Betygen fortsätter uppåt

Betygen i den svenska skolan är motståndskraftiga mot både resultat i internationella kunskapsmätningar och förändringar i betygssystemet. Förra året gick första årskullen med de nya betyg som skulle stävja betygsinflationen ut grundskolan och ökningstakten var då lika stor som den brukar vara. I dagarna kom betygsstatistiken för 2014 och trenden håller i sig: räknat på 16 ämnen (man kan nu få betyg i 17 ämnen) så är det genomsnittliga meritvärdet i år 1,7 poäng högre än 2013.

betyg98-14En optimistisk tolkning är att nästa PISA eller TIMSS-undersökning kommer att visa att kunskapsnivåns utveckling pekar på samma håll som betygens dito. Erfarenheten säger säger dock sådana förhoppningar lätt grusas. Nytt för i år är att fler elever underkänns, vilket inte är någon större överraskning då det betygssystem som gäller för elever som går ut grundskolan från och med 2013 gör det lätt att misslyckas.

Mer förvånande är att att ökningstakten trots det nya betygssystemets fokus på elevernas svagaste förmågor är fortsatt hög. Detta kan betyda att många lärare tar regelverket som styr betygssättningen med en nypa salt vilket på många sätt vore positivt, men det visar också hur svårt det är att via regler och betygskriterier skapa likvärdighet i betygssättningen.

Comments

  1. Kalle says:

    Märkligt nog är detta inget problem i de länder som har intagningsprov till sina högre studier. Där behöver inte betygen vara likvärdiga eftersom människor inte bedöms på dessa utan på samma testresultat. Börjar bli hög tid för Sverige att också införa detta. Millimeterrättvisan i samband med betygsättning fungerar inget vidare bra och har så inte gjort under en längre tid.

  2. Tack för detta. Hur ser det ut i andra länder? Mitt intryck är att betygsinflation är ett väldigt vanligt problem. Amerikanska universitet har exempelvis haft en våldsam betygsinflation genom åren:

    http://mentalfloss.com/article/28244/give-me-grade-inflation-us-colleges

    I system där skolorna konkurrerar med varandra har man ofta ekonomiska incitament att sätta höga betyg. Men det finns även andra incitament – man vill vara ”snäll”, t ex. Även om bara en del av lärarna sätter ”för höga” betyg torde de bidra till att påverka normen för vad som utgör ett ”normalt” betyg för en given prestation, vilket i sin tur torde påverka de andra lärarna att sätta högre betyg.

    Det vore intressant att läsa om hur betygsinflationen kan fås att minska. Två metoder som ligger nära till hands är externa betygsättare (vilket man borde kunna ha åtminstone på universiteten) och relativa betyg, där det högsta betyget per definition ges till säg den första decilen av en årskull, det näst högsta till den andra och tredje decilen, etc. Såvitt jag förstår lät man, under den tid man hade relativa betyg i Sverige, eleverna skriva standardprov och anvisade sedan lärarna att sätta samma medelbetyg på kursen som på standardprovet (vilket innebar att en enskild elev kunde få högre eller lägre betyg på kursen än på standardprovet, men klassen eller skolan som helhet kunde inte det). Jag är ingen expert men det låter som ett smart system.

    • Micke says:

      Det svenska systemet med relativa betyg fungerade precis så. Det fanns två huvudsakliga invändningar mot det:
      1. Det är orättvist mot elever som går i en starkare årskurs än åren innan/efter. Detta argument har jag bara hört ett fåtal gånger. Vi kan konstatera att de personer som framförde detta argument inte klarade av grundkursen i statistik.
      2. Lärare sa till eleverna att ”femmorna var slut”, vilket bedömdes som orättvist. Detta argument är korrekt i en del och inkorrekt i en annan del. Betygen var relativa över hela landet, inte över klassen, så det var inte så att femmorna i en viss klass ”tog slut”. Däremot var det väldigt vanligt att lärare faktiskt använde det argumentet. Jag tror att alla som gick i skolan på den tiden känner igen sig.

      Huruvida lärare använde detta argument för att de faktiskt trodde att det var så systemet fungerade eller för att de inte vågade/orka säga till elevens ansikte att denne inte presterat bra nog vet jag inte. Säkert var det en blandning. I det ena fallet indikerar det att lärare är inkompetenta, i det andra fallet att de är fega. Oavsett vilket var det ett system som inte fungerade så bra i praktiken.

      Tyvärr är det så att system som saknar legitimitet inte är bra, även om de har teoretiska fördela. Det relativa betygssystemet är ett klockrent exempel. I teorin var det vida överlägset alla efterkommande system. I praktiken användes det fel och förlorade förtroende, och då måste man göra någonting åt det.

