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet är en debattbok skriven av utvecklingsforskarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, båda verksamma vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund. Boken är skriven utifrån ett patos för de fattigaste i världen. Löser fattigdomsfrågan gör man inte utan utveckling och ekonomisk tillväxt, och författarna ondgör sig därför över de tillväxtfientliga strömningar som de menar genomsyrar dagens tänkande, politik och universitetskurser. De vänder sig mot de statiska inslagen i den rådande hållbarhetsdiskursen och vill genom ekonomisk-historisk belysning visa att fortsatt tillväxt är nödvändig och önskvärd. Detta är bra, tycker jag, men de går för långt när de hävdar att tillväxten löser sina egna miljöproblem. Bara de fattiga blir rika som vi så ordnar det sig, även med miljön, verkar de mena. Genomgående i boken hävdar de att tillväxtpessimisterna bygger sina argument på svag empirisk grund. Tonen är raljerande och polemisk. Problemet är att deras egen argumentation lämnar mycket att önska i fråga om logisk stringens och empirisk underbyggnad, så jag får väl lov att bli lite polemisk mot dem, trots att de är mina kollegor.
Bokens uppbyggnad är genomtänkt. I introduktionskapitlet målas fienden upp, den så kallade ”ekologismen”. De följande två kapitlen ger en idéhistorisk genomgång av denna ekologisms rötter. Därefter försöker de visa med empiriska data hur världsbefolkningen utvecklas och hur förhållandet mellan tillväxt och miljö egentligen ser ut. Allt för att få ”ekologismen” på fall. Därefter ger de oss sitt eget recept för hur fattigdoms- och miljöproblemen ska lösas: genom strukturomvandling och tillväxt.
Boken är kvalitetsmässigt ojämn. Introduktionskapitlet där fienden målas upp är grovt, ideologiserande och lite tjatigt. Författarna attackerar vad de menar är en förhärskande syn vid västerländska universitet. Ekologismen menar enligt Andersson & Gunnarsson att ”miljön är sämre än någonsin tidigare och att den av människan opåverkade naturen är ett idealtillstånd som måste bevaras”. Ekologismens anhängare ser ekonomin som ett nollsummespel, ett skyfflande av resurser och rikedom från den fattiga till den rika världen, och är bekymrade över befolkningsökningen i världen. De sätter miljöns väl före människans. Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?
Goodhart och Rochet rosar Riksbanken men risar sina föregångare
2011-08-30 av 7 kommentarer
Charles Goodhart
Charles Goodhart och Jean-Charles Rochet har på uppdrag av Riksdagens finansutskott utvärderat Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet under de senaste åren. Två frågor är värda att lyfta fram från deras granskning av penningpolitiken: För det första förs en rimlig diskussion (s 65-70) kring avvägningen mellan inflations- och konjunkturstabilisering, föranledd av meningsskiljaktigheterna mellan vice riksbankschef Lars E O Svensson och direktionens majoritet. Till skillnad från Svensson menar Goodhart och Rochet att prognosmodellerna inte kan fånga alla riskscenarier tillräckligt väl för att avvägningen ska kunna formaliseras och användas som ett strikt hjälpmedel för penningpolitiken.
J-C Rochet
För det andra menar Goodhart och Rochet att Riksbanken har en rimlig syn på hur penningpolitiken ska hantera huspriser och andra tillgångspriser, såväl när det gäller risker för bubblor som de inflationsmått som används (s 71-72). Goodhart och Rochet avfärdar därmed den huvudsakliga kritik som fördes fram när finansutskottet för några år sedan lät Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin utvärdera penningpolitiken.
Men utvärderingen fokuserar inte på penningpolitiken utan på finansiell stabilitet. Även här ges Riksbanken huvudsakligen beröm, men Goodhart och Rochet lyfter fram ett antal brister som inte kan skyllas på just Riksbanken: det finns ingen genomtänkt fördelning av ansvar och policyinstrument mellan olika myndigheter, och det saknas en effektiv lagstiftning för att hantera banker på obestånd. Dessa brister är välkända och har påpekats ett flertal gånger tidigare (bl a av Riksbanken). Goodhart och Rochet för en ganska ytlig diskussion kring policyinstrumenten, men deras syn på ansvarsfördelningen mellan myndigheter (s 40-44) är mer utvecklad. I likhet med många andra förespråkar de (åtminstone om man läser mellan raderna) en lösning där Riksbanken ansvarar för makroövervakningen medan Finansinspektionen övervakar de enskilda instituten. Dessutom poängterar Goodhart och Rochet den viktiga problematiken med hantering av likviditetsproblem i utländsk valuta.
Diskussionen av finansiell stabilitet inleds dock med ett märkligt avsnitt om krishantering. I Sverige verkar såväl beslutsfattare som akademiskt verksamma ekonomer vara eniga om att insolventa banker snabbt bör förstatligas (för att på sikt åter säljas). Detta synsätt avfärdas dock kvickt (s 27) av Goodhart och Rochet med argumenten att: ”Den internationella debatten har samtidigt gått vidare i ganska snabb takt. [Tillfälligt förstatligande] är en metod som väcker starkt motstånd i andra länder, i synnerhet i USA och Storbritannien.”
Vi får inte veta om eller varför motståndet mot förstatligande är berättigat. De idéer (livstestamente och konverterbara obligationer) som istället presenteras kan visserligen underlätta krishanteringen, men är knappast någon universallösning. Högre kapitaltäckningskrav nämns nästan inte alls i rapporten, trots att många ser sådana krav som det mest uppenbara sättet att minska såväl risken för framtida bankkriser som behovet av statligt stöd när sådana ändå inträffar.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer