Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
John Kay skriver intressant om makroekonomisk metod.
Camilo von Greiff och Laura Hartman skriver kritiskt om “entreprenöriellt lärande” (ett begrepp som enligt somliga är spännande då det inte definierats…). En fråga är hur den tveksamma idén att göra entreprenörskap till ett skolämne kunde leda fram till en ny (?) pedagogisk modefluga.
Valet 2010 är för tillfället nästan lika långt bort som valet 2006. Socialdemokraterna sitter i arbetsgrupper och diskuterar politiken inför nästa … [Läs vidare]
I måndags slog nya ESO (där undertecknad ingår) officiellt upp sina dörrar med ett allmänt semiarium och efterföljande diskussion med delar av … [Läs vidare]
Den ökade inkomstojämlikheten i västvärlden har fått mycket uppmärksamhet under senare tid. Bland de mest diskuterade måtten på denna ökade ojämlikhet … [Läs vidare]
I torsdags (14 februari) sändes Dokument inifråns ”Lönesänkarna” i SVT. Programmet handlade om de ökade inkomstskillnaderna och framförallt … [Läs vidare]
Att skriva sakligt och intresseväckande om samhällets förmögnaste är inte helt enkelt. Men journalisten Robert Frank på Wall Street Journal har … [Läs vidare]
Ekonomistas
Tack för lästipset Jonas.
Speciellt Kays artikel är full av visdom och borde läsas av alla.
Ser man på, ytterligare ett fall där jag håller med Lars!
Här är två citat jag finner mycket insiktsfulla, särskilt när de kombineras:
1. “Economists often make unrealistic assumptions but so do physicists, and for good reasons. Physicists will describe motion on frictionless plains or gravity in a world without air resistance. Not because anyone believes that the world is frictionless and airless, but because it is too difficult to study everything at once. A simplifying model eliminates confounding factors and focuses on a particular issue of interest. This is as legitimate a method in economics as in physics.”
2. “For many people, deductive reasoning is the mark of science: induction – in which the argument is derived from the subject matter – is the characteristic method of history or literary criticism. But this is an artificial, exaggerated distinction. Scientific progress – not just in applied subjects such as engineering and medicine but also in more theoretical subjects including physics – is frequently the result of observation that something does work, which runs far ahead of any understanding of why it works.
Not within the economics profession. There, deductive reasoning based on logical inference from a specific set of a priori deductions is “exactly the right way to do things”. What is absurd is not the use of the deductive method but the claim to exclusivity made for it. This debate is not simply about mathematics versus poetry. Deductive reasoning necessarily draws on mathematics and formal logic: inductive reasoning, based on experience and above all careful observation, will often make use of statistics and mathematics.
Economics is not a technique in search of problems but a set of problems in need of solution. Such problems are varied and the solutions will inevitably be eclectic. Such pragmatic thinking requires not just deductive logic but an understanding of the processes of belief formation, of anthropology, psychology and organisational behaviour, and meticulous observation of what people, businesses and governments do.”
”What is absurd is not the use of the deductive method but the claim to exclusivity made for it.”
Vem påstår något sådant? Cochrane? Hittar inget stöd för detta i artikeln.
I just det här exemplet verkar det vara ett underligt påstående eftersom DSGE-bygget ursprungligen var en induktivt hoplappad modell baserat på insikten att de tidigare RBC-modellerna inte kunde återskapa de stora fluktuationerna i arbetade timmar man observerat i verkligheten. Dessutom är de keynesianska inslagen väldigt ad hoc-mässiga (jag tänker på den underliga Calvo-prissättningen). Om något är DSGE-modellen ett exempel på en pragmatisk kompromiss som tycktes fungera, trots att ekonomer inte riktigt förstod varför den fungerade (och svaret brukar ju som bekant vara att den inte gjorde det).
Och som vanligt får jag känslan av att den här typen av diskussion mestadels exalterar ekonomer som lämnade ämnet någon gång i början på åttiotalet, då jag föddes. Jag känner nämligen inte igen mig alls i Kays verklighetsbeskrivning, i synnerhet inte när det inspirationen från psykologi eller organisationsteori.
Kul att vi gör samma värdering av Kays artikel, Olof.
Kays artikel innehåller många tänkvärda kritiska synpunkter. Nu när vi befinner oss mitt uppe i en allvarlig ekonomisk kris och man kan fundera på varför vi hamnat där, är nog ändå favoritstycke i artikeln detta:
“Subsequent policy decisions have been pragmatic and owe little to any economic theory. The recent economic policy debate strikingly replays that after 1929. The central issue is budgetary austerity versus fiscal stimulus, and – as in the 1930s – the positions of the protagonists are entirely predictable from their political allegiances.
Why did the theories put forward to deal with these issues prove so misleading? The academic debate on austerity versus stimulus centres around a property observed in models based on the DSGE programme. If government engages in fiscal stimulus by spending more or by reducing taxes, people will recognise that such a policy means higher taxes or lower spending in the future. Even if they seem to be better off today, they will later be poorer, and by a similar amount. Anticipating this, they will cut back and government spending will crowd out private spending. This property – sometimes called Ricardian equivalence – implies that fiscal policy is ineffective as a means of responding to economic dislocation.
John Cochrane, Prof Lucas’s Chicago colleague, put forward this “policy ineffectiveness” thesis in a response to an attack by Paul Krugman, Nobel laureate economist, on the influence of the DSGE school. (In an essay in the New York Times Prof Krugman described comments from the Chicago economists as “the product of the Dark Age of macroeconomics in which hard-won knowledge has been forgotten”.) Prof Cochrane at once acknowledged that the assumptions that give rise to policy ineffectiveness “are, as usual, obviously not true”. For most, that might seem to be the end of the matter. But it is not. Prof Cochrane goes on to say that “if you want to understand the effects of government spending, you have to specify why the assumptions leading to Ricardian equivalence are false”.
That is a reasonable demand. But the underlying assumptions are plainly not true. No one, including Prof Cochrane himself, really believes that the whole population calibrates its long-term savings in line with forecasts of public debt and spending levels decades into the future.”
[Det är stycken som detta som får mig att på min blogg apropå artikeln skriva att artikeln är “nödvändig läsning för alla som vill förstå varför den traditionella – neoklassiska – nationalekonomin akivt bidragit till att orsaka dagens ekonomiska kris snarare än att bidra till att lösa den.”
http://larspsyll.wordpress.com/2011/08/27/varfor-ekonomerna-ar-medansvariga-till-dagens-ekonomikris/%5D
Niclas, jag vill inte ge mig in i detaljer kring DSGE-modellen som jag inte alls behärskar, och du har säkert rätt. Däremot tycker jag nog att det finns, och ännu mer har funnits, en mycket stor dominans av den deduktiva ansatsen, och samtidigt en stor skepticism mot mer induktiva ansatser i allmänhet inom nationalekonomisk forskning.
Fast jag tror att detta håller på att ändras (till följd av det starkt ökande intresset för empirisk forskning i sig) vilket ju även gäller t ex psykologins roll i mikroekonomi det senaste decenniet (även om min bild är att det i betydligt lägre grad gäller makroekonomi, trots t ex Akerlof och Shiller, men rätta mig gärna om du tycker jag har fel).
Olof,
Jag är inte heller någon makroekonom, utan återger bara vad man får lära sig på första året på forskarutbildningarna i nationalekonomi på tvåtusentalet. Med detta vill jag inte antyda att det är allmän kännedom. Men finns en poäng att hänvisa till läroboksstoff i sådana här diskussioner, eftersom ”beviset” att deduktiv, neoklassisk nationalekonomi verkligen är mainstream brukar baseras på att det är vad som undervisas snarare än forskas på. (I ett ämne där över 90 procent av det som publiceras är empiriska tillämpningar går det förstås inte att göra samma kategoriska uttalande om forskningen utan att låta lite löjlig).
Vad gäller deduktiv vs. induktiv ansats så förefaller en viss begreppsförvirring råda. (Kanske är jag den som förvirrar? Begreppen är ju knappast enkla.) För diskussionens kan vi utgå från Kays definition: ”Scientific progress […] is frequently the result of observation that something does work, which runs far ahead of any understanding of why it works. […] inductive reasoning, based on experience and above all careful observation, will often make use of statistics and mathematics.”
Jag kan köpa den detta resonemang. Men då måste jag påpeka att det är avsevärt vanligare att makroekonomer (jämfört med mikroekonomer) kalibrerar sina modeller med något slags “rimlighets”-resonemang om parametervärdena. Ibland heuristiskt, ibland baserat på mikroskattningar. Det kan röra sig om vikterna i en Nash-förhandlingsmodell, den intertemporära substitutionselasticiteten av arbete, eller matchningsfunktionens elasticitet. Ofta är dessa parametrar någonting vi vet väldigt lite om, så man använder de värden som ”fungerar”: de som leder till att modellen kan återskapa de fluktuationer vi faktiskt observerar. Ofta har dessa modeller precis den egenskap Kay definierar som resultatet av ”scientific progress” ovan: vi vet inte riktigt vad som finns i matchningsfunktionens svarta låda, men vi vet att modellen kan återskapa några av de viktigaste empiriska fenomenen på arbetsmarknaden (Beveridge-kurvan).
Detta är diametralt motsatt från både positiv och normativ mikroekonomi. Mikroekonomiska modeller har oftast bara ambitionen att isolera en (ofta väldigt esoterisk) poäng, till exempel att arbetslöshet kan vara ofrivillig eller att två länder kan handla med liknande varor. Jag nämner dessa två poänger eftersom de är Stiglitz och Krugmans, två ekonomer som Kay verkar gilla för att de bär på ett rimligare förhållningssätt till induktiva resonemang. Jag ser inte detta. Jag förstår inte vad han menar.
Så jag har helt enkelt svårt att förstå vad Kay menar med deduktiv ansats när han anför makroekonomi som det stora problemet. Och jag köper det inte heller som en generationsfråga. Cambell och Mankiws artiklar från åttiotalet diskuterade empiriskt hur transitoriska shocker påverkade deras prognoser (fast de inte borde enligt RBC-modellerna) samt att hushåll använder ”rule-of-thumb”-regler när det kom till konsumtion (fast de inte borde enligt den permanenta inkomsthypotesen). Återigen, detta är läroboksstoff som brukar bana vägen inför kapitlet om nykeynesianska modeller.
Slutligen så blir det ju inte mindre deduktivt för att man härleder en modell utifrån mer psykologiska axiom (som förlustaversion). Beteendeekonomiska modeller är, som du vet, ofta minst lika “skarpa” som konventionell mikroteori.
Ang. John Kays artikel: Man kan knappast kritisera ekonomer för att de får fel när de försöker förutsäga framtiden. Fel får ju alla, och det beror helt enkelt på att ingen vet hur många köpare och säljare som just nu är på väg in i en marknad. Att ekonomer däremot behövs, trots att de hela tiden får fel, är ju också naturligt: Det moderna samhället är byggt på pengar, därför behövs det folk som lägger ned en massa arbete på att fundera över hur pengar fungerar. Även inräknat alla feldiagnoser har vi idag, tack vare ekonomerna, en bättre ide om hur pengar fungerar än man hade på 1920-talet, då guldmyntfoten satte igång ett världskrig och möjliggjorde kommunismens utbredning över jordklotet.
Niclas, självklart “blir det ju inte mindre deduktivt för att man härleder en modell utifrån mer psykologiska axiom (som förlustaversion)”.
Beteendeekonomin är för övrigt också, som jag ser det, huvudsakligen deduktiv till sin karaktär, i meningen att det finns ett mycket tydligt ideal att man i en empirisk eller experimentell studie skall utgå från en teori eller hypotes, som helst är härledd från en mer grundläggande teori baserad på explicit maximerande av en målfunktion, och sedan testa om denna hypotes stämmer.
Jag tycker att detta är en mycket bra arbetsmetod, som jag även försöker lära ut, men det är inte den enda arbetsmetod som är bra. D v s jag tycker även att det understundom är en god idé att observera och kvantifiera orsakssamband mellan olika variabler, som i sin tur kan generera hypoteser och till slut mer generella teorier. Och jag tror alltså att det finns en attitydförskjutning mot högre acceptans för ett sådant angreppssätt. (Självklart finns dock även nackdelar med en sådan ansats.)