      • Per S says:

        Fast bortsett från vissa kommentarer att femmorna tagit slut verkar det väl inte ha använts så fel?

      • Micke says:

        Nej, jag tror att betygen i allmänhet sattes rimligt väl. Det fanns inflation, men den drabbade nog de flesta ganska likvärdigt.

        Det stora problemet var just legitimiteten, och precis som DN Debatt-betyg konstaterar så gäller här liksom för fastighetsskatten att praktiska fördomar trumfar teoretiska fördelar. Så ser verkligheten ut. Vill man förändra det kan jag peka på några fina väderkvarnar man kan börja fäktas med.

      • Tack Micke! Väldigt bra genomgång. Diskussionen påminner i viss mån om den gällande t ex fastighetsskatten, som även den anses ha teoretiska fördelar men som trots det inte accepteras av stora delar av befolkningen. Behovet av legitimitet är något som ibland glöms bort av akademiker (inklusive mig själv).

        I både fallet med fastighetsskatt och relativa betyg vore det dock intressant att fundera på om man kunde utforma ett system som hade de flesta av de teoretiska fördelarna, men som samtidigt gick att sälja. Jag kommer dock inte på någon lösning off the top of my head.

      • Per S says:

        Jag gillar inte att begreppet legitimitet används synonymt med popularitet (inget riksdagsparti kan väl sägas sakna legitimitet, även om sannolikt alla utom ett eller två har mindre stöd än fastighetsskatten hade), men kan hursomhelst inte minnas någon utbredd kampanj mot relativa betyg på samma sätt som mot fastighetsskatten.

  3. En nackdel med antagningsprov är att betygen enligt en ganska samstämmig forskning är bättre på att förutspå framtida studieprestationer (se tex: https://ekonomistas.se/2010/09/30/andra-chansen-%E2%80%93-for-vem-och-till-vilket-pris/). Dvs antagingsprov kan göra det enklare att precist rangordna personer, men gör å andra sidan rangordningen mindre träffsäker. Ytterligare problem är att dylika antagningsprov sannolikt kommer att driva skolornas undervising mot det som mäts på dessa prov vilket kan vara ett problem om de har svårt att fånga viktiga förmågor (vilket de sannolikt har enligt ovan). Sen kommer naturligtvis studenter att lägga en massa tid och resurser på att förbereda sig på antagingsproven. Att de duktiga studenter som ska gå de mest attraktiva utbildningarna lägger en termin eller två (eller tre) på att gå provförberedande kurser har betydande kostnader.

    • Micke says:

      Det må vara att proven har svårt att mäta viktiga förmågor, men följande är värt att beakta.

      Flera sydostasiatiska länderna har mycket högre PISA-resultat än många västländer. Den främsta anledningen till det är, enligt flera rapporter jag läst, inte att skolan är bra utan att de har livsavgörande prov för 16-åringar. Detta gör att många föräldrar satsar stora resurser på mentorer/läxhjälp/stödundervisning i många olika former. Vi kan utgå från att detta optimeras för att ge goda resultat på antagningsproven, snarare än kunskaper som är generellt värdefulla i livet. Trots detta så genererar denna struktur goda PISA-resultat.

      Det är i flera ämnen, t.ex. i matematik, knappast svårt att skapa prov som faktiskt mäter relevanta kunskaper. (Det är säkert svårt i hemkunskap, men det är inte med i PISA heller.)

      Anledningen till att betygen är en bättre indikator på framtida studieframgångar än prov torde alltså inte vara att proven inte mäter kunskaper, utan att kunskaper inte indikerar framtida studieframgångar. Med andra ord är det mer sannolikt att en person som är idog men med just nu medelmåttiga kunskaper kommer att klara av sina studier än en person med just nu högre kunskaper men som är lat. Och betygen mäter de facto idoghet betydligt mer än kunskaper.

      Det sista är värt att fundera en smula på när nya betygssystem utformas…

      • Kalle says:

        Med ett betygssystem som dagens eller G,VG,MVG … så fanns det inga kunskapsincitament för den som är duktig att anstränga sig mer om personen redan hade högsta betyg. Jag liksom många andra har genom åren säkert inte behövt öppna en enda bok i vissa ämnen för att få högsta betyg.

        Tittar man på Singapore i senaste PISA hade de närmare 40% som toppresterade. Sverige hade 8%. I Singapore har de tester efter avslutade studier som avgör var man kan studera, vilket gör att mer kunskaper under hela studietiden alltid är önskvärt eftersom det leder till bättre möjligheter vid intagningstesterna. I Sverige finns inga incitament att anstränga sig för den som inte öppnar böckerna men ändå får högsta betyg pga att kraven inte är speciellt höga. Det är som att det svenska betygssystemet systematiskt belönar de som inte har några högre ambitioner.