Jag tror inte heller att makroekonomin generellt är mer deduktiv till sin karaktär än mikroekonomin, och du kan nog ha rätt i att det snarare är tvärtom. Samtidigt förefaller det mig som om man i dessa komplexa makroekonomiska modeller ofta hellre antar uppenbart orealistiska parametervärden för att modellen skall gå ihop, än att ändra själva modellen. Jag har t ex sett artiklar publicerade i mycket goda tidskrifter där individer maximerar förväntad nytta under osäkerhet över tid baserat på en nyttofunktion med en konstant relativ-risk-aversions-parameter på 5! (Och detta alltså när syftet inte är att demonstrera en teoretisk poäng om ett möjligt samband, utan där kvantifiering av sambanden är själva syftet.) Men, som sagt, jag vill betona att jag inte har någon överblick över denna litteratur.
Olof,
Att det finns deduktiva inslag i nationalekonomin är jag helt med på. Jag är liksom du också en anhängare av den metod du beskriver.
Frågan som Kays lyfter är dock om det är just inslaget av deduktiv metod som är “felet” med makroekonomi. Jag tycker han gör ett dåligt jobb att försvara den tesen eftersom a) Chicago-ekonomer som han tycker ligger bakom detta ideal knappast är värre än Stiglitz och Krugman, vars teser han verkar gilla samt b) När det gäller just modern makroekonomi så är snarare problemet det omvända: utövarna av modellerna möter ett ganska betänkligt svängrum i parametriseringen av modellen. Ofta vägleds dessa beslut av precis det som Kays efterfrågar: att det är bättre att modellen får en så bra ”fit” som möjligt, snarare än att verkligen förstå vad som finns i de svarta lådor modellen utgörs av.
Därför skulle ju användandet av en ”nyttofunktion med en konstant relativ-risk-aversions-parameter på 5” kunna försvaras på exakt det sätt som Kays verkar föredra! Ungefär så här: ”Ja, det låter ju orimligt, men faktum är att vi inte vet så mycket om hur människors nyttofunktioner ser ut och jag vill bara använda de värden som får det skattade sambandet att återspegla de det vi observerar korrekt som möjligt. An aversionsparameter lika med 5 verkar lämplig, givet resultat”. Ett typiskt induktivt resonemang där den skattade modellen i sin färdiga form ger feedback till parametervärdena.
Notera att jag inte uttalar mig om huruvida makroekonomer gör rätt i att vara lite induktiva med sina stödhypoteser, eller ens att det är en framgångsrik disciplin. Mitt resonemang motsäger inte att makroekonomer är skyldiga till allt som är hemskt i världen, vilket är det som artikelförfattaren Kay tycks vägledas av. Men det kan omöjligt bero på att de är för bakbundna av mikroekonomiska axiom, för det är de ju inte.
Om beteendevetenskapens roll i nationalekonomin är vi helt ense. Detta var dock bara en bisats som handlade om Kays lite halvhjärtade uppmaning att akademiska ekonomer borde inspireras av andra ämnesområden. Tack för tipset, Financial Times…
Greiff och Hartmanns kritiserar entreprenöriellt lärande för att dess innehåll är relativt obestämt och för att arbetsformerna är i huvudsak individuella. Det kan hända att de har rätt i att ämnet ger utökat utrymme för avspänd flumpedakogik. Samtidigt kan man se förslaget om entreprenörslärande som ett sätt för eleverna och undervisningen att få mer kontakt med verkligheten utanför skolan. Man kan inte bortse från att problem med att låsa in växande barn och ungdomar i en skolvärld som är helt isolerad från det verkliga livet. Skolan behöver en koppling till verkligheten utanför för att kunna fungera. Entreprenöriellt lärande kan vara en sådan länk. Kontakten med verkligheten utanför kanske till och med är viktigare än vilka länders barn som har bäst matematikunskaper. De flesta ungdomar kommer efter utbildningen trots allt ut i en värld där man har rätt liten nytta av att kunna räkna ut derivatan av en sinusfunktion. Det finns ett problem med att vi i praktiken bygger låser in den uppväxande generationen i 12 år (eller 13-år om man räknar in 6-års-verksamheten) och konsumerar deras tid med övningar som kanske inte är relevanta i deras framtida arbetsliv. Att arbetsmarknaden trots detta föredrar elever som passerat denna skola med höga betyg, beror kanske mer på att det är en mätare på ambition, intellegens och arbetsamhet, än på att de kunskaper som skolan lär ut verkligen är till nytta i arbetslivet. Trots de många åren, är de flesta ungdomar ganska handikappade när de kommer ut: De kan inte skriva begripligt (eftersom det inte finns några krav på svenskalärarna att lära ut detta), de kan inte göra enkla reparationer av saker som går sönder (eftersom slöjden inte lär ut detta), de vet i stort sett ingenting om sverige lagar och hur en rättegång går till. Något måste göras för eleverna och lärarna ska få kontakt med verkligheten. Entreprenöriellt lärande kanske kan dra ett litet strå till stacken
Bertil: Du blandar samman ambitionen att undervisa barnen i entreprenörskap (vilket jag anser vara tveksamt eftersom ingen vet hur sådan undervisning ska gå till) med det pedagogiska begreppet “entreprenöriellt lärande”. Det senare är ett ännu odefiierat (och därför “spännande”) begrepp som dock verkar fyllas med samma tankegods som de problembaserade och individualiserade lärobegreppen: gamla ämneskunskaper behövs inte i den föränderliga framtiden, eleverna måste styra sin egen undervisning, lärarens roll är att agera handledare snarare än kunskapsförmedlare osv.
Det enda som är nytt är att man har satt en ny etikett på samma pedagogiska “metod” och därmed lyckas man övertyga ännu en grupp (denna gång de som gillar entreprenörer och företagande) om denna metods förtjänster. Detta utan att någon utvärdering sker eller att man lär av gamla insikter och utvärderingar. Dessa är ju per definition ointressanta eftersom man nu håller på med ett helt nytt angreppssätt. En del pedagogiska forskare spelar med i detta spel och snarare än att påtala likheterna mellan detta nya tankegods och det gamla, så låtsas de att entreprenöriellt lärande står för något nytt. Tyvärr verkar det vara ont om pedagoger som använder sina insikter till att säga att kejsaren är naken och att vi faktiskt redan prövat dessa metoder.
Skolans huvudsakliga uppdrag är att förbereda barnen för livet utanför skolan och man kan tycka att skolan lyckas mer eller mindre bra med detta. Att tro att det ska bli bättre för att man tvingar skolor och lärare att förhålla sig till odefinierade begrepp och arbetsmetoder är både naivt och ansvarslöst.
Innan det är klarlagt att placeringen i internationella studieprestationsmätningar så som de utförs inom t.ex. PISA är viktigt för vår välfärd i en relevant definition; varför sätta skolpolitiken ständigt i relation till detta?
Det är ett mått, av flera. Säkert kan det vara helt avgörande om vi såg skolans viktigaste roll som att skapa framtidens universitetsprofessorer. Men det är inte, och bör verkligen inte vara, skolans roll. Det är möjligt att entreprenöriellt lärande är en ny ursäkt för “flum”, även om det nog inte nödvändigtvis behöver vara så.
Även om jag inte gillar de idéer som det gamla PBL-gänget står för, har de en poäng i att det är tveksamt om PISA-resultaten skall vara det som vi använder för att utvärdera skolans resultat i skolpolitikens debatter.
KM: skolans viktigaste uppdrag är att förmedla kunskaper. Allt pekar på att man lyckas allt sämre med detta uppdrag. Det är möjligt att skolan borde göra något annat men man kanske borde definiera vad detta ska vara. Dessutom borde man förmedla belägg för hur väl skolan lyckat med detta. Naturligtvis är PISA bara en av flera möjliga indikatorer, tyvärr brukar de som påtalar detta sällan peka på alternativa sätt att utvärdera skolans eventuella framgång.
Sedan finns det vissa tecken på att det inte bara är professorsrekryteringen som påverkas av goda resultat på internationella kunskapsutvärderingar: https://ekonomistas.se/2011/03/11/pisa-timss-och-tillvaxten/.
Kunskap, javisst. Men då kommer vi ju bara till följdfrågan; vad för kunskap och hur ska vi utvärdera detta?