    • Kalle says:

      Hej,

      Går verkligen högskoleprovet att jämföra med de kunskapsprov som görs i länder som USA, Singapore, Indien och Kina?

    • Högskoleprovet är inte ett intelligenstest… och då faller hela din analys. i länken följer några intressanta tankar. http://www.scottaaronson.com/blog/?p=2003

  4. Apropå standardiserade tester har detta varit på tapeten i USA nyligen, vilket vissa av er kanske sett:

    http://www.newrepublic.com/article/119321/harvard-ivy-league-should-judge-students-standardized-tests

    Enligt Pinker är det svårt att träna på dem:

    ”Test preparation courses, notwithstanding their hard-sell ads, increase scores by a trifling seventh of a standard deviation (with most of the gains in the math component).”

    Apropå provförberedande kurser tar detta priset:

    http://www.businessweek.com/articles/2014-09-03/college-consultant-thinktank-guarantees-admission-for-hefty-price

    Däremot är naturligtvis det faktum att korrelationen mellan högskoleprovresultat och framtida studieprestationer är lägre än den mellan betyg och framtida studieprestationer ett väldigt starkt argument mot att använda sig av högskoleprovet eller andra standardiserade tester. Jag kände inte till det – väldigt intressant.

  5. Jag tror också det går bra att mäta även avancerade mattekunskaper med prov men i de flesta andra ämnen är det behäftat med en hel del problem. Detta gäller såklart även på högskolan men där finns inte alls samma likvärdighetskrav varför utvärderingsapparaten inte blir lika styrande som i skolan.

    Problemen med betygen har till inte ringa del att göra med likvärdighetsambitionen och en lösning vore såklart att använda andra urvalsinstrument. Då skulle man dock, som sagt, skapa andra problem. Case in point: att amerikanska test-prep-program inte hjälper har inte hindrat dem från att bli en rätt stor industri. Vad gäller högskoleprovet så finns det en betydande inlärningseffekt vilket gör att platser i snitt kommer att ges till dem som skrivit provet många gånger. Detta är dyrt för samhället och har dessutom en regressiv komponent: barn till högutbildade är väsentligt mer benägna att skriva proven många gånger. Kanske de och deras föräldrar vet att resultatet inte är hugget i sten och att det är värt att försöka igen.
    Det är dessutom inte så lätt att konstruera bra antagningsprov: se resultaten från Bocconi i länkat inlägg. Handels i Sthlm försökte sig också på antagningsprov men övergav detta pga dåliga resultat. Än svårare blir det såklart om proven ska funka på många olika typer av utbildningar.

    En intressant fråga: Ponera att föräldrarnas utbildningsbakgrund vore det som har bäst prediktiv kraft för framtida prestationer. Borde man då använda detta som antagningsinstrument? Nej, säger nog se flesta då det ter sig stötande och illegitimt. En annan aspekt är att detta sannolikt skulle ha negativa konsekvenser för elevernas skolmoral.

    • En sak till: om alla andra tar kurser som höjer dem 15% av en standardavvikelse, så måste även du göra det. Vidare är SAT känt för att närmast vara ett rent IQ-test med svag koppling till vad skolan lär ut. Detta har sina problem som nämnts ovan och det ligger i sakens natur att inlärningskomponenten är större i andra typer av prov.

      • Visst kan det vara problematiskt men det är som du konstaterar betyg också. Ett första steg tycker jag i alla fall vore att konstruera nya verktyg mot olika ingångar… tex känns det inte förvånande att dagens högskoleprov inte alltid fungerar så bra % antal frågor för civilingenjörsstudier känns ganska klent tex.

  6. Martin says:

    Det borde väll fungera att tvinga varje skola att standardisera alla sina betyg efter vad skolan presterat på t ex (externt rättade) nationella prov. Skolor skulle dock kunna ha någon möjlighet att kunna inkomma med en väl motiverad anledning varför de borde ligga något högre. Det skulle ge skolan stora incitament att styra om undervisningen mot nationella prov (vilket har nackdelar som påpekats ovan), men inte skapa sådana incitament för den enskilde eleven (med provförberedelser etc).

  7. markus says:

    Jag tror vi borde bry oss mindre om betygen. Eller rättare sagt, bry oss mindre om att försöka skapa ett system som ska fånga allt. Det innebär inte att vi borde strunta i betygsinflation, men att vi borde passa oss för att komma med en lösning som ställer till med mer problem än den löser.