Jag är osäker på hur man ska utvärdera skolans eventuella framgång (jag tror det är för svårt för att fånga in med några objektiva standardmått), men det hindrar givetvis inte att man kan vara bekymrad kring den centrala plats som PISA-mätningarna fått i skoldebatten. Du själv skriver ofta på Ekonomistas (mycket intressanta) inlägg som kritiserar olika skolförslag för att de saknar evidens för att de fungerar – utan att komma med kreativa motsförslag. Det tycker jag förstås man måste kunna göra.
Uppsatsen i inlägget du länkar till är intressant, men frågan är ju fortfarande hur mycket i detta som är skolans roll (alltså, hur mycket kan vi kreditera goda testresultat till hur skolan faktiskt fungerar och hur mycket styrs detta av samhällsfaktorer utanför skolan?) – apropos inlägget häromdagen som diskuterade artikeln om nära noll effekter av “elitskolor” jmf med “vanliga” skolor. Det är givetvis genomsnittsresultat (osv), men något intressant finns det i att USA, som sällan presterar så bra i dessa test, ändå har haft sådan innovation och kreativitet i jämförelse med en del länder som systematiskt presterar mycket bättre. Det är inte helt ointressant…
Jonas: Jag tycker ofta att skolan frikopplas från det samhälle den verkar i, när dess avtagande förmåga att förmedla kunskaper diskuteras (därmed inte sagt att du gör det). Därför blir min spontana reaktion på (ditt citat) “Allt pekar på att man lyckas allt sämre med detta uppdrag [att förmedla kunskaper]” följande fråga: Lyckas samhället sämre med att förmedla kunskap? På bara drygt ett decenium har tillgången till kunskap, eller snarare information, förändrats genom internet på ett sätt som är så stort att det inte riktigt går att förstå ännu (påstår iaf jag).
Jag hade turen att ha en morsa som, trots begränsade medel, investerade i bra böckers lexikon, och hon lärde mig även att gå till biblioteket. Det medförde att jag inhämtade en hel del kunskap utanför skolan. Jämför jag det med hur mina barn idag inhämtar information, och naturligtvis även jag själv, så är skillnaden ofattbar. Ungefär som uppfinningen pengar – plötsligt behövde inte säljare/köpare av varor mötas med mötande behov av varandras varor. Idag är allt en knapptryckning bort. Vi utbyter ideér och distribuerar erfarenheter och kunskaper i en omfattning som oförståeligt stor jämfört med tidigare. Helt utanför skolan.
Jonas Vlachos skriver att entreprenöriellt lärande är något helt annat än utbildning i entreprenörskap. Men andra, t ex Hammarö kommun (se http://www.hammaro.se/Externt/Bildningsf%C3%B6rvaltningen/F%C3%B6rvaltnings%C3%B6vergripande/Skola-omv%C3%A4rld/Slutrapport%20i%20kortformat.pdf) ser det faktiskt som att det handlar om att träna barnen i företagande. De skriver t ex: “I gymnasiet domineras arbetet med entreprenörskap av elev- och ungdomsföretag”.
Som sagt, begreppet kan betyda vad som helst då det inte är definierat. Att börja med ett begrepp och sedan försöka forma undervisningen därefter och låta begreppet fyllas med innehåll efterhand är ett helt orimligt förhållningssätt. Jag förslår en googling av begreppet så kan du läsa vad olika centrala aktörer lägger in in det. För övrigt har redovisning ingått på vissa gymnasieprogram sedan länge.
Jonas – jag håller med om att det finns mycket flum därute. Du har helt rätt i att man får massor av flumträffar om man googlar på “entreprenöriellt lärande”. Jag vill bara att man ska tänka på att det finns mycket mer grundläggande problem med skolan, problem som inte enkelt kan lösas genom en prestationsinriktad pluggskola: Dels likriktningen av undervisningen orsakad av att den ett verktyg för intagningsprövning (se http://bertilfriman.blogspot.com/2011/08/lat-hogskolorna-utforma-sina-egna.html), dels att barn och ungdom behöver mycket mer kontakt med verkligheten under sin uppväxt, än vad skolan kan ge.