    Jag skulle säga att det är ordentligt problematiskt att vi lägger så mycket vikt vid betygen som utvärderingsinstrument, både av elever och skolor/lärare. Om vi lugnar oss lite kan vi bättre leva med den bristande likvärdighet som jag tror är närmast ofrånkomlig. Tänker vi på gymnasieintagningen skulle jag säga att det är helt rimligt att vi faktiskt börjar kvantifiera problemen från så att säga andra hållet, och inte bara nöjer oss med att försöka komma åt hur stora bristerna i betygsättningen är. Hur hård är konkurrensen om gymnasieplatser? Hur mycket av den konkurrensen är problematisk? Är det värt att försöka angripa problemet från det hållet istället? Kanske i synnerhet eftersom det handlar om barn och de kanske ska få bra livschanser oavsett om de konkurreras ut från sina förstahandsval på rättvisa eller ett orättvisa grunder.

    Jag föreställer mig exempelvis att det inte är så väldigt noga om du kommer in på naturprogrammet på det ena eller det andra innerstadsgymnasiet, livschanserna blir väl mer eller mindre desamma oavsett. Mer problem är det väl om du som arbetarklasskille vore förtjänt av att få gå fordonsprogrammet på din lokala gymnasieskola men konkurreras bort av folk med alltför lättförtjänta betyg och istället måste gå var det finns lediga platser, säg på omvårdnadsprogrammet och det för till följd att du struntar i gymnasiet helt och hållet.

    Vad gäller högskoleintagningen är det väl i många fall större värden i form av livschanser som ska fördelas. Då kan man ju dels tänka sig att man lägger större vikt vid att gymnasiebetygen ska vara rättvisande (men det är en betydligt svårare uppgift i det nuvarande kursgymnasiet) och att man dels har alternativa vägar vid sidan av betygen för att i någon mån rädda situationen för de hårt bedömda.

  8. Färsk avhandling om varför betygen är bra på att förutsäga framtida studieframgång: http://www.skolvarlden.se/artiklar/darfor-kan-betyg-forutsaga-framtida-studieframgang

  9. Tog mig tid att läsa lite extra… mitt intryck är att IQ, SAT (tex) och betyg alla kan ge en hint om hur det går senare i livet. Och hur man presterar i till exempel högre studier, de mäter dock olika saker… till viss del i alla fall. IQ visar sig vara viktigare för arbeten där hög kognitiv komplexitet finns än arbeten som inte är så komplexa i den avdelningen. (Det pågår också intressant forskning om hur man kan påverka personer att utveckla övriga personlighetsdrag som ger vad man kallat lyckad framtid… men bara att säga vad som är en bra framtid känns svårt, inte minst att utvärdera denna)… man bör väl också säga att betyg också missar delar av icke IQ – SAT relaterade personlighetsdrag som är viktiga för vad man skulle kunna kalla framgång.

    Slutsatsen blir alltså att mätmetoderna är bra komplement till varandra.

    Intressant läsning:
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3612993/
    http://www.psychologicalscience.org/index.php/news/releases/do-sat-scores-help-or-hurt-in-decisions-about-who-will-do-well-in-college.html
    https://research.collegeboard.org/sites/default/files/publications/2012/7/presentation-2009-5-debunking-sat-myths-validity-fairness.pdf
    http://www.newrepublic.com/article/119321/harvard-ivy-league-should-judge-students-standardized-tests
    http://psychsocialissues.com/2011/07/20/sat-the-validity-and-reliability-and-its-effect-on-cultural-and-racial-minorities/
    http://works.bepress.com/giorgio_brunello/20/

    • Oantastlig says:

      Här har du en review från 2012, skriven av en av de främsta forskarna på området, som bland annat går igenom vilka utfall som har hög korrelation med intelligens: http://www.annualreviews.org/doi/abs/10.1146/annurev-psych-120710-100353

      Vidare finns en artikel från 1994, underskriven av 52 experter på området, där de tar upp 25 punkter som de anser vara ”mainstream” inom intelligensforskningen: http://stormchan.org/study/src/1347441514234.pdf

      ”9. IQ is strongly related, probably more so than any other single measurable human trait, to many important educational, occupational, economic, and social outcomes… Whatever IQ tests measure, it is of great practical and social importance.”

  10. Oantastlig says:

    Jonas, eller någon annan för den delen, känner ni till om det finns någon studie där man tittat på skillnaden i prediktiv förmåga mellan betyg och intelligens när det gäller framgång på arbetsmarknaden, löneutveckling etc. efter skolan? Betyg verkar ju fungera bättre än inskrivningsprov när det gäller framgång på universitet men gäller samma sak i det efterföljande yrkeslivet? Gissningsvis klarar väl sig intelligenta människor med höga betyg bäst men det skulle vara intressant att se skillnaden mellan de som har högre intelligens och sämre betyg jämfört mot de som har lägre intelligens men högre betyg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s