Bertil: Ett annat sätt att se på skolan är att den primärt ska förmedla kunskaper som inte förmedlas på annat sätt men som kan behövas för att leva ett gott liv, utan att det goda i livet definieras på förväg. Kunskaper som sen behövs på respektive arbetsplats kanske man bäst lär sig där, snarare än i skolan. I praktiken går skolan en balansgång mellan dessa ambitioner och det är klart att innehållet i utbildningen måste ses över ibland. Dock är jag tveksam till skolans förmåga att utbilda elever till entreprenörer. Detta sagt så är som sagt frågan hur denna tveksamma ambition blir till ett “nytt” pedagogiskt arbetssätt.
KM: Skolverkets utvärderingar visar att både PISA pch TIMSS är väl lämpade för att utvärdera måluppfyllelsen i respektive ämne såsom ämnesmålen i den svenska skolan är definierade. Dessutom har man nationella prov som borde kunna användas till detta men tyvärr har konstruktörerna av dessa misslyckats och proven har visat sig oanvändbara för att analysera förändringar över tid. Andra av skolans mål kan vara ännu svårare att utvärdera men det är bara om man tror att det finns en negativ kausal koppling mellan kunskapsmålen och dessa andra mål som det blir riktigt problematiskt. Jag anser också att alla de pedagoger som – med viss rätta – ifrågasätter kunskapstester skulle kunna komma på alternativa/kompletterande utvärderingsmetoder och Skolverket skulle kunna se till att dessa används på ett sätt som gör utvärdering möjlig. Eftersom så inte sker får man lätt intrycket att det är utvärderingen som sådan man vänder sig mot.
För övrigt presterar amerikanska elever betydligt bättre än svenska i matematik och naturvetenskap (TIMSS). Detta framförallt i toppen av fördelningen, men chockerande nog så kan de sämst presterande amerikanska fjärdeklassarna mer matematik än motsvarande elever i Sverige. Eftersom vi inte har till närmelsevis samma fattigdomsproblem i Sverige som i USA är detta ett enormt underbetyg till den svenska skolan. Kanske den har andra styrkor men jag skulle gärna se några mer konkreta belägg för detta än att de verksamhetsansvariga påstår att det är på detta sätt.
Bertil, se förresten även vad jag skrev för några år sedan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article306268/Slapp-antagningen-fri.html.
Det finns dock ett par problem: i) de finns en påtaglig risk att högskolorna sänker antagnings- och kvalitetskraven för att på så sätt expandera sin verksamhet. De får trots allt betalt på student. ii) Bland de mer selektiva utbildningarna finns risken att man hamnar i en “fransk” situation där eleverna pluggar ett par år inför antagningsproven. Detta är ett stort slöseri med de mest begåvade elevernas tid. Dessutom är betyg ett mycket bra antagningsinstrument.
@Jonas: Ok, men om jag tolkar (wikipedia) rätt när jag läste lite om de här rankingsystemen så var USA ganska långt ner (genomsnitt) i PISA och i alla fall inte topp-10 i TIMSS. Samtidigt leder de världen i kreativitet och innovation. Det kanske handlar om att titta närmare på fördelningen som du nämner.
Till sist, vore intressant att få din reflektion kring mikrostudien om elitskolors icke-effekt (som jag tyckte såg ut att vara en gedigen studie) och de mer grova betingade makrokorrelationer som visar på starkt samband mellan testresultat och tillväxt (som du refererade till). Är elitskole-studien en anomali, eller är det så att goda testresultat inte är direkt avhängigt vad som sker i skolan, utan handlar om något bredare “samhällsrelaterat”?
Är USA innovativt per capita och genomsnitlig utbildningsnivå?
Om så är fallet kan det då förklaras av att det inte är den genomsnittliga utbilningen som är väesentlig utan av att en mindre andel, exempelvis 100 000, av en årskull i USA får en bra utbildning även om den genomsnittliga utbildningen inte är så god?
Ja du var kanske själv inne på ovanstående när du nämnde fördelningen. Ang fördelning vill jag stryka under det Jonas lyfter fram “… chockerande nog så kan de sämst presterande amerikanska fjärdeklassarna mer matematik än motsvarande elever i Sverige. Eftersom vi inte har till närmelsevis samma fattigdomsproblem i Sverige som i USA är detta ett enormt underbetyg till den svenska skolan..